Denna artikel som publicerade i tidskriften ”Svenska skyddskåristen” den 16 februari 1922 är signerad ”-s” som torde vara folkskolläraren Selim Björses:
Under våren 1917 bildades de första av våra skyddskårer. Samma år den 25 maj sammankallades ett medborgarmöte å ungdomshemmet i Lappfjärd by för behandling av viktiga politiska frågor bl. a. om bildandet av en brandkår på orten.
Samtliga mötesdeltagare förstodo, vad saken gällde och beslöto att kalla organisationen skyddskår. Detta som bevis på med vilken hänförelse folkets flertal från början omfattade självständighetsidén, och den därur framsprungna skyddskårsrörelsen. Nu tillsattes också en organisationskommitté bestående av kommunalrådet Johan Starcke, studeranden Emil Ingves, bonden Emil Knus och ingenjören Nils Molander.
Vid ett följande medborgarmöte den 3 juni uttalades, att »Finland bör bliva en självständig stat med internationella garantier». Dessutom beslöts det, att icke mera åtlyda order om tvångsrekvisitioner. Den 11 juni sammankallades å kyrkobyns ungdomshem ett medborgarmöte, vilket valde stud. Emil Ingves, bonden Erik Anders Ådjers och veterinär Lennart Laurell att officiellt handhava den högsta ledningen av skyddskåren. Kåren organiserades nu, men några egentliga militära övningar kunde man ej hålla, emedan en stark kavalleriavdelning var förlagd i Lappfjärd by. Och dessa ryssar uppträdde dessutom synnerligen självsvåldigt.
För att skaffa vapen åt skyddskåren ställde sig dess ledare i förbindelse med personer, som tillhört det forna Voima förbundet, men erhöll man underrättelse om, att lager av Grafton- eller Peter-gevär icke mera funnos. Ehuru man ej lyckades lösa beväpningsfrågan, fortsatte man dock energiskt med kårens organisation.
Ju längre tiden led, dess mera uppretad blev befolkningen på ryssarna, vilka uppträdde allt fräckare och självsvåldigare. Till deras kännedom hade även kommit, att någon vid medborgarmötet den 25 maj gjort antydningar om »dynamit» och »sprängning i luften». Detta föranledde dem att vid ett pågående ungdomsmöte företaga kroppsvisitation av samtliga närvarande. Men skyddskårsrörelsen stärktes endast härigenom. Ryssarna blevo efter det passerade försiktigare och rädda.
Också i Lappfjärd hade vid revolutionens utbrott bildats en socialistförening på initiativ av sadelmakaren Otto Öström, som från S:t Petersburg inhämtat sina världsförbättrande läror. Ett 40-tal av de sämsta elementen i byn anslöto sig till denna förening, vars medlemmar gjorde gemensam sak med ryssarna. Härigenom blev större försiktighet av nöden i skyddskårsarbetet.
Under hösten 1917 klarnade det för var och en, att det förr eller senare skulle komma till öppen brytning mellan den förvildade ryska militären och landet frihetsälskande och laglydiga befolkning. Ryssarna betraktades vid denna tid i Österbotten som orsaken till oredan och laglösheten i landet.
Under hösten vände man sig till olika håll för att anskaffa vapen åt kåren. Alla avsträngningar voro dock förgäves. Endast 7 st. Graftongevär och några hundra patroner lyckades man inköpa av privata personer. För ordningens upprätthållande beviljades i september ett kommunalt understöd på 5,000 mk. De nämnda gevären inköptes för dessa medel. Kårens ledning stod dessutom i förbindelse med ledarna för vapenimporten till Vasa med omnejd, (bl. a. V. Granlund). Då den röda storstrejken utbröt i november tillsattes en hemlig stab och för att giva skyddskåren sken av laglig institution beslöt staben föreslå ortens kronolänsman till chef för kåren. På ett skyddskårsmöte den 6 nov. valdes därför denne till ledare. Om detta möte fingo ryssarna vetskap genom de röda i byn, men de vågade ej av fruktan för motstånd infinna sig dit. Emellertid fängslades länsman Nordlund samma kväll och litet senare under natten polisk. Ådjers. Som fängelse användes »socialisthuset» å Kladdbacken. Samma natt besattes telefoncentralen av de röda och några privata samtal tillätos icke.
Men skyddskårens ledare voro ej heller overksamma denna natt. Man beslöt att följande morgon uppbåda allt manskap i trakten för att befria länsmannen och polisen samt återställa ordningen. Det räckte ej länge innan skyddskåren ungefär 200 man stark var församlad å ungdomshemmet. Här fanns då en brokig skara, bestående av gamla gubbar och unga gossar. Vapen, sådana som knölpåkar, knivar och några revolvrar skulle begagnas mot de röda och ryssarna. Motståndarna föllo till föga och frigåvo sina fångar. Ganska rädda och snopna drogo de röda sig även från telefoncentralen.
Vid ett stabsmöle den 8 nov. avsade sig kronolänsman Nordlund chefskapet. Studeranden E. Ingves fick sedan detta svåra uppdrag under den kritiska tid som var och följde. Att organisera skyddskårsavdelningar i utbyarna gavs i uppdrag åt intresserade personer för saken, i Dagsmark åt stud. Torsten Wadström, i Härkmeri bonden Axel Grannas samt i Mörtmark handl. Henrik Nurmela. Dessa personer började med iver organisationsarbetet i utbyarna och i medlet av november månad var Lappfjärd skyddskår organiserad. Dess numerär uppgick då till 225 man. Då man ej trots kårchefens ivriga bemödanden fick vapen från Vasa, beslöt man skaffa sådana på närmare håll. Detta skedde hos en snickare i Lappfjärd kyrkoby. För kårens räkning gjorde denne ett större parti trägevär. Kåren indelades nu i fem avdelningar med var sin chef. På norra sidan: folkskoläraren Selim Knus och mjölnaren Aron Engelholm. På södra sidan: bondesonen Erland Ingves, bonden Emil Knus och byggmästaren Otto Ivars. Såsom instruktörer tjänstgjorde personer, som varit i den forna finländska militären. Nu exercerades bakom täckta fönster så att framstugogolven sviktade, när kommandoorden ljödo (ibland på ryska). Ibland kunde också ryssarna få se något av träbajonetten.
Under julen kom jägaren Paavo Talvela (Strömsten) till Lappfjärd. Han övertog den militära ledningen och entusiasmen tilltog. Under hans ledning föranstaltades även övningar i det fria. För att skaffa kåren dugliga ledare sändes till Vörå krigsskola följande personer: kårchefen Emil Ingves, bonden Emil Knus, bondesonen Emil Mattfolk, bondesonen Johan Ojala, bonden, Erik Anders Sundholm, bondesonen Evert Grannas och stud. Gustav Appel. Dessa personer deltogo med Vörågardet i dess strider vid Ylistaro och Uleåborg. I sistnämnda stad stupade Knus, Sundholm, Ojala och sågägaren John Eriksson, som deltog i striden med Vasa skyddskår. Stud. Ingves var med om striderna vid Laihela och Kristinestad samt avväpningen av ryssarna i Lillkyro. Den 29 januari reste 19 man på order av jägaren Talvela till Sideby skyddskårs hjälp. Vid framkomsten hade emellertid allt blivit klart, och erhöll Lappfjärd skyddskår därifrån sina första militärgevär (19 st.). En svårare nöt var Kristinestad att knäcka. Där fanns en kavalleriavdelning på 200 man samt 80 rödgardister, som voro beväpnade av ryssarna. Emedan ryssarna i Kristinestad icke gåvo sig, efter det ultimatum blivit dem tillsänt, intogo omnejdens skyddskårer staden med vapenmakt. Den 30 januari på kvällen låg Tjöck skyddskår församlad i Tjöck. Lappfjärds skyddskår förstärkt med ett 75-tal skyddskårister från Sideby, Stora och Bötom låg i Lappfjärd. Det var nu meningen att gå till anfall. Emellertid erhölls order att invänta. jägarkapten Heiskanen, som med en avdelning av Vörå-gardet, kom till förstärkning. Onsdag kväll vid 10-tiden sammankallades Lappfjärds skyddskår genom klockringning i kyrkklockorna. Under natten marscherade kåren 200 man stark med en stor lejonfana i spetsen till Låhlby. I sagda by förenade sig ytterligare med kåren en pluton från Närpes skyddskår samt skyddskårister från Bötom, Storå och Sideby. Hela styrkan uppgick här till 325 man. Truppen stod under jägar Talvelas befäl. 125 man hade militärgevär, 50 man hagelgevär eller revolvrar, medan resten var obeväpnad. Kl. 7 om morgonen satte sig de i Tjöck och Lappfjärd församlade styrkorna i rörelse mot Kristinestad.
Huvudstyrkan under Talvelas befäl förstärkt med ett maskingevär från Vörå-gardet tågade längs stora landsvägen till Kristinestad. En avdelning på 50 man sändes söderut till Pantolins under befäl av polisk. Gustav Ådjers. Längs Batterivägen, som i Högåsbacken löper till vänster ungefär 1,000 m. från havsstranden, bildade Lappfjärd skyddskår skytteked. Strömsten tog själv ledningen över högra flygeln och stud. Ingves över vänstra. Ryssarna öppnade eld mot de styrkor, som kommo från Tjöck över Norrfjärden och en halv timme senare begynte kanonerna spela mot högra flygeln av Lappfjärd kåren. Vänstra flygeln ungefär 50 man stark, intog eldställning bakom en gärdesgård i flanken på batterierna. Efter en tre timmars blodig strid hissade ryssarna vit flagg. Ungefär hälften av den trupp som deltog striderna vid batterierna, var lappfjärdbor.
Under frihetskriget deltogo från Lappfjärd i striderna på den vita fronten inalles 309 man, 137 frivilliga och 172 uppbådade. De 18 lappfjärdbor, som stupade på olika fronter, skola för folket i denna trakt för alla tider visa att Lappfjärd skyddskår gjorde sin plikt, när det gällde all rädda fosterlandet från kommunismens kaos.