Tidningen Syd-Österbotten skrev flera artiklar om Emil Knus från Lappfjärd:
9.2.1918. Från Lappfjärd rapporteras att lantbrukaren Emil Knus skulle ha stupat i Uleåborg.
13.2.1918. Emil Knus.
Såsom redan i senaste nummer av denna tidning meddelades, stupade i slaget vid Uleåborg även lantbrukaren Otto Emil Knus från Lappfjärd. Redan i unga år lät Emil Knus varsna, att han var icke så ringa begåvad. Uppvuxen i ett gott allmogehem lärde sig fullt uppskatta det goda i det enkla allmogelivet och drogs därför icke såsom så många allmogebarn, som visa en mer än vanlig begåvning, bort från bondelivet till ” skolans lärda dater”. Härtill bidrog kanske även, att Emil Knus i rätt unga är miste sin fader, häradsnämndemannen Henrik Knus och såsom den äldsta hemmavarande sonen blev han jämte sin moder hemmets och de yngre syskonens stöd.
Redan från unga är deltog Knus i allmänna värv. Jämte en god vän, studerande från Lappfjärd, bragte Emil Knus lånebiblioteken i Lappfjärd i ett för den tiden gott skick. Ägande en stor läslust fann Emil Knus här ett gott tillfälle, som han inte försummade, att skaffa sig bokligt vetande och gjorde detta så grundligt, att han kunde referera från bibliotekets flesta, icke så få boknummer. Detta hade stor betydelse, då Emil Knus jämte några andra var den, som omhänderhade biblioteket. han kunde därigenom för de boklånesökande föreslå efter deras personliga läggning lämpliga böcker. Detta har stor betydelse, då det gäller att hos folket uppdriva läslusten.
Då ungdomsrörelsen på 1890-talet tog sin början i svenska bygder, fann denna rörelse på orten i Emil Knus en förstående vän. Han hörde till stiftarna av Lappfjärd ungdomsförening och var under föreningens första verksamhet på ett lyckligt sätt föreningens ledande kraft. Då föreningen 1902 höll på att dö, var det Emil Knus, som tog initiativ till att blåsa liv i föreningen på nytt. Såsom en enkel hyllning för vad Emil Knus verkat inom Lappfjärd ungdomsförening, anhöll föreningen för ett par år sedan om att få kalla honom till sin hedersmedlem.
Tidigare ägnade Emil Knus sig med stort intresse åt det kommunala livet och var häri en välbehövlig och värderad kraft. På senare tid hade Knus, strängt upptagen jämte sitt jordbruk av annan sysselsättning, icke mycken tid för denna verksamhet. Av Emil Knus’ intresse i det kulturella arbetet i sin hembygd må såsom hans allra största framhållas, hans insats i vår författningskamp. Under den bobrikoffska tiden var han det passiva motståndets i Lappfjärd kanske verksammaste man; detta med ett sådant intresse, att det mången gång i hans oförskräckthet höll på att föra för långt. För detta intresse sparade han aldrig tid och krafter. Nu, när så att säga Finlands folk beredde sig till den stora kraftmätningen i sin politiska kamp, var Emil Knus den främste med i ledet. Sedan i rätt unga år har Emil Krus med bondedottern Lina Knus i äktenskapet levt ett lyckligt familjeliv i vars goda hägn fem barn vuxit upp, varav några hunnit till mogen ålder.
Emil Knus var klartänkt och aldrig rädd att säga sin mening, men gjorde detta med en medfödd känslighet och en sakkännedom, som väckte allas aktning. Till sin personliga läggning var Knus vansäll och gladlynt. Till ”Vörågossarnas” led drog han för att sedan hemföra skicklighet i ledningen av Lappfjärd skyddskår. Denna blev dock Emil Knus sista färd. Efter flera bragder ljöt, som ovan nämnts, Emil Knus sin hjältedöd i slaget vid Uleåborg, träffad av en av fosterlandsförrädarnas kulor i hjärtat i sitt 42 levnadsår.
Emil Knus, du har slutat din arbetsdag och du gjorde det på ett sätt som ditt goda hjärta förtjänade. Du älskade ditt land så varmt som den enkla bygdens son kan göra det, för detta samma land gav du ditt blod, ditt liv. Väl känns offret tungt för det hem, vars goda fader du varit, för de vänner som lärt känna dig, men fosterlandet krävde det. Förvisso tror vi, att du själv är nöjd med ditt val. Att dö för sitt land, är att leva för dess ära, säger vår stora skald. Du var det godas vapendragare i livet, du blev den store hjälten i döden. Guds frid hänge din ande, jordens frid din grav och tacksamma medborgare ditt stolta minne!
Hav tack och farväl!
13.2.1918 från Lappfjärd.
Torsdagen den 14 februari kl. 12 på dagen invigas i Lappfjärd kyrka till den sista vilan de i slaget i Uleåborg stupade hjältarna från Lappfjärd Emil Knus, Erik Anders Sundholm och Johan Ojala. Till denna stora medborgerliga sorgeakt tror vi helt visst att man ur huset vill infinna sig.
20.2.1918. Begravning i Lappfjärd.
Till gravens ro vigdes senaste torsdag den 14 dennes de i fosterlandets frihetskamp i striden vid Uleåborg fallna hjältarna från Lappfjärd skyddskår Emil Knus, Erik Anders Sundholm och Johan Edward Ojala. Jordfästningen, som förrättades i Lappfjärd kyrka av prosten Georg Laurén, assiterad av pastor Wilhelm Ingman, övervars av en till ett par tusen personer uppgående allmänhet.
I sitt högstämda fosterländska griftetal erinrade prosten Laurén om broderskärleken och framförallt fosterlandskärlekens rätta innebörd, som försakar allt, t.o.m. föräldrar, hustru, barn och ett lyckligt hem. Magister Einar Wichmann sjöng till orgelackompagnement flera sångnummer. Ett 30-tal kransar åtföljda av tal nedlades på hjältarnas kistor, allt vittnande om, att de fallnas livsgärning och framförallt deras hjältedåd fullt uppskattats, av tacksamma medborgare. Under kantor Nordlunds ledning sjöng Lappfjärd sångkör både före och efter jordfästningen. Under sorgmarsch utbars kistorna ur kyrkan och nedsänktes under sång i den invid kyrkan inredda graven. Sedan graven av skyddskårister igenmyllats, bildade gravkullen av de nedlagda kransarna en stor ättehög av blommor och band. Så var den största sorgeakt, som det nuvarande släktet i Lappfjärd skådat, till ända och helt visst skola alla, som nalkas Lappfjärd stora vördnadsbjudande tempel gå till hjältarnas grav och påminna sig Runebergs ord:
”Inga slavar trampe kullen,
där den tappre bor i mullen”.
16.2.1918. De anhöriga tackade i tidningen med: Ett djupt känt tack till alla dem, som hedrat Emil Knus´ minne vid begravningen i såväl sång, tal som blommor.