Jakob var född i Lappfjärd och han var son till kyrkoherden Jakob Jonas Estlander (1785-1854). Jakob var bror till Carl Gustaf Estlander (1834-1810), professorn som grundade Svenska Litteratursällskapet och som skrev många böcker och tidningsartiklar. Jakob hade åtminstone 2 söner: Ernst Henrik (1879-1949) som var professor i juridik och Axel Gustaf (1876-1930) som var arkitekt och båtkonstruktör.
Underrättelsen från Sicilien om statsrådet Estlanders svåra sjukdomstillstånd, vilken vi i söndags i en kort notis meddelade, följdes snart av det smärtsamma budskapet om hans död, vilken inträffade i Messina sistlidne lördag den 5 Mars, kl. 2 e. m.
Sedan flera år tillbaka lidande av en hals- eller bröståkomma, som han själv ansåg för mycket betänklig, hade den nu avlidne sökt lindring och bot för sitt lidande genom täta resor till mildare trakter. Så begav han sig också nu i sistlidne september månad, åtföljd av sin maka och sitt yngsta barn, nedåt södern och hade tillbragt de senaste månaderna på Sicilien. Det milda klimatet hade verkat gynnsamt på hans hälsa, tills han för ett par veckor sedan angreps av en febersjukdom, den i Italien ständigt hemmastadda malarian, vilken borttog alla hans krafter och bäddade åt honom en tidig grav där långt borta från hemmet.
Jakob Estlander var ännu inte 50 år gammal. Han var född den 24 december 1831 i Lappfjärd, där hans fader var kyrkoherde och prost. Från Wasa gymnasium kom han 1848 till universitetet och vann snart inom studentvärlden genom mångahanda framstående egenskaper stort förtroende och anseende. Promoverad filosofie magister 1853, vände han sig åt de medicinska studierna, blev medicine kandidat 1856 och efter att ett år ha tjänstgjort vid Serafimer-lasarettet i Stockholm, licentiat 1858. Samtidigt ansökte han den då ledigblivna professionen i kirurgisk klinik, för vilken han efter en företagen längre studieresa i flera av Europas länder avlade specimen följande år med den framgång, att han vid en ovanligt tidig ålder i början av 1860 erhöll fullmakt på nämnde profession.
Vid denna lärostol kvarstod han ända till sin död och har förvärvat sig ett odelat anseende som lycklig lärare och som utmärkt kirurgisk operatör. För den kirurgiska undervisningens befordran har han med iver arbetat på åstadkommandet av ett nytt och stort kirurgiskt sjukhus, för vilket också ritningarna är färdiga, trots att han inte fick se byggnadsarbetet påbörjas.
Även som författare har han riktat vetenskapen med en mängd bidrag till inhemska och utländska tidskrifter. Vid senaste naturforskaremöte i Köpenhamn rönte han också utmärkelsen att bli utsedd till ordförande i en av mötets sektioner, och vid Uppsala universitets sekularfest fick han mottaga en hedersdoktorshatt av filosofiska fakulteten.
Men det var långt ifrån uteslutande åt vetenskapen som Estlanders verksamhet var ägnad. Han tog en varm och livlig del i det i början af 1860-talet uppvaknande politiska livet och utgjorde i många yttringar av detta liv en av de starkast drivande krafterna. Icke mindre iver visade han vid den tiden i alla nyväckta strävanden för konsten och särskilt för teatern. Även i rent ekonomiska frågor rörde han sig med lätthet och intresse. Överallt var han till nytta, överallt var han eftersökt, och inte minst i salongerna.
Sjukligheten och den enligt hans mening olyckliga vändning, många förhållanden i landet tagit, hade under de senare åren gjort det förr så friska sinnet missnöjt och bittert. Så mycket hans hälsa det tillät, deltog Estlander dock ännu i allmänna värv. Vid den nya kommunalförvaltningens införande blev han vald till stadsfullmäktig och han kvarstod såsom sådan ända till utgången av sistlidet är och var under de två senaste åren deras ordförande. Nyligen upphöjd i adligt stånd och några dagar före sin död introducerad på riddarhuset, beredde han sig utan tvivel att där vid den stundande lantdagen inta sin plats, — men försynen var annorlunda bestämt.