Skyddskårschefen Torsten Wadström från Dagsmark gjorde anteckningar om sin tid i skyddskåren. Vill du läsa om hans strapatser i inbördeskriget 1918, så skall du klicka HÄR!
Så här skrev han om intagningen av Kristinestad 31 januari 1918:
Tisdagen den 29 januari 1918 på eftermiddagen meddelades per telefon till Dagsmark att skyddskåristerna i byn fortast möjligt borde infinna sig i Lappfjärd, där man väntade ett anfall av ryssarna från Kristinestad.
Vi tågade inom kort från Dagsmark 12 – 15 man, varav endast en hade ett Winchestergevär. I Lappfjärd samlades småningom skyddskårister från kommunens olika byar. Ryssarna företog på kvällen en rekognoseringsfärd till Låhlby, därifrån de inom kort återvände till Kristinestad.
Skyddskåren inlogerades över natten i Ungdomsföreningshemmet och vaktposter utställdes på vägarna vid stora bron och Håxell-väggren.
Onsdagen den 30 januari övades skyddskåren i exercis med jägare Strömsten (Talvela) och han erinrade kåren om lägets allvar. Han sade att den som i striden mot fienden gör försök att fly eller dra sig tillbaka, skjuter han genast.
Den 30 januari kl. 9 på förmiddagen beordras vi, 20 man över åkrar, ängar och i skog till Tjöck station, därifrån vi väntade få gevär per järnväg.
Vi fick dock mot kvällen återvända med oförrättat ärende till Lappfjärd, där trupperna tänkte stanna över natten. På eftermiddagen mot kvällssidan lyckades min bror Gunnar komma från Kristinestad till Lappfjärd med underrättelser om fiendens ställning. Han återvände senare på kvällen till Kristinestad. Men då manskapet på kvällen lagt sig och just höll på att insomna, ringde kyrkklockan, ett förut överenskommet tecken till allmänt uppbrott.
Skyddskåren uppställdes nu och tågade till Låhlby. Från Låhlby sändes jag på natten mot den 31 januari med en forkarl åter till Tjöck station för att utforska om gevär hade anlänt. Tyvärr fanns det inga gevär som var avsedda för oss. Istället anlände på natten till Tjöck station 600 – 700 skyddskårister från Vörå krigsskola och andra trakter, som hade gevär men endast för egen räkning.
Under färden från Lappfjärd till Tjöck tidigare på kvällen, mötte jag 12 – 15 hästar med manskap från Närpes, som hade gevär. De här gevären hade föregående natt erövrats av ryssar i Närpes och Kaskö. På natten var jag i tillfälle att hos handlanden Mikael Mangs i Tjöck övervara en rådplägning mellan jägarna Talvela, Heiskanen och kapten Lundkvist, som uppgjorde en plan till Kristinestads erövrande följande dag.
Sedan överläggningarna var slut beslöts det att per telefon fråga ryssarna i Kristinestad, om de utan strid ville ge sig. Men något svar fick vi inte, varken från telefoncentralen eller ryssarna i Kristinestad. Jag återvände nu efter midnatt till Låhlby.
Följande dag, torsdagen den 31 januari kl ½ 7 på morgonen tågade den i Låhlby samlade skyddskåren mot Kristinestad, eftersom ryssarna påverkade av de röda föregående dag vägrat att utlämna sina vapen.
Före truppens avtågande från Låhlby avsändes en patrull om 5 man, till vilken jag hörde, mot Kristinestad. Två kilometer från Kristinestad stannade truppen och vi som tillhörde förposten nådde höjden av den så kallade Långåsbacken, ca 300 meter från Kvarnbacken, därifrån vi hade en skymt av staden.
Då förposten stått några minuter dold i skogen på vardera sidan om vägen, kom två ryssar ridande uppför backen. Då de fick syn på skyddskåren, varav en del stod på landsvägen ca 300 meter längre bort, svängde de om sina hästar och red i sporrsträck mot staden och någon minut senare började ryssarna (inte de röda) beskjuta oss från rådhusbalkongen och kulorna ven omkring öronen. Samtidigt sköt ryssarna även från batteriet vid Tjärhovet.
Alla visste att nu var det allvar å färde. Skyddskåren bildade nu skytteked och tågade söderut från landsvägen och började dra sig närmare mot stranden i djup snö. Striden började något över ½ 9. Under striden sårades min sidokamrat, som jag inte kände men som sannolikt var från Vasatrakten, av en kula i magen. Då jag erbjöd mig att föra honom till ambulansen, sade han: -”Jag måste först skjuta ut 3 kulor, som finns i geväret”. Min andra sidokamrat Einola, förde nu ensam den sårade till ambulansen och jag var oförhindrad att fortsätta framåt.
Då det ryska batteriet kom i synhåll för oss, var det nog riskabelt att fortsätta mot kulregnet över slätten. Vi beslöt dock att med en mindre flock fortsätta framåt. Vi rest oss, hurrade allt vad vi kunde och gick framåt. Hurraropen skallade även från annat håll, hopen ökades och vi tågade mot det fientliga batteriet under ihållande kulregn. Då vi fick fienderna in på livet, upphörde de att skjuta och ryssarna räckte åt oss papyrosser.
Då vi nu samspråkar med ryssarna, börjar man beskjuta oss med kulspruta från Varvsbacken på stadssidan av de våra, vilka inte visste att ryssarna gett sig. Omedelbart därefter klockan något före 11 på förmiddagen hissades från batteriet en vit flagg till tecken att fienden nu gett sig och då upphörde skjutandet.
Under striden avlossade ryssarna omkring 25 kanonskott, utan att dessa gjorde någon skada. Ryssar och rödgardister, som överlevde striden avväpnades och fördes fångna till staden. Jag hade äran att föra de första fångarna, två officerare och tre soldater, över Stadsfjärden till staden.
En av fångarna, ryttmästare Tolstoi, anhöll om att han i fångenskap inte skulle sammanföras med soldaterna, som var bolsjeviker. Tolstoi sade också att han motvilligt deltagit i striden och med avsikt riktat kanonerna för högt, att de inte vållat någon skada. Tolstoi beviljade sedan rätt att bo i egen, hyrd lokal i staden flera månader framåt.
Samtidigt som skyddskårerna från Lappfjärd tågade mot Kristinestad, kom andra skyddskårer från Tjöckhållet anförda av jägare Heiskanen över Norrfjärden och rensade staden från de röda. I striden deltog enligt uppgift 1 000 skyddskårister men snart infann sig även reserven, så att antalet skyddskårister torde ha uppgått till 1 500 man.
På skyddskårernas sida stupade i Kristinestad bonden Viktor Grannas från Tjöck, bondsonen Alfred Erlands från Tjöck, bonden Alfred Nordman från Pjelax, studerande Yrjö Kalske (Carlstedt) från Virdois och genom olyckshändelse studerande Sigurd Blåfield från Åbo.
Av de röda föll arbetaren Fritjof Stenroos, arbetaren Eero Friman, kopparslagaren Ernst Joki, gjutaren Johan Fält, gjutaren Ernst Eklund, arbetaren Hugo Plumppu, samtliga från Kristinestad, och arbetaren Oskar Jalo från Lappo och arbetaren Kosti Salomaa från Lavia. Dessutom stupade sex ryska soldater.
I krigsbyte erhöll skyddskåristerna 6 fältkanoner, 2 belägringskanoner och handvapen, ammunition och ridhästar.
