Tidskriften Veckans Krönika hade i sitt nummer 49 år 1920 en stort uppslagen artikel om festligheterna i Kristinestad den 21 november 1920:
Artikel i tidningen Syd-Österbotten 24.11.1920. Renskriven av Lasse Backlund i november 2017:
Invigningen av Kristinestads skyddskårs fana och avtäckande av minnesstoden.
Den med så stort intresse motsedda dagen, då general Mannerheim skulle hedra vår ringa ort med ett besök, ingick med något disig och tung väderlek. ”Måtte himlen klarna” var en varm önskan, som ofta uttalades. Och, glädjande nog, denna önskan blev uppfylld. Till och med solen visade sig senare på dagen. När sedan tågtiden närmade sig, såg man endast glada och förväntansfulla ansikten i den böljande människomassa, som styrde sina steg till järnvägsstationen.
Tåget kom i behörig tid och under det Kristinestads och Lappfjärds skyddskårers hornorkestrar spelade Björneborgarnas marsch, ångade tåget in på stationen. Ett rungande, ihållande hurrarop var den första hälsning, varmed den frejdade generalen mottogs, då han trädde ur vagnen. Sedan han välkomnats av stadsfullmäktiges ordförande, tullförvaltare Winqvist och ledamöterna doktor Munsterhjelm och direktör Slotte, samt av distriktschefen Granlund och överste Ekström, uppstämde en blandad kör sången ”Österbotten”.
Denna hälsning förfelade inte sin verkan. Generalen närmade sig kören, vars medlemmar från Tjöck var iförda sina vackra hembygdsdräkter, tackade för sången, samtalade med flera av körens medlemmar och tryckte deras händer. Ävenså tilltalade han flera andra personer och barnen, av vilka många hade glädjen få taga honom i hand.
På stationen och vid vägen därifrån bildade skyddskårister och scouter, såväl flickor som gossar, hedersvakt. Under toner av musik och kraftiga hurrarop åkte han sedan, åtföljd av stadsfullmäktiges ordförande, till staden, där han tog in på stadshotellet.
Faninvigningen.
Något över klockan 12 på dagen formerade Tjöck, Lappfjärd, Närpes, Sideby, Övermark och Kristinestads skyddskårer fyrkant på stadens salutorg. Vid tillfället närvar även stadsfullmäktige, magistraten och drätselkammarens ledamöter, distriktschefen Granlund, överste Ekström, major Talvela med flera. Inom fyrkanten hade Kristinestads svenska Lotta Svärdförening ställt upp sig. Efter en kort stund utträdde generalen från det invid torget liggande stadshotellet och hälsades vid porten av Svenska samskolans goss- och flickscouter, varvid åt honom överräcktes ett fång rosor.
Sedan generalen på hövligt sätt emottagit befälet, hälsade han Kristinestads skyddskår, framhållande sin glädje över att få se vår gamla ärevördiga stad, som var en av de första som blev befriad och erinrade om österbottningarnas ärorika traditioner samt betonade skyddskårens betydelse och vikten av enig samverkan. Härefter kallade han till sig officerare och underbefäl, varefter han hälsade varje särskild kår, stannade här och där samtalande med dess enskilda medlemmar. Härefter hälsade han Lotta Svärdsföreningen och gjorde sig underrättad om dess organisation och arbete. Även här tryckte han hand med de flesta och vände sid därpå till föreningen i dess helhet med några ord.
Fru Elsa Winqvist, Kristinestads svenska Lotta Svärd förenings ordförande, överlämnade nu till kapten Bergmark, chefen för Kristinestads skyddskår på föreningens vägnar en utomordentligt vacker och dyrbar fana, uttalande därvid den förhoppningen att den svenska kåren aldrig måtte sakna män, som är redo, om det behövs, att skydda sina hem och värna fosterlandets frihet och självständighet. På kårens vägnar tackade dess chef för den betydelsefulla gåvan och avgav högtidlig försäkran, att kåren troget skall arbeta för sin höga uppgift och sålunda bli sin fana trogen. Fältprosten Hedberg framträdde då och påminde om att skyddskårsarbetet är en verksamhet för att trygga lag, rätt och religion i riket, invigde han fanan, som därefter av kapten Bergmark överlämnades till skyddskårens fanvakt, och meddelade om den ed han på kårens vägnar vid mottagandet avgett, vilken försäkran kåren bestyrkte.
Sedan kapten Bergmark utbragt ett fyrfaldigt leve för general Mannerheim, vari kårerna och den talrika allmänheten kraftigt instämde, var faninvigningen slut och kårerna med generalen i spetsen tågade till Ulrika Eleonorakyrkan. På vägen stannade generalen på rådhustorget och lät trupperna defilera.
Avtäckningen av minnesvården.
Då generalen infann sig på kyrkogården, hade skyddskårerna, de stupades anhöriga och stadsfullmäktige intagit sina platser, omgivna av en tusenhövdad allmänhet. Musiken intonerade ”I himlar, sjungen den Eviges ära” och ”Vår Gud är oss en väldig borg”, varpå kyrkoherden Aug. Tranchant framträdde och höll följande tal:
”Skyddskårister! Medborgare! Denna stund manar i minnet fram en mörk bild, den kanske mlrkaste i vårt lands och vårt folks historia. Den minner om det otroliga, att en del av vårt folk kunnat svika fosterland och i själviskt syfte sluta förbund med dess fiende för att skapa landets och folkets ofärd, brytande skam över det, som förr aktats bland oss dyrt och heligt – lag och rätt. Men vi kan lämna detaljerna i den mörka tavlan. De finns ju outplånligt inristade hos oss alla i minnet och de kan inte därifrån slitas, så gärna vi än såg att detta svarta blad i vårt lands historia aldrig behövts skrivas. dessa mörka minnen kommer att såsom de olidligaste mardrömmar att följa oss till livets slut, att såsom ett svart spöke tränga in till framtida släkten av vårt folk.
Utur det dystra mörkret bryter dock de härligaste ljusstrålar fram. Om detta ljus i mörker tälja denna plats och denna stund. Vi påminns här om att fädrens anda inte än hade dött ut bland oss, att sanning och rätt än kunde i vårt land finna sina av mannamod besjälade förkämpar, vilka färdiga att offra liv och blod, reste sig till kamp mot våld och orätt. I köld och hunger utan att svika eller vika, kämpade de sig segerrikt fram icke frågande efter vila, förrän målet var vunnet – landet befriat från förtryck och våld. Vad var det som höll dem uppe, vad som gav dem stål i arm, mod i bröstet, segerhopp och segerkraft? Väl fäders anda men ock fäders tro, prövad ofta som hjälp i nöd och fara. Med Gud i håg och sinn, med Honom, sanningens och rättvisans Herre, som förkämpe bar det för vår armé med dess vita general fram från strid till strid, från seger till seger.
Det kunde dock inte hindras att under segertåget leden glesnade, att blodet tömdes utur ädla hjärtan lämnande den krigsstråten städse följande liemannen dess byte. Även vår bygd och särskilt dess landskommun fick därtill ge sin anpart.
Det är till de fallnas viloplats våra steg nu lett. Varför riktas våra tankar så ofta till denna grift? Varför känner vi dragning hitåt? Drivkraften härtill utgör väl först och främst den stora, oändliga tacksamhetsskuld, i vilken vi känner oss stå till dessa våra här vilande hjältar. Det är denna känsla, som särskilt i dag fört oss hit, manande oss att för kommande tider och släkten hugfästa denna plats. Här skall våra efterkommande städse frambära sin tacksamhetsgärd till hjältarna, som i fädrens dagar ljutit blod för det, som i Österbottens bygder städse aktats kärt och dyrt – sanning, lag och rätt.
Men inte blott medvetandet av tacksamhetsskuld har fört oss hit. Här har vi samlats och här skall våra efterkommande samlas för att bringas till ädla känslor, för att utvecklas till fosterlandskärlek och laglydnad, men fram för allt till förtröstan på den Gud, som varit våra fäders Gud och som skyddande och välsignande skall hålla sin hand över vårt land och folk, våra samhällen och bygder, vårt arbete så länge vi här förstå att se upp till Honom såsom den, vilken i sin allmakt leder både folkens och enskildes öden. Kort sagt, vi har här på denna plats att lära oss troget tjäna Gud och fosterland. Svika vi i detta, så sviker vi också deras minne, vilka för dessa höga mål och värden offrat liv och blod.”
Sedan talaren refererat det sagda på finska, fortsatte han på svenska:
Tappra hjältar, vår bygds ädla söner
-Matts Martin Nummelin, stupad 25.2.1918 i Sastmola
-Alfred Johansson Erlands, stupad 31.1.1918 i Kristinestad
-Viktor Viktorsson Grannas, stupad 31.1.1918 i Kristinestad
-Axel Henriksson Äppel, stupad 10.3.1918 i Kuhmois
-James Harry Blackie, stupad 18.3.1918 i Pitkäjärvi
-Emil Josefsson Ådjers, stupad 19.3 1918 i Pitkäjärvi
-Axel Evert Johansson Klockars, stupad 5.4.1918 i Tammerfors
-Josef Henrik Karlsson Granqvist, stupad 8.4.1918 i Vesilahti
-Karl Johan Henriksson Guss, stupad 8.4.1918 i Vesilahti
på eder grav har Kristinestads stadskommun rest denna bautasten, som, bärande era namn för framtida släkten tälja om edra bragder och ära. På Kristinestads stadsfullmäktiges vägnar avtäcker jag denna minnessten.
Sedan täckelset fallit och musiken spelat lantdagspsalmen vidtog blomsterhyllningen. Först nedlade general Mannerheim en utomordentligt vacker krans med orden:
”Ja, det var de fallnes kalla händer,
som på blanka svärd,
lyfte landet högt bland fria länder”
Stadsfullmäktiges ordförande Winqvist frambar från Kristinestads kommun i några välvalda ordalag stadens stora tacksamhet till de under kumlet vilande, vilkas gärning aldrig skall glömmas. Kristinestads skyddskår nedlade genom sin chef en krans med följande inskription:
”Snart julstjärnan lyser på gravens snö, i världsfredens dimmiga höst.
hell eder, som manligt i våren fått dö, med ogrumlad dröm i Ert bröst.
På Kristinestads finska skyddskårs vägnar nedlade dess chef, fänrik Gammelin och magister Jalas en krans, varvid den senare framhöll, hur Finland är ett och odelbart och att dess bägge nationaliteter stått sida vid sida i striden, offrande sig för landets bevarande. Och uttalade han förhoppningen att ännu den tid måtte gry, då vi ser över partigränserna och endast verka för det gemensamma fosterlandet.
Yttermera nedlades kransar från Distriktstaben genom dess chef, från medborgarinnor i Kristinestad genom fröken Ek, från Lotta Svärd genom fröken Teir och till stupade Matti Nummelin från moder och syskon genom L. Nummelin.
Till sist sjöng sångkören ”Du som världar har till rike” och den högtidliga akten var slut.
Därefter uttalade generalen sin önskan att få tala med de stupades anförvanter, med vilka han sedan vänligt underhöll sig en lång stund. Därpå besåg general Mannerheim Ulrika Eleonora kyrkan och företog en vandring genom staden.
Festmiddag på rådhuset.
För general Mannerheim och andra inbjudna gavs på rådhuset en festmiddag, vari även något över ett hundratal stadsbor och landsbor deltog. Vid generalens inträde överlämnade doktorinnan Trygg från Kristinestads svenska Lottor till honom en bukett rosor, yttrande härvid bland annat: ”Dessa blommor skall vissna men minnet av vår vita general och vad Ni har gjort för Finland står djupt inristat i våra hjärtan och förbleknar aldrig. Ni är vårt höga ideal och våra hjärtans kung.”
Under middagen riktade sig stadsfullmäktiges ordförande Winqvist till hedergästen med följande ord:
”Finlands folk har under seklernas lopp fått genomleva många svåra perioder, det har haft att kämpa mot yttre fiender och mot hunger och farsoter inom landet. Aldrig förr hade det dock befunnit sig i en så förtvivlad belägenhet, som i slutet av år 1917 och i början av år 1918, då landet härjades av den med våra egna landsmän förbundna arvfienden. Harmen och avskyn över fräckheten och våldsdåden brann i alla fosterlandsvänners sinnen men utan vapen och utan ledning syntes folket maktlös.
Då började i våra nejder höras rykten att motstånd förbereddes och att det fanns en man, som tagit ledningen och slutligen flög ett namn över bygden och det namnet var: Gustaf Mannerheim!
Det var Ni, herr General, som påtog er denna jätteuppgift att befria vårt folk och att av storfurstendömet Finland skapa ett självständigt rike! Att Ni löst denna uppgift och att förtjänsten är Er, det erkänner var och en.
Då Ni i dag har berett oss Kristinestadsbor, den ofattbara glädjen att besöka vår stad, så vi önskar er hjärtligt välkommen och tackar Er därför och samtidigt för att det Ni herr General, hittills har gjort för vårt land, både som härförare och statsman.
Den närvarande tiden är åter orofylld och därför manas vi att också tänka på framtiden, ty vi vet inte vilka faror som ännu kan hota oss. Men det vet vi, att så länge vi har er, herr General, ibland oss, så länge skall Finland aldrig bli likt ett redlöst skepp, drivande mot bränningarna. Det skall i farans stund ha befäl ja befälhavaren på sin post och han skall inte sakna män, som skall samlas omkring honom. Och denna gång med vapen i hand, fast beslutna att till sista blodsdroppen försvara hem och härd, frihet och fosterland!
Därför skall vi med förtröstan och lugn se mot framtiden-
Jag ber de närvarande förena sig med mig om ett fyrfaldigt, ljudeligt ”leve” för vår hedersgäst för vår vita general!
Generalen svarade på svenska och finska med följande tänkvärda ord:
”För den välkomsthälsning herrar stadsfullmäktiges ordförande riktat till mig samt och för den vänliga tanken att inbjuda mig till denna vackra minnesfest ber jag att få uttala min uppriktiga tacksamhet.
Det är en vacker gammal sed att ära sina fallna hjältar, att inte låta minnet förblekna av dem, som offrat livet för älskat fosterland. Också hade det kunnat vara med en känsla av stolthet som jag, som haft den ofattbara äran att föra befäl över de tappra män, vilka här bäddats till den eviga vilan, hade deltagit i dagens högstämda fest.
Men om jag säger er, att tankarna oemotståndligt förs tillbaka till den stolta tid, då vårt folk för en gångs skull stod enigt, medvetet om att endast den högste och dess egen kraft kunde hjälpa det att inte glida ned i den blodiga avgrundens djup, till den tid, då så mången glatt offrade sitt unga liv i fast tillförsikt att han med sitt blod köpte sitt fosterlands trygghet.
Om jag säger er att jag inte kan glömma hur många gånger vid randen av en soldagrav jag sett en moder, en hustru utan klagan, utan en tår bädda i jorden det käraste hon ägt, stolt i medvetandet att detta offer skapat en lycklig framtid åt vårt land. Om jag säger er detta, så förstår ni att jag tvekat att hörsamma er kallelse. Ni förstår att när allt, som köpts med stora offer, redan inom ett par korta år slumpats bort som skiljemynt i handeln mellan de politiska partierna, att när man står i beråd att öppna landets gränser för tusende av dem, för vars kulor våra bästa söner fallit, när varje dag som går, medför ökat inflytande åt dem, som var på den andra sidan då det gällde Finlands frihet. Det är svårt att hålla huvudet högt vid ett tillfälle som detta, ja man står svarslös inför frågan med vilken rätt man sänt dessa män i döden, ni förstår som jag, att den besvikelses tår, som då ej ljöts, nu kanske glimrar i mången moders öga och att man frågar sig om vi, som ej förmått ta vara på det, för vilket de offrade sitt liv, är värdiga att resa minnesvårdar för dem.
Om jag dock övervunnit min tvekan och hörsammat er inbjudan, så är det, emedan min tro på de stora och goda krafter jag 1918 såg och beundrade hos vårt folk, står oryggligt fast. Dessa krafter kan inte förkvävas, om de också i detta ögonblick undanskymmas av partipolitikens små intressen.
Jag har kommit för att här i det frihetsälskande Österbotten bland dess sunda och ofördärvade folk åter en gång få känna en fläkt av den anda, som då ledde till seger och som ensam kan ge oss kraft.
De unga hjältar, som sida vid sida slumrar under den i dag avtäckta, av kärleksfulla händer resta vården, föll i den fasta tron att de räddat sitt land och lämnat åt efterlevande frihet och trygghet. Må Österbottens orädda män se till att inte klenmodigt prisges vad som ännu kan räddas av deras verk.”
Ytterligare hölls några tal av borgmästare Granfelt till skyddskårsorganisationerna och deras närvarande representanter, av kyrkoherden Tranchant till de fallnas anhöriga och av fältprosten Hedberg till kvinnorna som under frihetskriget i bön höll vakt vid hemmets härd.
Klockan något över 5 bröt generalen upp för att hinna till tåget och följdes till järnvägsstationen, förutom av värdarna, av Kristinestads, Närpes med flera skyddskårer och en stor skara stadsbor. Vid stationen sjöngs Modersmålets sång, varefter generalen tackade för sången och tog avsked. Under tonerna av Wasa marsch, som uppstämdes på generalens önskan, utbyttes de sista avskedshälsningarna.
En var gick så till sitt med känslan av att ha fattat något av innehållet i orden: ”Så mötas hjärtan, mötas namn, o fosterland, uti din famn.”
Som avslutningen av dagens festligheter hade Lottorna på Arbetets Vänner på aftonen en soaré med ett anslående program, upptagande musik, körsång, tal av bankdirektör Teir, tablåerna Främlingens syn och Björneborgarnas marsch, särdeles vällyckade.
Vill du läsa om alla händelser under de dramatiska åren 1917-1918, så klicka HÄR!