Mörtmark var i tiderna en av byarna i Lappfjärd men i slutet på 1920-talet överfördes byn till Bötom kommun. Redan då var majoriteten av invånarna finskspråkig och i dag är det endast ett fåtal som kan prata svenska. Tidningen Syd-Österbotten bevakade förvånansvärt bra det som skedde i Mörtmark, bland annat skrevs det då här om Johan Ojala:
13.2.1918 från Lappfjärd.
Torsdagen den 14 februari kl. 12 på dagen invigas i Lappfjärd kyrka till den sista vilan de i slaget i Uleåborg stupade hjältarna från Lappfjärd Emil Knus, Erik Anders Sundholm och Johan Ojala. Till denna stora medborgerliga sorgeakt tror vi helt visst att man ur huset vill infinna sig.
16.2.1918.
Bland dem, som i striden mot landsförrädarna i Uleåborg stupade, var även bondesonen Johan Ojala från Mörtmark.
Johan Ojala var en stillsam och fredlig natur, som varmt älskade sin hembygd och sitt modersmål. Han var därför även bland dem av Mörtmark bys ungdom, som inom ungdomsföreningen gjort den största insatsen. Skulle möten eller samkväm hållas, var han den första, och den sista vid dess anordnande. Ordningsälskande, som han var, var det han, som efter förmåga och krafter bidragit till ordningens och de goda sedernas införande och upprätthållande i din hembygd. I folkhögskolan i Lappfjärd, som Ojala besökt, blev han intresserad för trädgårdsskötsel, och var han den enda i Mörtmark, som lade an på inrättande av köksträdgård i större skala, än för hemmets behov.
Då i Mörtmark fråga uppstod vem, som är villig att resa till krigsskolan i Vörå, var det du, som genast anmälde dig. Föga anade du, då du reste hemifrån att detta skulle bli din sista färd, men så var det likväl bestämt av honom, som mäter människornas livslängd; för alla, som kände dig, är det tungt att veta, att du ej mera finns bland oss, särskilt tungt för dina föräldrar, vars hopp du var. Men vi vilja ej och få ej klaga, vi böra veta att du fått den sköna lotten att ”dö för din stad och ditt hem”. Din ande lever dock och skall mana oss alla att träda i dina fotspår och kämpa tills våra hem och vårt land är befriat från fienderna och fosterlandsförrädarna. I tacksamma vänners och medborgares hjärtan skall ditt minne leva. Fosterjorden vila lätt på din grav!
13.2.1918 från Mörtmark.
Till Johan Edward Ojalas minne.
Ditt verk är slut – Din dag är all.
Ditt levnadsvärv är ändat.
Din själ är fri – din hydda kall;
din dag är all.
Nyss du så levnadsvarm här stod,
nu flutit har ditt hjälteblod.
Du dog för landet, som var ditt,
och glatt ditt offer skänkte.
Att fosterlandet bleve fritt! Du ock förbitt.
Men tungt blev oket- frihet tvång;
och jublet blev en klagosång.
Det genljöd då i ädla bröst.
Upp! Här dig landet kallar.
Den maningen var pliktens röst, en samvetsröst.
Du hörde den – du gick och med
du fyllt din plats i kårens led.
Du glödde varm för sant och rätt;
du ädle vän du trogne.
För frid du stred, ditt blod du gett
för lag och rätt.
Tack för din kamp – du lydde hjärtats bud.
Och frid dig skänkte nådens Gud.
Med outplånlig saknad:
Helmi och Wiljam Jacobson.
Det var säkert då Johan Ojala från Mörtmark begravdes som Anders Mattila från samma by var med. En skribent skrev den 13.2.1918 om denne Anders så här:
Hans fosterland är i fara…
Det känns ofta förunderligt hur otaliga exempel på ädel mandom nu läggs i dagen. Som exempel härpå vill jag nämna om en bondson, Anders Mattila från Mörtmark. En ovanligt sluten natur, som ledig från sitt arbete helst isolerar sig med sina studier i egen kammare. När oron utbröt i Kristinestad blev han en bland de ivrigaste som skulle önskat vara med. Till en bekant yttrade den tystlåtne helt oväntat: ”Nog måste man dit och ge dem”.
Några dagar senare gällde det att värva till ”flygkåren” och unga levnadsglada gossar var villiga att ställa sig i ledet …. men, större häpnad och andaktsfull tystnad har knappt uppstått i någon folksamling, som då även ynglingen Mattila trädde fram och antecknade sig till den frivilliga kåren.
Utan någon som helst uppfordran, utan att delge någon sina planer, stod han nu redo att visa med handling, där ord tröt. Det rörde djupt både ung och gammal. Som betecknande hur inbunden hans natur är, må nämnas, att det nu lär ha varit första gången som han öppnat ungdomsföreningens dörr nu då det gällde en allvarsplikt. Han blev även uppmanad att komma på avskedssamkvämet på kvällen. Han sade kort: ”Nej, jag kommer icke, men i morgon är jag nog färdig”.
Jag såg honom första gången vid begravningshögtidligheten i K:stad. Han stod där i ledet präglad av ett djupt allvar och jag läste i hans ansikte: Mitt fosterland är i fara – skulle jag ej vara med.
20.2.1918. Begravning i Lappfjärd.
Till gravens ro vigdes senaste torsdag den 14 dennes de i fosterlandets frihetskamp i striden vid Uleåborg fallna hjältarna från Lappfjärd skyddskår Emil Knus, Erik Anders Sundholm och Johan Edward Ojala. Jordfästningen, som förrättades i Lappfjärd kyrka av prosten Georg Laurén, assiterad av pastor Wilhelm Ingman, övervars av en till ett par tusen personer uppgående allmänhet.
I sitt högstämda fosterländska griftetal erinrade prosten Laurén om broderskärleken och framförallt fosterlandskärlekens rätta innebörd, som försakar allt, t.o.m. föräldrar, hustru, barn och ett lyckligt hem. Magister Einar Wichmann sjöng till orgelackompagnement flera sångnummer. Ett 30-tal kransar åtföljda av tal nedlades på hjältarnas kistor, allt vittnande om, att de fallnas livsgärning och framförallt deras hjältedåd fullt uppskattats, av tacksamma medborgare. Under kantor Nordlunds ledning sjöng Lappfjärd sångkör både före och efter jordfästningen. Under sorgmarsch utbars kistorna ur kyrkan och nedsänktes under sång i den invid kyrkan inredda graven. Sedan graven av skyddskårister igenmyllats, bildade gravkullen av de nedlagda kransarna en stor ättehög av blommor och band. Så var den största sorgeakt, som det nuvarande släktet i Lappfjärd skådat, till ända och helt visst skola alla, som nalkas Lappfjärd stora vördnadsbjudande tempel gå till hjältarnas grav och påminna sig Runebergs ord:
”Inga slavar trampe kullen,
där den tappre bor i mullen”.
20.2.1918 tackade föräldrarna Kaisa och Johan Ojala ”alla dem, som hedrat vår avlidne son Johan Ojalas minne, och för det varma deltagande, som egnats oss, frambäres härmed”