Nedtecknat i november 2017, med hjälp av Henrik Ebb från Stenbacksvägen i Lappfjärd, vars far Otto Ebb (1898-1954) har berättat om dessa händelser:
Förr i världen var folk betydligt mera vidskepliga än i dag. Då trodde man på trolldom och speciellt vid sjukdomar så vände man sig till trollkärringar eller-gubbar som hade övernaturliga krafter, för att få hjälp. De här personerna kunde med enkla medel bota allt från småkrämpor till värre sjukdomar.
”Skräddar-Kajs” som bodde i Lappfjärd på Åbyggändan nära Flottbron var en sådan som folk gärna vände sig till. Hon hade övernaturliga krafter, som fick till exempel vårtor att försvinna bara med att mumla någonting obegripligt. Då ”naonting börja osåras” så var det till henne som folk gick, för hon var speciellt bra på att bota inflammationer.
På en hylla i sitt hem förvarade hon flera kärl som innehöll gammalt fil, som hon lät mögla ordentligt. Då möglet var tillräckligt tjockt, så bredde hon ut detta på sår som inte ville läka. Så gott som alla hudsjukdomar kunde botas med detta mögel.
Skräddar-Kajs hade också andra oanade krafter, som vi i dag skulle kalla humbug eller bluff. För ungefär 100 år sedan utbröt en svårsläckt skogsbrand, på ett område bakom Stenbackan, mellan Mosspott och Myrvägen. Markägarna gjorde allt vad de kunde för att stoppa eldens framfart men inte ens breda brandgator kunde hindra elden från att sprida sig.
Då beslöt de att kalla dit Skräddar-Kajs, som hade de krafter som behövdes. Med en åskvigg i handen gick hon runt brandområdet och läste besvärjelser som ingen annan förstod. Nu hände det otroliga att elden stannade just på det ställe där Skräddar-Kajs hade gått med åskviggen i handen. Området där skogsbranden härjade heter Brännberget ännu i dag.
En åskvigg, också kallad åsksten (på finska ukkoskivi) är en speciell sten med övernaturliga krafter. På följande bild kan vi läsa att åskstenen eller åskviggen kan användas mot väldigt många och vittskilda saker.
I dag används inte längre åskviggar för att släcka skogsbränder och stenens magiska krafter har fallit i glömska. Om du vill läsa mera om åskviggen, så skall du läsa artikeln här under.
Åskviggen.
Denna artikel om åskviggen publicerade i tidskriften ”Hembygden” i januari 1913 och är skriven av K. Rob. V. Wikman.
Frågan om hur tron på åskviggens övernaturliga egenskaper har uppstått måste besvaras genom en undersökning av folkföreställningarna. Det följande avser att utgöra en dylik undersökning inom området för svensk folklore. Men så vitt den samtidigt syftar att framleta de ursprungliga formerna för denna folktro och förklara dem, går den utöver denna gräns och siktar till en allmän teori. När blixten slår ned, sker det enligt folkets uppfattning i formen av en nedslungad sten: åskstenen. Denna världsspridda tro finns utbredd över hela det svenska området. Allmänna uppgifter om dessa blixtstenar hittar man från vitt skilda landskap och under olika benämningar, vanligen torvigg, åskvigg eller åskpil. Man tror, att åskan lämnat efter sig åskviggen och att det är denna, som åstadkommer reporna i träd, i vilka åskan slagit ned. Denna tro lever kvar ännu i denna dag. Åskviggen drevs enligt folkföreställningen sju alnar ned i jorden och kom först efter sju års förlopp åter i dagen. Efter en annan föreställning tränger åskviggen nio alnar djupt och höjer sig sedan en aln för varje år, så att den efter nio år anträffas vid jordytan. På det ställe där åskan slagit ned nedgräver man sin tobaksask, och då man efter nio år tar upp den, finner man däri en »Thorvigge-Sten» .
Av vilken skapnad eller form denna sten än må hava varit, om ett forntida stenvapen eller -verktyg, om en förstening, en belemnit eller schinit, om någon besynnerlig trind eller vass sten, så betraktades den ändå alltid såsom ett magiskt föremål. Man fick inte ge bort en åskvigg; detta bragte olycka med sig. Och man måste förvara den, så att det inte kom något väder åt den; ej heller fick man föra den under bar himmel; därigenom kunde den »skämmas», den kunde då förlora sina övernaturliga egenskaper. En av åskstenens ursprungligaste användningssätt har väl varit att utgöra ett magiskt skyddsmedel. I främsta rummet skyddade blixtstenen enligt principen similia similibus mot åskan, med vilken den enligt folktron stod i ett sympatetiskt samband. Exempel härpå finner vi nästan överallt, varest åskstenen betraktas såsom ett övernaturligt föremål, så även hos oss. Det typiska exemplet på åskviggens skyddande egenskaper återfinner vi i det preussiska folkbruket att vid annalkande åskväder sticka ett finger genom hålet i stenyxan, svänga denna tre gånger runt och därefter kasta den mot stugans dörr; på detta sätt anser man sig skyddad mot åskslag. Här är åskviggens profylaktiska användning tydlig, men även i våra folkbruk kan man urskilja samma tankegång.
Emedan åskviggen skyddar mot åskslag, är den även ett kraftigt och allmänt brukat medel mot åskelden. Det berättas, att när åskan en gång uti Edsbro socken i Uppland slagit ned och antänt två lador, en närstående tredje lada räddades från att alls bli eldens byte därigenom att en dalmas gick med en åskvigg mellan ladorna. År 1877 kvävdes på samma sätt i socknen en hotande eldsvåda uti en rishög därigenom att en person motsols sprang runt eldstället med en åskvigg i handen. Åskeldens släckande med åskviggen är för övrigt en allmänt spridd folktro i Sverige. Ja, icke blott viggen utan även de spillror, som han slår lös, förvaras och begagnas såsom skyddsmedel. Men även mot skogselden och vådelden i allmänhet är åskstenen ett kraftigt verkande skyddsmedel. Den användes därför uti det primitiva jordbruket vid svedjning för att hindra svedjeelden att löpa ut. »För att undvika skogseld vid brännande av svedjeland skall omkretsen först röjas och sopas, varefter man på marken i fällekanten släpar en Thorvigge och vid vart 20 steg utströr litet stötta kol av åskeld, varöver någon skogseld aldrig kan tränga». Här har vi icke blott åskstenen utan även kolen från åskelden såsom skyddsmedel mot skogseld, således en dubbel profylax. Från en nyare tid finns andra exempel på samma folkbruk i Småland. Man har på detta sätt dragit en stenyxa tre gånger rätt syIs i mullen runt svedjelandet. Stundom kunde detta ske, förrän elden påtänts. Och samma bruk finner vi även i det angränsande Östergöland samt i Närike. När skogseld utbröt, släcktes den på det sättet att man förde åskviggen kring det område, där den härjade. Detta skedde motsols. Förvarad tillsammans med »vådudd» och »vådeldskol» skyddar åskviggen även mot eldfara. Dess verkan förstärkes i detta fall genom kolen från en tidigare eldsvåda och det avbrutna stålet. Men t. o. m. när elden en gång sluppit lös, förhindrade man dess härjningar och kvävde dess framfart genom att bära en åskvigg kring brandstället. Detta skedde oftast nog motsols.
Åskstenens användning i eldmagien står i ett intimt samband med bruket att bära den kring milan, för att denna skall giva rikligt kol. Stångjärnssmeder ville gärna ha åskviggen under bottenhällen i härden för att få mycket överjärn. Masmästaren i Mariedam tände alltid masugnen med eld slagen ur en åskvigg, på det att blåsningen skulle gå lyckligt.
I växtlighetsmagin har åskviggen fått en vidsträckt användning. När bonden sår, lägger han viggen i sädesskäppan. Härigenom skyddar han utsädet för all slags förgöring på samma sätt som man efter avslutad sådd med stål och flinta slår eld över åkern. I svenska Estland tror man, att oväder icke skall skada säden, då man haft en åsksten placerad i sädesskäppa. En flintkniv bland säden i magasinet förmenas göra synnerligt stor nytta. Då en av mina vänner i fjol somras försökte att för min räkning förvärva den »åskepil», som fanns förvarad ovanför dörren till sädesvinden i en bondgård i S. v. Västergötland, svarade mor i gården, att den icke stod att köpa, ty »han gör mer nötta än för tie kröner, där han hänger». Åskviggen kan även placeras uti sädeslåren och sädessäcken eller i sädesbingen för att skydda mot råttor och göra mjölet drygt. I mjöltunnan, sädeslåren och sockerskrinet har han samma verkan. Ingen ovänlig tomte förmår då dra något från huset.
I bryggkaret hängde man en stenyxa för att skydda brygden mot trollen. En glödgad åskvigg placerades även i ölfatet för att få ölet i jäsning, och brännvinsbrännaren ville gärna ha åskstenen i blandkaret för att få mycket brännvin. Detta bruk står i påtagligt samband med föreställningen om eldens skyddande betydelse. Åskviggens glödgande ger även detta vid handen.
Ett synnerligen vanligt bruk har varit att lägga torviggen i silen, när mjölken silas, för att skydda den mot att surna. Denna sistnämnda föreställning står antagligen i samband med viggens profylaktiska verkningar vid åskväder. Erfarenheten om åskvädrets inflytande på mjölkens beskaffenhet har förknippats med dessa verkningar.
Men åskviggen tjänar även ett ändamål vid kreatursskötseln. Den gör att kreaturen trivas väl; den har förmågan att ge ”hill” åt kreaturen. För att korna skulle mjölka bättre gav man in åt dem pulveriserade flisor av åskviggen eller mjölkade dem genom hålet på en dylik. Åskviggarna har på samma sätt även malts sönder för att ges åt boskapen såsom läkemedel för allehanda ont. Då en ko kalvat, har man somligstädes jämte en åskvigg börjat sätta eldmörja, stål och salt i det vatten man givit henne.
Det saknas icke heller exempel på åskviggens användning vid fisket och jakten. I Värmland har stenredskap använts som sänken på fiskryssjor. Bonden trodde, att »fisken med mycket större begärlighet går i de redskap, på vilka man begagnar stenyxor till sänken. Finstött lägges askviggen i blyet, när jägaren stöper hagel och kulor, eller också lägger han den bland haglen, då han laddar bössan. Fågel eller hare, som var »förgjord eller skottfri», kunde dödas om bössflintan var en åsksten. Den »vita fyrstenen» (vit flinta, bockflinta) synes stundom ha spelat samma roll uti folkföreställningen. Man satte därför lönligen uti bössor och fiskredskap en dylik. Den var även nyttig att blanda i haglen för att träffa förtrollade djur. Att bära den på sig själv hjälpte mot trolldom.
Åskviggens magiska egenskaper har slutligen gjort den uti folkmedicinen till ett vanligt kurativ mot såväl utvärtes som invärtes ont. Om någon blivit gastkramad, botades han med stål och flinta sålunda att man över den sjuke slog eld mot en åskvigg. Mot trollskott och gastkramning värmde man en stentrissa över elden och lade på det sjuka stället. Man har även lagt åskviggen i den mjölk, som man givit den sjuke att dricka. För att bota benvärk fördes åskviggen tre gånger motsols kring det nakna benet; härunder frammumlade trollkarlen en formel och spottade för varje gång genom stenyxans skafthål. Mot fallandesot hos barn skrapar man några smulor av askviggen i barnets urin och ger in det. För att bota »skärvan» hugger man lös smulor av åskviggen, vilka även tagas in. Från Skirö socken i Småland berättas det, att en klok gubbe, Peter i Kroken kallad, en gång botade en gosse för skärvan på det sättet, att han tog en stenkil, som han kallade åskvigg, befallde barnets föräldrar att skava lös litet pulver av denna samt blanda detta uti gossens eget blod; detta skulle gossen taga in. Åskviggar och vätteljus (vätteljus är en del av belemnitens, alltså en speciell bläckfisks skal) användas vidare mot tandvärk. I Skåne brukar man krossa belemniten till pulver, lägga detta på en linnelapp och sedan placera det på tanden. Ja, icke blott åskviggen utan även kol från ett av blixten antänt träd hade enligt folktron en övernaturlig läkekraft. Splittror från ett träd, som träffats av blixten, användas i svenska Österbotten att kurera tandvärk med.
Blixten slår enligt folkföreställningen ned på det onda i dess olika former, troll, häxor, trollkarlar, onda människor.
På detta sätt har åskstenarna blivit skyddsmedel mot trollen och maran. Såsom marestenar hängdes de fordom kring halsen på boskapen. Emedan åsktrollen kunde locka ned blixten i ens gård, eller på ens person, måste man även skydda sig mot dem.
Vi har i det föregående visat upp ett antal föreställningsräckor, som är förknippade vid åskstenen såsom associationscentrum. De härvid anträffade formerna av åskviggstron har vi sökt att åskådligt gruppera uti följande skema. Det är klart, att de här betecknade associationsgångarna endast ger en grovt tillyxad bild av verkligheten. Föreställningarnas oändligt fina nätverk kan inte uttryckas uti något skema.
Denna associationsmassa fördelar sig vid ett närmare påseende i två delar: skyddsmagiska och »fruktbarhets»-magiska föreställningar (»positiv magi»). I tydlig profylaktisk avsikt användes åskviggen sålunda emot blixten, åskelden, vådelden, skogselden, i positiv avsikt däremot vid jakt, fiske, brygd, bränning, vid milan och i ässjan. I många fall är likväl förhållandet mellan skydds- och »lycko»-medel otydligt. En synnerligen stark profylaktisk avskuggning har sålunda föreställningarna om åskviggens verkningar uti säden, vid kreatursskötsel och brygd. I de flesta fallen synes bruket vara bestämt av ett skyddsändamål. Måhända får man anta, att en ursprunglig motivklyvning här föreligger. I det följande skall vi återkomma till denna fråga.
Nu uppställer sig närmast spörsmålet om åskstenen själv. Hur beskaffade är de stenar, som har framkallat dessa föreställningar, vilka vi här har undersökt? I en mängd fall vet man intet om karaktären hos de stenföremål som folket gett namnet »åskviggar». I ett stort antal fall har likväl torviggarna varit stenyxor och stenredskap, vilka tillfälligt funnits i jorden och förknippade med blixten och åskan givit upphov till föreställningen, att de kastats ned från himmeln. Hofberg omnämner från Närike »yxhamrar» och »stenkilar», i egenskap av torviggar Montelius »stenyxor» från Blekinge, Värmland och Gottland, Aldén från Småland, Hildebrandsson från Skåne, Tegengren »stenredskap» från Österbotten. Exemplen kunde mångfaldigas. Av större intresse är likväl de undantag, som visar, att åskviggarna långtifrån alltid får identifieras med stenåldersföremål av yxans och kilens form. I flera fall ger uppteckningen ingenting annat vid handen, än att den omtalade åskviggen varit »en sten av avlång form» eller »en kil av sten». Men det finnes även exempel på att »tordenvigg», »tornvigg» icke är benämningen på en stenyxa utan på »en vass skrovlig sten», eller att »trekantiga svarta metalliska stenar» betraktats såsom åskviggar. I Schvaben betraktades en kristallklar trekantig sten såsom åsksten.
En grupp för sig betecknar »åskpilarna», »pilviggarna», som utgöras av belemniter. Åskpilarnas utbredning sträcker sig långt utom gränserna för det svenska området.
Den tredje urskiljbara gruppen bildas av de trinda åskstenarna. I en trakt av Bohuslän består dessa runda åskstenar av en svartgrå stenart. I Skåne har trinda »maskstungna» flintbollar burit namnet »tordönsstenar» . I norra Sverige har enligt Stobaeus runda och svala av vattnet slipade stenar kallats »godbondestenar». På Runö har »bisikula» varit en beteckning för åskviggen. Att här likväl varit fråga om en åsksten synes ganska säkert. Slutligen har sländtrissorna betraktats som åskstenar, och folktron har tillskrivit dem samma kurativa verkningar som de vassa stenföremålen.
Utom det svenska området har echiniterna allmänt uppfattats som åskstenar. På Jylland är dessa klotformiga försteningar de vanligaste blixtstenarna. På Nordsjökusten bär de beteckningen »Grummelsteene», »Adlerstene», »Gosarensteene». I Norge är likaledes de runda åskstenarna kallade torelod synnerligen vanliga. I Schwaben har de ägg- eller klotformade åskstenarna fått namnet »Herrgottssteine», »Muttergottessteine».
Bland letter och litauer är »åskkulor» den gängse beteckningen för dylika stenar. I Storbritannien har klotformade konkretioner av järnpyriter och markasiter betraktats såsom åskstenar och kallats »celestial cannon balls». I egenskap av åskstenar har runda eller äggformade stenar förekommit långt utom Europa i Peru och Västaustralien.
För så vitt vi kan se, har vi tre naturliga grupper av åskstenar: 1) de yx- och kil-formade viggarna, 2) de pilformade viggarna, »åskpilarna»; och 3) de runda och äggformade åskstenarna. Dessa former motsvaras noga av de enkla vapnen yxan (kastyxan), pilen och slungstenen, vilkas bruk kan spåras redan i den europeiska stenåldern.
Den världsspridda föreställningen om blixtstenen måste ha uppstått på ett jämförelsevis lågt stadium av mänsklig kultur. Vi finner den företrädd av nutida vilda folk. »När en santal ser ett träd splittrat, djur och människor träffade, hål grävda i jorden, alltsammans gjort av blixten, så drar han den slutsatsen, att blixten måste ha ett särskilt verktyg för att åstadkomma detta». Om man, såsom Rev. P. O. Bodding, härtill vill invända, att en dylik sten ju måste slås i stycken, så kan en vilde väl tänka sig denna eventualitet. I den europeiska vetenskapen har denna föreställning, en gång allmänt hyllad under medeltiden, hållit sig uppe ända till begynnelsen av det sjuttonde århundradet. Den omfattades ännu av femtonhundratalets lärda arkeologer och framställs av Descartes uti hans Discours. Kejsar Rudolf den andres läkare Boot sade, att om någon på hans tid tillbakavisade denna allmänna tro, så betraktades han rent av som en galning.
För primitiv tankegång måste blixtstrålen framstå såsom ett verkligt föremål. Det svenska ordet »åskvigg» betyder ännu både blixt och vigg. Det ligger därför nära till hands, att när man efter åskvädret ger sig ut och hittar stenar av en viss skapnad eller form, skall dessa betraktas såsom åskstenar nedslungade med blixten. Genom idéförknippningen med blixten får dessa stenar sina övernaturliga egenskaper. Åskstenarna blir med andra ord magiska föremål. Men den allmänna tendensen att uppfatta fenomenet antropomorft ligger här synnerligen nära till hands, och man får i själva verket anta, att föreställningen om den från himlen nedslungade stenen uppstått redan på ett lågt stadium av andlig utveckling. Så snart antropomorfiseringsprocessen påbegynts, inträdde, enligt vad vi har skäl att tro, den differentiering i föreställningarna, som kan skönjas ännu i våra dagars folktro; man började uppfatta åskstenen såsom ett primitivt vapen, en yxa, en pil eller en slungsten. »Redan stenåldersmänniskorna», säger Wilhelm Mannhardt, »tänkte sig naturförloppet sålunda, att en gudom nedslungade ett vapen av det slag man själv använde». På ett högre stadium av antropomorfisering, då föreställningarna om en åskgud uppstått, fick denne åskan och blixten till sitt vapen. Åskstenen blev »en kil eller vigge av sten, som kastas av Thor eller Gofar». Eller blev den, såsom fallet är med den peruanska åskguden, en sten i Apocatequil’s slunga.
Åskstenen var sålunda till sitt ursprung ett självständigt magiskt föremål utrustat med övernaturlig kraft. Därur härleder sig dess profylaktiska egenskaper; den skyddar mot blixten och den kringsmygande vådelden. Dessa egenskaper låter icke naturligt förklara sig på något annat sätt. Men åskstenen får ännu en annan magisk funktion; den blir nämligen på grund av sin förbindelse med elden lätt ett trollmedel för kärlek. Måhända ledde någon oklar föreställning av detta slag den gamla kvinnan att undra om icke Grill i kraft av sin åskviggssamling kunde veta, om hennes dotters kärlek var besvarad eller inte. I Peru har dessa åskstenar stått högt i ropet såsom ett kärleksmedel, vilket kunde tända »begärets farliga lågor i det kallaste bröst». Härmed är övergången till fruktbarhets- och fruktsamhetsmagien given.
Sålunda kan man även hos oss spåra åskstenens användning i fruktsamhetsmagiska bruk. Sven Nilsson berättar för oss, att man på vissa orter förr börjat lägga en flintkil i sängen hos barnföderskor, för att underlätta barnsbörde. Åskstenens magiska fruktsamhetskraft har gett upphov till liknande bruk i Indien, och hos Badaga-folket på Nilgri-bergen.
Åskviggen knyts samman med föreställningen om värmens och åskregnets bördighet. Sålunda kommer åskviggen att främja fältens gröda och boskapens fruktsamhet. Vi har ovan sett exempel på dess användning i detta syfte. En motivklyvning inträder härmed uti folkbruken, men den negativa och positiva sidan förhåller sig till varandra som de båda sidorna av prägeln på en brakteat (brakteat är ett forntida smycke av hårt sammanpressade guldplattor); de kan i verkligheten aldrig skiljas.
Under denna utveckling fortbildas de religiösa föreställningarna om åskguden, som får den dubbla uppgiften att skydda mot jättarna och trollen och främja fruktbarheten. Hans attribut, åskviggen, måste röna inflytande härav, dess övernaturliga egenskaper förstärkas, de magiska föreställningarnas nät spinnes vidare ut. Detta synes ha varit förhållandet med torshammaren. Mjölner, som betecknar övergången från magiskt vehikel till religiös symbol, har ännu åskstenens välsignande och fruktbringande verkningar, då den lägges i brudens sköte och när med dennes hjälp de slaktade bockarna födas på nytt. Tors mäktiga hammare var sålunda en släkting i rätt nedstigande led till de åskstenar, som vi i den dag som är påträffa i norden.
Tron på åskviggens övernaturliga egenskaper har säkert varit den livskraftigaste av de föreställningar, som anknutit sig till åskstenen. Men detta innebär ingalunda, att de övriga föreställningarna om åskstenen skulle vara sekundära. Den föregående framställningen av åskstenarnas karaktär har gett vid handen, att de klotformiga åskstenarna ingalunda är någon sällsynthet i de nordiska landen. Sett i samband med de s. k. votivyxorna skulle detta visa, att de olika formerna av åskstenstron förekommit redan hos våra förfäder. I det övriga Europa kan föreställningen om belemniterna såsom åskstenar spåras redan under antiken. Detta synes avgjort tala för dessa åskstensformers ursprunglighet. Om detta antagande är riktigt, så har utvecklingen av åskstenstron varit precis den motsatta mot vad man vanligen antagit, när man trott, att den utgör en kvarleva av de mytologiska föreställningarna om torshammaren. Mjölnerföreställningarna har tvärtom utvecklat sig ur tron på åskviggen. Men man kan inte, såsom Blinkenberg gör, stanna vid detta antagande. Tvärtom synes det, att de yx- och kilformade stenåldersföremålen i deras egenskap av åskviggar tillhör en ännu större kategori av celesta stenar nämligen åskstenarna i allmänhet. I varje annat fall sätter man delen i stället för det hela. Vår undersökning av åskviggstron har gett det resultatet, att åskstenarna i folktron har flere enligt all sannolikhet likaså ursprungliga former. Det finns intet skäl att tro motsatsen. Att härleda den nutida tron på åskviggen ur paleoliterna leder tvärtom som genast skall visas, till stora svårigheter. Om »åskvapnet», stenyxan, varit åskstenens huvudform, hur skall man då förklara dess förekomst under stenåldern?
Kan man verkligen på allvar tro, att ett upphittat stenredskap väckt någon större uppmärksamhet under en tid, då var man förfärdigade och dagligdags begagnade sig av stenredskap? Och vidare, om tron på stenyxan är den ursprungliga formen av tron på åskstenar, hur skall man förklara uppkomsten av de övriga formerna av denna tro? Att gripa till en hypotes om vapnens och redskapens övernaturliga egenskaper synes i detta fall vara att rent av hissa nödflagg. Vapnens religiösa betydelse måste ju ge upphov åt en »vapengud», icke en åskgud. Övergången från åskgud till krigsgud, som säkerligen tillhör de ariska folkens gemensamma religiösa utveckling, är trolig och tänkbar, under det att en utveckling från krigsgud till åskgud vore svårförklarlig, eller ofattbar.
I det föregående har vi sökt ge en förklaring på åskstenens självständiga uppkomst. Därmed är ingalunda sagt att denna tro under tidernas lopp inte skulle ha rönt inflytande från besläktade idékretsar. I främsta rummet har vi aéroliterna, vilka i folktron står åskstenarna synnerligen nära och stundom sammanblandas med dem. Andrée antar till och med, att nedfallna meteorstenar gett upphov till tron på åskstenarna. Även om detta inte är riktigt, så har föreställningarna om nedfallna stenar utan tvivel likväl utövat ett starkt inflytande på åskviggstron. Idésläktskapen är inte svår att förstå utifrån synpunkten av den ovan framställda hypotesen om åskstenarnas ursprung. I viss mån besläktade med tron på åskviggen är säkerligen också föreställningarna om gryphiter och ammoniter. Men i det hela taget synas folkåskådningarna beträffande åskstenarna bilda en någorlunda väl begränsad och naturlig grupp av föreställningar.
En fråga återstår: varför har åskviggen i germanisk folktro och religion fått en så vidsträckt användning framför de övriga åskstensformerna? Varför har åskgudarna fått hammaren, yxan och svärdet till sina attribut, inte bågen eller slungan? För så vitt något svar kan ges på denna fråga, måste det närmast bli, att det folk, som skapat dessa föreställningar, varit ett krigiskt folk med yxan och svärdet såsom sina förnämsta vapen. Slungan och bågen spelar däremot en mindre roll. Himmelsgudarna har därför i regeln varit vapengudar, åskgudarna krigsgudar. Hos ett krigiskt folk, som erövrade världen med yxan och svärdet, måste tron på åskviggen ha spelat större roll än alla andra former av tron på åskgudens vapen.