Sammanställt av Lasse Backlund i juni 2017 med hjälp av Nisse Sved. Uppgifter är tagna ur tidningen Syd-Österbotten och ur Konrad Westlins bok ”Melins kompani”.
En av medlemmarna i Melins kompani var Emil Klåvus från Lappfjärd. Han var född i Starrängen år 1895 och den 17 juni 1917 gifte han sig med Emilia Nyqvist (1897-1988) från Lålby. Emilia var dotter till polis Nyqvist och denne inköpte en gammal gård åt dem på Bruskbackan på Stenvägen. Ett par månader efter bröllopet föddes första barnet och efter hand skulle det komma många fler.
I slutet på januari 1918 bröt inbördeskriget ut i Finland och i mars bildades det så kallade Melins kompani. Vill du läsa mera om Melins kompani, så klicka HÄR! Kompaniet bestod av litet över 200 man från svenska Österbotten, varav en stor del från Lappfjärd. Emil Klåvus var en av de värnpliktiga som utkommenderades till Tammerforstrakten i slutet på mars 1918. Tillsammans med sina kamrater deltog Emil i de hårda striderna i Tammerfors den blodiga skärtorsdagen den 28 mars och den 3 april var han med i den omtalade stormningen av Näsilinna. Vill du läsa mera om den blodiga skärtorsdagen, klicka HÄR och vill du läsa om stormningen av Näsilinna, klicka HÄR!
Utanför Näsilinna låg ett lusthus och där sårades Emil i lungan och i axeln av en granatskärva. Artur Stenlund från Sideby sårades samtidigt av en fiendekula som råkade träffa hans bajonett. Kulan klövs och gick sedan in i vänstra armen och krossade där 2 ben.
Trots att Emil Klåvus var skadad så tog han sig in i Näslinna, som besköts av fienden hela tiden och slottet var i ett eländigt skick. Alla dörrar var sönderskjutna och stod på vid gavel och så gott som alla fönster var sönderskjutna. De hade ingen mat och inget vatten och Näsilinna var helt omringat av de röda gardena. Från fönstren och från taket kunde soldaterna i Melins kompani dock skjuta åt alla håll och kunde hålla fienden utanför.
Angreppet mot Näsilinna var oväntat hårt och Melin hade fullt upp med utpostera sina män i fönster, dörrar och till och med i öppna granathål i väggarna. Hans lugna sätt fick männen att hålla ut trots beskjutningen, de sårade kamraternas jämmerrop och fiendens skrän. Då det var som mest kritiskt trädde Emil Klåvus fram som ett gott föredöme för de andra. Trots att han var sårad i axeln bar han energiskt fram ammunition åt sina kamrater som sköt från fönstren. Enligt vittnen som var med ropade han kamraterna tillbaka till sina platser, när de retirerade i rädsla för sina liv. ”Till fönstren, till fönstren” ropade han och kunde med sitt modiga ingripande få sina kamrater att fortsätta att skjuta mot den angripande fienden.
Då fienden retirerade och anfallet avtog så dignade Emil av utmattning medvetslös ned i en stol, där han blev liggande. Fienden sköt oavbrutet och många soldater i Melins kompani stupade och flera Lappfjärdsbor sårades svårt. Mot kvällen blev läget ohållbart och då beslöt Melin och hans närmaste män att de måste ge upp Näsilinna och försöka ta sig tillbaka till de egna trupperna som låg kvar i Messuby. Så gott som alla var överens om detta men det betydde att de måste lämna kvar de svårast sårade. Med tanke på hur rödgardisterna behandlade fienderna, så fanns det inte mycket hopp kvar för de sårade, då de lämnades kvar inne i byggnaden då de andra slog sig ut därifrån.
Emil Klåvus var en av de sårade som lämnades kvar då de andra gav sig iväg i skydd av mörkret vid 9-tiden på kvällen. Vid midnatt vaknade upp i den stol där han legat avsvimmad i flera timmar och då märkte han att de andra hade gett sig iväg. Han tog sig då ut och skottlossningen hade nästan helt upphört. Han började gå längs järnvägen, togs sig över bron och till den andra stranden.
Efter en stund kom han fram till en liten stuga, där det stod en vakt utanför och han gick fram till honom och frågade om han kan stanna där över natten. Inne i stugan satt det tre beväpnade män som började förhöra honom på finska. Emil frågade var det fanns närmaste ambulans, alltså sjukstuga men de svarade inte. Han hade inte en aning om vilka männen var som fanns i stugan men till slut gav de honom lov att stanna där över natten, bara han lovade att ge dem stövlarna, rocken och allt han hade i fickorna. Trots att männen hade både mat och cigarretter bjöd de inte honom någonting.
På morgonen fick han lov att ge sig iväg och han hörde då att männen i stugan tillhörde skyddskåren i Honkajoki. Han fick sina saker tillbaka och så vandrade han iväg mot Messuby. Avståndet dit var 14 km och det låg lik överallt och ibland hade han svårt att ta sig fram. Då han hade gått 3 km orkade han inte längre utan tog en annan väg och lyckligtvis kom han till ett fältkök där han fick mat. Han svimmade flera gånger av trötthet och hunger, för han hade inte ätit någonting på tre dagar. Nu fick han mat, blev förbunden och fick vila ut lite.
Kamraterna blev mäkta förvånade när Emil så småningom dyker upp i Messuby. Allesamman hade ju varit övertygade om att han hade omkommit i Näsilinna eller blivit tillfångatagen av rödgardisterna.
Efter krigsslutet blev Emil hemförlovad och han återvände till Lappfjärd. De tog sedan namnet Sved och familjen fick därefter flera barn och 10 stycken levde till vuxen ålder. Emil arbetade som linjeman åt telegrafen men dog redan 1940, endast 45 år gammal.
