Evangeliska folkhögskolan i Dagsmark.

Sammanställt av Lasse Backlund i april 2018, på basen av de tidningsartiklar som publicerades under den aktuella tiden.

Vill du först läsa mera om det bönehus i Dagsmark, där den Evangeliska folkhögskolan var inrymd, så skall du klicka HÄR!

I början på mars 1926 beslöts det att det i Dagsmark skall grundas en evangelisk folkhögskola och den skulle verka i det bönehus som funnits i byn sedan 1915. Drivande krafter bakom denna skola var kyrkoherden J. Im. Bäck från Vörå, läraren Valter Byman från Korsbäck och folkskolläraren Johannes Sjöblad från Dagsmark. Sjöblad var född 1879 i Lappträsk och han utdimitterades från seminariet i Nykarleby 1908 och han blev 1921 vald till folkskollärare i Dagsmark. Sjöblad var en djupt religiös lärare och väldigt bestämd i sina åsikter. Han hade många anhängare i Dagsmark men det fanns också flera som tyckte illa om hans sätt och åsikter. Det var många Dagsmarkbor som bland annat ondgjorde sig över att den vackra parken och trädgården runt skolan vansköttes under Sjöblads tid, eftersom han satte all tid på det andliga livet.

Den 8 mars 1926 beslöts det i bönehusföreningen att bönhuset kan hyras ut åt en evangelisk folkhögskola, ifall det bestäms att den skall placeras i Dagsmark. Tanken var att eleverna skulle rekryteras via den egna tidningen och att skolan skulle vara ambulerande och verka i Dagsmark endast under ett år.

Upprörda känslor.

Den här tilltänkta etableringen i Dagsmark upprörde känslorna i vissa kretsar i nejden och främst då i Lappfjärd, där deras egen folkhögskola hela tiden hade haft problem med elevrekryteringen ända sedan starten 1907. De första åren finansierades deras skola med privata medel men då staten började ge bidrag, satte de också en elevgräns på minst 30 elever. Under några var det endast 20 elever i Lappfjärd och rädslan för ett indraget statsbidrag var stort. Det är förståeligt att frustrationen i Lappfjärd var stor när de fick höra om den konkurrerande folkhögskolan i grannbyn. De lokala tidningarna gav genast stöd åt den äldre folkhögskolan i Lappfjärd, till exempel skrev Syd-Österbotten 27.3.1926 så här:

En vandrande evangelisk folkhögskola kommer inom kort att inrättas. Skolan, som kommer att ta emot elever från hela Svenska Finland, öppnas i höst och har man för avsikt att förlägga densamma under sitt första verksamhetsår till Dagsmark.

Lappfjärd Folkhögskola har under flera år haft stora svårigheter att uppbringa det fastställda minsta antalet elever för erhållande av statsunderstöd. I fall den under dessa förhållanden erhåller en konkurrent, kan det gå därhän att skolan måste upphöra. Den i kommunen förlagda fasta folkhögskolan har i sin stora mission att uppfylla i våra av förfinskning hotade trakter och det skulle därför vara i svenskhetens intresse av vikt att den nya folkhögskolan skulle förläggas till annan ort. Dessutom torde även grundandet av en ny folkhögskola medföra stora uppoffringar i ekonomiskt avseende för befolkningen på den ort, där skolan först verkar, och vore det sålunda också av denna anledning skäl att Lutherska Evangeliföreningen förlade sin skola under det första verksamhetsåret till en mera förmögen trakt.

Några dagar efter Syd-Österbottens artikel kopierade Vasabladet den och då blev den nya folkhögskolan känd i en större krets. Den 5 juni 1926 skrev Syd-Österbotten om ett fall där staten av Kauhajoki hade krävt att det måste finnas ett avstånd på minst 4 mil till den närmaste folkhögskolan, som då låg i Ilmajoki. Detta som en fingervisning på det avstånd på under en mil mellan Lappfjärd och Dagsmark.

På våren 1926 beslöts om skolans grundande och så här står det i en artikel i ”Ungdomsvännen” den 1.6.1926:

Den evangeliska folkhögskolan.

Med glädje får vi meddela att den Evangeliska folkhögskolan nu synes bli en verklighet. Den 3 april hölls ett konstituerande möte i Helsingfors, där folkhögskolans garantiförening bildades och stadgar antogs. Såsom medlemmar i garantiföreningen har antecknats Svenska Luth. Evangeliföreningen, 17 Ungdomsavdelningar och 315 enskilda personer med ett sammanlagt årsbidrag, stort 14,805 mark. Vid samma möte valdes garantiföreningens styrelse, som kommer att handha folkhögskoleärenden och sköta skolans ekonomi. De valda medlemmarna i styrelsen, blev kyrkoherden J. Im. Bäck, Vörå, lärarinnan Tyra Jonsson, Kimito; predikant A. J. Sundström, Kristinestad; bonden Anders Finskas Jeppo; suppleanter: predikant A. Liljestrand, handlanden J. H. Storkull och bonden O. Bergen. Vid Sv. Luth. Evangeliföreningens styrelsesammanträde den 13 april utsågs asessor A. J. Bäck och pastor V. Söderholm som styrelsemedlemmar från Föreningen, med pastor L. L. Byman såsom suppleant.

Styrelsen hade sitt första möte i Vasa den 27 april. Till ordförande i styrelsen valdes kyrkoherden J. Im. Bäck, till vice ordf. asessor A. J. Bäck, till sekreterare lärare J. E. Sjöblad och till kassör bankdirektör J. Hallvar. Ordningsregler för skolan uppgjordes och dessa kommer att införas i ett senare nummer av Ungdomsvännen. Frågan rörande kursens förläggningsort visade sig rätt svårlöst, ty skolans begränsade ekonomiska resurser måste tas i betraktande. Förslagen Wasa och Jeppo måste med anledning därav frångås, då däremot möjligheter förefarms att förlägga den till Dagsmark. Det sistnämnda förslaget vann därföre nästan enhälligt understöd. Såsom ledare för kursen antogs läraren J. E. Sjöblad. Läroprogrammet skulle uppgöras till förstkommande styrelsesammanträde av kyrkoherden J. Im. Bäck, lärarna A. Skeppar och. J. E. Sjöblad. Dessutom beslöts, att fester under sommaren skulle hållas för folkhögskolan.

Då ännu många Ev. Unga icke anmält sig som medlemmar i garantiföreningen, uppmanas de härmed vänligen att göra detta med det första, ty den Evangeliska folkhögskolan är en skola för den evangeliska ungdomen. Därföre önskar vi, att alla bör vara med och understöda densamma. Från mänsklig synpunkt sett ter sig nog allt så svagt och ringa med vår skola, men må ingen ta anstöt därav. Den vilar det oaktat på vår Herres hjärta. Han, som lovat hägna och välsigna t.o.m. det svagaste verk, som avser Hans namns förhärligande bland människor, skall även i detta fall hålla sitt löfte.

Den 24.7.1926 skrev skribenten ”Läktar-Jakob” så här i Wasa-Posten om den nya folkhögskolan:

I höst öppnar de evangeliska en ny folkhögskola i Svenska Österbotten, och Lappfjärd blir dess första arbetsfält.

Det är svårt att döma om behovet, men försöka duger. Jag var bland tvivlarna, då Sandbacka-gruppen började bygga skyskrapan i Nykarleby. Men där står den, och numera lär den inte gå under klubban. Medan den, enligt sin art, främst sökt efter Guds rike, har ur dess sköte gått fram något som redan börjar likna en kulturbragd. Den tappra pastorns kamp och förtröstan har inte kommit på skam.

Jag antar att de evangeliska säkerställt de ekonomiska förutsättningarna för en god start. Svagare synas de personliga krafterna. Därjämte ansluter sig till skolan den vandrande typen. Denna är ändå en rätt svag skolform. Svårt är att hopbringa och bevara nödig undervisningsmateriel, svårt att få hälsosamma lokaler, och svårast att få lärare att trivas, eftersom kappsäcken ändå är ett alltför enkelt hem i längden. Och så börjar de evangeliska just i Lappfjärd, där det redan finns en folkhögskola. Den äldre, som alltid kämpat med elevbrist och som under de senaste två åren inte mäktat bringa ihop minimiantalet för statsunderstöd, får genom den konkurrerande skolan en kännbar läcka i skrovet.

Det bli slutligen för många, våra folkhögskolor. Inte så, att vår allmogeungdom nu skulle digna under orimliga kunskapsbördor, men det saknas krafter för skolornas utrustande med fullgoda lärare.

Kanske begår jag en orättvisa mot personer, vilka jag otillräckligt känner, men jag tror, att endast två av våra svenska folkhögskolemän i Österbotten satt ny prägel på sin skolas omgivning: Klockars och Tegengren. Hellre färre skolor och goda än många och svaga. En svag skola är som ett utsäde utan grobarhet. Den ger bara en kraftigare växt åt ogräset. Skulle det nu finnas en hand, som planmässigt ordnade hithörande angelägenheter, då tog den bort Johannes Nyquist från Lappfjärd och placerade honom på den lediga stolen i Närpes folkhögskola. Sedan kunde fönsterluckorna tillskruvas på den inrättning, där Nyquist arbetat med en nästan otrolig energi och samvetsgrannhet. Att jag i detta sammanhang drar mig för att skriva ordet framgång, beror på att det ges arbetsfält, som erinra oss om i Luthers ord »vår egen kraft är här för svag». Lappfjärds folkhögskoledistrikt är förvisso ett sådant arbetsfält. Därpå tyder bland annat den slapphet, med vilken man möter på ena sidan smugglarna och på andra sidan den segerrikt framträngande förfinskningen. Skall denna svenska landsända bevaras, behövs därtill Allmaktens hjälp. Där borde den evangeliska folkhögskolan bli fast, utrustas med goda lärarkrafter och sedan gå till sin dubbla arbetsuppgift: den lokala pånyttfödelsens och den allösterbottniska evangelisationens, vilken senare den givetvis också när i sina drömmar.

Den tilltänkta evangeliska folkhögskolan i Dagsmark började mer och mer intressera tidningarna runt om i landet. Till exempel Borgåbladet skrev så här 24.7 1926 i ett ställningstagande:

Osund konkurrens.

Nu kommer en evangelisk folkhögskola att öppnas i Dagsmark i Lappfjärd socken. Österbotten får en ny svensk folkhögskola till de fem landskapet redan har. Man tycker att notisen borde ge anledning till glädje över det till synes stigande folkbildningsintresset, över det glada mod och den offervilja, som ligga bakom beslutet att inrätta en ny högre folkbildningsanstalt. Men nej. Vi ser ingen orsak till glädje. Den nya evangeliska folkhögskolan är ett exempel på den olycksaliga lust vi svenskar har att splittra våra krafter och medel på ett otal företag utan att därförinnan överväga våra möjligheter att bära de av oss redan tidigare påtagna arbetsbördorna. Det är ju en känd sak, att många av våra svenska folkhögskolor haft bekymmer med sitt elevantal. Vi har kanske inte haft för många skolor, men vi har haft för få elever för dem. Det stora antalet skolor har också gjort, att de flesta haft svåra ekonomiska bekymmer; de hat inte fått utifrån det stöd de kunnat vänta. Allmänheten hos oss har alltför många behjärtansvärda ändamål att vårda sig om. Nu kommer den evangeliska folkhögskolan till och begär sin bit utav den allmänna offerviljans redan svårt omtuggade kaka. Den behöver elever, utom att den kräver pengar. Och nu är det så, att Lappfjärd, samma lilla socken, där den nya folkhögskolan i höst börjar sin verksamhet, sedan gammalt har en svensk folkhögskola, som arbetat under mycket bekymmersamma förhållanden, med knappt elevantal och under trycket av konstant dåliga affärer, men trots allt med odisputabel framgång. Den skall nu ges en konkurrent, och det har getts så många dystra förebud tidigare, att konkurrensen med lätthet kan betyda att Lappfjärd folkhögskola får stänga sina portar. Den lilla socknen har inte plats för två skolor av denna typ, låt vara, att det kanske skall sägas, att den evangeliska folkhögskolan vänder sig till helt andra kretsar än dem, som i vanliga fall stiga över folkhögskolans tröskel. Det kan gott hända, men man måste ihågkomma att för Lappfjärd folkhögskola en minskning av det knappa elevantalet redan med blott en eller två är fullkomligt ödesdiger.

Är man verkligen på evangeliskt håll beredd att ta på sig ansvaret för de stängda dörrarna i Lappfjärd folkhögskola? Och ytterligare en fråga: vad avser man med den nya »evangeliska skolan»? Österbotten har redan förut en »kristlig» folkhögskola. Kan den evangeliska riktningen inte rymmas inom dess stort tilltagna lokaliteter? Det verkar inte sympatiskt att se, hur folkhögskolans stämpel trycks på anstalter, vilka dock avse att tjäna endast en speciell andlig riktning. Dr K. S. Laurila hade nog i mycket rätt, då han drog i härnad mot de kristliga folkhögskolorna, som han anser »förlorat sin karaktär av rena och verkligen fria upplysningsanstalter och blivit organ för någon religiös sekt, något parti, någon grupp eller annat knutsamfund».

Det ges nog inte en svensk folkhögskola i detta land, som inte skulle vara genomträngd av varmt religiös anda, de kunde gott, de flesta åtminstone, ta sig namnet »kristliga». Men nu avser man med de »kristliga folkhögskolorna», att undervisningen där är präglad av åskådningssättet hos någon viss andlig riktning, att den är pietistisk, evangelisk, frikyrklig —. Det är detta, som är ovärdigt en folkhögskola, där intet får bära bojor utan där synvidden för de unga måste göras i bästa mening fri.

Flera tidningar i Österbotten kopierade de närmaste dagarna artikeln om ”Osund konkurrens”.

Så här skrev Syd-Österbotten den 28.7.1926:

Den evangeliska folkhögskolan. Såsom tidigare meddelats, har planer varit på gång att inrätta en svensk ”evangelisk folkhögskola” i Södra Österbotten. Man har tänkt sig att denna skulle förläggas till Vasa stad eller dess närmaste omnejd. Numera har beslutits, att skolan inkommande höst skall öppnas i Dagsmark. Skolans placerande här i samma kommun där förut en annan folkhögskola arbetar torde vara tillfälligt, då skolan förmodligen de första åren blir vandrande. Såsom skolans föreståndare kommer att fungera folkskolläraren J. E. Sjöblad.

Så här skrev Syd-Österbotten på ledarplats av signaturen ”-n” den 28.8.1926:

Nedanstående rader torde som sammanfattning av en vidsträckt opinion försvara sin plats i tidningen.

Som bekant vidtar i höst den evangeliska folkhögskolan med sin verksamhet i Dagsmark. Åt varje ny läroinrättning borde vi kunna vara glada. Vår tid fordrar stegrade kunskaper och vår ungdom behöver handledning vid början av vandringen, när karaktären danas. Särskilt vi svenskar måste se till, att vi inte blir efter i den kulturella frammarsch, för vilken stora ansträngningar görs bland landets språkmajoritet. Allt detta till trots frågar man sig, om av sagda skola oss göres behov. Det ligger en fara i att öppna för många skolor. Av folkhögskolor har vi i svenska Österbotten snarare för många än för få. Därom bär flera skolors svåra kamp för tillvaron vittne. I motsats till de andra svenska landskapen i landet har vi sedan tidigare en kristlig folkhögskola, som i ekonomiskt avseende haft det nog så bekymmersamt. Och nu får landskapet en ungefär likadan till. Man frågar sig med rätta, om det inte för det helas välfärd varit klokare att nu lyckliggöra exempelvis svenska Nyland. Eller har den evangeliska skolan varit predestinerad för Österbotten, borde den med ett grand av kristlig tolerans hört sig för om tak över huvudet hos folkhögskolan i Nykarleby. Vår kyrkas folk håller på att bli uppdelat i evangelister och icke-evangelister. De bägge riktningarnas läroanstalters uppgående i en enda skulle vackert ådagalagt de ansvariga ledningarnas lust att med kärlek fylla svalget, innan det varder befäst.

Obetydliga förefaller de hinder, som därvidlag läggs i vägen av den evangeliska folkhögskolans program. Detta är i huvudsak sådant som det brukar vara vid våra folkhögskolor. Det kristliga inslaget med 8 veckotimmar är ungefär som vid systerskolan i Nykarleby. Den mest i ögonen fallande skillnaden är att Sions-harpan är med i programmet.

Dessutom nämns en förberedande kurs för inträdessökande na till seminarium. Med kännedom om seminariernas överproduktion kan en dylik kurs inte annat än ogillas, om ock motivet skulle tilläventyrs vara av så upphöjd art, att en evangelisering av Finlands svenska folkskollärarkår utgjorde framtidssyftet.

Om skolans förläggning till svenska Österbotten är betänklig, föder tanken på dess placering i Dagsmark känslor av beklämning hos vänner av skolor. I samma socken har vi sedan årtionden en folkhögskola, som mer än de andra haft svåra duster för existensen. Oaktat Lappfjärds folkhögskola står under ledning av en i vida kretsar uppskattad folkbildningsivrare och i kunnig lärare, har elevantalet ofta varit lågt och skolans livslåga flämtat. Nu kommer den evangeliska skolan som konkurrent, och då kan man gissa sig till den äldres öde. Om det sedan är hedersamt att resa sina tinnar ur den ihjälkonkurrerades aska kan dras i tvivelsmål.

Kungörelse i Sändebudet 1.9.1926:

Svensk-Finlands Evangeliska Folkhögskola vidtager med sitt första verksamhetsår den 1 november instundande höst. Skolan som är ambulerande, har för detta läseår blivit förlagd till Dagsmark i Lappfjärd kommun. Evangeliska Folkhögskolan vill meddelst Guds ord efter den nåd Gud förlänar hjälpa de unga till kännedom i evighetsfrågorna, och den vill även meddela allmänna folkhögskolekunskaper och färdighet. Därjämte upptager skolan på sitt program en förberedande kurs för inträdessökande till seminarierna. Elever mottagas från hela Svensk-Finland och böra de, som önska vinna inträde skriftligt eller muntligt anmäla sig hos undertecknad före 1 oktober 1926. Till anmälan bifogas frejdebevis. Manlig sökande bör ha fyllt 17 år och kvinnlig 16 år, ha genomgått högre folkskola eller på annat sätt förvärvat motsvarande kunskaps mått. Terminsavgiften är endast 25 mark. Kost och logi beräknas stiga till cirka 200 mark i månaden per elev. Från skolan till närmaste järnvägsstation (Tjöck) är 18 km, till Kristinestad 20 km. Mellan sistnämnda ort och Dagsmark är regelbunden biltrafik varje onsdag och lördag höst och vår. Förfrågningar besvaras beredvilligt av undertecknad. Elever från när och fjärran hälsas hjärtligt välkomna.

Dagsmark, den 20 augusti 1926. J. E. Sjöblad föreståndare.

Adress: Dagsmark, Lappfjärd.

Den 1 instundande november börjar Evangeliska Folkhögskolan sitt arbete i Dagsmark. En hos det evangeliska folket i Svensk-Finland länge närd önskan går då i uppfyllelse. Undertecknade är förvissade om, att evangelivänner i vårt kära Svensk-Finland skall flitigt tala med Fadren om detta arbete och tillsammans med oss bedja, att Han ville ge detsamma sin välsignelse. Vi vågar även hoppas, att både de evangeliska hemmen och Ungdomsförbunden se till, att skolan får ett tillräckligt antal elever.

J.Im. Bäck

styrelsens ordför.

J.E. Sjöblad.

Syd-Österbotten kopierade den 29.9.1926 en text som tidningen Västra Nyland i Ekenäs hade publicerat:

Känt är att det råder trängsel för folkhögskolorna på svenskt språkområde i Finland. I förhållande till befolkningstalet är våra folkhögskolor betydligt flera än t.ex. Sveriges högt utvecklade bildningsorganisation uppvisar. När det på senare tid yppat sig svårigheter för dessa läroinrättningar att uppnå det i lag fastställda minimiantalet elever, trettio, har röster höjts, som yrkat att en koncentration borde åstadkommas på detta område. I trakter, där folkhögskolorna uppenbarligen ligger för nära varandra och förfoga över för små rekryteringsdistrikt, borde i de svagare uppgå i de relativt starkare. Bättre är att äga ett mindre antal välbesökta pedagogiskt och ekonomiskt välutrustade skolor än många små och svaga. Trots att några åtgärder i denna riktning hittills inte har vidtagits, har den antydda uppfattningens principiella berättigande av ingen bestritts. Än mindre har man föreställt sig att någon meningsolikhet kunde råda därom att en ökning av folkhögskolornas antal inte skulle få komma i fråga. Så mycket mer förvånande är det därför att höra att man i södra Österbotten för närvarande är i färd att ställa upp en ny folkhögskola. Att det rör sig om en skola av en särskild religiös läggning förändrar inte saken.

Sedan några år finns i Nykarleby en kristlig folkhögskola, som till en början utövade en stark dragningskraft, men vars elevantal småningom sjunkit, så att skolan numera är av ungefär samma storlek som våra andra folkhögskolor. Emellertid är denna skola, som särskilt gör anspråk på att framom andra tjäna den kristliga åskådningens sak, icke till fyllest för den kyrkligt sinnade befolkningens behov av folkhögskoleutbildning. Eller riktigare sagt, Nykarleby skolans konfessionella prägel tillfredsställer inte den riktning inom kyrkan, som kallar sig ”evangelisk” och som för den skull skall ha en egen folkhögskola, på det att ungdomen må skolas i den rätta tron. Det evangeliskt sinnade kyrkfolket i Österbotten stod det självfallet fritt att ordna sina bildningssträvanden så som det önskar, om inte därigenom det rådande läget för de redan existerande folkhögskolorna skulle försvåras. En ny konkurrent träder upp på vädjobanan, det är trångt nog förut. Särskilt anmärkningsvärd är hänsynslösheten att förlägga den nya ”evangeliska” läroanstalten i omedelbar närhet till en annan folkhögskola, vilken för övrigt redan därförutan nödgats kämpa tappert för sin tillvaro. Det är Lappfjärds folkhögskola, som i den evangeliska skolan får en ny konkurrent i sin egen hemsocken. Förfalskningen, som övergått Lappfjärd kommun, har vållat att dess folkhögskola, som redan från början hade ett litet rekryteringsområde, haft allt svårare att komma upp till det fastställda elevantalet. Och nu kommer den nya skolan till som ett ännu allvarligare hot och vållar sannolikt avbräck även för de andra sydösterbottniska folkhögskolorna, som inte heller haft överflöd av elever. Det allmänna läget på ifråga varande område blir i Österbotten allvarligt skärpt genom den nya skolans tillkomst.

Måhända kan det synas opåkallat att man här nere i Nyland tar sig talan i österbottniska bildningsangelägenheter. Men utvecklingen har fört det därhän, att svenska bildningsproblemet, speciellt frågan om de svenska folkhögskolornas framtid, inte kan behandlas isolerat för de skilda landsändarnas vidkommande, utan måste betraktas som en helhet. Det kan därför inte passera oanmärkt om man på något håll företager utvidgningar, som hotar den jämnvikt, som endast med ansträngning kunnat upprätthållas, och vilka därför måste betecknas såsom olyckliga. Den understödspolitik, som följes av Kulturfondens förvaltning, Svenska Folkskolans Vänner m.fl., strävar att uppnå en viss enhetlighet även i så måtto att ett hälsosamt inflytande utövas på bildningsorganisationen som sådan. Därav följer även, synes det oss, att den nya folkhögskolan inte har utsikter att uppträda som konkurrent även om de anslag som utgivas för hithörande ändamål. Sannolikt inverkar denna omständighet inte på dem som i höst ämna sätta den evangeliska skolan i gång, för den reder sig antagligen på egen hand. Men det är dock nödvändigt att understryka att en ny folkhögskola, som inte är av behovet påkallad och som betänkligt hotar andra, äldre skolors framtid, inte får utgöra en belastning också för vår understödsverksamhet och därigenom ge tillvaron jämväl i ekonomiskt hänseende vanskligare för de folkhögskolor vi hittills strävat att upprätthålla.

Den 6.10.1926 publicerade Syd-Österbotten en insändare, som var skriven av signaturen V.Å:

I ANLEDNING AV DEN EVANGELISKA FOLKHÖGSKOLAN.

Det har talats och skrivits mycket om den blivande evangeliska folkhögskolan och detta blott till skolans nackdel, såsom obehövlig, ja rent av skadlig för vårt folks fortbestånd och framtid.

Men om vi närmare, i Guds ords ljus, betraktar vårt folks liv och leverne, så skall vi finna, att mycket kunde vara annorlunda om våra barn och ungdom uppfostrades i ”tukt och Herrens förmaning”. Det är ju en allmän klagan även i våra värdsliga tidningar att sedlighetsnivån är i sjunkande och förvillelsen är i tilltagande i oroväckande grad. Detta kan inte bero på för liten skolkunskap och bildning utan på vördnaden för religionen, som är i avtagande och aktning ,för Guds ord och hans Evangelium. Står inte våra kyrkor tomma, och söndag efter söndag predikas för det mesta åt tomma bänkar, medan folket och i synnerhet ungdomen söker sig andra nöjen. Om vi en gång blivit så kloka och lärda i egna ögon, att inte mera Guds ord och hans predikningar och förmaningar behövs till tröst och ledning för vår vandring genom livet, så har vi närmat oss undergångens brant och ett ”mene tekel” blivit skrivet på våra dörrar. Var det inte Guds ord, som gav styrka åt våra fäder i prövningen och motgångens tider. „När kriget röt från dal till dal och frosten kom med hungrens kval” så visst var det i Guds ord man fann tröst och styrka. Men numera har det blivit så trångt för Guds ord och dess begagnande så väl i hemmet som i skolan och röster ha höjts även från män med ledande ställning att få bort religionen från våra skolor och ersätta den med en mer eller mindre urvattnad morallära. Vad är då att undra på om folk med religiös läggning börjar försöka röra på sig och bereda den växande ungdomen ett till-fälle till religiös uppbyggelse, och så uppstod tanken på den Evangeliska folkhögskolan, som nu blivit en verklighet och i höst öppnar sina dörrar för en sökande ungdom. Det gäller endast för varje tänkande fader och moder att välja den rätta skolan för sina ungdomar; varifrån de kan inhämta den största visdom för tid och evighet. ”Om Herren är med vem kan då vara mot”.

En sak till vill jag beröra, och det är den av Västra Finland uttalade fingervisningen för „Den understödspolitik som följes av Kulturfondens förvaltning, Svenska Folkskolans Vänner m. fl.” Man hade ingenting att vänta från dessa håll som understöd för den evangeliska folkhögskolan. Men detta vore en olycklig politik. Ty från en skola där Guds ord är ledstjärnan därifrån strömmar kraft ut över bygderna, en kraft, som lyckliggör både folk och land. Ty ”kommen och sen Herrens verk, som underbara ting gör på jorden”. Ps. 46:9.

Insändaren var undertecknad med signaturen V.Å.

Tidningen Syd-Österbotten svarade så här direkt efter insändaren:

Redaktionen vill beträffande ovanstående tillägga, att insändaren inte synes ha förstått själva kärnan i S.-Ö:s artikel härförleden. Red:s avsikt var att såsom tidigare, ge uttryck åt allvarliga bekymmer för splittringen inom bildningsväsendet genom många skoltyper och försvagningen av skolornas effekt dessutom på grund av ojämn placering. Det kan ingalunda bortresoneras, att två folkhögskolor inom samma Lappfjärd socken, är föga välbetänkt. Något underkännande av anstalter med kristlig läggning av vad slag de vara må, har alldeles inte framförts. Tvärtom bör varmt och villigt erkännas den stora betydelse religiositetens fördjupande har för vårt folk. Dock är en ensidigt betonad religiositet, frammanad av en enskild sekt eller en enskild riktning självfallet mindre önskvärd. Det är splittring på sitt sätt. Överhuvudtaget kan knappast en planlös utveckling av bildningsväsendet, därigenom att skolor uppstå hur som helst och var som helst, vara att rekommendera. Svenskfolket är för svagt för de risker detta medför. Den ekonomiska sidan av saken är ju den inte minst viktiga. Månne annars den evangeliska folkhögskolans framträdande beror av missnöje beträffande kristendomsundervisningen t.ex. vid Lappfjärd folkhögskola? Märket V. Å:s inlägg synes syfta något ditåt. Sådana klagomål förefaller väl djärva och omotiverade, då Lappfjärd folkhögskola ju har kontraktsprosten Lauréns mångåriga medverkan att tacka för mycket samt likaledes Närpes folkhögskola haft förmånen att åtnjuta prosten Nordlunds undervisning i kristendom under en lång tid. Sannolikt hade dock inte oöverstigliga hinder yppats att få eventuella önskningsmål från evangeliskt-kristligt håll beaktade, vid en hänvändning till respektive skolor. Har en sådan överhuvudtaget alls gjorts? Vi betvivlar. Bättre samarbete!

Den vidsträckta opinionen emot den evangeliska folkhögskolan bottnar främst i missnöje med skolans placering just i närheten av Lappfjärd folkhögskola, vars verksamhetsområde till åtskillnad från andra folkhögskolors är så litet och dessutom beklagligtvis så hårdarbetat. Detta är ett faktum, som inte ens evangeliska folkhögskolans förespråkare med bästa vilja kan komma ifrån.

Den 8.10.1926 skrev 6-dagars tidningen Svenska Pressen, som utkom i Helsingfors så här om den nya folkhögskolan:

En folkhögskola till?

Den åsikten har inte sällan framförts, att de svenska folkhögskolorna i landet är för många till antalet. Man åberopar bl. a. den elevbrist några skolor lider av som bevis för en sådan uppfattning. Men den kan bero på andra omständigheter. Redan genom det svenska bosättningsområdets uppdelning ligger det i sakens natur, att folkhögskolorna skall vara relativt många. Visserligen underlättar nutida kommunikationer besökandet av skolor, som ligger längre avlägset, men i regel skall ungdomen dock helst söka sig till en skola i den egna bygden. Något att efterlikna ligger heller knappast i den skoltyp, som räknar med ett elevantal upp till hundra eller därutöver. De små folkhögskolorna är nog lämpligast för oss. Där år efter år elevantalet håller sig lågt och det lagstadgade minimiantalet 30 inte nås, där kan man ha skäl, sedan eventuella fel i organisation m. m. avhjälpts och inte medfört uppsving, att ta i övervägande om skolan skall nedläggas eller sammanslås med en annan. Men också i sådana fall bör man gå tillväga med stor försiktighet. Man förstör lätt en bildningsresurs och det är inte sagt, att man får något i stället.

Om man sålunda inte utan vidare kan underskriva påståendet, att de svenska folkhögskolorna är för många, så torde man fullt kunna gå med på, att deras antal inte utan alldeles särskilt tvingande omständigheter bör ökas. Folkhögskolan har inte levat ut sin tid, den har fortfarande en viktig uppgift att fylla i landsbygdens bildningsliv. Men blir det fråga om nya skolor bör dessa vara av annan typ och mera sikta på att ta hand om den yngre ungdomen, som inte ännu är mogen för folkhögskolan eller särskilt sörja för yrkesutbildningen. Dessutom tillkommer, att om man kan ha olika åsikter, huruvida folkhögskolorna redan nu är för många, alla i varje fall borde vara ense att oss inte göras behov av flera skolor.

Likväl är det meningen att en ny folkhögskola skall grundas i Österbotten. Och inte blott det. Avsikten är att förlägga den till Lappfjärd, inte ens en mil ifrån den folkhögskola, som arbetat där i snart tjugo års tid. Den nya skolan kommer att få en särprägel, vilken framgår av namnet ”evangelisk folkhögskola”. Bättre så, än att kalla den kristlig, vilket kan ge uppfattningen, att övriga folkhögskolor skulle vara okristliga. Men mycket kan ifrågasättas, om skolans inrättande är på sin plats och framförallt synes det inte riktigt att den förläggs så nära en annan folkhögskola. Landets svenska folkhögskollärare, som nyligen var församlade till möte i Pargas, har också med oro mottagit underrättelsen om den nya folkhögskolans grundande samt offentliggjort ett uttalande med anledning därav. Det heter där bl.a., att den nya skolan knappast kan anses fylla ett svenskt kulturbehov och att dess placering just i Dagsmark i Lappfjärd, utgör ett hugg i ryggen mot Lappfjärds folkhögskola, som nu i 19 års tid under svåra förhållanden utfört en betydande kulturgärning: »Lappfjärd folkhögskola har på grund av sitt snävt tillmätta skoldistrikt haft särskilt svårt att fylla sina skolsalar med det minimum av elever, som fordras för ernåendet av statsunderstöd, och när nu den evangeliska skolan begär sin andel av ungdomen i denna bygd, har Lappfjärd folkhögskola ställts inför det obönhörliga kravet att för alltid stänga sina portar. Ifall Lutherske evangeliföreningen med denna skola avsett grundandet av en verklig folkhögskola ha Finlands svenska folkhögskollärare svårt att förstå, varför denna uppgift icke skulle kunna fyllas av den redan existerande folkhögskolan, men om den evangeliska skolan grundats för att främst befordra Evangeliföreningens särsträvanden, måste namnet „folkhögskola” i detta fall betecknas som en falsk skylt.”

Hufvudstadsbladets redaktion har med anledning av detta folkhögskollärarmötes uttalande vänt sig till sekreteraren i Lutherska evangeliföreningen, pastor L. L. Byman, som låtit veta, att skolan inte direkt grundas av föreningen, men för övrigt tar dess inrättande i försvar. Han säger, att skolan inte är lokal, utan avsedd för hela Österbotten, ja, för hela svenska Finland. Endast tillfälligtvis har den förlagts till Dagsmark, vilket för övrigt evangeliföreningens styrelse motsatt sig. Man hoppas väl inte, att inom kort få inflytta i Lappfjärd folkhögskolas lokaliteter? För övrigt går svaret ut på, att det intresse som finns för en evangelisk folkhögskola är berättigat att ta sig uttryck i handling och att om Lappfjärd folkhögskola tvingas att upphöra, det bör ihågkommas, att den länge haft svårt att få elever. För framtiden kunde sedan de, som inte vill besöka den evangeliska folkhögskolan resa till Närpes, där en folkhögskola finnes. Försvaret för den nya folkhögskolans inrättande synes svagt. Antaget, att den tar döden på Lappfjärd skola och kvarstannar i socknen, så skall den väl för något år framåt kunna räkna på tillräckligt elever. Men om sedan en annan kyrklig riktning än den evangeliska hittade på att i samma socken upprätta en folkhögskola skulle samma företeelse antagligen upprepa sig. För två skolor finns inte rum, den nya mottoges med stort tillfälligt intresse och hade att räkna med en „uppsparad” elevkontingent, samtidigt som den plockade bort elever från den gamla. Denna skulle få stänga och den nya florerade en tid, tills dess dagar åter var räknade. Men just för att så är, kan det inte anses riktigt att en ny folkhögskola upprättas, som alldeles uppenbart kommer att konkurrera med en redan bestående om eleverna. Oss synes, att folkhögskollärarmötet i Pargas har fullkomligt rätt i sitt uttalande, om än formen för detsamma kanske blivit onödigt skarp.

Lärarmötet i Pargas.

I oktober 1926 höll folkskollärarna ett möte i Pargas och där dryftades också frågan om den nya evangeliska folkhögskolan i Dagsmark. Flera svenska tidningar publicerade det uttalande som mötet enades om. Så här skrev Kaskö tidningen den 9.10.1926:

Den ”evangeliska folkhögskolans” placering i Lappfjärd.

Ett hugg i ryggen mot Lappfjärds folkhögskola.

 Finlands svenska folkhögskollärare, samlade till möte i Pargas, ha med oro förnummit, att en läroanstalt, som kallar sig „evangelisk folkhögskola”, med detta läsårs början kommer att begynna sin verksamhet i Lappfjärds socken, i Dagsmark by, blott 9 km. från Lappfjärds svenska folkhögskola. Frånsett att inrättandet av en ny folkhögskola till de 15, som redan är verksamma i de svenska bygderna och vilka som känt kämpa med ekonomiska svårigheter och elevbrist, knappast kan anses fylla ett svenskt kulturbehov, utgör den nya skolans placering just i Dagsmark ett verkligt hugg i ryggen mot Lappfjärds folkhögskola, som nu i 19 års tid under svåra för hållanden utfört en betydande kulturgärning. Lappfjärds folkhögskola har på grund av sitt snävt tillmätta skoldistrikt haft särskilt svårt att fylla sina skolsalar med det minimum av elever, som fordras för ernåendet av statsunderstöd, och när nu den evangeliska skolan begär sin andel av ungdomen i denna bygd, har Lappfjärds folkhögskola ställts inför det obönhörliga kravet att för alltid stänga sina portar. Ifall Lutherska Evangeliföreningen med denna skola avsett grundandet av en verklig folkhögskola har Finlands svenska folkhögskollärare svårt att förstå, varför denna uppgift inte skulle kunna fyllas av den redan existerande folkhögskolan, men om den evangeliska skolan grundats för att främst befordra Evangeliföreningens särsträvanden, måste namnet ”folkhögskola” i detta fall betecknas som en falsk skylt. Finlands svenska folkhögskollärare har velat bringa dessa allvarliga farhågor till allmänhetens kännedom i förvissningen om att de svenska folkhögskolorna i detta land dock har skapats under så stora uppoffringar och alltjämt har en så betydande uppgift att fylla, att tillspillogivandet nu av en av dessa faktiskt utgör ett brott. En skola, som tjänar den evangeliska rörelsens intressen må gärna skapas, blott den inte får karaktären av osund konkurrens, som är oförenlig med verklig folkhögskolanda.

Folkhögskollärarmötet i Pargas.

Efter detta möte i Pargas började ett tidningsskriveri av sällan skådat slag. Så gott som alla svenska tidningar i Finland publicerade uttalandet, flera tidningar med det extra tillägget att tidningen själv också stöder det. Över 20 tidningar i Nyland, Åboland, Österbotten och till med på Åland, skrev om ”hugget i ryggen i Lappfjärd”. Kanske orsaken var allmän nyhetstorka men detta ärende var nog den stora händelsen i pressen i oktober 1926.

Efter mötet i Pargas lät Hufvudstadbladet Evangeliföreningens sekreterare L. L. Byman komma till tals med följande uttalande:

Genom Hufvudstadsbladets redaktions tillmötesgående har undertecknad satts i tillfälle att ta del av ovanstående uttalande. Jag har visserligen inte hand om ledningen av den evangeliska folkhögskolesaken, men såsom en medlem i garantiföreningens styrelse och sekreterare i Svenska lutherska evangeliföreningen, till vilken folkhögskollärarmötets skrivelse även vänder sig, vill jag anföra följande, varom jag förmodar både skolans direktion och dess vänner i allmänhet skall förena sig. Svenska lutherska evangeliföreningen har inte grundat någon folkhögskola. Men inom den evangeliska rörelsens ungdom har sedan flera år intresse funnits för en sådan.

Det märkliga beträffande folkhögskolan i det svenska Finland är just det förhållandet, att en del folkhögskolor kämpar med elevbrist, medan samtidigt i landsbygderna förefinnes ett så pass starkt intresse för folkhögskolidén, att tanken på en ny kristlig folkhögskola där upprepat framförts och vunnit varm anslutning. Det måste tydligen förhålla sig så, att den kristliga folkhögskoletypen inte är tillräckligt företrädd i antalet existerande svenska folkhögskolor. Den äldre typen har uppenbarligen redan tagit ut allt det elevmaterial som den, med hänsyn till hemmens syn på ungdomens fostran, kan dra till sig. Ett uteblivande av en planerad kristlig folkhögskola skulle därför inte kunna öka elevantalet i nuvarande skolor, men väl tillbakahålla och nedtrycka det intresse för folkhögskolefostran som ännu finnes och som tagit sig uttryck i planerna på en evangelisk folkhögskola. Det bör dock vara en orsak till glädje att folkhögskolans idé vinner allt flera vänner om också tack vare en ny skoltyp. Det bör inte heller förvåna att man inom svenska Österbottens vida område, där en stark evangelisk rörelse sedan länge utbrett sig, vill skapa en evangelisk folkhögskola. Skolan är ju inte en lokal sådan, utan avsedd för hela Österbotten, ja för hela svenska Finland.

Den evangeliska folkhögskolan är ambulerande. Endast tillfälligtvis placerades den i Lappfjärd, där lärarkrafter och lokal stod tillbuds på villkor, som för en ny folkhögskola, vilken har att första året arbeta utan statsanslag, betydde så mycket, att garantiföreningens styrelse trots betänkligheter och opposition stannade för denna ort. Bland andra uttalade Svenska lutherska evangeliföreningens styrelse sig emot denna åtgärd.

Om Lappfjärds folkhögskola beklagligtvis skulle nedlägga sin verksamhet, så måste det ihågkommas att den länge haft ytterligt svårt att få elever och att inom dess egen direktion fråga varit om dess indragning. För ett par år sedan blev vi uppmanade förfråga oss om den inte kunde ersättas med den tilltänkta evangeliska. Lärarmötets starka uttryck beträffande eventualiteten av Lappfjärds folkhögskolas upphörande låter icke försvara sig. Den närbelägna folkhögskolan i Närpes erbjuder säkerligen plats för de elever från Lappfjärd, som inte vill besöka den evangeliska folkhögskolan. Lärarmötet måtte inte alls kommit på den tanken att det kunde vara, vi skola icke säga „ett brott”, men illa gjort att år efter år undertrycka det intresse som förefinnes för en evangelisk folkhögskola. Lärarmötets tal om falsk skylt är inte vackert. Om en undervisningsanstalt är berättigad att bära namnet folkhögskola beror ju därpå om den följer det för folkhögskolor bestämda programmet. Att dess utgångna elever i sina hemtrakter främja de ”världsliga eller kristliga” ungdomsföreningarnas verksamhet är en sak för sig. De evangeliska ungdomsavdelningarna, 50 till antalet, väntar verkligen för sina strävanden gagn av dessa unga som utgå från evangeliska folkhögskolan.

Borgåbladet som följde med denna konflikt, publicerade uttalandet från Pargasmötet den 9.10.1926. Tidningen lyckades också få en intervju med Johannes Nyquist, som var rektor på Lappfjärd folkhögskola. Nyquist hade själv varit med på lärarmötet i Pargas och så här skrev Borgåbladet just denna dag:

Ett svenskt försök att döda en svensk läroanstalt.

Lappfjärd folkhögskola allvarligt hotad till livet.

Bland deltagarna i det svenska folkhögskollärarmötet i Pargas befann sig också föreståndaren för Lappfjärd folkhögskola, rektor Joh. Nyquist. Då frågan om Lappfjärd folkhögskolas framtid blivit aktuell genom den nygrundade s. k. »evangeliska folkhögskolans» placering i samma lilla socken med den kamp om elevmaterialet, som blir en oundviklig följd härav, vände sig tidningens representant till rektor Nyquist med anhållan om en intervju. Denna beviljades efter en viss tvekan,för rektor Nyquist fann det av naturliga skäl mindre trevligt att uttala sig i en fråga, som så nära berörde honom personligen. Men han gav slutligen efter och yttrade på vår första fråga ungefär följande:

-Jag har den uppfattningen att evangeliföreningen med sin skola riktat ett verkligt hugg i ryggen gentemot den skola, som sedan gammalt existerar i Lappfjärd. Frågan måste betraktas också ur svenskhetssynpunkt. Den nya skolan placeras i Dagsmark by, inte ens en mil från min skola, och i det lilla skoldistriktet ges det knappast tillräckligt med elever ens för en enda skola. Lappfjärd folkhögskola har varit en svensk utpost, som försökt så gott den förmått bevaka de svenska kulturintressena i Sydösterbotten. Skulle skolan nu till följd av konkurrensen med den evangeliska skolan dö, anser åtminstone jag, att vi har ett svenskt bålverk mindre, i synnerhet som man har skäl att anta, att den evangeliska skolan främst kommer att betona de religiösa intressena och i mindre grad lägga vikt vid att väcka de unga till förståelse för sitt kulturella fädernearv. Det är faktiskt en dabst av evangeliföreningen att förlägga skolan till Lappfjärd och sålunda frammana en kamp, som måhända slutar med döden för en svensk folkbildningsanstalt, som dock arbetat i 19 år. I det svenska Finland hade väl getts en plats också för den evangeliska skolan, om den verkligen har ett fast stöd inom den evangeliska rörelsen. Såsom det nu är synes mig saken klar, att här föreligger ett svenskt försök att döda en svensk läroanstalt. Osund konkurrens på folkbildningsområdet förefaller mig mycket osympatisk.

Rektorn hyser alltså allvarliga farhågor för skolans framtid?

-Ja, blir svaret. Vi ha alltid haft ont om elever, ty vårt verksamhetsområde är mindre är någon annan folkhögskolas och redan förlusten av en enda elev kan vara min skolas död. Staten är sträng med sina fordringar, staten låter inte pruta med sig. I spetsen för den nya skolan ställas nu personer, som aldrig gått i folkhögskola, aldrig arbetat inom en folkhögskola. Föreståndaren för folkhögskolan är samtidigt lärare vid en folkskola. Att kalla en sådan skola »folkhögskola» är inte rätt, tycker jag.

– Man synes inte heller i Lappfjärd se den nya skolan med blida ögon. Jag undantar naturligtvis Dagsmark, där den evangeliska rörelsen har starkt fotfäste. Tyvärr ges här blott få ungdomar, men t.o.m. personer, som tillhör den evangeliska rörelsen, har förstått att man här har att göra med ett allvarligt missgrepp. Förresten är det icke alls sagt att den skola, som nu börjar sin verksamhet i Dagsmark, blir mer religiös än den redan existerande, där t.ex. kontraktsprosten Laurén är kristendomslärare. Det ligger med förlov sagt något av fariseism och okultur över den evangeliska skolans grundande och sätt att börja sitt arbete. Och det är ingen hemlighet heller, att den innersta meningen torde vara den, att den evangeliska folkhögskolan för all tid skall förbli i Lappfjärd och erövra åt sig den gamla folkhögskolans plats.

Vasabladet skrev om detta på ledarplats den 12.10.1926 så här:

En ny folkhögskoletyp.

Vid det svenska folkhögskollärarmötet i Pargas enades man nyligen om ett gemensamt uttalande rörande grundläggandet av den nya evangeliska folkhögskolan i Lappfjärd. I uttalandet framhålls bl.a., att grundläggandet av denna nya skola äventyrar den äldre folkhögskolans i orten existens. Däri säges bl.a.: ”Ifall Lutherska evangeliföreningen med denna skola avsett grundandet av en verklig folkhögskola, har Finlands svenska folkhögskollärare svårt att förstå, varför denna uppgift inte skulle kunna fyllas av den redan existerande folkhögskolan, men om den evangeliska skolan grundats för att främst befordra Evangeliföreningens strävanden, måste namnet ”folkhögskola” i detta fall betecknas som en falsk skylt.” Lappfjärds folkhögskola har dock skapats med så stora uppoffringar, att startandet av en konkurrensskola måste anses oförenligt med folkhögskolans uppgift och anda.

Härtill har sekreteraren i Evangeliföreningen, pastor L. L. Byman, i en skrivelse framhållit, att den kristliga folkhögskoltypen inte är tillräckligt företrädd bland de existerande folkhögskolorna och att en skola sådan som den evangeliska i Lappfjärd därför fyller ett påtagligt behov. ”Den äldre typen har uppenbarligen redan tagit ut allt det elevmaterial som den, med hänsyn till hemmens syn på ungdomens fostran, kan draga till sig. Ett uteblivande av en planerad kristlig folkhögskola skulle därför icke kunna öka elevantalet i nuvarande skolor, men vill tillbakahålla och nedtrycka det intresse för folkhögskolefostran som ännu finns och som tagit sig uttryck i planerna på en evangelisk folkhögskola.”

Enligt pastor Bymans uppfattningssätt är det fullt naturligt, att Lappfjärds folkhögskola skall få vika för den nya, visserligen ambulerande, evangeliska folkhögskolan.

Vi har ovan refererat det principiella i de olika uttalandena. Ingenting hindrar naturligtvis den evangeliska riktningen inom vår lutherska kyrka att grundlägga en högre folkundervisning i formen av folkhögskolor. Såvida dessa skolor uppfyller de villkor, vilka den nya lagen i detta hänseende uppställer, så torde de inte heller kunna förmenas statens understöd på samma grunder som andra folkhögskolor. I ett avseende åvälver sig dock tillskyndarna av nya svenska bildningsföretag en skyldighet och det är mot redan existerande svenska folkbildningsinstitutioner. Vi har helt enkelt inte råd att slösa med materiella och andliga resurser i en inbördes konkurrens. Vi måste på svenskt håll samarbeta vid lösningen av bygdernas bildningsfrågor. Folkbildningen är inte någon vare sig kyrkligt-religiös eller politisk partiangelägenhet, som bör skilja folk åt. Den är tvärtom i allra högsta grad ett allmänt intresse. Härom synes man dock på några håll sväva i betänklig okunnighet.

I verkligheten har de ”kristliga” folkhögskolsträvandena i så hög grad gått sina egna vägar, att ett samarbete med övriga folkhögskolor veterligen alls inte har förekommit. Det är verkligen högst betecknande för dessa strävanden, att Evangeliföreningens sekreterare knappast anser sig böra ägna en tanke åt de betänkligheter, som andra måste hysa, om Lappfjärds folkhögskola nu skall stängas. Denna folkhögskola har dock utfört ett viktigt kulturarbete vid språkgränsen under en tid av mer än ett decennium. Skall detta upphöra därför, att den nystiftade ambulatoriska folkhögskolan för någon tid framåt uppslår sina bopålar i dess omedelbara närhet? Kan den nya skolan i detta hänseende ersätta den tidigare existerande? Vi betvivla detta.

Om dylika synpunkter inte kan vinna beaktande vid startandet av ett svenskt skolföretag, så måste man helt enkelt beklaga dess tillkomst. Illa känner man i varje fall våra bygder, om man tro, att elevtillströmningen så där utan vidare kan dirigeras hur som helst. Det duger inte med en gest mot Närpes att hänvisa den bygdeungdom just dit, som redan vant sig att besöka folkhögskolan i Lappfjärd.

Vi önskar inte folkhögskolan lösgjord från kristendom och religion. Våra folkhögskolor, som arbetar på folkhögskoltankens grund, har inte gett berättigad anledning till klagomål för religionslöshet. De religiösa strävandena har full frihet till samverkan med den existerande folkhögskolan. Någon ”ny” folkhögskoltyp kan dock inte grundas på den bas, som man på några håll synes tänka sig. Det enda man kan få till stånd är skolor, vilkas läroprogram till övervägande del slukas av en ensidigt inriktad kristendomsundervisning. Men även i detta hänseende är det tu tal, om denna ”nya” folkhögskola motsvarar de krav, som man i kulturellt hänseende måste ställa på folkundervisningen. Vi har här inte skäl att närmare gå in på en granskning av den ”nya” folkhögskoltypens läroprogram. Men vi vill endast framhålla, att den gällande lagstiftningen rörande folkhögskolorna i detta hänseende sätter bestämda krav på vad som undervisas i dessa skolor. Vid fastställandet av läroprogrammen torde denna synpunkt komma att spela en roll, som inte kan bli utan inflytande på statens understöd för de olika läroinrättningarna. Om konfessionella propagandaskolor av olika religiös färg fortfarande skall inrättas, så måste dessa skolor åtminstone i detta avseende uppfylla villkor, vilka måhända inte alls väl sammangå med dessa skolors speciella syften. Iingen händelse bör denna ”nya” typ’ av folkhögskolor, som riktarsig endast till en begränsad del av befolkningen, få överflygla gamla läroinrättningar med ett vidare verkningsfull och ett allmännare kulturellt program. Detta är något som vederbörande har alla skäl att se upp för.

Syd-Österbotten tog på ledarplats den 13.10.1926 upp frågan om den evangeliska folkhögskolan och hade också infört det uttalande som Pastor Byman hade infört i Hufvudstadsbladet någon dag tidigare:

Folkhögskolorna i Lappfjärd.

Vissa skolaffärer i svenska Sydösterbolten synas vara av särskilt svårsliten art. För något år sedan tilldrog sig Svenska samskolan i Kristinestad och dess byggnadsfråga så gott som hela landets uppmärksamhet. Nu synes ett annat omfattande spörsmål vara under uppsegling, spörsmålet om en eller flera folkhögskolors vara eller icke vara i Lappfjärd. S.-Ö. har allaredan ägnat saken uppmärksamhet i några artiklar och inlägg. Folkhögskollärarnas ampra protest, som publicerades senast, har gett ytterligare belysning åt ärendet och bragt det inför en större allmänhet. Huruvida svenskheten och särskilt dessa nejder har någon vinning av ett mångfingrat tummande på denna delikata sak är tvivel underkastat.

Alltnog. Den ovannämnda kärva lärarprotesten har uppkallat Hbl. att för sin del skaffa ett auktoritativt ”evangeliskt” uttalande i tvisteämnet den projekterade evangeliska ”folkhögskolan”. Evangeliföreningens sekreterare pastor L. L. Byman har sålunda offentliggjort ett meddelande, vilket nedan avtryckes:

”Jag har visserligen inte hand om ledningen av den evangeliska folkhögskolesaken, men såsom en medlem i garantiföreningens styrelse och sekreterare i Svenska lutherska evangeliföreningen, till vilken folkhögskollärarmötets skrivelse även vänder sig, vill jag anföra följande, varom jag förmodar både skolans direktion och dess vänner i allmänhet skall förena sig.

Svenska luth. ev angeliföreningen har inte grundat någon folkhögskola. Men inom den evangeliska rörelsens ungdom har sedan flera år intresse funnits för en sådan. Det märkliga beträffande folkhögskolan i det svenska Finland är just det förhållandet, att en del folkhögskolor kämpar med elevbrist, medan samtidigt i landsbygderna förefinnes ett så pass starkt intresse för folkhögskolidén, att tanken på en ny kristlig folkhögskola där upprepat framförts och vunnit varm anslutning. Det måste tydligen förhålla sig så, att den kristliga folkhögskoletypen inte är tillräckligt företrädd i antalet existerande svenska folkhögskolor. Den äldre typen har uppenbarligen redan tagit ut allt det elevmaterial som den, med hänsyn till hemmens syn på ungdomens fostran, kan dra till sig. Ett uteblivande av en planerad kristlig folkhögskola skulle därför icke kunna öka elevantalet i nuvarande skolor, men väl tillbakahålla och nedtrycka det intresse för folkhögskolefostran som ännu finnes och som tagit sig uttryck i planerna på en evangelisk folkhögskola. Det bör dock vara en orsak till glädje att folkhögskolans idé vinner allt flera vänner om också tack vare en ny skoltyp. Det bör icke heller förvåna att man inom svenska Österbottens vida område, där en stark evangelisk rörelse sedan länge utbrett sig, vill skapa en evangelisk folkhögskola. Skolan är ju icke en lokal sådan, utan avsedd för hela Österbotten, ja för hela svenska Finland.

Den evangeliska folkhögskolan är ambulerande. Endast tillfälligtvis placerades den i Lappfjärd, där lärarkrafter och lokal stod tillbuds på villkor, som för en ny folkhögskola, vilken har att första året arbeta utan statsanslag, betydde så mycket, att garantiföreningens styrelse trots betänkligheter och opposition stannade för denna ort. Bland andra uttalade Svenska luth. evangeliföreningens styrelse sig emot denna åtgärd.

Om Lappfjärds folkhögskola beklagligtvis skulle nedlägga sin verksamhet, så måste det ihågkommas att den länge haft ytterligt svårt att få elever och att inom dess egen direktion fråga varit om dess indragning. För ett par år sedan blev vi uppmanade förfråga oss om den inte kunde ersättas med den tillärnade evangeliska. Lärarmötets starka uttryck beträffande eventualiteten av Lappfjärd folkhögskolas upphörande låter inte försvara sig. Den närbelägna folkhögskolan i Närpes erbjuder säkerligen plats för de elever från Lappfjärd, vilka inte vil besöka den evangeliska folkhögskolan. Lärarmötet måtte inte alls kommit på den tanken att det kunde vara, vi skola icke säga ”ett brott”, men illa gjort att år efter år undertrycka det intresse som förefinnes för en evangelisk folkhögskola.

Lärarmötets tal om falsk skylt är icke vackert. Om en undervisningsanstalt är berättigad att bära namnet „folkhögskola” beror ju därpå om den följer det för folkhögskolor bestämda programmet. Att dess utgångna elever i sina hemtrakter främja de ”världsliga” eller ”kristliga” ungdomsföreningarnas verksamhet är en sak för sig. De evangeliska ungdomsavdelningarna, 50 till antalet, väntar verkligen för sina strävanden gagn av dessa unga som utgår från evangeliska folkhögskolan”.

Pastor Bymans ovanciterade uttalande är åtskilligt märkligt. För det första poängteras, att Svenska lutherska evangeliföreningen inte grundat någon folkhögskola. Vidare sägs, att den kristliga typen icke är tillräckligt företrädd bland de svenska folkhögskolorna. „Den äldre typen” anses redan ha tagit ut det elevmaterial den kan få. „Den kristliga typen”, varför har en sådan alls införts? Varför icke då kristliga samskolor, lyceer, universitet o. s. v. Annars saknar ju en annan stor grupp ungdom motsvarighet härtill. Är det inte så? Hur man än vänder på saken, så bör en folkhögskola alltid vara en folkhögskola, en samskola en samskola o. s. v. Det religiösa insuget är oförhindrat att göra sig gällande utan speciella namn, särskilda ansträngningar att frampressa något nytt. Och de gamla skolorna saknar ju alls icke kristlig läggning. Det hela beror ofta nog mest på hur man betraktar skolorna och vad opinionen gör för att söka omorganisera dem i annan anda. Och vad har dessa pioniärer för en ny folkhögskoleriktning för erfarenhet, när allt kommer omkring? Har de sådana grunder att bygga på som de vanliga, i utveckling stadda skolorna äga? Knappast.

Den evangeliska ”folkhögskolan” i Dagsmark lär vara ambulerande, således en anstalt, som till ett annat år ämnar flytta sina penater till en ny ort. Detta förmildrar betydligt dess placerande nära Lappfjärd folkhögskola. Dessutom erfar vi, att evangeliföreningens styrelse motsatt sig skolans förläggning till Dagsmark. Sistnämnda omständighet tyder sålunda på att den opposition, som bl. a. i S.-Ö. framförts, varit och är fullkomligt berättigad. Detta förtjänar med kraft ytterligare påpekas. Skolans uppträdande har således inte ens i auktoritativa kretsar det obetingade stöd den borde ha för att kunna lyckas. Man måste ovillkorligen uttala en varning till ungdomen att betänka sig, innan den ännu dras till denna nya osäkra skola. Beträffande faran för Lappfjärd folkhögskola synes pastor Byman anse, att den inte är så betydelsefull. Eleverna kan söka sig till Närpes. Javäl, det förefaller så enkelt med den saken. Tyvärr är det inke så. Lappfjärd folkhögskola är ett oavvisligt behov för närmaste omnejd, trots att traktens ungdom inte velat eller förstått att fullt uppskatta densamma. Skulle dock Lappfjärd folkhögskola upphöra som sådan, mister bildningssträvandena på orten ett stöd, som inte kan ersättas. Den evangeliska skolan, som har gynnare främst i Dagsmark, kan inte alls uppta dess mantel. Den ungdom, som inte sökte sig till Dagsmarkskolan skulle knappast dras till Närpes. Skolan där har för övrigt nog av sin omnejds ungdoms anslutning. Kort sagt. Lappfjärd folkhögskola är omistlig. Må den kraftigt stödas med elevtillslutning och på alla andra vis!

Den evangeliska riktningen synes vänta mycket av dem som skall gå ut från den nya skolan. Månne skolan skall utbilda predikanter för evangelisterna? Härtill kan blott sägas, att den kristna enheten är föga betjänad av att det uppstår ensidiga riktningar, vanligen intoleranta och egoistiskar.

Den 16.10.1926 slog tidningen Syd-Österbotten stort upp på ledarplats problematiken med denna nya skola och hänvisade till tidigare införda artiklar i andra tidningar. I samma tidning, alltså den 16.10 införde J. Im. Bäck från Vörå, som var ordförande för svenska evangeliska folkhögskolans direktion, en insändare, som löd så här:

TILL SVENSKA FINLANDS FOLHÖGSKOLLÄRARE.

Med anledning av folkhögskolläraremötets upprop i de svenska tidningarna ber undertecknad att få framhålla följande:

1) Svenska Luth. Ev. Föreningen har icke grundat den evangeliska folkhögskolan, utan den är grundad av en garantiförening, som räknar sina medlemmar över allt i det Svenska Finland.

2) Därför kallar skolan sig ”evangelisk”. T. o. m. folkhögskollärarmötet hade bort inse, att detta namn icke är en falsk flagg, utan att det tvärtom så tydligt som möjligt anger den anda, vari skolan skall arbeta.

3) Den evangeliska folkhögskolan går icke heller under falsk flagg genom att kalla sig ”folkhögskola” ty hon skall följa det för landets folkhögskolor bestämda programmet.

4) Under sitt första läsår placeras den evangeliska folkhögskolan till Dagsmark, därför att man här gjort det möjligt för skolan att i höst vidtaga med arbetet. Beskyllningen om, att „ett verkligt hugg i ryggen” givits den äldre folkhögskolan i Lappfjärd, är obefogad, då de bägge skolornas elever med all sannolikhet komma att rekryteras från olika håll.

5) För att undvika t. o. m. skenet av en illojal konkurrens hade ledningen för den ”evangeliska folkhögskolan” beslutit att annonsera om skolan endast i Evangeliföreningens tidningar. Folkhögskolläraremötet har emellertid skött om, att en allmän annonsering skett i den svenska dagspressen. Undertecknad vågar hoppas, att de evangeliska hemmen skall hörsamma kallelsen och begagna sig av sin lagliga rätt att sända sina barn till en skola, som de länge, längtat efter.

6) Undertecknad vågar även hoppas, att den evangeliska folkhögskolan skall med Guds hjälp få med framgång arbeta för befästandet av kristen tro och kultur bland vår svensktalande ungdom och att skolan skall lyckas övervinna de fördomar, varmed hon i sitt första vardande hälsats.

Flera stora tidningar fortsatte att debattera detta ämne men några nya argument eller åsikter kommer inte fram. Församlingsbladet försvarade den nya skolan medan tidningar som Samarbete och Åbo Underrättelser gjorde smått ironiska kommentarer.

Läraren Walter Byman hade skickat en insändare till Syd-Österbotten men eftersom den inte infördes så skickade han den på nytt. Tidningen tog in den 27.10.1926 och den löd så här:

Enär min korta artikel rörande Evangeliska folkhögskolan inte tyckes ha kommit ärade Redaktionen till handa, anhåller jag om plats för några rader.

”Syd-Österbottens” upprepade angrepp på Evangeliska folkhögskolan ha verkat beklämmande på många rättänkande människor med egen omdömesförmåga. Det är mer än genomskinligt, att agitationen mot nämnda folkhögskola härrör sig från en och samma källa, en liten klick, som utan fullmakt dristat sig att tala i allmänna opinionens namn. Det har varit krypskyttar, som inte vågat uppträda med öppet visir utan dolt sig bakom anonymitetens täckmantel. Därigenom har de själva dömt sin gärning som mörkrets. De som, förblindade av sin intolerans mot olika tänkande, utslungat bannlysningen mot Evangeliska folkhögskolan, hade, synes det mig, allt skäl att begrunda den vise Gamaliels ord: ”Är detta verk av människor, så skall det varda om intet; men är detta av Gud, så kunnen I icke göra det om intet; sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv”. Apg. 5: 38, 39.

Tidningen Syd-Österbotten svarade direkt på Walter Bymans insändare så här:

Till ovanstående kan redaktionen endast ytterligare framhäva, att hr Bymans artikel måtte ha råkat på villospår. Beklagas. Av allt att döma synes hr Byman inte vilja förstå de ovedersägligen tungt vägande skäl, som anförts emot evangeliska folkhögskolan. Måste det ännu en gång upprepas, att motståndet ingalunda dikteras av antireligiositet, kristendomsfientlighet o. s. v. utan av omtanke om svensk bildnings förenhetligande och stärkande, av omtanke om de värden vi redan tillkämpat oss. Vi beträngda svenskar har inte råd att riskera kanske oersättliga förluster. Eller vore det inte t. ex. en förlust om Lappfjärd folkhögskola, som i religiöst och bildningshänseende representerar en allmän, en s. a. s. standardtyp, ifall den blev undanträngd av en skola med särläggning? Särart i allmänhet skall man akta sig att alltför mycket odla, i all synnerhet på svenskt och kristligt håll. Vi är tillräckligt svårsammanhållna förut. Och betänk vilka faror för kristenkyrkan, för religionen med dessa otaliga sekter och riktningar. Kristendomen undergrävs genom all denna splittring. Var och en omdömesgill person, som ser något vidare kring sig måste i förhandenvarande ämne uttala sig lika förkastligt. Tidn. ”Församlingsbladet” påpekade ju uttryckligen, att frågan om de kristliga folkhögskolorna är ett öppet spörsmål. Alltså på mera auktoritativt håll än det evangeliska är man inte obetingat för sådana skolor. Saken tål sålunda diskuteras ur vidaste synvinkel, utan att opponenterna behöva beskyllas för kätteri.

Av talet om ”upprepade angrepp”’ får man den föreställningen att S.-Ö. skulle ha dragit i härnad med minst en serie skarpa artiklar. Vad har skett? S.-Ö. har till övervägande del infört andras uttalanden och därtill fogat kommentarer, då så erfordrats. S.- Ö. borde ha tigit? Javisst ja! Frågan måste väl om någonstädes beaktas av ortens tidning. Och en dålig sak kan inte försvaras. Det ses ju även av alla inlägg från evangeliskt håll, herrarna Byman icke undantagna. Var är de vägande sakskälen? Man letar förgäves efter dem. Månne omdömesförmåga saknas hos alla dem, som står bakom opinionen emot evangeliska folkhögskolan? Så gott som hela landets svenska press har fördömt företaget. De i S.-Ö. införda beläggen bör vara rätt goda bevis härför. Vilken är alltså den klick, varifrån agitationen utgår? Pressen är ingen klick, den är opinionen. Att folkhögskollärarna vid sitt möte protesterade, gör ingalunda dem till agitatorer, ej heller till anonyma personer. Det är alls inte svårt att veta namnen på sagda lärare, för den som vill. Men vad båtar detta saken det bittersta! Hudfläng bara de, som säger sin mening, och sanningen skall vika, mörkret falla tyngre över jorden! Självfallet är folkhögskollärarna såsom fackmän fullt vederhäftiga att taga på en folkhögskolefråga sådan som t.ex. den föreliggande? Men är de evangeliska lika goda fackmän? Förvisso icke.

Intolerans? Vem har ridit på den? Och vem missbrukar inte toleransen om inte just de olika kristliga riktningarna? Och allt är heller icke värt att hyllas, som frodas under religionens täckmantel. Fördunklas mänskans kritiska sinne, då är fara på färde. Utan att härmed insinuera något, vill vi påpeka, att bl. a. Maria Åkerbloms starka vapen var hennes maning att inte strida mot Gud själv, mot levande Gud. Många var det, som inte stred mot henne och hennes förkunnelse. Men talrika var även de som intolerant nog gjorde det. Motståndarna mot henne fick rätt. Det är sålunda skillnad på tolerans och tolerans.

Nu är fallet verkligen det, att den evangeliska folkhögskolan fått en omfattande allmän mening emot sig. Detta säkert inte för ro skull. Sakförhållandet borde mana till allvarlig eftertanke huruvida skäl nu föreligger att pådriva denna skolfråga. Det synes som om spörsmålet om kristliga folkhögskolor i allmänhet, den komplicering av bildningsväsendet de vållar m. m. först borde omsorgsfullare utredas. Vi skall inte sträva mot sönderfall utan mot koncentration och styrka.

Debatten avtog i slutet på oktober 1926. Men den 4.11.1926 kunde Borgåbladet glatt meddela att båda folkhögskolorna i Lappfjärd hade fått ett mycket stort antal elever. I Evangeliska folkhögskolan i Dagsmark började 31 elever, de flesta från andra orter medan det i Lappfjärd gjordes nytt rekord då hela 40 elever hade anmält sig.

Skolan inleder sin verksamhet.

Den 1 november 1926 inledde så den mycket omtalade evangeliska folkhögskolan i Dagsmark sin verksamhet. Tidningen Syd-Österbotten skrev den 3.11.1926 så här om festligheterna:

Festligheten begynte kl. 11 på förmiddagen med gudstjänst av prosten J. I. Bäck i Dagsmark bönehus. Härefter upplästes hälsningar, bl.a. en hälsning från föreståndaren för Kristliga folkhögskolan i Sverige, Sedan framfördes ett tack till dagsmarkborna för deras uppoffringar till bönehusets reparation. Härpå följde ett tal av skolans rektor J. Sjöblad, vilket främst riktades till styrelsemedlemmar och elever. Vidare upptogs på programmet solosång, som utfördes synnerligen vackert av fröken Daga Kjellberg. Härpå följde ett föredrag av hr Sjöblad, om förarbetena för skolans grundande, varpå han verkställde upprop av eleverna, som synas vara samlade från alla delar av Svensk-Finland. Antalet anmälda elever var då 31. Förmodligen kommer ännu flera elever att anmäla sig. Vidare följde deklamation av fröken Jansson från Kimito. Av representanter från södra Kimito, från Vörå, från Terjärvi och från Kristinestad framfördes hälsningar. Lärarkollegiet, styrelsemedlemmarna samt eleverna blev fotograferade i bönehusets festsal, som var smakfullt dekorerad. Bönehuset ter sig för övrigt hemtrevligt och inbjudande. Efter det att ytterligare ett tal hållits, avslutades högtidligheten med bön av rektor J. Sjöblad.

Tidningen skrev också att Lappfjärd folkhögskola har inlett verksamheten med 41 elever, vilket då var nytt rekord. Det visade sig alltså att farhågorna om ett stort elevbortfall i Lappfjärd var obefogade, tvärtom kan man säga att publiciteten gav skolan den extra puff som gjorde att skolan fortfarande är verksam.

Tidskriften ”Ungdomsvännen” som utkom 1.12.1926 hade ett längre referat om invigningen, som du kan läsa HÄR!

Vill du läsa det invigningstal, som kyrkoherde Bäck från Vörå höll, så klicka då HÄR!

Ungdomsvännen 1.2.1927:

Evangeliska Folkhögskolan i Dagsmark.

besökes av 30 elever, vilkas namn och hemort vi här nedan för Ungdomsvännens läsare vilja omnämna:

Ester Andersson, Kvevlaks, Petsmo: Viktor Back, Mustasaari, Gerby; Olga Granholm, Mustasaari, Vikby; Ellen Granholm, Mustasaari, Vikby; Edla Bertell, Närpes, Tjärlaks; Elisabet Hovland, Närpes, Pjelaks; Elna Hovland, Närpes, Pjelaks; Lempi Henriksson, Borgå, Ylike; Fanny Karlsson, Borgå, Ylike; Ingrid Häggkvist, Oravais, Brännas; Olivia Häggkvist, Oravais, Brännas; Henny Djupsjöbacka, Teerijärvi, Djupsjöbacka; Edit Skytte, Teerijärvi, Högnabba; Arvid Härtus, Vörå, Andiala; Maria Klemets, Vörå, Rekipeldo; Allan Karlsson, Replot; Alvar Molis, Replot; Ester Nygård, Purmo, Åvist, Tyra Silén, Hangö. Arne Sandberg, Jeppo; Irene Forsman, Jeppo; Hilma Åback, Lappfjärd, Åback; Jenny Kankaanpää, Lappfjärd, Korsbäck; Gunnar Storkull, Lappfjärd, Dagsmark; Anselm Sandlund, Lappfjärd, Dagsmark; Lennart Nyström, Lappfjärd, Dagsmark; Leander Nyholm, Lappfjärd, Dagsmark; Anselm Lång, Lapp fjärd. Dagsmark; Selim Eklund, Lappfjärd, Dagsmark: Arvid Norén, Lappfjärd, Dagsmark.

 

Det var långa skoldagar i den nyinrättade Evangeliska folkhögskolan. Enligt planen var det 50 timmar per vecka och vill du se hur undervisningsplanen såg ut, så klicka här!

Den evangeliska folkhögskolan fick inga statsbidrag under de år de verkade i Dagsmark, utan finansierade verksamhet med frivilliga bidrag. Sådana flöt in från så gott som alla orter i Svenskfinland, för det samlades kollekter, ordnades tillställningar och insamlingar gjorde till förmån för skolan. Tidningen ”Ungdomsvänner” publicerade i alla nummer namnen på de privatpersoner eller föreningar som bidrog med medel. Som skolan ekonom fungerade handlanden J. H. Storkull från Dagsmark.

I tidskriften ”Ungdomsvännens” första nummer 1927 skrev några elever om hur bra det vara på folkhögskolan, läs HÄR!

I början på 1927 hade tydligen kyrkoherde Bäck från Vörå talat nedlåtande om Dagsmarkborna, som fick dessa att ta till pennan med följande insändare i Syd-Österbotten och i flera andra tidningar:

Syd-Österbotten 16.2.1927:

ÖPPEN FRÅGA TILL KYRKOHERDE I. BÄCK, VÖRÅ.

Härmed riktas en öppen fråga till Eder, Kyrkoherde I. Bäck i Vörå: På vilka grunder och med vilken rätt beskyllde Ni vid möte i Dagsmark bönehus den 11 dennes Dagsmark ortsbor för att vara skulden till de tvister, som förekommer på Evangeliska folkhögskolan?

Såsom vid mötet av en ortsbo yttrades, är ortsbefolkningen oskyldig till vad Ni beskyllde oss för. Ni försäkrade vid tillfället, att Ni skulle ge dagsmarkborna ”en riktig läxa” och att Ni nog stod för Edra ord samt framhöll vidare, att ”vi Bäckar icke bruka hålla sanningen bakom ryggen”. – Vi uppfordra Eder härmed att lämna en tydlig och saklig redogörelse för, på vilka grunder Ni kunde föra ovannämnda grundfalska beskyllning mot Dagsmark befolkning. Av en person i Eder samhällsställning och med Eder ålder har man skäl att vänta, att Ni icke gjorde Edert kränkande uttalande, Edert omotiverade påstående och falska vittnesbörd mot Dagsmark befolkning utan att Ni trodde Eder ha giltig orsak därtill. På vilka grunder och med vilken rätt gjorde Ni sålunda den uppseendeväckande beskyllningen?

Flertalet dagsmarkbor.

Syd-Österbotten 23.2.1927:

SVAR TILL ”FLERTALET DAGSMARKBOR”.

Med anledning av en till mig riktad öppen fråga, får jag avgiva följande svar: Vid ett moment av undersökningarna med anledning av misshälligheterna vid Dagsmarks folkhögskola framgick det av den yngre lärarens yttranden, att man ganska allmänt i dagsmarkshemmen talade ringaktande om skolans rektor. Då det vid nämnda undersökning framgått att rektorn i allo handlat korrekt, så ville undertecknad i sitt sluttal, betona det orättvisa i dagsmarksbornas ställningstagande emot rektorn. Av den indignation, som mitt yttrande framkallat, framgår emellertid, att den yngre läraren måste ha missuppfattat situationen, och dagsmarksborna med bästa välvilja omfatta sin rektor. För mig personligen, som alltid ställt dagsmarkborna högt, bereder detta förhållande stor tillfredsställelse.

På samma gång ber jag att till Dagsmarkborna få uttala ett hjärtligt tack för den förståelse, som de från första stund skänkt vår skola. Ett av de vackraste bevisen för denna förståelse är det utmärkta skick, i vilket bönhuset i Dagsmark i och för skolans skull blivit satt.

Därför vågar undertecknad även hoppas, att skolan, då den nu i vår slutar sin verksamhet i Dagsmark för att flytta till annan ort, hos dagsmarksborna efterlämnar de vackraste minnen.

Vörå den 17 febr. 1927. J. I m. Bäck, kyrkoherde.

Syd-Österbotten 26.2.1927:

Med anledning av vår till Eder ställda öppna fråga har Ni avgivit svar till oss, men måste vi genast säga, att nog förvånar Edert svar oss i högsta grad. I sak säger Ni strängt taget ingenting alls. Det ser ut som om Ni skulle inbilla Eder, att vi ingenting förstå utan låta smickra oss av en mängd vackra tillmälen och försök till tacksägelse för sådant, som enligt vårt förmenande inte förtjänar någon tack. Ni talar också om, att skolan till ett följande år skall förläggas till annan ort. Gärna för oss, men inte vill vi för den skull att vår fråga lämnas obesvarad. Vi är fortfarande indignerade med anledning av Edert påstående, att vi är orsaken till tvisterna på evangeliska folkhögskolan, som är orätt och för vilket påstående Ni måste framföra tydliga och giltiga grunder eller också bör Ni återta Edert yttrande som ett ohållbart och osant vittnesbörd mot oss.

Ni säger att folkhögskolans andra lärare nämnt vid Edert förhör med honom, ”att man ganska allmänt i dagsmarkshemmen talade ringaktande om skolans rektor”. Så ungefär lär han nog ha meddelat Eder. Men varför måste man fördenskull tvista vid den evangeliska folkhögskolan. Om ifråga varande ”rektor” såsom lärare vid Dagsmark folkskola inte är omtyckt, behöver väl ingalunda tvister vid folkhögskolan uppkomma därav. Att dagsmarkborna inte kan finna sig uti det ena och andra rörande deras folkskollärare är en sak, som ingalunda behöver inblandas med Eder folkhögskola. Är åter läraren i fråga såsom ”rektor” vid evangeliska folkhögskolan mot medlärare och elever även sådan som han visat sig vara mot dagsmarkbor och lärarinnor vid folkskolan är en annan sak, men hur kan man i all rimlighets namn under sådant förhållande beskylla dagsmarkbor för att vara orsaken till tvisterna i den evangeliska folkhögskolan? Ni säger Eder vid undersökningen ha funnit, att ”rektorn i allo handlat korrekt”, och ville Ni i Edert ”sluttal betona det orättvisa i dagsmarksbornas ställningstagande emot rektor”. Detta gäller naturligtvis tvisterna vid Eder evangeliska folkhögskola. Därom vill vi dagsmarkbor inte ha något att skaffa.

Att åtskilligt hos vår folkskollärare, som Ni anställt som ”rektor” vid Eder evangeliska folkhögskola, vållat ogillande och klander, måste vi, om ock ogärna, omnämna med anledning av Edert s.k. svar.

Vi skall beröra ett par tre saker: Folkskolans tomt och trädgård, som de flesta av oss såsom elever i skolan under dåvarande läraren varit med om att planera och plantera, har av nuvarande lärare (Johannes Sjöblad) lämnats i mer eller mindre vanvård. Med förtrytelse har vi erfarit detta. Vår folkskolas omgivning och gårdsplan var tidigare en prydnad och heder för byn, men under de senare åren har det hos envar framkallat sorg och förargelse, när man sett hur man inte velat ens underhålla det, som krävt så mycket arbete och möda att åstadkomma. I vår folkskola har det också varit osämja med lärarinnor, varför täta ombyten ägt rum. Tråkigheterna har dock mer eller mindre fortbestått. Läraren har ådagalagt en för oss tidigare på skolan ”okänd självrådighet och bristande förmåga till samarbete och sämja även med direktionen och byns befolkning i allmänhet.

I likhet med vad förhållandet är i nyare skolor byggdes vid vår folkskola även en korridor för skolans elever. Denna fick emellertid inte uppvärmas, trots den är försedd med kakelugn, innan direktionen måste ingripa. Många elever har ganska långt till sina hem och kan således inte komma alldeles precis till skolan på morgnarna. De får inte inträde i korridoren utan måste, om också till följd av fattigdom tunt klädda, stå frysande där ute. Om de kommer någon minut för sent, så blir de ställda i skamvrån.

En kokkurs för folkhögskolan anordnades på folkskolan och användes t.o.m. ved för kokkursen från folkskolans förråd, utan att direktionen tillfrågats och gett sitt tillstånd därtill.

Vi skall sluta våra anföranden. Ni finner kanske redan vad man haft anledning att emellanåt tala om i „dagsmarkhemmen”. Sannolikt har yttrandena stundom kunnat vara mindre goda.

Vi vill ingalunda tillmäta Eder varken rätt eller skyldighet vid Edra två senaste besök på vår ort med anledning av som Ni säger ”misshälligheter vid Dagsmark folkhögskola” att ha bort skaffa Eder reda på även de av oss nu nämnda förhållanden vid vår folkskola. Men om anser att vi likväl Eder icke befogad att så utan vidare döma oss och varken i sluttalet på bönehuset eller i tidningspressen ”betona det orättvisa i dagsmarksbornas stäIlningstagande emot rektorn”. Det må också betonas, att vi inte har någon ”rektor” lika litet som det finns någon ”Dagsmark folkhögskola.” Vi har inte undantagandes några få enskilda, varit vidare glad åt, att Ni placerade Eder ”evangeliska folkhögskola” i vår by. Lappfjärd folkhögskola har vi under ett par tiotal år räknat oss vara delaktiga i och gör det fortfarande. Att placera Eder evangeliska folkhögskola i Dagsmark var inte rätt gjort. Vi har emellertid inte väntat att få höra om tvister och dylika tråkigheter från Eder evangeliska folkhögskola utan tvärtom. Då det emellertid blev bekant att sådana förekomma, verkade det på dagsmarkborna oangenämt. Eder skola kvarlämnar sålunda visst icke ”de vackraste minnen” såsom Ni så sockersött slutar Eder s.k. svar.

Ett svar lika tydligt som Edra beskyllningar emot oss på bönehuset motser vi med det första.

Flertalet dagsmarkbor.

Debatten om detta känsliga ämne torde därmed ha varit avslutad.

Notis i Wasa-Posten 10.5.1927:

Årsavslutning hade Evangeliska folkhögskolan i Dagsmark i lördags, den 7 maj. Vid festligheten hölls tal av kyrkoherden Bäck, skolans lärare och pred. Sundström och Långbacka. En elev uppträdde även med tal och tackade lärarna. Elevkören sjöng flera vackra sånger. Även strängbandsmusik förekom. Avslutningsfesten var rätt talrikt besökt. Många var långväga ifrån.

Syd-Österbotten 20.7.1927, kopierat ur Församlingsbladet:

Vid evangeliska folkhögskolans årsmöte i Helsingfors den 11 juli, behandlades frågan om skolans placering för nästa läsår. Årsmötet var av den åsikten, att folkhögskolan borde bliva stationär och få sitt hem i centrum av det svenska Österbotten. För kommande läsår kunde det dock knappast vara möjligt att finna ett ändamålsenligt eget hem för en stadigvarande skola. Årsmötet hade helst sett att skolan såsom ambulerande i höst förflyttas mera norrut, men lämnade dock styrelsen frihet, att om den finner det nödvändigt ännu ett år arbeta i Dagsmark i Lappfjärd, då det visar sig att evangeliska folkhögskolan samlar evangelisk ungdom från hela svenska bosättningsområdet och inte åstadkommer en minskning i Lappfjärds lokala folkhögskolas elevantal, vilket tvärtom senaste är betydligt ökades.

Styrelsen för folkhögskolan beslöt vid möte omedelbart efter årsmötet att ännu nästa läsår kvarhålla skolan i Dagsmark, emedan ekonomiska hänsyn och svårigheter att annorstädes få lärarkrafter och lokaliteter ansågs, så länge skolan ännu inte har något statsunderstöd, vara nödgande skäl för fasthållandet vid Dagsmark.

Artikel i tidskriften ”Ungdomsvännen” 1.8.1927:

Evangeliska folkhögskolan fortsätter.

Vid Ev. Folkhögskolans styrelsesammanträde i Helsingfors den 11 juli beslöts att Ev. Folkhögskolan ännu instundande läseår skulle förläggas till Dagsmark. Då skolan inte ännu åtnjuter statsunderstöd, utan uppbäres av frivilliga gåvomedel, måste självfallet stor vikt fästas vid den ekonomiska sidan, när förläggningsorten bestämmes. Vi blev strängt klandrade i tidningspressen senaste år för att vår skola förlades till Dagsmark, men vi minnas även, att från samma håll utgick en offentlig uppmaning till vederbörande att hålla ögonen upp, då det gäller att bevilja statsbidrag åt vår skola. Vi vet, att vår skola inte borde vara till. Den är en förargelse för världen, men Kristus har bekänt sig till den. Han har tagit den om hand, och Han får i fortsättningen leda den på sitt underbara sätt.

Då skolan efter några månader vidtar med sin verksamhet, bör redan förberedande åtgärder i den ena och andra riktningen vidtas. Vi hoppas att det evangeliska folket och särskilt Ev. Unga i Svensk- Finlands bygder även instundande läsår med intresse och värme omfattar vår skola. De Ungdomsavdelningar, vilka inte ännu tecknat sig som garanter är ännu i tillfälle att göra det, ävenså enskilda personer. Önskligt vore, att alla skulle delta och hjälpa till i arbetet för vår ungdomsskola. Gåvor såsom slöjdverktyg (hyvlar, sågar, huggjärn m.m.), vävtillbehör (spennare, skedar, skaft m.m.) hyvelbänkar och vävstolar mottages med stor tacksamhet. För att bekvämare kunna verkställa insamlingen till skolan, kunde varje ungdomsavdelning inom sig utse en kommitté, som handhar sagda insamling och för övrigt sköter folkhögskoleärenden, såsom t.ex. för bok över garanterna, insamlar garantimedlen årligen, ombesörjer skördefester, insamlar gåvor m. m.

Skolan kommer instundande läsår att arbeta enligt samma program som senaste år. Föreståndarebefattningen handhas av undertecknad och som andra lärare har kallats fröken Tyra Jansson och handarbetslärarinna är fru Hanna Sjöblad.

Vi får lämna allt, som berör vår kära skola i Herrens hand, ty endast Han vet råd och utvägar både nu och framgent.

J.E. Sjöblad.

Den 6.8.1927 skrev Östra Nyland:

Fest till förmån för Evangeliska folkhögskolan i Dagsmark hålles i Andersby bönehus i Liljendal, tisdagen den 9 dennes kl. 11 f. m. med tal av föreståndaren för nämnda skola, J. E. Sjöblad, och kolportören Otto Siren.

Den 1.9.1927 publicerade tidskriften ”Ungdomsvännen” en kungörelse där Johannes Sjöblad meddelar att evangeliska folkhögskolan inleder sitt andra läsår den 1 november, också denna gång i Dagsmark. Han hälsade elever från hela Svensk-Finland välkomna.

Artikel i tidskriften ”Ungdomsvännen” 1.2.1928:

Terminsavslutning,

Evangeliska Folkhögskolans avslutningsfest för höstterminen 1927 hölls i Dagsmarks bönehus torsd. d. 15 dcc. 1927.

Bönehuset var för ändamålet mycket vackert dekorerat med girlander och julgran. Lokalen var fullsatt av ortsbor, lärare och elever.

Festen inleddes med avsjungandet av några verser från Luthers bekanta julpsalm: »Av himmels höjd jag kommen är.» Därefter talade skolans föreståndare rektor J. E. Sjöblad över Gal. 4: 4—5: »Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som voro under lagen så att vi skulle få barnaskapet». Talaren framhöll, hur Gud, när tiden var fullbordad, av stor kärlek till oss människor sände oss sin käre Son, för att han skulle genom sin död friköpa oss från lagens förbannelse, att vi skulle få barnaskapet.

— Därefter sjöngs som avslöt den angenäma festen. Under sången N:o 142 i Sionsharpan. Efter sången deklamerade frk. Svea Finskas en dikt av Tyra Jansson. Därefter uppträdde skolans blandade kör under ledning av frk. Tyra Efter festen för allmänheten samlades Jansson. Kören består av nuvarande elever. Därpå följde en paus under vilken serverades kaffe. Sedan sjöng strängbandet, som även är sammansatt av nuvarande elever under ledning av herr J. Sandberg, varpå undertecknad höll ett kort tal, utgående från Ps. 126: I—3.1 —3. Efter talet följde berättelse, uppläst av herr H. Norrgrann. Åter sjöng strängbandet några sånger, varefter frk. Tyra Jansson höll ett varmt tal till de församlade gamla och unga. Avslutningstalet hölls av J. E. Sjöblad, varpå sjöngs de tre sista verserna ur psalmen 16. Ännu till avsked sjöng strängbandet några sånger, som avslutade den angenäma festen. Under festaftonen överräcktes åt rektor Sjöblad med fru och övriga lärarinnor minnesgåvor av de nuvarande eleverna.

Efter festen för allmänheten samlades lärare och elever samt några av föregående årets elever i lilla salen där festen fortsattes till alla de närvarandes uppbyggelse på vår, allra heligaste tro.

Till sist en bön till vår käre himmelske Fader, att han rikligen måtte välsigna denna vår kära skola, så att den må lända de unga som besöka den, till stor andlig och lekamlig nytta. Vile Guds rika välsignelse också över skolans lärare, dess vänner och gynnare.

Sist en fridshälsning på grund av blodet till alla evangelii vänner landet runt från Evangeliska Folkhögskolans elever genom W. F.

 

Skolgången fortsatte på vårterminen 1928 enligt den läroplan som uppgjordes på sommaren 1926. Den 1 maj 1928 avslutades skolåret och därmed var Evangeliska folkhögskolans tid i Dagsmark över. Följande höst startade skolan på nytt men nu i bönehuset i Jeppo. Vill du se vad som skrevs om avslutningen i Dagsmark, klicka HÄR!

I en artikel i ”Ungdomsvännen” 1.7.1928 skrev en före detta elev så här vackert om tiden i Dagsmark, läs HÄR!

I en artikel i ”Ungdomsvännen” 1.11.1928 skrev lärarinnan Tyra Jansson så här i ett brev till de forna eleverna. Klicka HÄR. så får du läsa brevet där också eleverna nämns vid namn.