Denna artikel var skriven av Edvin Skogberg och publicerad i Wasa Tidning 1884. Edvin var född i Kristinestad men verkade som lärare i Viborg. Efter bästa förmåga har jag korrigerat texten, så att den skall bli lättare att läsa.
Staden har alltifrån sin begynnelse såsom kapell underlytt Lappfjärds moderkyrkoförsamling. Redan år 1651 tecknade sig Andreas Magni Kempe (Lappfjärds 4:de kyrkoherde) som ”Christinae stads et Lappfierds pastor”. Efter dennes några år senare timade död ämnade dock borgerskapet ansöka att få staden avskild från moderförsamlingen till ett eget pastorat. Detta framgår av magistratens protokoll för den 25 april 1659, där det står: ” Emedan som borgmästare och råd är förekommet, att ehuruväl vi icke hafva begärt Magister Lars Kempe (den nyss nämnde, kort förut aflidne Kempes son?) till stadens kyrkoherde, så hafver M:r Lars Kempe dock sjelf vid extraordinarie tinget i Lappfjärd sagt, att han icke vill blifva vår kyrkoherde, utan hålla sig till Lappfjärd allena. Sammalunda hade ock herr Lars Rivelius (kapellanen) den 22 april, när en hel hop prester voro församlade för att åstadkomma en jemkning angående nådeåren (nådeår = se nedan)mellan den nuvarande presten i Lappfjärd och den gamla Kempes enka och hvad mera de afhandlade, framträdt och bedt prosten (Elias Petri i Nerpes) att för Guds skull släppa och skilja honom härifrån staden och sagt sig vilja upptaga ett öde hemman i Lappfjärd och sig der nära, huru han kunde; men där kan han sig intet kläda eller föda. Hafver ock sagt, som Niklas Reichenbach (en af stadens borgare) hafver hört, att han icke får så mycket af borgerskapet att han kan köpa sig ett par hanskar före”.
Såsom härav synes var Lappfjärds präster inte särdeles belåtna med den befattning de hade i staden. Borgerskapet å sin sida önskade naturligtvis ingenting annat, än att om möjligt erhålla en egen själasörjare, varför ock på borgmästarens och rådets fråga ”om det ville begära en prestman, som är färdig på båda tungomålen nämligen svenska och finska med predikande och alla förmåner, som gudstjensten kräfver”, alla enhälligt biföll därtill och likaså samtyckte att ge ”den presten, af den ringaste borgare ½ Riksdaler, men den mer, som mer förmår, såsom ock somliga lofvade 1 Riksdaler”. Vidare bestämdes till prästbol ett av donationshemmanen i Tjöck och av den i förläning erhållna tionden 10 tunnor spannmål ”i förstone, till dess att borgmästaren anhåller hos Hans Kongl. Maj;t om prestens underhåll”.
Den avlöning, som sålunda bestämdes åt församlingens herde, var visserligen efter nutidens förhållanden ytterligt obetydlig, men skulle då helt säkert ha ansetts tillräcklig av mången med ringa anspråk. Staden räknade vid den tiden c. 60 borgare, som efter ett medeltal av 3/4 Riksdaler skulle ha erlagt 40 Riksdaler till prästen. Värdet av 10 tunnor spannmål kunde beräknas till c. 80 daler kopparmynt. Hela den utfästa lönen steg alltså till betydande belopp förutom avkastningen av prästbolet. Härvid bör man dock ihågkomma penningens vida högre värde på en tid, då nästan alla livsförnödenheter stod att fås för ett mångfaldigt billigare pris än nu, så att t.ex. 1 Lispund smör eller fläsk (efter lägsta markegång, markegång = se nedan) värderades till 3 daler kopparmynt. Vilka åtgärder den vällovliga magistraten än må ha vidtagit förr anskaffande av en särskild präst för staden, så blev det likväl ingenting av den tilltänkta avsöndringen från Lappfjärd.
Särdeles betecknande för tidevarvets förhållanden är även den omständighet, som gjorde planen om intet. Några månader efter det ovan omtalade beslut fattats inträffade nämligen, att inför den samlade rådstuvurätten företrädde kaptenen Conrad Bildhsten såsom ombud för generallöjtnanten Simon Liliefeldt som då hade Lappfjärds socken i livstidsdonation, och denne Conrad tillkännagav, att generallöjtnanten önskade, att staden och Lappfjärd skulle ha en gemensam kyrkoherde. Hans ”undersåter” hade varit sammankallade och därvid hänskjutit hela frågan om prästvalet under biskopens, domkapitlets och herr generallöjtnantens beslut. Det närvarande borgerskapet fogade sig nu ävenledes efter den höge herrns önskan och därmed var denna sak avgjord, varigenom Kristinestad fortfarande kom att såsom ett sacellani underlyda Lappfjärds pastorat.
Vid samma tillfälle fann sig kaptenen även föranlåten att efterhöra, hur det rätteligen förhöll sig med Lars Kempes uppgift, att han av borgmästare och råd var förbjuden att hålla förbön för generallöjtnanten vid gudstjänsten i staden. Borgmästaren och rådet försäkrade sig aldrig ha uttalat något sådant förbud och borgerskapet intygade sanningen av denna försäkran, varefter kaptenen avträdde, antagligen högst belåten över stadsbornas undergivenhet för hans principal, med vilken dessa för övrigt intet hade att skaffa.
Självavården i staden handhades till en början av Lappfjärds moderförsamlings prästerskap. Men redan år 1663 och kanske även något tidigare var kapellanen bosatt i staden, trots att han också hade befattning också i Lappfjärd, därifrån han uppbar prästrättigheter. Detta förhållande varade längre än det tidevarv som här behandlas, till år 1731, då kapellanen Olof Tunaeus i en skrivelse till landshövdingen klagar på att hans inkomster har minskat efter att Kristinestad hade separerat från Lappfjärd.
I samma skrivelse säges även, att kapellanerna vid Kristinestads församling ifrån stadens första fundationstid (borde dock rättare ha varit: ifrån den tid, då en särskild prästman bosatte sig i staden) likasom dess övriga invånare fick sig tilldelade en tomt, varpå kapellansgård uppförts, samt andra nyttiga förmåner i åker och äng av samma stadens grund och bondeägor, vilka förmåner allt sedan av det lovliga borgerskapet inte minskades utan tvärtom ökades, och sålunda är kontinuerat till hemkomsten ifrån flykten (år 1723) och till salig Andreas Aspegrens (Tunaei företrädares) avgång. ”Men”, tillägges därefter, ”beklagligen är denna kapellansfägnaden strax derpå alldeles förskingrad, distraherad och af privatis inkräktad så till gård som ägor, som ock äfvenledes af det ringa kapellanen af ödesjorden i Tjöckåby är tillslaget”.
Såsom härav synes hade stadsborna väl försörjt sin själasörjare med gård och jord förutom den egentliga lönen, vadan han under de tider, som nu äro i fråga, torde ha haft sin skäliga utkomst. Några närmare upplysningar står dock inte att finna. Vad prästgården beträffar, så torde den inte ha erbjudit allt för stort utrymme eller någon synnerlig bekvämlighet åt innehavaren. Ännu år 1742 inneslöt densamma endast ett boningshus, bestående av en stuga och två små kamrar, samt dessutom en boda, ett litet fähus och badstuga. Den befann sig nära kyrkan vid det s.k. kyrkotorget. De närmare underrättelser, som finns om stadens första präster, sparas till längre fram, då sedernas tillstånd i ett skilt kapitel kommer att behandlas. Här må endast nämnas deras namn och det lilla, som är känt om tiden för deras verksamhet.
Lars Rivelius, Lappfjärds kapellan, som även hade stadsförsamlingens andliga vård om händer är redan omtalad. Den första i staden bosatte komministern, var Lars Virgulander, en smålänning, som alltifrån 1653 hade vistats i staden såsom skollärare och år 1663 upptas i mantalslängden såsom kapellan. Antagligen hade han redan ett par år tidigare tillträtt detta ämbete, trots att inga bestämda uppgifter finns om detta. Han omnämns ännu år 1678, men obekant är, när han dog. Efterträdaren Johannes Baxter ”sanverade” efter tidens sed den föregåendes dotter genom att äkta henne, och efterföljdes även han av sin måg Andreas Aspegren, som under ”stora ofredens”’ ödeläggelser flydde till Sverige och efter återkomsten befordrades till komminister i Mustasaari och Qveflax.
Skolan i Kristinestad.
I samband med de kyrkliga förhållandena må här också beröras skolväsendet under denna period.
Kristinestads äldsta läroinrättning grundades genom biskop Eskil Petraei den 28 November 1653 utfärdade kollationsbrev för pedagogen Lars Virgulander. Det var en enklassig s.k. pedagogi eller barnskola, där både gossar och flickor gemensamt under en enda lärares ledning undervisades i läsning, skrivning, räkning och katekesmemorering. Sådana skolor skulle enligt drottning Kristinas skolordning av år 1649 finnas en i varje stad, där inte fanns något högre läroverk, och till och med på landsbygden inrättades en och annan barnskola. I varje skola, högre eller lägre, hade sig vissa socknar anslagna, ifrån vilka den såsom ett bidrag till sitt underhåll ägde rätt att uppbära de s.k. ”djäknepenningarna”. Dessa var ursprungligen avsedda till understöd för fattiga elever eller ”djäknar”, men synas åtminstone på många ställen ha använts som ett tillskott till lärarens löneförmåner. Så var förhållandet vid Kristinestads pedagogi, åt vilken från början såväl Nerpes som Lappfjärds socken synas ha varit anslagna. Senare blev enligt biskop Petri bestämning Nerpes den fråntagen och lagd under Ny Karleby trivialskola, en åtgärd som Kristinestads borgare besvärade sig vid riksdagen 1664. Undersökning i saken utlovades, men rättigheten till djäknepenningarna från Nerpes socken återficks inte, utan Kristinestads skola tvingades att nöja sig med de inflytande medlen från staden och Lappfjärd.
Utom dessa medel, som inte steg synnerligen högt, uppbar pedagogen också kronans två tredjedelar av spannmålstionden från de donerade hemmanen, alltså så länge som staden behöll förläningen, och de utgjorde 15 tunnor och 22 kappar. Genom reduktionen berövades pedagogen dessa anslag och därför anhöll borgarskapet år 1686 om hjälp av kronan till skolmästarens avlönande. Denna anhållan avslogs men fem år senare upptar Österbottens landsbok 20 daler silvermynt till avlöning av pedagogen. Riktigt lönande kunde denna befattning inte sägas vara, om ock inkomsten ökade något av skolbarnens avgifter och möjligen redan då genom åtnjutande av åtskilliga senare omnämnda förmåner. Husrum hade dock läraren fritt i skolhuset, som var uppfört i samma rad med kapellansgården och som fram till mitten på 1700-talet hade ett skolrum, två kamrar och ett litet kök.
Pedagogerna var antingen teologiestuderande eller unga präster och erhöll vanligen efter någon tid plats i kyrkans tjänst. Så var det med den redan nämnde Virgulander, liksom alla de övriga, som under ett sekel framåt innehade lärarbefattningen vid denna skola, på ett par undantag när,om vilka intet sådant är antecknat.
Om själva skolans verksamhet finns inga uppgifter från de äldsta tiderna. Från en senare period däremot är sådana nog att tillgå och skall på sitt ställe meddelas.
Förklaringar.
Nådeår. Då en verksam präst avled, så skulle det förstås väljas en ny och denne måste under ett eller ett par år förse prästens änka med husrum och uppehälle. Under den tiden skulle prästänkan söka sig ett annat boende, en sak som inte alla tider var så lätt att ordna, då det fanns varken pensioner eller socialhjälp.
Markegång. Förr i tiderna bestämdes varornas och tjänsternas värde inte av tillgång och efterfrågan, utan av den så kallade markegången. Den årliga markegången skedde länsvis och i förhandlingarna deltog ett par representanter från vissa stånd, alltså 2 bönder, 2 borgare, 2 präster och 2 herrar som representerade ridderskapet och adeln, plus ett par som representerade länet. Vid dessa förhandlingar bestämdes priserna på alla jordbruksbruks-, fiske- och skogsprodukter. Dagsverkslönerna, med eller utan häst, bestämdes också.
Ännu på 1920-talet bestämdes varornas priser i markegången. År 1904 representerades bönderna av Viktor Båsk från Dagsmark och år 1911 representerade Frans Henrikson från Kristinestad en av borgarna. Dessa representanter valdes för ett år i taget.