Under fortsättningskriget gav skyddskårsstaben i Vasa ut en tidning som hette Vårt Värn. I nummer 3 år 1943 skrev tidningen om skyddskåren i Lappfjärd. Skribenten är okänd eftersom artikeln saknar underskrift men kanske det är chefredaktören Gunnar Dahlbo som skrivit detta. Personligen tror jag att det är folkskolläraren Selim Björses från Lappfjärd som är författaren. Hela artikeln finns med men språket har förnyats lite:
Människorna har sedan urminnes tider slutit sig samman till inbördes hjälp, och tanken på ett gemensamt försvar har framkallat våra skyddskårer. Denna försvarstanke gav i början på 1900-talet i Lappfjärd upphov åt en förening, som motarbetade förryskningen i vårt land. Föreningen bar namnet
Svarta korset
och hade ett tiotal medlemmar. Bland dessa fanns föreningens ordförande, bonden Karl Henrik Nissander, bonden Emil Knus, länsman Arthur Lewán och sågägaren John Erickson, som var utsatta för de ryska gendarmernas förföljelse. Dessa personer lyckades dock föra sina förföljare bakom ljuset och ingen av dessa behövde lämna hemorten. Den egna tidningen ”Fria Ord” lästes flitigt av ”Svarta korsets” medlemmar. Föreningens verksamhet riktades för övrigt mest på att hjälpa uppbådsynglingarna under deras flykt till Amerika undan det ryska värnpliktsuppbådet. Värnpliktslagen motarbetades även på annat sätt.
En episod
från denna verksamhet må nämnas. När kungörelsen med de värnpliktiga sändes till prästerna för att uppläsas i kyrkan, försökte ”Svarta korsets” män förmå prästerna att tiga om innehållet. Detta försök misslyckades dock och då kördes menigheten ut ur templet. En härkmeribo vägrade att lämna kyrkbänken men då påminde länsmannen honom med några lätta käpprapp om företagets allvar. Gubben satt dock envist kvar och anmälde sedan saken åt gendarmerna men som redan nämnts lyckades föreningsmedlemmarna undgå förföljelserna.
Under denna tid angav ofta en person sina fiender som konspiratörer. Sådana angivelser förkom i Lappfjärd, till exempel när någon inte gillade kommunalstämmans beslut.
Bonden Emil Knus, hör till ovannämnda förening, anskaffade vapen åt några lappfjärdsbor, främst
Graftongevär
men några militära övningar förekommer inte. Tanken på en beväpnad medborgarkår torde ha uppstått i dessa tider i Lappfjärd men de politiska händelsernas utveckling lade hinder i vägen för dess förverkligande. Medlemmarna betalade en medlemsavgift men då denna inte räckte så långt så betalade medlemmarna extra till föreningens verksamhet. En noggrann skildring av föreningens arbete och dess arbete är svår att ge, eftersom protokoll och medlemsförteckning brändes då gendarmerna börja göra husundersökningar.
År 1914 tändes
världskrigets fackla
i hela Europa. Krigshändelserna gav ett hopp om ett självständigt Finland. Under de skickelsedigra tider som stundade, förverkligades också tanken på ett
medborgarvärn i Lappfjärd.
Det första initiativet till Lappfjärds skyddskår togs vid ett sammanträde den 9 augusti 1916. Mötet sammankallades av studeranden Emil Ingves, en person vars namn sedan är förknippat med Lappfjärds skyddskårs öden under åren 1916-1923. Sammanträdet hölls hos Emil Ingves far, handlanden Henrik Ingves.
Närvarande vi mötet var förutom Emil bankdirektör Frans Teir, bonden Erik Anders Ådjers och veterinären Lennart Laurell. De här personerna kunde ju lätt meddela sig med varandra, då de alla bodde i centrum i byn. Emil Ingves hade kontakter med personer som tillhörde jägarrörelsen och på sammanträdet redogjorde han för ett
hemligt meddelande
som kommit från magister Väinö Granlund i Vasa. Enligt detta är en tysk landstigning i Finland möjlig i en snar framtid. Platsen för den kommande landstigningen kände endast den tyska generalstaben till. För att underlätta landstigningen och för att hjälpa tyskarna med att fördriva ryssarna från Finland, borde
hemliga militära organisationer
bildas över allt i landet. De här organisationerna skulle ha som uppgift att under den tyska landstigningen förhindra de ryska truppstyrkornas samling och uppmarsch. De skulle också hindra de ryska trupperna att bränna och plundra under deras reträtt. I varje kommun skulle en kår bildas, som på en given signal skulle förstöra för ryssarna nödvändiga järnvägar, telegraf- och telefonledningar, broar och dylikt. Efter att ryssarna hade fördrivits ur landet, skulle en finländsk militär uppställas, som sedan på egen hand skulle försvara landet. För att få reda på ungefärliga storleken på denna finska armé, ville den tyska generalstaben ha uppgifter om hur många män i åldern 18-55 år, som fanns i varje kommun.
Det var i huvudsak innehållet i det hemliga meddelande, som kom från Vasa. Mötesdeltagarna i Lappfjärd kände sig i högsta grad intresserade för saken och beslöt att genast vidta nödvändiga åtgärder.
Försiktighet måste dock iakttagas, så att inte den ryska gränsvakten, som var stationerad i Lappfjärd och i dess omgivning, skulle få veta om planerna. Mantalsförteckningar anskaffades i tysthet från kommunalnämndsordföranden och sedan satt Ådjers, Ingves och Laurell om kvällarna och gjorde listor över alla vapenföra män i kommunen. Vid den mörka årstidens inbrott vidtog den egentliga
organisationen av kåren
i Lappfjärd by. För att vilseleda ryssarna skulle kåren kallas byvakt och deras uppgift var att upprätthålla vakthållningen i byn för skyddande av invånarnas liv och egendom. Ledarna för organisationen väntade med spänning på det ögonblick, när tyskarna skulle landstiga. Det blev höst och det blev vinter men inga tyskar hördes av.
Varje natt gick vakter omkring från gård till gård, för att se till att intet ont skulle hända det sovande folket. Vakterna var vanligtvis beväpnade med någon gammalmodig revolver eller hagelgevär. Sällan hade de orsak att ingripa men de skötte plikttroget sina åligganden. Hela vintern 1917 gick vakterna ostört sina ronder i byn men då det blev ljusare tider på våren så upphörde ronderna. Om kårens egentliga uppgift hade endast initiativtagarna säker kännedom, men när männen under långa och tysta nätter vandrade från gård till gård, fick en och annan en aning om att viktiga tilldragelser var på kommande. Under
vårvintern 1917
inträffade i Ryssland händelser, som för en tid kom att helt tilldra sig de finländska självständighetsmännens intresse. Kejsaren störtades och tsarväldet knakade i sina fogar. Det fanns tecken på att det ryska riket skulle komma att störta samman. Hos det finländska folket började den tanken mogna, att kanske det ögonblick var kommet, då vårt folk med egen kraft skulle förmå frigöra sig från det österländska herraväldet.
Det var denna tanke, som sedan skulle ge upphov till bildandet av befrielseverket. Självförtroendet vaknade nu hos det finländska folket. Tidigare hade man litat på tyskarnas hjälp men nu hade man genom ett ödets nyck kommit till en tidpunkt, då man med egna krafter kunde skrida till verket.
På våren 1917 bildades de första av våra skyddskårer. I Lappfjärd hade det ju redan på våren 1916 tagits initiativ till en skyddskårsliknande organisation. Den 25 maj 1917 sammankallade den sedan föregående sommar på orten befintliga kommittén ett medborgarmöte på ungdomsföreningens lokal i Lappfjärd för behandlande av flera viktiga frågor, bland annat bildandet av en brandkår i Lappfjärd.
Till mötet hade sammankommit flera hundra personer. Förhandlingarna leddes av bonden Viktor Rosenstedt och som sekreterare fungerade studeranden Emil Ingves. När frågan om bildande av en skyddsmilis i form av brandkår upptogs till behandling, förstod samtliga mötesdeltagare vad saken gällde. Förslaget om namnet brandkår förkastades och man beslöt att ge organisationen namnet
skyddskår.
Detta är ett gott bevis på med vilken hänförelse de flesta genast från början omfattade självständighetsidén och den därur framsprungna skyddskårsrörelsen. Vid mötet beslöts, att alla män i åldern 18-55 år skulle intagas som medlemmar i skyddskåren och åtminstone en man från varje hushåll måste vara med. De hushåll som inte hade några sådana män, skulle i stället betala 5 mark till kårens kassa. En kommitté bestående av agronomen Johan Starcke, studeranden Emil Ingves, bonden Emil Knus och ingenjören Nils Molander tillsattes för att utarbeta förslag till kårens organisation, vilken skulle behandlas på ett kommande möte.
Vid detta möte som hölls den 3 juni 1917 på samma plats, uttalade mötet som sin åsikt, att ”Finland bör bli en självständig stat med internationella garantier” och sedan beslöt mötet att ”icke vidare åtlyda order om tvångsrekvisitationer”.
Vid ett följande möte som hölls den 11 juni blev bonden Erik Anders Ådjers, studeranden Emil Ingves och veterinär Lennart Laurell officiellt valda att handha den högsta ledningen av skyddskåren, vilken befattning de ju allt sedan hösten 1916 i hemlighet innehaft.
Man vidtog genast med organiserandet av kåren. Medlemmarna uppfördes på förteckningar och indelades i avdelningar men några egentliga militära övningar kunde man inte ha, eftersom en stark rysk kavalleriavdelning var förlagd i Lappfjärd kyrkby och denna uppträdde synnerligen självständigt och hotfullt.
Hittills hade allt gått väl, men nu uppställde sig
ett svårt hinder.
Varifrån skulle vapen erhållas? Det viskades visserligen om vapensändningar från Tyskland som skulle fördelas på olika kårer, men allt förblev bara rykten. För att anskaffa vapen åt skyddskåren ställde sig dess ledare i förbindelse med personer, som hade tillhört det forna Voima-förbundet. Man fick dock höra, att några Graftongevär inte längre fanns att ta till. Trots att inga vapen fanns, fortsatte arbetet med kårens organisation. Personer valdes, som skulle gå från gård till gård och värva medlemmar. I kyrkbyn hölls övningar till att börja med på ungdomshemmet, men då ryssarna oroade skyddskåristerna hyrdes före detta Unionbankens gård till övningssal. Under hösten 1917 blev beväpningsfrågan allt mer brännande. Man vände sig till olika håll för att anskaffa gevär, men alla ansträngningar var resultatlösa.
Endast 7 Graftongevär och några hundra patroner lyckades man köpa av privatpersoner. För ordningens upprätthållande beviljades i september ett kommunalt understöd om 5 000 mark och dessa pengar användes för inköp av de här Graftongevären. Lappfjärdskårens ledning stod dock i förbindelse med ledarna för vapenimporten till Vasa med omnejd.
Ju längre tiden led, desto mer uppretad blev befolkningen mot ryssarna, som uppträdde allt fräckare. Till ryssarnas kännedom hade även kommit, att någon vid medborgarmötet den 25 maj 1917 gjort antydningar om ”dynamit och sprängningar i luften”. Detta ledde till att ryssarna vid ett pågående ungdomsmöte företog kroppsvisitering av alla närvarande. Men skyddskårsrörelsen stärktes endast härigenom. Ryssarna blev efter det passerade försiktigare och rädda.
Under hösten 1917 klarnade det för var och en, att det förr eller senare kommer att ske en öppen brytning mellan den förvildade ryska militären och landets frihetsälskande och laglydiga befolkning.
Ryssarna
betraktades vid denna tid som orsaken till oredan och laglösheten i Österbotten och i hela landet.
Då novemberstrejken bröt ut, tillsattes i Lappfjärd en hemlig stab och för att ge skyddskåren sken av laglig institution beslöt staben att ortens kronolänsman skulle utses till chef för skyddskåren. På ett skyddskårsmöte den 6 november valdes därför denne till ledare. Ryssarna fick höra om detta möte men vågade inte bege sig dit, då de fruktade ett motstånd.
Men senare på kvällen fängslades länsmannen Nordlund och senare på natten fängslades poliskonstapel Ådjers. Samma natt besatte ryssarna telefoncentralen i Lappfjärd och de tillät inga privata samtal.
Det första uppbådet.
Men skyddskårens ledare var inte heller helt overksamma denna natt. Man beslöt att följande morgon uppbåda allt manskap i trakten, för att befria länsmannen och poliskonstapeln och sedan återställa ordningen. Det räckte inte länge innan skyddskåren samlat ungefär 200 man på ungdomshemmet och det var en brokig samling, allt från gamla gubbar till unga gossar.
Knölpåkar, knivar och några revolvrar skulle användas som vapen mot ryssarna och deras handgångna män. En fyrmannadeputation bestående av Nils Molander, Eilert Rasmussen, Karl Henrik Håx och en fjärde lappfjärdsbo för att meddela ryssarna, att de församlade i ungdomshemmet inte svarade för följderna, ifall fångarna inte frigavs. Ryssarna föll till föga och frigav de båda fångarna och på samma gång drog de sig bort också från den ockuperade telefoncentralen.
Vid ett stabsmöte den 8 november 1917 avsade sig kronolänsmannen Nordlund chefskapet för skyddskåren.
fick sedan detta svåra uppdrag under den kritiska tid, som nu följde. Strejken pågick ännu och nya skyddskårsavdelningar bildades i utbyarna. I Dagsmark inledde studeranden Torsten Wadström, i Härkmeri bonden Axel Grannas och i Mörtmark handlanden Henrik Nurmela med iver organisationsarbetet och i mitten av november var Lappfjärds skyddskår organiserad och uppgick då till 225 man. Trots kårchefens ivriga bemötanden, fick de inga vapen från Vasa. Då beslöts att de skulle skaffa vapen på närmare håll av en snickare i Lappfjärd. För kårens räkning gjorde denna ett större parti
trägevär.
Kåren indelades nu i fem avdelningar med var sin chef. På norra sidan folkskolläraren Selim Knus och mjölnaren Aron Engelholm, på södra sidan bondesonen Erland Ingves , bonden Emil Knus och byggmästaren Otto Ivars. Som instruktörer tjänstgjorde personer som hade tjänstgjort i den forna finska militären, som hade indragits år 1902.
Nu exercerades det bakom täckta fönster så att framstugogolven sviktade, när kommandoorden ljöd, ibland på ryska. Ibland kunde ryssarna få se något av trävapnen och de tyckte antagligen att det osade bränt. Till skyddskåristernas stora besvikelse flyttade ryssarna bort från Lappfjärd före julen och de tog alla vapen med sig. Just de vapen som de förargade skyddskåristerna hade tänkt ta av dem.
Under julen 1917 kom
jägaren Paavo Talvela (Strömsten)
till Lappfjärd. Han övertog den militära ledningen och entusiasmen tilltog. Under hans ledning föranstaltades övningar också ute i det fria. För att skaffa dugliga ledare till kåren skickades följande personer till krigsskolan i Vörå: kårchefen Emil Ingves, bonden Emil Knus, bondesonen Emil Mattfolk, bondesonen Johan Ojala från Mörtmark, bonden Erik Anders Sundholm från Dagsmark, bondesonen Evert Grannas från Härkmeri och studerande Gustav Appel.
Dessa personer deltog sedan i striderna i Ylistaro och i Uleåborg och där stupade Emil Knus, Erik Anders Sundholm och Johan Ojala. Sågägaren John Erickson från Härkmeri deltog med Vasa skyddskår stupade också i Uleåborg. Studeranden Emil Ingves var med i striderna i Laihela och i Kristinestad, och sedan i avväpningen av ryssarna i Lillkyro.
När kriget bröt ut
var skyddskårerna i sydligaste Österbotten obeväpnade. Så gott som utan vapen avväpnades de ryska trupperna i Kaskö och i Närpes. En svårare nöt att knäcka var Kristinestad, där en rysk kavalleriavdelning på 200 man var stationerad. Till på köpet fanns där en stor grupp upprorsmakare.
Den 29 januari 1918 reste 19 man på order av jägaren Talvela till Sideby skyddskårs hjälp. När truppen kom fram till Sideby var ryssarna redan avväpnade men lappfjärdskåren fick härifrån 19 ryska militärgevär. Samtidigt som det gavs order om att ryssarna skulle avväpnas i Sideby, satte sig Lappfjärds skyddskår i försvarsställning och försökte isolera
ryssarna i Kristinestad.
Den 28 januari 1918 besatte skyddskåren telefoncentralen i Lappfjärd och telefon- och telegraflinjerna mellan Kristinestad och Björneborg klipptes av. En fältvakt om 40 man förlades till vägskälet vid Håxells och patruller sändes längs vägen till ”Sandan”. I Lålby organiserade polisen Karl Johan Nyqvist en hemlig postering, som stod i förbindelse med ungdomshemmet i Lappfjärd by. Bevakningsmanskapets beväpning bestod av hagel- och några Graftongevär.
Den 29 januari på förmiddagen kom en ridande rysk spaningspatrull från Kristinestad mot Lappfjärd. När ryssarna märkte skyddskåristerna på vägen gjorde de halt och två man sändes in i en gård för att fråga om de beväpnade männen. Värdinnan i gården svarade att ryssarna nog skulle få lära känna dem, om de vågade sig fram till Lappfjärd. Ryssarna kastade sig på hästryggen och red då tillbaka till Kristinestad.
Samma dag kom underrättelse från Kristinestad, att ryssarna hade ryckt ut därifrån för att göra
ett anfall mot Lappfjärd.
Fältvakten intog försvarsställning vid Nya bron och Gamla kyrkogården och det övriga manskapet samlades vid folkhögskolan. Hos skyddskårerna i Bötom och i Storå anhölls om förstärkning och på kvällen kom från dessa en trupp om 50 man. Nu visade de sig dock att budskapet om ryssarna anfall mot Lappfjärd var falskt. Lappfjärd skyddskår var dock samlad på ungdomshemmet och posterna höll troget vakt vid Sandan och vid Håxells.
Följande dag sändes per telefon ett
ultimatum åt ryssarna,
där de uppmanades att ge sig. Ryssarna begärde väntetid och ville avgöra ärendet vid ett allmänt möte. Ryssarna beslöt att icke ge sig utan de svarade själva med hotelser. Skyddskårerna sände dp ett nytt ultimatum till ryssarna, men något svar fick de inte.
Onsdagen den 30 januari låg Tjöck skyddskår församlad i Tjöck, medan Lappfjärds skyddskår som nu var förstärkt med ett 70-tal Sideby-, Storå- och Bötombor låg i Lappfjärd. Det var meningen att nu gå till anfall mot Kristinestad men då kom ett meddelande per telefon från jägarkapten Heiskanen i Seinäjoki, att skyddskårerna skulle invänta en avdelning från Vörå krigsskola, som skyndade till förstärkning.
Samma kväll vid tiotiden sammankallades Lappfjärds skyddskår i sin helhet till ungdomshemmet genom ringning i kyrkklockorna. Klockan fyra på morgonen marscherade kåren 200 man stark med en lejonfana i spetsen till Lålby. Med Lappfjärdskåren följde även Sideby, Storå och Bötom skyddskårer. I Lålby anslöt sig till kåren dessutom en pluton från Närpes. Hela styrkan uppgick till 325 man och den stod under Talvelas befäl. 125 man hade militärgevär, 50 man hade hagelgevär eller revolvrar med de övriga var obeväpnade. Det var de bästa skyttarna som fick använda militärgevären. De obeväpnades uppgift var att följa med skyttekeden och ingripa i striden med de sårades och stupades gevär. Klockan sex på morgonen anlände Vörågossarna till Tjöck.
Sedan ledarna hållit en kort rådplägning i Tjöck, tågade styrkorna klockan sju på morgonen från Tjöck och Lappfjärd
mot Kristinestad.
Huvudstyrkan under Talvelas befäl, förstärkt med ett maskingevär från Vörå krigsskola, tågade längs stora landsvägen till staden. En avdelning på 50 man sändes söderut till Pantolins under befäl av polis Gustav Ådjers. Längs batterivägen, som i Högåsbacken löper till vänster ungefär 1 000 meter från havsstranden, bildade Lappfjärd skyddskår skytteked. Talvela tog själv ledningen av högra flygeln och studerande Emil Ingves av vänstra.
Ryssarna öppnade eld mot de styrkor, som kom från Tjöck över Norrfjärden och en halv timme senare började ryssarna skjuta med kanonerna mot högra flygeln av lappfjärdskåren. Vänstra flygeln, ungefär 50 man stark, intog eldställning bakom en gärdesgård i flanken av batteriet.
Efter tre timmars blodig strid hissade ryssarna vit flagg. Ungefär hälften av den trupp, som deltog i striderna vid batterierna var lappfjärdsbor. I den striden sårades bland annat bonden Viktor Ingves och bondesonen Artur Mannfolk.
De närmaste dagarna efter Kristinestads intagning var Lappfjärds skyddskår sysselsatt med vakttjänst i staden men också i hembyn. Det visade sig snart, att kriget inte var slut med befrielsen av Österbotten, för i södra Finland tog ryssarna och deras handgångna män hand om makten.
Den 4 februari 1918 fick staben i uppgift att utarbeta en plan till försvarslinje i Lappfjärd för eventualiteten av ett ryskt anfall söderifrån. Skyddskåren sammankallades tre timmar varannan dag till övning.
Den 5 februari kom från kretsstaben i Kristinestad order om att Lappfjärd skulle bidra med 100 man till
en frivillig grupp
som skulle uppställas i Kristinestad. I Filpula hade situationen blivit synnerligen kritisk, eftersom fienden där gick till anfall med överlägsna styrkor. För att dra fiendens uppmärksamhet till Satakunda skulle en mindre truppstyrka sändas till detta frontavsnitt. Trupperna skulle uppställas av kretschefen i Kristinestad. Värvningen av frivilligt manskap till denna trupp vidtog genast i hela Lappfjärds kommun. Under tiden 5 – 12 februari 1918 anslöt sig från Lappfjärd till Kristinestad 2. kompani 70 man. Den 14 februari reste Kristinestads 2. kompani till Sastmola.
Med detta kompani följde kårchefen Emil Ingves och de största skaran av frivilliga från Lappfjärd. Någon tid därefter begav sig en trupp frivilliga till Vasa, där de ingick i Vasa grenadjärregemente. En stor del av de först uppbådade tillhörde 2. Jägarregementet och de som senare utkallades, kom till grenadjärregementet.
Inalles
deltog i frihetskriget 309 lappfjärdsbor, därav 172 uppbådade. Av dessa offrade 18 sina liv för fädernelandet. Deras gärning skall i alla tider förtälja som plikttrohet och mannamod i kampen för sanning, frihet och rätt.
Vill du läsa mera om skyddskårschefen Emil Ingves och hans alltför tidiga död, så klicka HÄR!
Vill du läsa hela artikeln som skyddskåren och dess verksamhet i våra trakter, så klicka HÄR!