Sammanställt av Lasse Backlund under tiden april 2017 till januari 2018. Uppgifter tagna ur Viktor Björklunds anteckningar, tidningen Syd-Österbotten och skyddskårshistorikerna. Uppgifter också tagna ur Talvelas anteckningar och Konrad Westlins bok om Melins kompani. Selim Björses utförliga historik om skyddskåren i Lappfjärd hör till de viktigaste dokumenten.
Bakgrund.
Oroligheterna under år 1917 och de ständiga bråken mellan de ryska soldaterna och befolkningen i Finland resulterade i bildandet av så kallade skyddskårer. Omkring 80 000 ryska soldater var sedan några år tillbaka stationerade runt om i Finland och socialister och andra vänstersinnade försökte överta makten i Finland som då ännu tillhörde Ryssland. Rysslands motgångar i det första världskriget och de inre motsättningarna gjorde att det forna storväldet höll på att kollapsa och i Finland såg man möjligheterna att frigöra vårt land.
Socialisterna som kallades de röda såg möjligheten att med de ryska truppernas hjälp kunna bilda en arbetarnas stat och detta sågs inte med blida ögon av den borgerliga befolkningen. De ryska trupperna som var stationerade över så gott som hela landet, försåg de röda med vapen och ammunition. Militärt blev de på detta sätt mycket starkare än de borgerliga vita, eftersom dessa inte hade tillgång till några vapen och de hade inte heller fått någon militär utbildning sedan början på seklet.
År 1878 lagstiftades det om den allmänna värnplikten i Finland och den togs i bruk år 1881, efter att den några år innan hade införts i moderlandet Ryssland. Runt om i Finland bildades 8 skarpskyttebataljoner och ett dragonregemente i Villmanstrand. På de årliga uppbåden som skedde på rådhuset i Kristinestad uttogs ett lämpligt antal soldater genom lottning. Ungefär var tionde man antogs till den 3 år långa militärutbildningen, främst då i Vasa skarpskyttebataljon.
Då den allmänna värnplikten infördes i Finland så bestämdes det att den endast skall verka i fosterlandet och försvara det. Militären var alltså finsk och det var inte ens möjligt för ryssar att ta tjänst i den. Däremot var det fullt möjligt för finländare att ta värvning i den ryska armén.
Förryskningen började med februarimanifestet 1899.
Men riktigt i slutet på 1800-talet, närmare bestämt den 15 februari 1899 bestämde den ryska tsaren Nikolaj i det så kallade februarimanifestet, att alla rikslagar i Finland som också kunde beröra kejsardömet, skulle bli gällande enligt kejsarens beslut utan att den finska senaten behövde höras. Det betydde bland annat att den finska militären skulle upplösas och de finska männen från och med år 1902 skall tjänstgöra i den ryska militären och de kunde härefter vara stationerade var som helst inom Ryssland. Det skulle också vara möjligt att skicka de finska soldaterna vart som helst i världen i händelse av krig. Bland annat posten och tullen skulle också beröras av dessa rikslagar.
I Finland protesterade man bestämt mot dessa nya regler och en protestvåg svepte över landet. De flesta män uteblev från uppbåden och en stor mängd emigrerade till Amerika. Landets präster deltog också i protesterna genom att inte ge ut namnlistor på de män, som skulle kallas till uppbåd. Prästerna bötfälldes i flera fall för detta, bland annat kaplanen Laurén i Kristinestad dömdes till flera tusen mark i böter. På vissa orter var de flesta uppbådade ”förfallolöst uteblivna” vilket betydde att de nyligen hade rest till Amerika. Uppbåden 1902 och 1903 misslyckades totalt och i tidningen Syd-Österbotten man läsa om hur man saboterade uppbåden, läs mera om detta HÄR!
Det vanliga folket protesterade också genom att skriva på namnlistor mot denna förryskning. På endast ett par veckor insamlades över 500 000 namn på en protestlista, som skulle överlämnas till tsaren. Till allas besvikelse tog tsaren inte emot den finska massadressen. Vill du läsa mera om denna protest och vilka lappfjärdsbor som skrev på listorna, så klicka HÄR!
I början av seklet fanns det gott om ryska soldater eller gendarmer i Finland. Dessa fanns i alla större städer men inte på landsbygden. Då kriget mot Japan bröt ut år 1904, så skickades samtliga gendarmer från Helsingfors till den japanska fronten. Också i Kristinestad fanns det ryska gendarmer, eftersom drätselkontoret i september 1904 anvisade en plats ovanför Tjärhovsbryggan som skjutbana för gendarmeriet i staden. De här ryska gendarmerna i Kristinestad avväpnades under storstrejken i november 1905 och de skickades i väg tillbaka till Ryssland. Magistraten skötte om att deras vapen skickades med fartyget Ebba Munck till Vasa i slutet av november. I februari 1906 åtalades länsman Hasselström i Kristinestad för våld mot de ryska gendarmerna ”då han som en anförare för en folkhop avväpnade dessa”.
Vill du läsa mera om avväpningen av de ryska gendarmerna i Kristinestad i november 1905, så klicka HÄR!
Februarimanifestet dras tillbaka 1905.
Efter en storstrejk både i Ryssland och i Finland i början av november 1905 och efter en förlust i kriget mot Japan samma år, så återtog tsaren februarimanifestet den 4 november år 1905. Mordet på generalguvernör Bobrikoff i juni 1904 och mordet på prokuratorn Eliel Johnsson i februari 1905 bidrog till en del till återtagandet av manifestet. Detta ledde till att plötsligt hade Finland ingen egen militär alls och ingen värnplikt heller för den delen. Samtliga ryska gendarmer skickades tillbaka till Ryssland och flera höga finska tjänstemän, som hade samarbetat med gendarmerna tvingades att avgå från sina tjänster.
Vill du läsa mera om storstrejken 1905 och hur det gick till i Kristinestad, så klicka HÄR!
Med tsaren gjordes en överenskommelse att Finland i ersättning skulle betala ett visst antal miljoner mark till den ryska militären. Den här överenskommelsen om militärmiljonerna gillades av alla parter, för otaliga var de unga män som hade flytt ur landet till Amerika, för att inte riskera att hamna på den 3-åriga militärutbildningen, möjligtvis långt borta i Ryssland. Utan egen militär skulle finländare kunna undgå deltagande i de krig som Ryssland deltog i. Den ryska tsaren var nöjd med överenskommelsen, eftersom behovet av pengar var stort. De här pengarna som allmänt kallades ”militärmiljonerna” uppgick till flera miljoner mark varje år och det motsvarande en tiondedel av Finlands budget.
Vill du läsa mera om militären och värnplikten i Finland under den ryska tiden, så klicka HÄR!
Då första världskriget bröt ut 1914 så insåg de styrande i Finland att det kommer att bli problem eftersom den finska befolkningen inte hade fått någon militär utbildning sedan 1901. I november 1914 bildades Jägarrörelsen och till den värvades män som lämpade sig för krigsutbildning och som kunde skickas till Tyskland för att lära sig militär- och krigsteknik. Eftersom vårt land var övervakat av de ryska trupperna så var värvningen av dessa män lättare sagt än gjort. Men år 1915 lyckades över 1 800 unga män, så kallade jägare ta sig via Sverige till Tyskland, där de genast sattes på skolning. De deltog också i strider på Tysklands sida mot det egna moderlandet Ryssland. Från Lappfjärd och Kristinestad fanns inga jägare med, förutom en Kristinestadsbo som blev sjuk och hemskickad. Den här operationen med jägarna i Tyskland kunde på något märkligt vis hållas så pass hemligt att det var först i mars 1917 som Syd-Österbotten avslöjade den för för sina läsare.
Överenskommelsen med militärmiljonerna hade både goda och dåliga sidor. Den bästa var ju att de finländska männen slapp militärtjänstgöringen och inte alls blev uttagna i krigstjänst då moderlandet Ryssland krigade nere på kontinenten. Första världskriget hade ju startat på hösten 1914 och så gott som alla deltagande länder hade räknat med stora och snabba framgångar men det blev något helt annat. I kriget mot Tyskland led de ryska trupperna ofantliga förluster medan den finska befolkningen knappt märkte av kriget. En stor brist på livsmedel rådde dock hela tiden och närvaron av de ryska trupperna var nog oroväckande.
Revolutionen i Ryssland i mars 1917.
I mars månad utbröt i Ryssland den revolution som fick namnet ”Februarirevolutionen”, då tsaren störtades och en tillfälligt regering tillsattes. De ryska trupperna som var förlagda i Kristinestad fick höra om den och ville på sitt eget sätt delta i den. Tidningen Syd-Österbotten skrev så här 21.3.1917 om deras tilltag:
”De stora händelsernas svallvågor i Kristinestad.
Sedan underrättelse om händelserna med revolutionen i Ryssland i söndags nått den i Kristinestad förlagda militären, föranstaltade dessa efter middagstågets ankomst demonstrationer. Med röda fanor tågade trupperna till Salutorget där soldater och officerare med hurra-rop höjde rösterna för den nya regeringen i Ryssland. Efter långa övertalningar lyckades soldaterna avväpna kommendanten i staden ryttmästare Kussakoff, men då han inte åtnjöt manskapets förtroende ställdes han under bevakning i kasernen, därifrån han på måndagen avfördes till civila häktet på rådhuset. Från samma häkte befriade soldaterna på samma gång rannsakningsfången Arvo Lehkonen, som var ställd under åtal för inbrottet hos guldsmed Sandelin. Han blev dock i går åter satt i häkte.
Sedan trupperna på måndagen till kommendant utsett ryttmästaren Lundenius återgick livet i sina forna gängor, avbrutet endast av det uppseende den förre kommendantens eskortering till järnvägsstationen i går väckte. Han sändes av militären under eskort till den ryska metropolen.
Ordningen, som hela tiden har handhafts av civilklädda poliskonstaplar har inte tillsvidare blivit störd och har därför inte heller stadens myndigheter behövt vidta åtgärder för ordningens upprätthållande.
Direkt efter tsarens störtande i Ryssland började oroligheter på arbetsmarknaden, med början i Ryssland men nästan samtidigt också i Finland. Fabriksarbetarna började organisera sig och krävde både löneförhöjningar och kortare arbetsdagar. Protester och strejker ledde till att arbetarna började ansluta sig till det socialistiska partiet. I sin kamp för bättre villkor fick arbetarna stöd av den ryska militären, som var stationerad i landet. Ordningen skulle upprätthållas av de ryska soldaterna, efter att poliserna och deras funktion avskaffades. Soldaterna utnyttjade situationen och detta ledde till att läget blev till och med sämre än under tsarväldets tider. De införde en terror mot lokalbefolkningen med godtyckliga anhållanden, granskningar både på gatorna och i hemmen.
I Ryssland började det bildas ”Röda garden” som hade till uppgift att införa en samhällsordning, som skulle ledas av den arbetande befolkningen. Röda garden bildades också på flera orter i Finland och de ryska soldaterna försåg dessa med vapen. På hösten 1917 skulle det ha funnits 500 ryska soldater i Kristinestad men av flera orsaker hade antalet minskat till 150 i slutet av januari 1918. Rödgardisterna och de ryska trupperna i Kristinestad var väl beväpnade och utbildade.
Om du vill läsa vad tidningarna skrev om händelserna i Sydösterbotten under det oroliga året 1917, så skall du klicka HÄR!
Skyddskårer bildas i Sydösterbotten 1917.
Den borgerliga befolkningen som kände sig hotad av det röda gardet började på sommaren 1917 bilda skyddskårer och den första i landet var Lappfjärds skyddskår. Långt tidigare, redan år 1905 hade i Lappfjärd bildats en motståndsgrupp som kallade sig Svarta korset. De hade som mål att skaffa fram vapen och att träna sina medlemmar att använda dessa. Utvecklingsarbetet räckte inte längre än till planeringsstadiet men det visar att redan då insåg lappfjärdsborna nödvändigheten av beväpnade trupper. Ledare för denna grupp var ”Lappfjärdskejsaren” Karl Nissander, som kallades Bränn-Kalle och med sig hade han Emil Knus, John Ericsson från Härkmeri och den avskedade länsmannen Lewan.
På ett möte på ungdomslokalen så bildades den 27 maj 1917 bildades Lappfjärdskåren och mindre avdelningar grundades också ute i byarna. De här avdelningarna var löst organiserade och hade inga militära övningar. Alla övningar skulle ju också göras i smyg eftersom de ryska soldaterna hela tiden övervakade allt som hände i landet. En egen skyddskårsavdelning under Lappfjärdskåren bildades i Dagsmark i november 1917, just under den period som en stor strejk pågick. Några vapen hade de inte till förfogande men övningar hade de varje kväll på ungdomslokalen Majbo.
Medlemmar i Dagsmark avdelningen var lärarsonen Torsten Wadström, Erland Fagerros eller Krook, Viktor Nyroos, Erik Anders Rosengren, Alfred Nordberg, Erik Anders Englund, Viktor Nyholm, ”Koll”-Viktor Storkull, Erland Rosenstett eller Rosenback, Frans Holmudd, Emil Nybond, Emil Båsk, Axel Hummelgård eller Forslin, ”Pelas” – Johan Lillkull, ”Koll”- Frans Storkull, Karl Lindell, Anselm Agnäs, Erik Anders Sundholm, Viktor Nylund och ”Kårk”- Emil Eklund.
Viktor Nyroos och Viktor Nyholm som hade erfarenhet från militärtiden i den finska armén under den ryska tiden i slutet på 1800-talet blev chefer, liksom Torsten Wadström och Erland Fagerros.
Det röda gardet som i praktiken hade makten i Finland hade utlyst storstrejk och den varade mellan den 14 – 20 november 1917. Syftet med strejken var att kunna göra arbetsreformer som till exempel införandet av en 8 timmars arbetsdag. Terrorverksamheten tilltog under denna strejkvecka och flera personer mördades av rödgardisterna. Vill du läsa mera om storstrejken 14 – 20 november 1917, så klicka HÄR!
Den nybildade skyddskåren i Dagsmark hade övningar så gott det gick utan vapen. De som i slutet på 1800-talet hade fått sin militärutbildning i den 3-åriga finska armén under den ryska tiden ledde dessa övningar, där fanns bland annat Viktor Nyroos, Josef Storkull och Erik Anders Rosengren. Några direkta bråk mellan skyddskårsavdelningen i Dagsmark och de ryska trupperna verkar inte ha förekommit.
Skyddskåristerna var dåligt klädda och saknade helt uniformer. Gunnar Wadström minns att männen då de for till fronten endast hade sina civila kläder på sig. Männen hade för det mesta endast tunna rockar på sig men tack vare den milda vintern klarade de sig i alla fall. Det var endast bältet och den vita bindeln, som avslöjade till vilken grupp de hörde.
Länkar till mera information om skyddskårerna:
Vill du läsa mera om skyddskåren i Lappfjärd, så skall du klicka HÄR, så får du läsa Selim Björses utförliga historik.
Vill du läsa mera om Lappfjärds skyddskår, så kan du läsa en artikel ur tidningen Syd-Österbotten, genom att klicka HÄR. Där finns också flera av Selim Björses fina foton.
I tidskriften ”Svenska skyddskåristen” från 1922 publicerades en artikel som handlade om Lappfjärd skyddskår. Läs den genom att klicka HÄR!
I tidskriften ”Vårt värn” från 1942 finns det en bra och utförlig artikel om Tjöck skyddskår och om deras insats i intagningen av Kristinestad. Den bör du läsa, så klicka HÄR!
Tidningen Syd-Österbotten publicerade den 9 december 1937 en lång artikel, om hur det gick till då skyddskårsavdelningarna i Sydösterbotten bildades och hur Kristinestadskretsen bildades, allt detta år 1917, klicka HÄR så få du läsa om detta.
I tidskriften ”Finska frihetskriget 1918” som utkom 1920 fanns det en artikel som beskrev hur skyddskårsavdelningarna i Kristinestads kretsen bildades år 1917, läs den HÄR!
Finland förklarar sig självständigt 6 december 1917.
Eftersom det rådde en politisk kalabalik i Ryssland så såg de styrande i Finland en möjlighet att förklara landet självständigt och detta gjordes den 6 december 1917. Det här var så pass väntat, så nyheten inte fick några stora rubriker i tidningarna. Kaoset i Ryssland, som var utan någon styrande regering gjorde att självständighetsförklaringen inte noterades där heller, det landet hade betydligt större problem att tampas med på hemmaplan.
Vill du läsa mera om hur det gick till då Finland blev självständigt, så klicka HÄR!
Den 7 december 1917 utnämnde skyddskårsledaren Emil Ingves i Lappfjärd lärarsonen och studenten Torsten Wadström till ledare över Dagsmarkavdelningen. Torsten var född i februari 1893 i Dagsmark och han var son till folkskolläraren J. J. Wadström. Efter inbördeskriget blev han länsman i Korsnäs men han dog i unga år redan 1925. I Mörtmark och i Härkmeri utsågs också ledare på samma gång och nu blev verksamheten mera öppen.
De ryska trupperna uppmanades av den finska senaten att återvända till sitt hemland men de trotsade den ordern och stannade i Finland. Tillsammans med rödgardisterna inleddes nu en terrorverksamhet som kom att leda Finland in i ett blodigt inbördeskrig.
Läget var ohållbart och bristen på vapen och ledare inom skyddskåren var uppenbar. Under julen 1917 kom jägaren Paavo Talvela till Lappfjärd och då blev det genast mer ordning på exercisen. Paavo Talvela var född Thorén år 1897 i Helsingfors och han hade fått jägarutbildning i Tyskland och via Sverige flydde han till Finland under det falska namnet Max Strömsten. Han utnämndes alltså till kommendör för skyddskårerna i Syd-Österbotten. I Finlands senare krig avancerade han sedan till infanterigeneral och då han tog avsked från armén 1945 så fick han höga befattningar inom pappersindustrin.
Kristinestads borgmästare Aminoff skrev i januari 1918 ett upprop, som fick stor betydelse i bildandet och samordnandet av landets skyddskårer. Vill du läsa uppropet, så skall du klicka HÄR!
Den 26 januari 1918 utnämnde den finska senaten general Gustaf Mannerheim till överbefälhavare för den finska armén, vilket i praktiken betydde befälhavare över skyddskåren. Bland det första som Mannerheim gjorde var att grunda en krigsskola i Vörå, som fick i uppgift att snabbutbilda 700 man till gruppchefer. Flera personer skickades till denna krigsskola i Vörå, bland annat Erik Anders Sundholm från Dagsmark som hade varit bonde på Brobackan, på det hemman som i dag ägs av Eklund. Det var här fråga om verklig snabb utbildning, för vissa deltog endast en dag före de drog ut i strid.
Då Mannerheim utnämndes till överbefälhavare var han totalt okänd bland befolkningen. Inte ens skyddskåristerna eller soldaterna i den finska armén kände honom. En gång då Mannerheim skulle granska krigsskolan i Vörå, så blev han stoppad av en österbottnisk vakt, som frågade efter lösenord. -”Lösenord”, frågade Mannerheim. ”Men jag är ju Mannerheim”. Varpå vakten svarade ”att he je it nain skillna vann ifrån tu je häim, utan lösenord slipper du it in”! Historien förtäljer inte om Mannerheim slapp in eller inte.
Inbördeskriget 27 januari till 15 maj 1918.
Allmänt anses att frihetskriget eller inbördeskriget startade den 27 januari 1918 i och med att överbefälhavare Mannerheim gav order om att de ryska trupperna i Österbotten skulle avväpnas. I flera österbottniska kommuner avväpnades ryssarna direkt och utan några strider. Följande dag var Vasa i tur där strider pågick den 28 januari i centrum på Rådhusgatan och i Brändö. En skyddskårist och ungefär 10 ryssar dog i striderna och ytterligare några utomstående.
På de flesta andra orter lyckades avväpningen helt utan strider och skyddskårerna kom på det viset över mycket vapen från till exempel Kaskö och från Seinäjokitrakten. Ryska soldater fanns till och med i Sideby och dessa kunde också avväpnas utan strid. Vill du läsa mera om avväpningen i Sideby, skall du klicka här!
I Kaskö var det spännande värre, då närpesborna avväpnade de ryska soldaterna. Vill du läsa mera om hur det gick till, så klicka här!
Intagningen av Kristinestad 31 januari 1918.
I Kristinestad gav inte ryssarna upp utan strid och därför gjorde sig skyddskårerna i närområdet beredda på att med våld avväpna de ryska ockupanterna. Förhandlingar hade förts med den ryska kommendanten Tolstoi och denne kunde tänka sig att ge upp Kristinestad, blott de fick ta sina vapen med sig. Det här kunde inte godkännas av skyddskåristerna, som krävde att alla vapen skulle överlämnas till dem. Ryssarna var relativt tungt beväpnade, de hade till och med flera kanoner utplacerade på strategiska ställen. I Kristinestad fanns det också relativt många rödgardister med på den ryska sidan och dessa ville inte ge sig utan strid då de visste att de var bättre beväpnade.
Den 30 januari 1918 var det meningen att skyddskårerna från Tjöck, Lappfjärd, Sideby, Storå och Bötom gå till anfall men när de fick höra att förstärkningar var på väg så bestämdes att anfallet skulle ske först följande dag. Skyddskårister från Närpes skulle komma med tåg till Tjöck och medföra vapen de under dagen tagit av ryssarna i Kaskö. Senare på natten skulle ett tåg komma till Tjöck från Seinäjoki med flera hundra man, bland annat från krigsskolan i Vörå. Under natten till den 31 januari marscherade skyddskåristerna från Lappfjärd och grannkommunerna till Lålby, där en pluton från Närpes anslöt sig. Närpesborna hade dagen innan varit med och avväpnat de ryska trupperna i Kaskö helt utan strid. Under Talvelas ledning uppgick nu skyddskårstruppernas antal till 325 man. Långt ifrån alla var beväpnade och till och med träbössor användes, främst i avskräckande syfte.
Också skyddskårsavdelningen från Dagsmark deltog i intagningen av Kristinestad. Befälet fördes av Talvela eller Strömsten som han också kallades. Ledaren Wadström var förstås med och dessutom Erland Fagerros, Erik Anders Rosengren, Alfred Nordberg, Erik Anders Englund, Viktor Nylund, Niklas Nyström, Anselm Agnäs, J.H. Storkull, Viktor Nyroos, Johan Lillkull och Erik Anders Bränn eller Klemets. Erik Anders Sundholm var inte med för han hade ju begett sig till krigsskolan i Vörå då Kristinestad skulle intas. Gruppcheferna från krigsskolan i Vörå blev skickade på uppdrag till Ylistaro, Brahestad och till Uleåborg och det var i Uleåborg som Erik Anders Sundholm stupade den 3 februari 1918.
Dagsmarkborna var dock dåligt beväpnade för det var endast de erfarna skyttarna Alfred Nordberg och Erik Anders Rosengren som fick gevär och tillsammans med några lappfjärdsbor följde de efter Emil Ingves och chefen Talvela. Efter dessa följde J. H. Storkull och Erland Fagerros som var beväpnade med var sin pistol. Någonstans på stadsskogen, då de tågade mot staden fick Erland dock ett riktigt gevär.
På morgonen den 31 januari anlände skyddskåristerna genom skogen nära stora landsvägen till Kristinestad och de lade sig i ställning på den östra sidan i närheten av Högåsbacken. En grupp ledd av polis Ådjers skickades till Pantolins söder om Kristinestad och Tjöck avdelningen under ledning av Henrik Gussén rörde sig också mot artilleriställningarna på östra sidan. Jägarkapten Heiskanens trupper bestående av män från krigsskolan i Vörå, Närpesbor, Vasabor och från Lappo avancerade över Norrfjärden mot stadens centrum norrifrån. Den ryska utkiksposten i rådhustornet observerade Heiskanens män som närmade sig och ryssarna sköt både från rådhustornet och från Wihuris fabrik, nuvarande Kulturhuset Dux. Ryssarna som också var beväpnade med kanoner började skjuta på angriparna som var på väg över Norrfjärden mot staden. Kanonerna var placerade på Östra sidan ovanför hamnen och några bevakade hamninloppet. Ryssarna hade också grävt skyttegravar några hundra meter ovanför hamnen på östra sidan och dessa är fullt synliga ännu idag.
Själva striden pågick i ett par timmar tills ryssarna gav sig och lade ned sina vapen. Under striderna om Kristinestad stupade 4 man ur skyddskåren medan 8 rödgardister och 6 ryska soldater stupade. Tre av de döda skyddskåristerna dödades av de egna i misstag, två män från Tjöck blev ihjälskjutna av skyddskårschefen Talvela själv på östra sidan den 31 januari som misstänkta rödgardister och under segerfesten den 1 mars blev en ung man skjuten då han iklädd en rysshjälm, rörde sig i staden och försökte tala ryska.
Flera skyddskårister skadades under striderna men det är inte känt om någon dagsmarkbo fanns bland dessa. Under februari månad 1918 skickades de ryska soldaterna obeväpnade i väg med tåg norrut till ett läger i Nykarleby och sedan i mindre grupper mot hemlandet.
Efter avväpningen i Kristinestad publicerades det flera tackartiklar i Syd-Österbotten till de deltagande, vill du läsa dem, så klicka här! Matbristen i staden som under en längre tid varit påtaglig underlättades lite i med att ryssarna skickades i väg. De lämnade efter sig stora matförråd, enligt tidningen Suupohjan Kaiku hela 4 kubikmeter med surkål och 8 000 kg potatis.
I villervallan under de oroliga tiderna, så var det stor brist på pengar. Enligt myntsamlaren Ruben Rosenlöf från Jakobstad så lät drätselkammaren i Kristinestad trycka upp egna pengar. Sedlarna trycktes på dåligt papper och det var meningen att de skulle lösas in efter kriget men detta skedde aldrig. Handlanden Michael Mangs i Tjöck tryckte också upp pengar under detta orosår.
Mera om intagningen av Kristinestad 31 januari 1918.
Vill du se vem som stupade i striderna i Kristinestad, klicka här!
Vill du läsa Tjöck skyddskårs ingående artikel som publicerades i tidskriften ”Vårt värn” om intagningen av Kristinestad, så klicka HÄR! Vill du läsa en annan artikel om Tjöck skyddskår som publicerades i tidskriften ”Svenska skyddskåristen”, så klicka HÄR!
Om du vill läsa Paavo Talvelas egen redogörelse på finska över striderna i Kristinestad, så klicka HÄR!
Om du vill läsa vad signaturen ”En grånad veteran” skrev om händelserna i Lappfjärd och Kristinestad, så klicka HÄR!
Vill du läsa vad skyddskårskretsen chef Slotte skrev om intagningen av Kristinestad, så klicka HÄR!
I tidskriften ”Finlands Frihetskrig 1918” som utkom 1920 finns det en bra beskrivning hur ”Kristinestads erövring” gick till. Vill du läsa den, så klicka HÄR!
År 1918 utkom boken ”Befrielsekriget i Österbotten i midvintertid 1918” och där finns en artikel kallad ”Drabbningen i Kristinestad 31 januari” och vill du läsa den klicka HÄR!
Lärarsonen Torsten Wadström som var chef över skyddskåristerna från Dagsmark, skrev om händelserna i Kristinestad och vill du läsa hans berättelse, så skall du klicka HÄR!
Så gott som alla nejdens skyddskårer ville efter intagningen ta åt sig äran för det lyckliga slutet. Enligt en artikel av Aune Waronen i tidningen Pohjalainen 31.1.2018 så skulle det vara storåbornas förtjänst och främst då hjältarna bonden Lenni Penttilä och folkskolläraren Hautala. Så här beskrevs händelserna: ”Me kakarat pidimme Penttilän puolta ja uskoimme, että ilman häntä ja Hautalaa olisivat punikit voittaneet. Vanhemmat puhuivat myös punikkipäällikkö Aarniosta. Tämä ei osannut kirjoittaa, sanottiin, ja oli raakaluonteinen. Samoin moitittiin Lappfjäärtin hurreja, että ne pelkäsivät ja isojokilaiset valtasivat Kristiinan kun hurrit eivät rohjenneet hyökätä sinne vaan tulivat perässä”.
Minnesmärken i Lappfjärd och i Kristinestad.
Söndagen den 15 augusti 1920 avtäcktes i Lappfjärd ett gravmonument över de stupade lappfjärdsborna i frihetskriget 1918. Vill du läsa om invigningen av monumentet, så klicka HÄR!
Den 21 november 1920 besökte den vita generalen Gustaf Mannerheim Kristinestad för att inviga den nya skyddskårsfanan och för att avtäcka minnesvården som hade rests utanför Ulrika Eleonora kyrkan. Vill du läsa vad tidningarna skrev om detta besök, så finns det intressanta texter att läsa, om du klickar HÄR!
I början av inbördeskriget flyttade Finlands Senat från Helsingfors till Vasa, som då var befriat från de ryska soldaterna. Den 1 februari publicerades en viktig kungörelse, i vilken senaten krävde lojalitet av myndigheterna och landets medborgare. Vill du läsa kungörelsen, så klicka HÄR!
Efter Kristinestads intagning.
Det var ingen liten mängd vapen som ryssarna lämnade efter sig, förutom de 6 kanonerna också ett stort antal gevär och mycket ammunition. Det här var ju ett välkommet tillskott för den vita sidan som hela tiden hade brist på vapen. Bristen på manskap var också stor och i början på februari 1918 beordrade Mannerheim att ”flygande frivilliga armékårer” måste bildas och i kungörelsen utlovas en dagsersättning om 16 mark om dagen för de män som går med.
Kåren i Kristinestad fick den 2 februari i uppdrag av Mannerheim att samla 1 000 man till de flygande kårerna. Ärendet var brådskande och K. A. Gabrielsson fick i uppdrag att härbärgera skyddskåristerna. Från staden kunde inte så många ställa upp eftersom nästan alla var med på tåget då de avväpnade ryska soldaterna den 3 februari skickades norrut mot Vasa och Nykarleby.
Distriktstaben i Kristinestad beslöt den 4 februari att grunda en avdelning till den flygande kåren och i första skedet kallades 145 man, varav 27 från Lappfjärd, och 9 från både Tjöck och Sideby.
Eftersom värvningen till de ”flygande kårerna” inte gav önskat resultat beslöt senaten den 6 februari 1918 om allmän mobilisering, att varje vapenför man mellan 20 och 35 år ovillkorligen skulle sluta sig till skyddskåren. Alla män över 35 skulle bilda en reserv och alla medborgare måste bistå skyddskårerna i kampen mot de röda. Den gamla värnpliktslagen från 1878 kunde genast tas i bruk med i stort sett samma paragrafer som då.
I Sideby som då låg på gränsen till de rödas område bestämdes att alla mellan 18 och 35 år skulle inkallas i krigstjänst och resten upp till 60 år skulle ha vakttjänst. Sidebyborna räknade med att rödgardisterna plötsligen kunde anfalla norrut från Sastmola och då gällde det att vara beredd.
Den 9 februari 1918 publicerade tidningen Syd-Österbotten flera intressanta kungörelser, som du kan läsa genom att klicka HÄR!
Den 18 februari beslöt den finska senaten, som var förlagd till Vasa att återuppta värnpliktslagen från 1878, vilket betydde att alla män i åldern 21 – 40 skall kallas till uppbåd. Lagen började dock inte tillämpas direkt utan man väntade först att jägarna skulle återvända från Tyskland. I väntan på jägarna så tränade de flygande kårerna exercis utan vapen på isen på Stadsfjärden.
Den 27.2.1918 skrev Syd-Österbotten att entusiasmen växer i Lappfjärd: Till staben i Lappfjärd infann sig en 78-års gammal gubbe, som anhöll om att få fullgöra vakttjänstgöring i det han yttrade: ”Jag är för gammal att gå ut å slåss, men jag orkar nog vakta vägarna, så länge de yngre är borta och rensar ogräset, bara ni ger något i händerna att ta ifrån mig med”.
En moder, vars son deltog i de heta striderna senaste måndag natt i Sastmola, yttrade: ”Jag är så innerligt glad över att de våra ha vunnit, fast de också skulle hämta hem min son död, så går det nog, blott vårt folk segrar”!
Den 25 februari 1918 var en stor dag i frihetskrigets historia, då S/S Arcturus förde med sin en stor mängd jägare till Vasa. De här jägarna hade i smyg begett sig flera år innan till Tyskland och där fått krigsutbildning. Vill du läsa mera om jägarnas återkomst till Vasa och om själva fartyget Arcturus, så klicka HÄR!
Kärlek och mod – dessa två skänkte oss landet vi äger, bar det ur vånda, mot ljus, på sköldar av flammande tro.
I Finland hade alla hoppats få militär hjälp från vår granne Sverige men regeringen där ville inte blanda sig i andra länders angelägenheter. Det här var en stor besvikelse i Finland, som på grund av detta måste söka hjälp i Tyskland. En stor mängd frivilliga från Sverige deltog däremot, för entusiasmen för vår frihetskamp var stor i det gamla broderlandet. Tidningen Pedersöre skrev i februari att ett 100-tal officerare har anmält sig till de finska fronterna. Den svenska regeringen godkände inte några permissioner utan officerarna måste ta avsked på minst 2 år, med risk att bli degraderade då de återvände. Röda korset i Sverige skickade i februari 2 ambulanser till Vasa för att användas i frihetskriget.
Den 4 mars 1918 meddelade senaten i Vasa att de kommit överens med Tyskland att de skickar trupper till Finland för att befria landet från de ”härjande ryska soldaterna och bolshevik-huliganerna”. Tyskarna hade dagen innan slutit fred med Ryssland och kunde nu avvara både trupper och vapen. Överbefälhavaren Mannerheim var av den åsikten att blott Finland erhåller vapen så klarar vi av huliganerna på egen hand men regeringen vill göra processen kort eftersom det röda gardet utfört avskyvärda våldsdåd i södra Finland.
Den 6 mars 1918 skrev en skribent i Syd-Österbotten en vädjan till alla de, som inte genom den allmänna värnplikten skickades till stridsplatserna, att de skulle ge ordentliga penningbidrag i stället. Läs HÄR!
Den 13 mars skrev en obekant skribent att inlägg i Syd-Österbotten, som till vissa delar kan vara aktuellt ännu i dag. Det handlar om livet på landet och du läsa det genom att klicka HÄR!
Den 10 april publicerade Syd-Österbotten en artikel som handlade om ”Intryck och erfarenheter från fronten” och du kan läsa den genom att klicka HÄR!
Mot nya mål och nya strider.
De erövrade vapnen från Kristinestad behövdes, för en stor del av skyddskåristerna skickades nu till Kankaanpää där rödgardisterna höll ställningarna. Tammerfors som räknades som rödgardisternas starkaste fäste skulle också intas och flera dagsmarkbor deltog i de striderna. Det var lite öster om Tammerfors som Anselm Agnäs stupade den 28 mars 1918. Om du vill läsa en tidningsartikel om hur det gick till då Anselm och många andra lappfjärdspojkar stupade , så klicka HÄR! Den 6 april kan vi läsa om ett stort antal sårade i striderna, bland annat Emil Rosenstedt från Perus.
Det är anmärkningsvärt att tidningarna inte alls var censurerade under inbördeskriget. Det föreslogs en gång att det inte skulle få skrivas vilka operationer som är på kommande men överbefälhavaren Mannerheim trodde att tidningarna nog själva skulle förstå vad de kunde skriva om. Tidningen Syd-Österbotten skrev mycket om striderna och intagningen av Tammerfors och allt detta kan du enkelt läsa genom att klicka HÄR!
Våra lokaltidningar publicerade under frihetskriget 1918 flera kampsånger och hyllningsdikter. En del av dessa kan du läsa genom att klicka HÄR! Under åren 1917-1918 skrev tidningen Syd-Österbotten i så gott som varje nummer om de grymma våldsdåd som rödgardisterna gjorde sig skyldiga till. Också i Kristinestad gick det hett till på mötena och vill du läsa mera om allt detta, så skall du klicka HÄR!
I Dagsmark folkskolas historik berättar Gunnar Gröndahl hur han i Dagsmark stod vid landsvägen i givakt med en träbössa då hästfororna från Lappfjärd körde förbi på väg till Filppulafronten. Han fick den uppfattningen att de allvarliga skyddskåristerna inte riktigt gillade att hans fosterländskhet. Gunnar och de andra elever var också hem till Agnäs bredvid folkskolan för att titta på den stupade sonen Anselm, något som lämnade ett djupt intryck på hans unga barnasinne.
Striderna i Tammerfors var de häftigaste under hela inbördeskriget men tack vare de hemvändande jägarna kunde den vita sidan segra. Den mest omtalade händelsen i Tammerfors är nog stormningen av rödgardisternas högkvarter Näsilinna, som du kan läsa mera om genom att klicka HÄR!
Flera soldater från Dagsmark fick medalj i maj 1921 för sitt deltagande i striderna i Tammerfors: Frans Lillsjö, senare Lövdahl, Elis Koskenkorva, Erland Norrgård, Anselm Agnäs, Johannes Storkull, Torsten Wadström, Karl Forslund, Josef Berglund, Josef Dahlroos, Viktor Lillsjö, Erland Korsbäck, Erland Andersson, Frans Westerback och Alfred Mattsson.
Erik Anders Sundholm och Anselm Agnäs var alltså de enda från Dagsmark som stupade under detta tragiska inbördeskrig år 1918. Betydligt större offer skulle det säkert ha blivit om inte militären i Finland skulle ha avskaffats i början på 1900-talet. Finländarna kunde hålla sig undan det första världskriget och den enda från Dagsmark som stupade var Josef Henrik Rosenback från Kvarnå. Han deltog bland de amerikanska trupperna i Frankrike där han sårades och sedan avled av skadorna hemma i Amerika. Vi står i dag i stor tacksamhets skuld till de styrande i Finland som lyckades med konststycket att hålla Finland utanför det första världskriget. Och vi skall heller inte glömma de personer som lyckades lösgöra vårt land ur Rysslands grepp. Att den operationen sedan ledde till inbördeskrig var tragiskt och såren efter detta krig läktes först långt senare. Befolkningen i Österbotten led minst av den röda terrorn som rasade i de stora städerna i södra Finland. Livsmedelsbristen var stor i hela landet och någon hjälp från utlandet kom inte. Tidningen Syd-Österbotten skrev i maj om ett byamöte som hade hållits i Dagsmark, det kan du läsa om genom att klicka här!
Ryssbrudarna.
De flesta av de ryska soldaterna hade varit stationerade i Syd-Österbotten under en lång tid och träffade då flickor från orten, som de umgicks med. De här flickorna eller de så kallade ryssbrudarna fick utstå ett som annat då deras rysskavaljerer skickades tillbaka till hemlandet. Vill du läsa mera om vad som hände, kan du klicka här!
I tidningen Syd-Österbotten fanns ett inlägg skrivet av signaturen ”Lunkentus” den 6.2.1918. Det är skrivet på dialekt och vill du läsa den, så klicka här!
Övrigt.
Om du vill läsa en lång och ingående artikel om bildandet av de olika skyddskårerna i Syd-Österbotten, som hörde till Kristinestads krets, så skall du klicka HÄR!
Efter frihetskriget ordnade skyddskårerna ofta tävlingar i till exempel skytte och idrott. Kristinestadskretsen instiftade ett vandringspris i terränglöpning men efter 3 år upphörde tävlingarna på grund av dåligt intresse. Lappfjärds skyddskår som hade de två senaste inteckningarna i priset behöll då vandringspriset och vill du läsa mera om vad som hände med detta vandringspris, så klicka HÄR!
I juli 1921 sammanslogs 3 avdelningar till en krets, så här skrev Hufvudstadsbladet 11.7.1921: Skyddskårerna. Kristinestads, Lappfjärds och Tjöck skyddskårer ha numera sammanförts till en skyddskårskrets, till vars chef utnämnts hovrättsauskultanten Emil Ingves. Till lokalchef för Kristinestads skyddskår har förordnats forstmästaren Kurt Åge Brunberg, till lokalchef för Lappfjärd skyddskår stud. Torsten Wadström och som chef för Tjöck skyddskår kvarstår Oskar Guss.
Foton:
Om du vill läsa en kort personbeskrivning om Svinhufvud, så skall du klicka HÄR!