Skyddskårschefen Torsten Wadström från Dagsmark som deltog i avväpningen av ryssarna i Kristinestad den 31 januari 1918, fortsatte sedan i striderna mot de röda ända ner till Viborg. Han gjorde anteckningar och nu och då skickade han hem brev till föräldrarna Johan Jakob och Ida. Om du först vill läsa hans anteckningar från intagningen av Kristinestad i januari 1918, så skall du klicka HÄR!
Torstens brorson Johan Wadström i Vasa har gett sin tillåtelse, så här kan du nu läsa hans anteckningar och läsa några av hans brev:
Under förre hälften av februari 1918 gjordes överallt försök att värva manskap till ”flygande kårer”.
Fredagen den 22 februari på kvällen reste jag jämte andra, cirka 100 man från Lappfjärd kommun, för att eskortera kanontransport via Kauhajoki och Honkajoki till Kankaanpää. Natten mot söndag den 24 februari, låg jag i en bondgård i Honkajoki. På söndag förmiddag flyttade vi till prästgården, där jag jämte andra kommenderades till köksbiträde åt prostens dotter, fröken Kivalo, som tillredde mat åt skyddskåristerna.
På söndagen kom telefonorder från bataljonsstaben i Kankaanpää till jägare Tallkvist, som kommenderade oss, att manskap bör sändas på vakttjänst till Kankaanpää. Då vi anlände till Kankaanpää, beordrades vi till Vihteljärvi by, 12 km från Kankaanpää. Här bodde jag jämte jägare Tallkvist och en sanitär på Puuska gård. Här tjänstgjorde jag som fältväbel och vaktposter utsattes härifrån åt fyra olika håll.
_____
Kankaanpää 26/2 1918.
Kära föräldrar!
Befinner mig härstädes i Vihteljärvi by och för kommando över 20 Härkmeribor. De övriga Lappfjärdborna stannade i Honkajoki för att eskortera skjutförnödenheter till Kankaanpää. Jag befinner mig härstädes tillsammans med en av Tysklandsfararna, jägaren Tallkvist och tjänstgör samtidigt som hans ordonans och mår utmärkt. I Honkajoki låg vi hela lördagen och på söndagen begav vi oss hit upp. Här i Kankaanpää är det liv och rörelse, som ett fullständigt militärläger. Här tjänstgör Molander som kartritare vid staben. Vi har ungefär ett par mil till de röda i Lavia och här finns många flyktingar, som dragit sig undan hit. I Lavia har de röda farit fram som vilddjur, mördat och plundrat i varje gård. Om Dagsmarkborna (de motsträviga) skulle få vara med om sådant, så skulle de antagligen ej räkna på varje fjät.
Vet ej hur länge vi stannar här som vaktmanskap. Det är mycket bättre att vistas här än att behöva lyda under – fjäskarna, som inte vet hur de skall kråma sig. Jägare Tallkvist är en utmärkt hygglig karl, så att bättre än jag nu har det, kan jag ej önska mig. Mat finns nog och man får nog äta sig mätt, om ock maten stundom inte serveras så regelbundet.
Har det hörts något från min bror Gunnar från Sastmola fronten. Vi kommer nog kanske att få stanna här som vaktmanskap någon tid.
Min adress blir då: Skyddskåristen Torsten Wadström, Puuskan talo, Vihteljärvi, Kankaanpää
Hälsningar Torsten.
_____
Vihteljärvi 1/3 1918.
Befinner mig alltjämt härstädes på Puuska gård och mår utmärkt. Vi tjänstgör fortfarande som vaktmanskap. Detta består mest av Isojoki- och Karijokibor, samt dessutom 18 Härkmeribor. De Bötombor som tidigare har blivit avlösta av andra Bötombor. Härkmeriborna skulle även vilja bli avlösta av staben i Lappfjärd. Jag har ringt till staben i Lappfjärd, men avlösningen tycks ej bli av, Härkmeriborna har dåliga skodon och kläder, emedan de endast förberedde sig för 2 dagars resa.
Jag tjänstgör nu som fältväbel. Löjtnant Tallkvist kommenderar och jag ombesörjer hans befallningar. Fastän Härkmeriborna skulle resa hem, kommer jag väl att stanna, för att Tallkvist vill ej undvara mig. Han funderar att vi snart skall bli kommenderade från vakttjänstgöringen till någon övningsplats, kanske till Kristinestad.
De röda har för övrigt rört sig i närheten men de är nu drivna från Lavia. Jag fick skjortorna och ryggsäcken. De var välkomna, tack så mycket! 1 eller2 par kalsonger vore kanske av nöden, och näsdukarna.
Tack för breven. Hinner inte skriva mera nu, när budet kom om avresa till Kankaanpää.
Adress Löjtnant Tallkvists kommando, Vihteljärvi, Kankaanpää.
_____
Den 2 mars hämtades hit till Puuska går liket av kontoristen Ernst Sandvik, som samma dag stupade i Lavia. En kilometer från gården andades han ännu, men framkommen hit var han död. Liket inlogerades här över natten och fördes följande dag till Kankaanpää för vidare befordran till Vasa.
Här förbi fördes liket av lektor Robert Järvelä från Vasa, som stupade den 2 mars i Lavia. Under vår vistelse i Vihteljärvi anträffade en av våra förposter en ribyggnad, där flera tiotal lik av röda stupade fanns, från ett slag, som stod här ett par dagar innan vi anlände hit.
Den 7 mars avlöstes vi från vakttjänsten av Kristinestads bataljon, som bestod av Kauhajokibor m.m. och jag fick i uppdrag att föra manskapet till hemorten.
Den 11 mars anlände jag till hemmet, där jag stannade till söndagen den 17 mars kl. 7 på förmiddagen, då jag lämnade hemmet och jämte andra mobiliserade reste till Haapamäki fronten.
Kl. 12 på dagen den 17 mars for vi från Kristinestad med extra tåg till Seinäjoki, där vi intog måltid, fortsatte senare på kvällen söderut och anlände på natten till Kolho station, där vi steg av och tog in på folkskolan, där vi vilade till följande dag. Måndagen den 18 mars exercisövningar i Kolho, där vi stannade 2 dagar. Flertalet såg här första gången en flygmaskin.
Hit kom nu svenska befälet och vi fortsatte med tåg till Filpula och därifrån samma dag till Mänttä, där vi stannade över natten. Onsdagen den 20 mars fortsatte vi per häst via Länkipohja, förbi flera brända gårdar, till Längelmäki, där vi den 20 och 21 mars hade övningar på isen. Från Längelmäki fortsatte vi, de flesta till fots, över sjöar och genom skogar till Orivesi, dit vi anlände den 22 mars och stannade där följande dag den 23 mars, som är Maria bebådelsedag.
_____
Orivesi, Maria beb.dag 23/3 -18.
Kära föräldrar!
Befinner mig nu härstädes. Av de som for samtidigt som jag har bildats en reservbataljon och jag har fungerat som plutonchef för en pluton. Vi har bara Sverige-svenska officerare och kommenderingarna försiggår på svenska. Min pluton är dock finsk. Jag har hela tiden fungerat som tolk för dem och kommer i dag att som adjutant åt den ena officeren få fortsätta söderut och på så sätt skiljas från hela bataljonen. För övrigt har tiden gått med stormsteg framåt, att man ej vet ordet av förrän en vecka har gått. De röda tycks ha bemäktigats av skräck och drar sig allt vad tygen håller söderut. Det påstods här i morse att Tammerfors nu redan skulle vara i de våras händer. För övrigt mår jag utmärkt. Hur är det med Gunnar? För övrigt behöver jag inget från hemmet för tillfället.
Skriver senare men min adress är tillsvidare endast ”I Syd-Österbottniska reservbataljonen, II kompani, I pluton”. Orten torde ej behöva utsättas.
Vore tacksam för underrättelser hemifrån, syster Verna kan ju skriva. Hälsningar Torsten.
_____
Vi har nu redan tågat genom flera socknar, som tidigare har befunnits i de rödas våld. Allt som har dugt till mat åt hästar, kräk och människor är för det mesta medtaget eller förstört. Hästar har tagits från varje gård, så att häst och släde ej står att uppbringa på miltals områden. Vi mottogs av befolkningen som befriare och de försakar gärna egen bekvämlighet, blott skyddskåristerna får det bra. Överallt är fönster och dörrar sönderskjutna och här och där är gårdarna i aska men det bryr inte befolkningen sig om, blott de sluppit ogräset.
Tidningar har vi inte läst nu på en hel vecka, så att den yttre världen har varit liksom avstängd för oss. Men dagarna går hastigt med övningar och dylikt och tiden systematiskt indelad att man ej just hinner slita sig loss för någon minut. De rikssvenska officerarna talar inte ett enda ord finska, så att jag ständigt får hänga i hälarna på dem som tolk. Annars är de mera hyggliga, så det går ingen nöd på oss.
Mera nästa gång, Torsten.
_____
Palmsöndagen den 24 mars 1918 reste vi från Orivesi per tåg till Kangasala och därifrån till fots till Kuru, där vi övernattade i bondgårdar. Tidigt följande morgon, måndagen den 25 mars fortsatte vi framåt per fot till Lempäälä, där en drabbning försiggått föregående dag, varför vi överallt såg lik av stupade, samt brända gårdar.
Här i Lempäälä ställdes vi genast i förpost vid Mattila haltpunkt, 3 km söderut från Lempäälä kyrka. Följande morgon, den 26 mars kl. 8 på morgonen fick vår trupp sitt elddop, då vi besköts med kanoner från de rödas pansartåg.
Samma dag fick den grupp jag tillhörde order att tåga mot Tammerfors. Kl. 5 på eftermiddagen var vi 2 km från Tammerfors och möttes där av ihållande kulregn och kanondunder.
Onsdagen den 27 mars fortfarande ihållande kanondån och kulregn.
Torsdagen den 28 mars, alltså långfredagsafton kl. 9 på kvällen kommenderades kompaniet till förposttjänst i närheten av Hatanpää sjukhem. Såsom skyttegrav begagnade trupperna sig av de djupa dikena längs allén till nämnda sjukhus.
Vistelsen i ”skyttegraven” var mindre angenäm, då dikena var fyllda med vatten, vartill det kom snöslask hela natten, så att envar i manskapet genast blev genomvåt och nödgades vi stanna i denna ställning till kl. 12 följande dag, långfredagen då vi blev avlösta.
En halv timme från vår förläggning vid Hatanpää fanns en vaktstuga, dit en och annan smög sig för att värma sina frusna och genomvåta lemmar, men det var inte många, som vågade försöket att springa över det öppna fältet, som ständigt översållades av kulor.
Vår kompanichef, löjtnant L. stannade i löpgraven 2 timmar (kl.9 – 11). Han var då genomvåt och frös samt gav då åt mig – såsom hans adjutant – befallning att anskaffa buskar eller ris, som han kunde få som bädd under sig. Jag vågade dock på det bestämdaste protestera mot en sådan befallning, emedan det manskap, som jag skulle ha utsänt för att skaffa granris, helt säkert skulle ha gått döden till mötes. Löjtnanten, som nödgades hörsamma min protest, begav sig till vaktstugan, där han dröjde till följande dag. I stället fick jag nu det mindre angenäma uppdraget att under långfredagsnatten fem gånger vandra över det öppna fältet, som ständigt besköts, som låg mellan skyttegraven och vaktstugan, där chefen befanns, för att avlämna rapport och erhålla order.
Då jag på långfredagsmorgonen kl. 4 kom från vaktstugan mitt på öppna fältet, riktades de röda från Autos hus flera skottsalvor emot mig. Jag kastade mig till marken bakom en buske, där kvistarna avklipptes av skotten. Jag fann det snart ganska lönlöst att söka skydd bakom en mindre buske, steg upprätt och gick till skyttegraven, dit jag anlände oskadd.
Följande dag, på långfredagen stod jag åter i närheten av vaktstugan kl. 9 på morgonen och uppgjorde planteckning över omnejden. Då jag stod där, infann sig även bataljonskommendören, major Vinge och frågade vad jag sysslade med. Jag sade att jag på uppdrag av kompanichefen uppgör planteckning över nejden. På förfrågan var kompanichefen fanns, pekade jag på vaktstugan och sade att han finns där.
Han, major Vinge, sände då sin adjutant till vaktstugan och kallade ut löjtnanten och gav honom en tillrättavisning över att han inte själv uppgjorde teckningen som ofördröjligen bör inlämnas till bataljonsstaben. När vi stod här riktade de röda flera skottsalvor mot oss.
Kl. 12 på dagen avlöstes vårt kompani och vi fick dra oss tillbaka till vår förläggningspost.
_____
Detta brev skickade Torsten åt föräldrarna i Dagsmark den 31 mars 1918 och han befann sin ”söderom Tammerfors”.
Kära föräldrar!
Efter en veckas uppehåll får jag igen skriva några rader och meddela att jag har hälsan och mår bra, så bra som man nu kan må i fält. Vårt kompani, som består av Närpesbor, har förenats med en bataljon tavastlänningar. Som befäl har vi rikssvenska officerare. Kusin Ville från Yttermark befinner sig också i samma kompani. Vårt kompani har nu på sjätte dagen befunnit sig framför Tammerfors och har vid flera gånger varit ut i eldlinjen. Ingen i kompaniet har tillsvidare stupat men fyra har sårats. Staden brinner på flera ställen och granater yr kring öronen nu och då men det vänjer man sig vid, sedan man hört dem några gånger. Jag tjänstgjorde tidigare såsom plutonchef för en finsk pluton men blev sedan kommenderad från min pluton till 1:sta kompaniet såsom adjutant åt kompanichefen, löjtnant Villgren från Sverige.
Har nu avancerat och har underofficersgrad. Mycket arbete medför nog adjutantsysslan, både skrivningar och att vara med i främsta linjen. Vi hoppas att med det första få storma Tammerfors. Natten mot långfredagen låg vi 12 timmar i skyttegravar omkring 200 meter från fienden och skotten knallade hela natten. Sista natten har vi legat i lugn och ro. Behöver ingenting för närvarande.
Hälsningar Torsten. Adress Pohjois-Hämeen III Pataljoona, III komp.
_____
Söderom Tammerfors den 2 april 1918.
Kära föräldrar!
Såsom jag redan för 2 dagar sedan skrev, befinner vi oss ännu framför Tammerfors men kommer antagligen i den närmaste framtiden en ändring att äga rum. Jag mår alltjämt bra och har till dags dato inte blivit utsatt för något men. I fall vi kommer in i Tammerfors blir förbindelsen norrut bättre, så att man bättre kan förmedla sig med varandra.
Sedan jag for hemifrån, har jag till dags dato inte fått någon underrättelse hemifrån. Inga kläder behöver tillsvidare skickas men något brev vore välkommet, så att man fick några underrättelser hemifrån. Kusin Ville och Norrback mår bra de också.
Vad hörs från Gunnar?
Hälsningar Torsten, adress Pohjois-Hämeen III Pataljoona, III komp.
_____
Mars 29 – april 2, ej särskilt att notera. Den 2 april kl. 10 på kvällen gavs order åt hela bataljonen att varje man inom en timme skulle vara marsch- och stridsfärdig. Envar anade att nu att något var i görningen och den stora attacken skulle börja. Strax efter kl.12 på natten tågade hären ned på Hatanpääfältet.
Omedelbart därefter började artilleriet att skjuta med öronbedövande trumeld, alltså kanondån, som småningom tilltog i styrka och var starkast halv 3 till kl. 3 på natten. På slaget kl. 3 avstannade eldgivningen plötsligt och då gavs signal- och ljusraketer som uppsköts i luften. Då blev det allmän stormning och de vita trupperna ryckte i rask fart närmare staden från söder, öster och nordost. Fienden gjorde förtvivlat motstånd i sina befästa ställningar och våra trupper besköts häftigt med gevär och kulsprutor från starkt befästa stenhus och fabriksbyggnader.
I daggryningen hade vår trupp, alltså norra Tavastlands regemente, III bataljon, avancerat ungefär en kilometer framåt och var nu i närheten av allmänna sjukhuset där vi stannade i sandgroparna invid sjukhuset till kl. 2 på dagen. Då ryckte vi an mot järnvägsstationen där intet motstånd möttes. Från järnvägsstationen tågade vi ned mot forsen till klädesfabriken, där vi stannade över natten.
Den 4 april kl. 2 på dagen stormade vi över forsen längs dammen och kom närmast till takfiltsfabriken. Då vi en i sänder gick över forsen, riktade fienden en intensiv kulspruteeld emot oss.
När vi kommit över forsen, märktes att en del av vår trupp lämnat sig kvar på andra sidan forsen. Jag fick i uppdrag att ta reda på var de fanns och gick nu tillbaka över forsen och hittade desertörerna inne i Hyppönens skofabrik. Med revolvern i hand tvingade jag dem att nu följa med mig över forsen.
Från takfiltsfabriken tågade vi till Laukko torg till handelsgillet, där de röda hade en kokstation. Dörrarna i handelsgillet var stängda och på vår uppmaning att öppna dörrarna sköt de röda. Sedan jag genom fönstret kastat in en handgranat som exploderade, upphörde skjutandet inifrån. Vi bröt nu upp dörrarna och trängde in och i källaren hittade vi sex röda, som togs till fånga. Här fanns färdiga rätter, potatis, stek, sötsoppa och andra varor. Sedan vi blivit förvissade om att maten inte var förgiftad, åt vi som vargar, i synnerhet som vi inte hade fått en ordentlig måltid på flera dygn.
Sedan vi hållit vår måltid och rensat handelsgillet från de röda, fortsatte vårt kompani, som nu bestod av endast ca 20 man med att undersöka varje gård. Vi närmade oss ett större stenhus nära Laukontori . Med neddragna rullgardiner i andra våningen öppnade dock en äldre man dörren och visade sig där. På min förfrågan, om där fanns några röda, pekade han med handen uppåt och svarade: ”Nej, men i andra våningen finns nog röda”. Vid en av oss företagen undersökning anträffades i första rummet, som vi trädde in i, några kvinnor och barn som alla bedyrade att där inte fanns några röda. Vi gick genom rummet till följande dörr, som vi bröt upp och där påträffades 40-50 rödgardister, som alla togs till fånga.
Då vi var uppställda på gårdsplanen för att fortsätta vår undersökning, träffades skyddskåristen Berg från Närpes av en dödande kula, som kom från ett bakhåll.
Under dagens lopp den 4 april fortsatte vi undersökningen längs Hamngatan till korsningen av Parkgatan. I gården Hamngatan 7 tog vi logi över natten mot den 5 april.
5 april 1918.
Undersökningen fortsätter i övriga kvarter och kommer vi även till Arbetarföreningens hus, där vi tog 600 fångar, vilka över natten bevakades av tolv Närpesbor.
Vid vår undersökning kom vi även bl.a. till franska konsulatet. Då vi öppnade yttre dörren, såg vi i trappuppgången 3 personer med röda band. Personerna flydde upp i trappan och vi skickade ett skott efter dem. Då vi kom till övervåningen meddelades oss att det var franska konsulatet och att de tre personerna var hit kommenderade av milisen för att bevaka konsulatet. Franska konsuln kom även och bad oss stiga in i hans rum, där han bjöd oss cigarrer och vin, så att de två Närpesbor som jag hade med mig, efter en stund blev väldigt frispråkiga. Efter en stund kom andra av vår grupp och sökte oss, då de trodde att vi hade råkat illa ut. Men de fann oss i allsköns välmåga.
Natten mot den 6 april arkebuserades 3 ryska officerare av vårt kompani. De hade föregående dag tagits till fånga och nu kommenderades de ut på spången i forsen, där de sköts ned.
_____
Tammerfors den 6 april 1918.
Tidigare har mina brev daterats ”Söder om Tammerfors” men nu får jag skriva Tammerfors. Den tredje på morgonen, klockan ett på natten stormade vi från våra ställningar mot de rödas utmärkt befästa höjder och löpgravar utanför staden och drev de röda framför oss ända in i staden. Vi besatte norra delen av staden samma dag under det häftigaste kulregn, som de röda utspydde från varje fönster med sina kulsprutor. Många av de våra fick här sin död. Till natten besatte vårt kompani en klädfabrik nere vid forsen och därifrån blev vi hela natten underhållna med de rödas eld. Staden erbjöd en bedrövlig anblick. Rykande ruiner och sothögar var det enda som fanns kvar på flera ställen. Invånarna i den stadsdel som vi besatte betraktade oss som onda djur och vettskrämda frågade de oss om vi inte dödar kvinnor och barn. Detta hade ortsbladet ”Kansan Lehti” under den röda regimen inplantat hos dem.
Följande dag ryckte vi över forsen på spångar, emedan broarna var fullständigt underminerade. På en del ställen möttes vi med skott och från vindsgluggar och källare sköts vilt på oss, så att under är det att man tills dato är fullständigt oskadd.
Det gäller att undersöka alla hus. På handelsgillet hade de röda en kokstation och när vi öppnade dörren, möttes vi med skott. Efter några skottsalvor stormade vi huset och hittade 6 röda gömda i källaren. I köket var maten redan kokad. Hungriga som vargar kommenderade vi rödgardisterna att servera maten, som smakade utsökt, åt oss. Sedan gällde det att efter maten fortsätta framåt och i varje gård mottogs vi med jubel, alltså där vi inte möttes av skottsalvor. Fruntimmer kom emot oss med utsträckta armar och tryckte våra händer och vi välkomnades på alla sätt, både med mat, kaffe och annat möjligt som de i en hast hittade på.
På gatorna samlades efter oss stora skockar som hurrade och viftade, och med tårar i ögonen tryckte de våra händer. Ett enastående ögonblick. För natten lägrade vi oss i några stenhus, ty Pyynikki återstod och en del av staden. I dag på morgonen tågade vi mot Pyynikki för att ta de väl befästade skyttegravarna, dit de röda dragit sig tillbaka. Vi tågade ut kl. 6 på morgonen i dag och skulle det gällt att storma skyttegravarna skulle antagligen mången man fått bita i gräset mot en av Finlands lättast försvarade ställningar. Under marschen mot Pyynikki fick vi plötsligt göra halt och det meddelades att de röda ville ha lite betänketid.
Detta beviljade på en halv timme och efter denna frist var de färdiga för kapitulation. 8 – 9 000 fångar strömmade upp ur skyttegravarna och så mycket folk har jag inte förr sett samlade på ett och samma ställe.
Vakat har vi gjort flera nätter och maten har vi inte varit så noga med varje dag.- Detta skriver jag i skymning och ögonen vill falla igen av trötthet, men tillfredsställelsen över utgången piggar upp mina trötta lemmar. Jag är fullt oskadd, märkvärdigt nog. Ingen post har jag fått hemifrån.
Skriver mera en annan gång.
Torsten.
_____
Den 6 april fanns på gatorna i Tammerfors en massa lik av stupade människor, samt hästkadaver, åkdon m.m. Gatorna rensades nu. Liken av skyddskårister fördes till järnvägsstationen för att skickas till respektive hemorter. De rödas lik fördes lassvis till massgravar.
_____
Den 12 april erhöll jag permission på 4 dagar och jag reste nu hem till Dagsmark, dit jag anlände följande dag, lördagen den 13 april på kvällen. Här stannade jag endast över natten till följande dag kl. 10 på förmiddagen, då jag återvände till Tammerfors. Detta gjorde jag för att vår bataljon skulle omedelbart sändas till den andra stora varghålan – Viborg.
Den 14 april, då jag var i hemmet begravdes granngårdens son, min forna lekkamrat, bondsonen Anselm Agnäs, som stupade i Tammerfors den 28 mars.
_____
Jyväskylä 17/4 1918.
Sitter nu på tåget på väg söderut till Antrea. (Antrea, som på svenska heter Sankt Andree är en stad på Karelska näset, som efter senaste krig hör till Ryssland). Till Tammerfors anlände vi lyckligen på måndagen och vi fick vila upp en dag. Vilhelm från Yttermark befinner sig på permission, så han finns inte med på tåget. Att hoppas är att vi, när vi närmar oss Viborg, om jag har hälsan och livet i behåll, så skulle jag ha möjlighet att få träffa syster Aina (å allmänna sjukhuset).
Hälsningar Torsten.
_____
Inkilä 19/4 1918.
Befinner mig nu härstädes. Vi avreste från Tammerfors i tisdags. Tillsvidare får vi ligga härstädes någon dag. Annars mår jag utmärkt. Hur är det med Gunnar? Jag vore tacksam att få veta hur han har klarat sig utanför Björneborg. Kusin Ville finns även här.
Hälsningar Torsten. Adress Norra Tavastlands III bataljon, 3 komp.
_____
Inkilä 23.4.18.
Befinner mig alltjämt här i närheten av Antrea. Kommer antagligen att avresa till Antrea endera dagen. Kusin Ville kom härom dagen tillbaka från sin permission. För egen del har jag under 3 dagars tid lidit av svår influensa, så att jag har varit sängliggande. Nu har den dock gett med sig och i dag känner jag mig riktigt kry. I går fick jag brev av bror Gunnar, avsänt den 8 december och då befann sig ännu vid liv och hälsa.
Vore skönt att slippa till Viborg och därstädes träffa syster Aina. Får se vart vår kosa ställes. Antagligen kommer vi också att tåga på Viborg eller också söderut för att hålla stången mot möjligen från Ryssland instormande huliganer.
Något brev nu och då vore välkommet. Syster Verna kunde ju skriva. Postgången hit tycks ej just heller vara bättre ordnad.
Hilsen Torsten.
_____
Den 16 april 1918 avreste hela bataljonen från Tammerfors via Haapamäki och Jyväskylä mot Viborg. Vid Inkilä station stannade vi 3 – 4 dagar. Här insjuknade jag svårt i Spanska sjukan och låg hos en gammal ensam man i 2 dagar. När jag tillfrisknat visste jag inte vart bataljonen begett sig. Jag reste nu till bataljonsstaben i Antrea, där jag erfor att bataljonen hade gett sig av mot Jäskis, dit jag begav mig samt vidare västerut från Jäskis, där truppen anträffades. Hamnade här över natten och fortsatte följande dag per fot över järnvägen till Tali, där vi stannade över natten. Följande dag fortsatte vi från Tali förbi ett sanatorium till Juustila vid Saima kanal, dit vi anlände lördagen den 27 april på kvällen. Samma kväll tågade vi längs Saima kanal till Jyrkilä (by i Juustila kommun), dit vi anlände på natten.
Följande dag den 28 april tågade vi från Jyrkilä tillbaka till Juustila och därifrån marscherade vi direkt på Viborg. Söndagen den 28 april kl. 7 var vi 4 km från Viborg. Här inkvarterades hela bataljonen på 600 – 700 man i närheten av ett torp och vi blev här beskjutna med granater av de röda.
Måndagen den 29 april på morgonen fick vi order att tåga mot Viborg, då vi genast möttes av de röda som sköt emot oss, men de gav sig snart till fånga. Vi tågade närmare mot staden och intog förstäderna med rikt byte. Senare på dagen kom i närheten av Viborgs slott.
Ännu senare på dagen då hela staden var i de vitas händer, drog vi oss tillbaka till en av förstäderna, där bataljonen förlades i en folkskola.
På kvällen samma dag, den 29 april, tog jag en vacker häst och red mot staden, för att träffa min syster, som var översköterska på sjukhuset. Hästen som hade sjuka fötter, föll omkull och jag skades mina händer och armar, som började svälla. Jag tog en annan häst och red mot staden. Inkommen i staden, träffade jag på en ortsbo, som på min förfrågan vartåt sjukhuset befanns, var så välvillig och följde med mig genom hela staden till närheten av sjukhuset.
Det väckte allmän förvåning, när jag kom ridande in på sjukhusets gård. Min syster och en massa andra sjuksköterskor kom och betraktade mig som ett – underdjur. Av sjuksköterskorna dekorerades jag med blommor och undfägnades med kaffe.
Även följande dag den 30 april besökte jag min syster å sjukhuset.
Den 1 maj marscherade bataljonen till Tienhaara station och därifrån per tåg till Villmanstrand, dit vi anlände 2-tiden på dagen och stannade där till följande dag. Den 2 maj på morgonen återvände vi från Villmanstrand till Simola station. Här stannade vi 20 man, medan de andra spriddes längs banan till Luumäki, emedan ryktet meddelade att 2 000 röda var på 3 kilometers avstånd.
På kvällen samma dag återvände truppen till Simola. Därifrån sändes truppen per järnväg via Viborg, Elisenvaara, Pieksämäki och St. Michel till Voikoski, dit vi anlände 3 maj. Härifrån kunde vi inte fortsätta, för järnvägen var sprängd. Vi marscherade nu samma dag söderut och anlände på eftermiddagen till Kouvola station, där vi stannade i 10 dagar.
Efter flera dagars strapatser fick vi här vila ut och vi bevakade fångar. Här i Kouvola hade de röda mördat omkring 200 personer, de flesta av dem hemma från Kymmene, vilkas lik de röda nedgrävt i omnejden. Under vår vistelse här, kom det dagligen hit människor, som sökte efter saknade anförvanter. De röda fångarna tvingades att söka upp liken och tvätta liken, som sedan placerades i ett större magasin nära stationen. Några röda som vägrade att tvätta uppgrävda mördade ”slaktare”, fördes några steg åt sidan och nedsköts, varefter ingen vidare vägrade.
_____
Kouvola 9/5 1918.
Kära föräldrar!
Befinner mig nu härstädes. Från Tammerfors avreste vår bataljon till Karelen åt Viborg till och vi låg utanför fästningsområdet ungefär 3 – 4 dagar och sändes från det ena stället till det andra, där hjälp behövdes. På det sättet kom jag ju nog att få se en stor del av Karelens sevärdaste platser men litet uttröttande blev det i längden.
I Viborg gav sig de röda så gott som utan gatustrider, endast artillerield till största delen. På dagen när staden intogs kom de röda ur sina skyttegravar emot oss och överlämnade sina vapen. På en 2 – 3 mils avstånd utanför Viborg fanns det löpgravar överallt, så att ifall de röda hållit dem besatta, skulle det nog ha kostat oss många liv.
Som syster Aina antagligen redan meddelat träffade jag henne den 29 april på kvällen, vid full vigör och hälsa. Nu befinner sig vår bataljon här och vaktar fångar. En del av oss kommer antagligen att hemförlovas endera dagen, huvudsakligast jordbrukare. Jag skall också försöka få permission och slippa hem på någon vecka. Avmobilieringen kommer väl att ta någon tid, ifall det ej åter blossar upp i öster.
Torsten.
_____
Kouvola 12 maj 1918.
Kära föräldrar!
Nu har vi varit här jämnt en vecka i Kouvola och vaktat fångar och vi kommer i kväll att fortsätta till Tavastehus i samma ärende. Först i dag på morgonen har jag fått fältpost, sedan jag avreste från Tammerfors. Nu fick jag brev både från Aina, Elin, Verna och hemifrån på samma gång.
En del av kompaniet har nu blivit hemförlovad, bland annat kusin Vilhelm från Yttermark. Jordbrukarna har i första hand sluppit hem på permission till den 25 juni. Jag skall från Tavastehus försöka få mig en veckas permission och jag tror att det lyckas. Jag är nu utnämnd till fältväbel.
Aina skrev att Gunnar skulle befinna sig i St. Michel och lovat att komma till Viborg. Då skulle vi inte ha haft långt till varandra. Sannolikt har våra vägar korsats dessa tider, trots att vi inte haft kännedom därom.
Kanske slipper jag hem till pingsten. Jag har under denna vecka vilat ut ganska bra här i Kouvola efter strapatserna.
Torsten.