Dessa krigsminnen skrevs av historikern K. V. Åkerblom och publicerades i tidningen Syd-Österbotten i november 1927. Språket är ändrat för att bättre passa dagens läsare, endast citaten är okorrigerade.
Finska arméns reträtt till Österbotten.
Från början av oktober 1713 får folket i södra Österbotten dagligen budskap om, att ryssarna nu är i antågande hit. Det är skaror av flyktingar från södra Finland som kommer med underrättelsen. Och tätt i spåren på flyktingarna följa spillrorna av den finska armén. Hur hade det gått därhän, att ryssarna nu bemäktigat sig hela södra Finland? Det frågade folket av flyktingarna och vidare av soldaterna, och det frågar eftervärlden.
De, som kunde genomskåda sammanhanget, kunde förklara, att ryska tsaren ville komma åt själva Sverige och närmast dess huvudstad för att tvinga svenskarna att avstå Östersjöprovinserna åt Ryssland. Och då vägen till Sverige gick över Finland, så måste Finland först erövras och landet samtidigt således ödeläggas, att ryssarna inte behövde oroas av något anfall i ryggen från Finland. För genomförandet av denna plan hade tsaren rustat sig till våren 1713 starkare än vid något tidigare anfall mot Finland.
Tyvärr var det åter likadant med Sverige, som det var år 1710. Svenskarna hade blivit tvungna att rusta sig mot sina grannar i söder och väster och förmådde inte lämna någon betydande hjälp åt Finland.
Den 27 april 1713 satte ryska krigsmakten sig i rörelse från Petersburg. På omkring 300 lodjor (lodja = ett grundgående ryskt fartyg) transporterades sjöledes till Finland omkring 12,000 man infanteri med artilleri och 2 – 300 kosacker; rytteriet skulle komma senare landvägen. Ryska flottan följde med för att skydda transporten.
Lybecker var åter överbefälhavare för de svensk-finska trupperna, men under hans ledning kunde det inte bli något kraftigt motstånd, endast rörelser i avsikt att försöka göra motstånd. Allt skedde så lamt, osäkert och kraftlöst, att både samtida iakttagare och eftervärlden får intrycket, att alla försvarsrörelser gjordes för syns skull, så av Lybecker med lantarmén och så av flottchefen Erik Johan Lillie med flottan. Följden måste nödvändigt bli reträtt och åter reträtt, nederlag och undergång.
Den 10 maj måste finnarna retirera från Helsingfors och sticka staden i brand och den 15 maj var de tvungna att retirera från Borgå. Den 18 juni satte sig finska armén i rörelse tillbaka till Kymmene älv för att förhindra ryska kavalleriet att få förbindelse med dess infanteri. Men fastän det var ljusaste årstiden, behövde truppen sex dagar för att marschera nio mil, och när den kom fram, hade ryssarna redan hunnit förena sig. Den 6 juni gjordes ett nytt lamt försök att försvara Borgå, men Lybecker ville inte våga sig på en allvarsam strid, utan armén befalldes att retirera. Så fick ryssarna utan motstånd ta Helsingfors, Åbo och Tavastehus, och finska armén drar sig undan norrut.
Vid Pälkäne, omkring 3 mil sydväst från Tammerfors försöker Carl Armfelt, som sedan den 6 augusti är finska arméns överbefälhavare, att hejda ryssarna. Passet mellan Pälkänevesi och Mallasvesi erbjuder ett gott läge. Han låter göra skansar på nordvästra sidan av ån, som förbinder de båda sjöarna, och ryssarna gör fruktlösa försök att driva undan finnarna. Men så bygga ryssarna i hast en mängd stockflottor och kunna med dem landstiga i ryggen på finnarna. Slutet blir ett svårt nederlag. Detta sker den 6 oktober 1713. Därmed är vägen öppnad för ryssarna till Österbotten.
Nytt folkuppbåd i Österbotten.
Redan i början av september förutser landshövding Lorentz Clerck på Korsholm, att fienden skall försöka ta sig till Österbotten och han utfärdar energiska befallningar till städerna och socknarna, att de vapenföra männen flitigt skall övas att skjuta. Likaså synes han samtidigt ha sänt bud till Sverige om faran och anhållit att få mera vapen,
Så snart Clerck får bud om nederlaget vid Pälkäne, låter han genast uppbåda allt manskap i Österbotten, både femmänningar (femmänning = släkting i femte ledet)och andra vapenföra män. Hösten 1712 hade regeringen försökt att öka krigsmakten i Finland genom att bestämma, att var femte bonde skulle uttas till ordinarie krigstjänst. Generalmajor Hans Henrik von Liewen verkställde då denna rotering. Detta uppbåd blev dock utan betydelse för försvaret i södra Finland, ty där vägrade allmogen, att gå ut i krig, när order gavs att de skulle samlas! Annat var det i Österbotten.
Landshövding Clerck omtalar i brev till regeringen den 14 oktober 1713, att han ”låtit igenom budkavlar uppbjuda dessa 2:ne södra härader att församla sig och möta mig vid finska gränsen så hastigt, som det sig göra kan. De längst avlägsna socknar hava uti dessa härader dit 28 mil. De tvenne norra härader måste hålla sig färdiga emot Kajana gräns, emedan därifrån berättas ock ett starkt infall skall förväntas”.
Clerck omtalar, att han skrivit till major Armfelt och bett att få officerare, men generalmajoren hade sänt allenast ”en major, som tidigare hade varit i Finland vid uppbådsfolket, så att jag haver på denna sidan denna en major, en löjtnant, en fänrik och några underofficerare, så att man alltför ringa med officerare är försedd. Men vad skall man göra? Man får nu använda all mänsklig flit och vad möjligt står att uträtta”.
Österbottens allmoge, både femmänningarna och övriga vapenföra, gick på landshövdingens kallelse ut att mota fienden.
Innan folkuppbådet var samlat, hade ryssarna hunnit göra påhälsningar i södra Österbotten. Den 15 oktober ankom återstoden av finska armén till Kauhajoki. Hit samlades 4.709 man och 619 sjuka och sårade. De senare sändes vidare norrut. Omkring den 2 november ankom en rysk förpost om 400 – 500 man till Kauhajoki och borttog vid Nummijärvi, som ligger15 km sydost från Kauhajoki kyrka, den svenska förposten under kornett Palckens kommando. Samtidigt visade sig en rysk avdelning i trakten av Lappfjärd.
Den 22 november hade den uppbådade allmogen att tillbakaslå ett anfall av ryska kavalleriet i Lappfjärd. Allmogen biträddes av ryttmästare Kristoffer Freudenfelt med 67 man, som kort förut i Kasaböle överrumplat en rysk kavalleritrupp. Armfelt sände till Lappfjärd också överste Reinhold Johan de la Barre med 800 ryttare och 250 fotsoldater. Ryssarnas anfall tillbakaslogs därpå.
Ryssarna återkom några dagar senare med större styrkor, och då måste de finska trupperna och folkuppbådet retirera till Närpes. Den 28 november inryckte ryssarna i Kristinestad, men drog i december åter till Björneborg.
En vapenlast strandar utanför Tjärlax.
Regeringen i Stockholm överlade gång på gång under loppet av 1713 om en hjälpsändning till Finland. Men då den inte trodde, att faran var så stor, som Lybecker utmålade den, så blev ingen undsättning åstadkommen i tid. Den mest betydande var att en del av flottan sändes till finska skärgården och hölls där till hösten. Efter Tavastehus fall ämnade man dock sända en hjälptrupp, men så kom bud, att Stettin i Polen hade kapitulerat, varigenom Skåne ansågs bli hotat. Intet manskap kunde då sändas till Finland, endast något vapen. Den 3 oktober 1713 uppgjorde statskontoret kontrakt med handelsman Johan Carlbom från Gamlakarleby, att han med sitt fartyg av 91 lästers storlek skulle föra vapen till Österbotten. Och den 3 november gav krigskollegiet honom brev på, att det inlastats i hans farkost 1,500 dragonmusköter och karbiner. Avresan från Stockholm skedde således så sent på året, att det berodde på slumpen, om lasten kunde med öppet vatten fås till Österbotten. Handelsman Petter Carling från Gamlakarleby återkom också samtidigt från Stockholm med sitt fartyg men utan särskild last. De båda handelsmännen möttes av ishinder, då de närmade sig österbottniska kusten. ”Sedan hamnar och fjärdar 1713 om hösten voro tillfrusna och fienden under dess tågande hitåt var allenast 7 mil härifrån (nämligen från Närpes, alltså i trakten av Vittisbofjärd) inlupo uti Storskat Sund och issörjan därsammastädes Petter Carlings och Johan Carlboms farkoster, kommandes bägge ifrån Stockholm, den förra utan särdeles last och den senare lastad med anmälta kronogevär”.
Carlbom sökte, som av det citerade märkes, uppnå någon hamn i södra Österbotten. Men han måste stanna i Storskat Sund längst ut mot havssjön, vilket sund ”ligger under Tjärlax by” i Närpes socken. Sundet är beläget 5 km. i nordväst från Kaskö och 7 km. i sydväst från Tjärlax by. Det var sundet mellan Storskatan, sydligaste udden av Tjärlax landet, och Björkholmen österom skatan.
Köpmännen Carlbom och Carling sökte sig längs stranden av Järvöfjärden upp till Tjärlax by, och kallade på folk för att bärga vapnen. Det var i yttersta timmen, som lasten nådde Österbotten. Ryssarna skulle annars ha fått vapnen. Närpes bönder uppbådades att bärga lasten. Bonden Anders Södergran från Tjärlax omtalade vid tinget i Närpes 2 mars 1734, att gevären ”med all skyndsamhet utlastades och skjutsades 10 mil härifrån till Korsholm samt ibland allmogen utdeltes”.
Beträffande de båda farkosternas öde berättade han och tre andra bönder, att ”segel och andra farkosternas tillhörigheter inlades i kajutorna”, men att ”allt strax därefter av fienden skövlades, förutom de grövre tygen, såsom vant- och ankartåg, som i det närmaste lämnades kvar. Sedan fienden påföljande jultid dragit sig söderut till Åbo län, var Carling och Carlbom här och förvarade, vad som behållet var. Och blevo så farkosterna ståendes infrusna över vintern, men uti islossningen om våren 1714 nedsank Cailbcms farkost, som hade fört gevären, samt av stormen drevs, sönderslogs och i grund fördärvades. Varefter Carling och Carlbom om våren åter hitkommo, då Carlbom på Carlings behållna farkost bortförde de grövre tamp och tåg, som bärgade voro; men hans skutvrak blev i sitt lägervall liggande. Om fienden högg hål på samma farkost eller av vad orsak det kom att sjunka”, visste Södergran inte.
Krigsrörelser i Syd-Österbotten i slutet av 1713.
Armfelt hade sedan början av november huvudstyrkan av sin här samlad i Storkyro, där det var lättare att få livsmedel för hären. Men då det kom underrättelse om, att stora fientliga styrkor var i antågande till Kristinestad, bröt han upp med sina återstående trupper från Storkyro för att förena sitt fotfolk med de la Barres kavalleri. Armfelt följde strandvägen och stod den 6 december med hela sin här i Närpes. Den finska krigsstyrkan bestod nu av endast 1,200 man kavalleri och 1,800 man infanteri. Återstoden var odugliga till tjänst på grund av bristande beklädnad. Med Armfelt hade dessutom förenat sig 1,200 man femmänningar under landshövding Clercks befäl. Den övriga uppbådade allmogen hade hemförlovats på grund av provianteringssvårigheter. En del allmoge var dock posterad vid vägen Ilmola—Kristinestad.
Samma dag, den 6 december erhölls genom en kornett underrättelsen, att ungefär 200 ryssar till häst stod på sidan av finska hären i Övermark by. Dit sändes genast på natten 250 ryttare att driva bort dessa. Men då de i morgonstunden kom fram, ”funno de en mångdubbelt starkare makt i ordning före sig och måste i hast retirera, som skedde med några mans förlust, emedan fienden över en halv mil de våra förföljde”. Armfelt förstod, att ryssarna tänkte skynda norrut längs den rakare vägen för att kringgå finska armén. Det måste därför bli skyndsamt uppbrott. Redan den 9 december stod Armfelt med sin här i Solv och kunde där mota ryssarna, ifall de skulle komma dit längs den genare vägen. I Solv övade landshövding Clerck det uppbådade manskapet och femmänningarna. En bondevakt i Laihela och Lillkyrö bönder placerades i Kylänpää by. Manskapet började insjukna i Solv. Vattnet ansågs vara dåligt. Hären flyttades därför till Vasa och senare till Storkyro.
Ryska kavalleriet under major Czernicheffs kommando strövade under tiden i Lappfjärd, Närpes och Kristinestad och förövade plundringar.
Till riksdagen,
som sammanträdde i Stockholm den 14 december 1713, kunde endast norra Österbottens allmoge få avsända ett ombud. Bönderna i södra Österbotten hade fullt upp med vakthållningen och kunde inte få tid och ro att sammanträda till valmöte och att avsända egen representant. I norra Österbotten tog häradshövdingen också saken enklare. Han förordnade kommissarien och länsmannen Bryniel Cygnell i Kronoby att representera bondeståndet i det norra häradet, socknarna från Kronoby och Karleby samt norrut. Cygnell framförde till regering och riksdag allmogens bekymmer och önskemål, omfattande ett fyra sidor långt ”Memorial”. Dessa rörde sig naturligtvis främst och mest om nöden, som krigsbördorna och fiendens härjningar vållat Österbotten. Man önskade och framhöll:
-att konungen påskyndar sin hemresa från Turkiet.
-att allmogen i norra Österbotten är oförmögen att vidare lämna underhåll till flottan och armén.
-att allmogen må bli förskonad från erläggande av sin rest till kronan.
-landsdelen lovar manskap till landets försvar.
-fred önskas för att undgå fäderneslandets ruin.
-inbyggarna i detta landet äro jämte den närstående finska armén för svaga att göra fiendens myckenhet sådant motstånd som fordras, varför någon hjälp till detta arma landet måtte komma.
-allmogen önskar få själv utan hinder av städernas borgare uppslå sig farkoster för seglation till Stockholm, helst som Kronoby sockens tillverkning av bräder alltför ringa betalas av borgarna.
Självfallet upprepade Cygnell också muntligt klagan över nöden i Österbotten och anhållan om hjälp samt instämde i de andra riksdagsmännens önskan om snara åtgärder för fredsslut. Men längre än så kunde han inte komma. Från konungen ankom den 17 januari en sträng befallning till rådet att ständerna, om de sammanträtt, genast skulle upplösas. Ingen annan än konungen skulle befatta sig med fredsverket. Rådet lät inte genast publicera upplösningspåbudet. Det ville få riksdagen att först bevilja ny utskrivning av soldater och nya skatter för krigets fortsättande. Men då riksdagen dessutom energiskt drev på fredssaken och försökte få prinsessan Ulrika Eleonora att överta regentskapet, så vidtog rådet åtgärder att få riksdagen upplöst. Arvid Horn lovade den 27 februari bönderna att fara hem. En del for och en del stannade kvar, så att den 8 april var blott talmannen och en ledamot av bondeståndet kvar. Cygnell måste liksom andra riksdagsmän fara hem utan något svar på de besvär han framfört. Underrättelsen om det olyckliga slaget i Storkyro den 19 februari 1714 manade väl också länsman Cygnell att skynda hem för att söka ta vård om sitt hem och rädda sina anhöriga undan ryssarnas framfart.
Källor:
Häradsrättens protokoll från Närpes den 2 mars 1734 i Finlands statsarkiv.
Bondeståndets fullmakter och riksdagsbesvär från Österbotten 1713 i Svenska riksarkivet.
Karta över Närpes socken i Suomi 1866. Yrjö Koskinen: Lähteitä ison vihan historiaan I. Alma Söderhjelm: Jakobstads historia I. H. E. Uddgren: Kriget i Finland 1713. Åbo Tidningar 1776. Vasa Tidning 1891 för 10 sept. (ur llmola kyrkoarkiv 1696—1717).