Denna artikel som infördes i tidningen Syd-Österbotten den 30 januari 1943 och handlar om Kristinestads intagning är skriven av lokala skyddskårschefen Alexander Slotte.
Slotte var född i Nedervetil 1878 och efter den korta skoltiden kom han in i trävarubranschen. Under åren 1896-1911 arbetade han först som flottningsförman, sedan som skogsavverkningsförman och utskeppningschef för olika större bolag i Jakobstad. Redan under den Bobrikovska tiden var han en aktiv motståndsman och var med i den stora deputationen som skulle uppvakta den ryska tsaren 1905.
År 1911 flyttade han till Kristinestad där han under en tid bedrev trävaruhandel i egen regi. Här blev han en aktad politiker, som satt i fullmäktige och i flera andra viktiga organ. Han var en av initiativtagarna till att bilda skyddskåren i Kristinestad hösten 1917 och under frihetskriget 1918 var han hela kretsens chef. För denna insats blev han befordrad till löjtnant i reserven. Slotte hade ett stort intresse för skytte och hans vandringspris ”Slottes vandringssköld” var ett av de ståtligaste vandringsprisen i landet.
Slotte var en ivrig seglare och som kommondor för Kristinestads Segelförening arbetade han för segelsportens befrämjande i de österbottniska kuststäderna.
År 1925 flyttade Slotte till Vasa där han blev direktör för rederiet Vaasan Laiva. År 1938 bildade han skeppsrederibolaget Ähtäri Oy, som han också blev chef för. Sedan blev han chef för Vasa Steamship ända tills han dog i augusti 1942. Här måste betonas att det inte var denna Alexander Slotte som skrev dikterna ”Plocka vill jag skogsviol” och ”Slumrande toner”.
Bakgrund, massmöte och oroligheter.
Under novemberstrejken 1917 besatte rödgardisterna stadens offentliga byggnader och polisinrättningen, som deras chef fungerade skräddargesällen Aarnio. Denne var en synnerligen energisk och hänsynslös ledare och han företog ofta resor till Helsingfors för att konferera med ledarna i huvudstaden. De rödas huvudkvarter i Kristinestad var beläget i det så kallade Torpet vid Kolbacksgatan, där också övningar hölls.
Under storstrejksveckan fängslades flera personer i staden av de röda, främst sådana som misstänktes ha något med skyddskåren att göra, bland annat J. Olin, H. Juthas, V. Koskinen och Alexander Slotte. Bagaren Otto Kyyny undgick som genom ett under att bli fängslad, trots att han var chef för den finska skyddskårsavdelningen. Efter ett dygn försattes dessa dock på fri fot men de röda fortsatte med husundersökningar och vapenrazzior.
Då oroligheterna alltjämt fortsatte sammankallade Alexander Slotte alla de medborgare som understödde skyddskårsrörelsen till ett möte på rådhuset den 3 september och vid detta tillfälle inskrevs 70 personer i skyddskåren. Även några röda infann sig på mötet men då de inte antecknade sig på listan, så uppmanades de att avlägsna sig.
Kristinestads skyddskår började sin verksamhet helt öppet och vid mötet utsågs magister I. O. Ikola till kårens chef och till dennes adjutant valdes E. Wichman. Till gruppchefer valdes Hugo Juthas, Jarl Olin och Otto Kyyny. Man började genast med övningar och försökte skaffa fram vapen, som inte lyckades genast.
Protestmötet den 5 december 1917.
Med anledning av de våldsdåd som under denna tid begicks i vårt land, hölls ett protestmöte på Salutorget i Kristinestad den 5 december 1917. Till mötet hade inbjudits folk från hela Sydösterbotten. Ryssarna och deras röda anhängare hade dock infunnit sig till järnvägsstationen och de förhindrade Tjöck- och Teuvaborna att lämna järnvägsvagnarna, så att de inte kunde ta sig till protestmötet.
Under tiden hade de övriga deltagarna i protestmötet samlats på Salutorget, som snart var fyllt till trängsel. Tal hölls av magistrarna U. Seppä och V. Lindström och av läraren F. Teir. De röda omringade nu torget och hotade att skjuta om inte mötet upplöstes. Innan det upplöstes sjöng deltagarna ”Vår Gud är oss en väldig borg” till ackompanjemang av Bötom skyddskårs hornorkester. Ryssarna förhindrade dock att psalmen sjöngs till slut.
Efter mötet samlades ett antal personer på rådhuset för överläggningar och där beslöt de att varje kommun skall utse två personer som representanter i skyddskårsorganisationen i Sydösterbotten. Samtidigt beslöts att staben vid Kristinestads skyddskårskrets skulle förläggas till Kristinestad. Kretsen kom sedan att omfatta Teuva, Storå, Bötom, Tjöck, Sideby, Kauhajoki, Lappfjärd, Kristinestad, Närpes, Kaskö och Övermark. Ett hemligt möte med representanter för dessa kommuner hölls sedan i kommunalgården i Finby 7 – 8 december 1917. Ordförande där var Kristinestads borgmästare G. Aminoff med dr. S. Savonen som tolk och sekreterare.
Då det visade sig vara svårt att få tag i vapen i Kristinestad, så hopsamlades pengar och man beslöt att inköpa ett maskingevär i Helsingfors, där ryssarna skulle ha sålt ett för 4,000 mark. Men eftersom de ryska säljarna inte kunde skaffa patronbälten för mera än 250 patroner avstod man från planerna, i synnerhet som transporten till Kristinestad skulle ha varit förenat med stora svårigheter. I stället inköptes revolvrar och en handfull patroner och de här var de enda vapen som skyddskåren innehade.
Staden anhåller om hjälp från högkvarteret.
Då striderna tog sin början i Vasa och på andra orter i mellersta Österbotten natten mot den 28 januari 1918, fick ryssarna genast veta om detta. I Lappfjärd där det fanns en mindre grupp ryska soldater, skar skyddskåristerna av telefonledningarna till Björneborg. Stadens skyddskår som nästan saknade vapen råkade nu i en svår situation, eftersom det här fanns 150 välbeväpnade ryska soldater och cirka 70 andra personer, som av olika anledningar anslutit sig till dem.
Då skyddskåristerna i Kristinestad saknade vapen kunde man inte uppta striden mot ryssarna och det gavs inte annat råd än att genom förhandlingar försöka dra ut på tiden tills förstärkningar från annat håll skulle hinna anlända. Stadsfullmäktiges ordförande E. Tötterman och magistrarna Ikola och Öhrnberg förhandlade med ryssarna. Förhandlingarna gick ut på att ryssarna skulle överlämna sina vapen men utan resultat.
Medan förhandlingarna pågick försökte kretsstaben anskaffa hjälp utifrån och djurläkare Laurell sändes den 29 januari först till Lappfjärd och sedan till högkvarteret i Seinäjoki för att anhålla om hjälp. I samma uppdrag reste löjtnant Slotte till Lappfjärd för att sammanträffa med jägarlöjtnant Paavo Talvela och meddela honom att till kretsstaben hade ingått meddelande om att ett extra tåg den 31 januari skulle avgå från Seinäjoki mot Kristinestad med 400 beväpnade män. Med anledning av detta meddelande beslöt man att fara till Tjöck för att möte hjälpstyrkorna. Löjtnant Slotte begav sig också genast till Tjöck och tog in hos handlanden Mangs, där folk från alla håll samlades.
Förstärkningar anländer till Tjöck.
Då förhandlingarna med ryssarna inte ledde till något resultat var situationen allt annat än hoppingivande för skyddskåristerna i staden.
Till råga på allt så skickade överbefälhavaren ett meddelande om att hjälptrupper inte kunde sändas till staden och kort därefter fordrade de ryska soldaterna att de i Tjöck församlade skyddskåristerna måste utlämna sina vapen till dem.
Manskapet i Tjöck lade nu sitt hopp till att den ryska garnisonen i Kaskö skulle kapitulera, så att hjälp skulle kunna erhållas från Närpes och Övermark. Den 30 på kvällen vid 10-tiden kom äntligen meddelande om att Kaskö hade befriats. Nu kunde man befara att ryssarna i Kristinestad skulle skärpa terrorn och därför begav sig löjtnant Slotte till Lappfjärd för att konferera med löjtnant Talvela om möjligheten att i all tysthet dirigera det tillgängliga manskapet närmare Kristinestad.
Men just som Slotte anlände till Lappfjärd, kom också lantdagsman Jeppson med bud om att ryssarna i Kaskö hade kapitulerat och att 250 man med vapen var på väg från Närpes mot Tjöck. Talvela beslöt nu genast att bege sig till Tjöck för att ta emot den välkomna hjälpen och för att förbereda anfallet mot Kristinestad. Vid 2-tiden på natten anlände Närpesborna till Tjöck och de vapen som de hade med sig fördelades så långt de räckte. Från Seinäjoki kom nu också meddelande om att därifrån vid midnatt hade avgått ett extra tåg med trupper och det kunde vara framme i Tjöck vid 6-tiden på morgonen.
Löjtnant Talvela var beredd att gå till anfall utan att invänta tåget, som skulle komma till Tjöck på morgonen. De andra var dock av den åsikten att de skulle vänta på tåget med hjälptrupperna, eftersom största delen av manskapet inte hade någon stridsvana.
Striderna börjar.
Från Seinäjoki anlände också det extra tåget nedförande 400 man under befäl av jägarkapten J. Heiskanen. Denne gav nu anfallsorder och löjtnant Viljanen med 250 man fick order att kringgå Norrfjärden och anfalla från norr i höjd med järnvägen under det att löjtnant Talvelas trupper skulle från lappfjärdssidan direkt anfalla ryssarnas artilleriställningar på östra sidan av hamninloppet och förhindra ryssarnas reträtt från staden.
Heiskanens avsikt var att Viljanens styrka skulle kringgå Norrfjärden och bemärkt närma sig stadssidan och som vägvisare fick löjtnant Viljanen en man som var bosatt i denna del av staden. Men under framryckningen blev anfallsstyrkan dock upptäckt av två beridna vaktposter, vilka medels pistolskott gav signal åt ryssarna i staden att de vita närmade sig. Nu öppnade ryssarna eld mot den framryckande styrkan från Wihuris fabriksbyggnad och då fiender även befann sig på andra platser råkade de vita anfallarna i en korseld. Denna överraskande eld gjorde att det blev förvirring i de anfallande leden men Viljanen gav order om bildande av skytteked och nu kunde inget längre förhindra framryckningen.
Från artilleribatteriet vid hamninloppet riktade ryssarna artillerield mot de över Norrfjärden framryckande styrkorna och sköt sammanlagt 19 granater. Då ryssarna på stadssidan märkte att de inte kunde hejda framryckningen över isen, retirerade de alla till batteriställningarna på Östra sidan, utan att veta att styrkor från Lappfjärd var på frammarsch just mot detta ställe. Efter en kort eldstrid kapitulerade dock de ryska och röda styrkorna, som bjudit på motstånd i skyttegravarna. Anfallet mot batteriställningen utfördes av styrkor från till stor del bestående av lappfjärdsbor under befäl av löjtnant Talvela.
Anfallet mot staden började den 31 januari 1918 kl. 7.30 och vid 10-tiden hade motståndet slagits ned. Under striderna stupade på fiendesidan 15 man och de anfallande förlorade 3 man.
Vill du läsa mera om dessa dramatiska händelser, om skyddskåren, Melins kompani, stormningen av Näsilinna och mycket till, så klicka HÄR!