Läraren och historikern Edvin Skogberg skrev denna artikel som infördes i Wasa Tidning 2.5.1884. Texten är korrigerad, så att den är mera läsbar.
I Kristinestad levde en gift hustru vid namn Brita Larsdotter, vars hjälp ofta anlitades för botande av sjukdomar eller i andra fall, då övernaturliga medel ansågs vara av nöden för vinnandet av något ändamål. Men emedan hon annars synes ha varit av ett elakt och hämndgirigt lynne, råkade hon snart i ont rykte. Samma makt, varmed hon var i stånd att bota och bistå människor, kunde ju även tjäna henne till att skada och förgöra hennes fiender. Hon var kort sagt i förbund med djävulen och förtjänade såsom häxa det i lagen stadgade hårda straffet för trolldom. Den olyckliga kvinnan drogs inför rätta år 1675, anklagad av ingen mindre än Kerstin Karlsdotter som var själva borgmästaren Johan Hanssons hustru, för att hon av hämndlystnad genom trolldom har bragt sjukdomar över hela dennas familj. Borgmästaren själv hade i åtta år lidit av blodstörtning, svaghet och svår värk i hela kroppen. Hustrun hade samtidigt insjuknat i en halsåkomma och deras båda söner hade även insjuknat och dött, den ene därtill under högst besynnerliga omständigheter.
Orsaken till Britas hat mot borgmästarfamiljen förklarades härröra av följande tilldragelse. Kerstin Karlsdotter hade en dag sänt efter henne för att erhålla upplysning om, huru hon ”uti bränvinet” skulle bruka det medicin, som hon tidigare hade erhållit av Brita för att användas som läkemedel för hennes man. Brita kom och lämnade de önskade upplysningarna och började därpå klaga över sin svåra fattigdom samt tackade för de förut erhållna penningar men tillade att hennes man druckit upp dem i ”momma” (mumma, tyskt öl). Brita hade därefter mycket larmat över sin man och slutligen sagt: ”Gud gifve fanen honom alla redo”.
Borgmästarens hustru hade då förebrått hennes uppförande mot mannen och sagt: ”hvarför är du så söt och kärlig inför ögonen, när du baktalar honom sedan? Du måste vara en farlig kvinna. När du är så falsk mot din egen man, vad skall du då vara mot andra?” Över dessa och andra åt henne gjorda förebråelser hade då Brita blivit arg och svarat: ”Alltid snäste ni åt mig. Ni kommer att ångra det”. Härtill hade borgmästarens hustru yttrat”Vad skall jag ångra mig? Du har önskat olycka för mig till förene,” samt slagit henne på munnen och i ansiktet.
Britas man Hans Larsson inlade härvid för rätten en skrift om blodsår och blånad, som vid sagda tillfälle skulle ha tillfogats hans hustru. En mängd vittnen kallades fram och avhördes på ed, som intygade, att Brita Larsdotter vid åtskilliga tillfällen förbannat och önskat olycka åt borgmästaren, eller så anförde de andra bevis på hennes trolldom. Av dessa må några som prov anföras.
En man från staden berättade, att en trollkona från Nerpes, som kallades Loppan, som sedan blev bränd på bål, vid ett besök hos honom varit borta hela Vårfrudagsnatten. Vårfrudagsnatten är samma som Maria bebådelsedag och är en viktig dag i häxerikretsar. Sedan hade hon inte velat svara, var hon hade varit men slutligen måste hon bekänna, det hon hade varit hos Hans Larssons hustru Brita för att lära denna att stämma blod.
En fattig änka vittnade, att hon en gång besvärat sig för Brita ”det gud vet jag är en fattig enka och skall ofta gå på rådstugan. Huru skall jag bära mig åt? Jag tycker det går allt emot mig”. Brita hade då svarat: ”Jag vill lära dig, hur borgmästaren och hans hustru skall hålla av dig. Kom och följ mig”. Så gick de till skogs. Brita tog en kniv, klöv ett rönnträd, så att delarna upptill satt ihop och gick därigenom tre gånger barhuvad och i blotta linnet, uttalande ord, som de andra inte hörde.
Den anklagade Brita Larsdotter erkände att hon hade hört av andra, att man skall göra så för sjukdom och förföljelse, och påstod att också vittnet vid ifrågavarande tillfälle hade gått igenom rönnporten. Den vittnande änkan nekade dock att hon gjort sådant, till och med under ed.
Ytterligare anfördes, att Brita hade sagt, det man kunde få se, vem som under året kommer att dö, om man om natten mot Vårfrudagen ”biter brodd” och med händerna bakom ryggen går bak i kyrkan samt där tar brodden och sätter den mellan huvudet och mössan. Likaledes skulle man få se sin ”skepnad”, om man på julaftonen stöpte tenn i vatten. Detta hade vittnet också försökt, men hade därvid bränt sin hand rätt illa.
Härtill anmärkte Brita, det hon på sin hemort hade lärt sig av en tysk trumpetarhustru
lärt sig att om man med handen tar brodd, vrider den till en krans och sätter den på huvudet, skall man i kyrkan se alla de, som är trollkäringar och de skall ha en bytta på huvudet. Att Brita själv skulle ha idkat detta undergörande ”broddbitande” nekade hon till bestämt, trots att flera vittnen intygade, att hon vid åtskilliga tillfällen gjort det.
En herr Hertz hustru betygade ”med gråtande tårar”, att hon sett den anklagade lägga i ölbrygd ”en lerkopp och likgräs med fyra blad”. De hade vid detta tillfälle talat om ett gräs, som heter ormbunke. Detta skulle tagas om midsommaraftonen, varvid man fick önska sig rikedom, visdom och duglighet. Brita hade även lovat att, om hon vore ett söndagsbarn, lära henne, huru hon skulle bedja för sin ovän, när instiftelseorden läsas.
Kallsinnighet makar emellan hade den anklagade lärt en annan kvinna att åvägabringa därmed, att hon skulle ta en sten och lägga tillreds under bänken och, när de kommer och sätter sig ned, låtsas leta mellan dem och därvid lägga stenen mellan deras fötter och säga: så hård och så kall som stenen är, så hårt och så kallt skall det vara mellan dem.
Många vittnen klagade på att genast efter att de på något sätt närmat sig Brita Larsdotter ha lidit all slags skada och ofärd. En piga hos borgmästaren t. ex. hade en gång, då hon var sysselsatt med att bränna brännvin av Brita anmodats att ge henne eld och drank. Det gjorde hon inte, men lät henne smaka på brännvinet. Följden var, att bränvinet blev skämt och att pigan därefter ingen lycka haft därmed.
En borgareänka anförde, att hennes avlidna man i tiden av den anklagade krävt penningar, som hon var skyldig honom, men insjuknade strax därpå. Oaktat han misstänkte Brita, hade han dock begärt bot av henne. Hon hade i badstugan”läst i brännvin” och smort honom med detta. Mannen tillfrisknade, men blev åter sjuk. Ny ”omlagning” företogs, men borgaren blev bara sämre och dog efter det. Att Brita hade förgjort honom, tycktes klarligen bevisas av att hon förbjudit hustrun att tala om de av henne verkställda smörjningarna.
Stadens skomakare hade gjort två par skor åt henne och krävt henne för betalningen. Förargad hade trollkonan Brita Larsdotter svurit, att skomakaren nog skulle få ”sin lön”, och ännu samma dag hade han stuckit sig med sylen mitt i handen, så att han i många veckor hade”pinats som en mask” och ett finger helt och hållet kroknade. —
Även åt många andra av sina fiender hade Brita lovat ”deras lön”, och dessa hade inom kort avlidit. För flera andra hade hon förstört ölbrygden, kornas mjölkning m. m.
Det blir alltför vidlyftigt att räkna upp alla de dåraktiga beskyllningar, som de vidskepliga människorna framställde såsom bevis på häxans brottslighet. Att de själva var fullt övertygade om vittnesmålens vikt och bindande kraft, synes av att på rättens fråga, huruvida någon av det närvarande av borgerskapet ville ”befria” den anklagade, alltså förklara sig tro på hennes oskuld, ingen enda tog hennes försvar, utan alla avlägsnade sig.
Den rättsliga undersökningen varade i tre och en halv månad. Trött på att höra och besvara de vanvettiga beskyllningarna, kunde den plågade kvinnan på den sista tiden på inget vis förmå sig att infinna sig inför rätten. Som skäl till sitt uteblivande skyllde hon ihärdigt på sin sjuklighet. Målets handläggning fortgick trots det. Britas man gjorde allt vad han kunde till hennes försvar, men ingenting hjälpte. Saken blev underkastad hovrättens dom, och denna blev fällande. Den 8 december 1677 blev Brita Larsdotter, såsom förvunnen till trolldom, avrättad och bränd i Kristinestad.