I januari 1947 höll stadsdirektör Dahlström ett föredrag i arbetarinstitutet, som han kallade stadens 5-års plan. En del av föredraget handlade om skogarna och så här sade han då. Renskrivet av Lasse Backlund i mars 2025.
Stadens största kapitaltillgång, om man utgår från avkastningen är utan tvivel i stadens besittning varande skog. Den totala skogsarealen har beräknats till c. 2 400 hektar och enligt den senast i kraft varande skogshushållningsplanen skulle den största årliga tillåtna avverkningen belöpa sig till 4 400 m³ fast mått eller c. 6 500 m³ travat mått.
Denna av skogshushållningsplanen förutsatta årsavverkningen har emellertid i synnerligen hög grad överskridits, beroende på att särskilda omständigheter tidigare föranlett stadens myndigheter att i finansieringssyfte avverka mera. Detta skedde t. ex. när svenska samskolan byggdes eller senare när de statliga myndigheterna under våra krig och allt ännu förelagt staden virkeskvoter, vilka mångfaldigt överstiga årstillväxten i skogarna.
Under de senaste 17 åren, således sedan 1930 skulle den tillåtna årsavverkningen, enligt skogshushållningsplanerna ha stigit till i runt tal 67 000 m³ fast mått, under det att den faktiska avverkningen stigit till c. 86 500 m³. Härav ser man utan vidare att ett betydande skogskapital gått till spillo. Härvidlag kan man säga att man uppoffrat framtida nyttigheter för de man kunnat köpa i dag. Om detta varit en klok politik är tvivel underkastat, men har staden utan tvivel varit ställd mot väggen i många fall och varit tvungen att skaffa penningar där den det kunnat.
Det är utan tvekan klart att skattebetalarna inte har mäktat komma ut med alla de miljoner som överavverkningen enbart under krigsåren representerade. Skogen har varit och kommer fortfarande, trots att säkerligen nu i mindre omfattning, att vara en sparbank för staden, där uttag gjorts med friskt mod under årens lopp, men insättningarna dess värre varit små. Staden, liksom varje framsynt skogsägare överhuvudtaget, bör emellertid tänka på, att ordspråket ”bättre sent än aldrig” även i detta fall har sin tillämpning.
Vad kan man nu rekommendera för skogsvårdsåtgärder för att i någon mån kompensera de svåra åderlåtningar som verkställts i stadens skogar. Enligt uppgifter erhållna från skogsmannahåll torde de mest aktuella skogsvårds- och skogsförbättringsåtgärderna i detta nu vara att beså och plantera de kalytor, som uppkommit under de senaste skogsavverkningarna genom kalhuggning av skogar i underproduktion. Sådana finnas i Kristinestad i överflöd. Det är i främsta rummet gamla trögvuxna granbestånd som avverkats där granen har trängt in på tallmark och fört en tynande tillvaro.
I vår skall omkring. 8 hektar av dessa kalytor besås med tallfrö, ifall tillräckligt med arbetskraft står till buds. Så fort plantor hinner uppdrivas i plantskolan kommer kalytor på bättre mark att planteras.
Det frö som skall användas till utsäde, bör enligt vetenskapens senaste rön härstamma från bestånd så nära som möjligt den ort där kulturerna skola utföras. Detta måste göras för att plantorna skall bli härdiga och tåla klimatet på såningsplatsen. Dessutom måste fröet helst härstamma från elitstammar, eftersom rasegenskaperna går i arv även hos träden och därför är av största vikt att fästa I uppmärksamheten på att fröet skall härstamma från träd med god såväl stam som form på kronorna och att träden i fråga har en god växtkraft för erhållande av god kvalitet även största möjliga kubikmassa per hektar.
Förutom sådderna och planteringarna är skogsdikesrensningarna mest aktuella beroende på att dessa arbeten legat nere under kriget och därefter, i brist på arbetskraft. Det är fråga om flera kilometer med diken, som är i behov av en nödvändig upprensning. Envar torde förstå betydelsen av att skogsdikena hållas öppna.
Härefter kommer i betydelse plantröjning och hjälpgallring av unga överslutna bestånd. Plantröjningarna och hjälpgallringarna komma i fråga för flera tiotal hektar och de är i allmänhet nödvändiga på utdikade kärrmarker.
Betande djur i skogen
Jag önskar för skogens del ännu beröra en sak, som torde omöjliggöra resultatet av alla planteringar och sådder, nämligen skogsbetet. Alla motsatta försäkringar till trots, förorsakar boskapen den största skada på plantorna. Boskapen gör skada både genom att trampa ned och avbryta plantor, varav följden blir, att en stor del av plantorna dör och av dem som överlever får de flesta fel.
Det har konstaterats, att på planteringsytor, omfattande tall, gran och björkbestånd, mulbetandet efter 3 år hade skadat alla björkplantor, så att de blivit odugliga, samt 10 procent av gran- och tallplantorna. Ännu större skada än nötboskapen gör får och getter, vilka redan efter några dagar hunnit förstöra såväl björk- som barrträdsplantorna.
Skogsbetets avskaffande hör också till stadens främsta framtidsuppgifter. Om inte mulbetet kan ordnas på annat sätt, så måste speciella betesplatser anordnas i skogen på därtill lämpliga marker. Härvidlag blir emellertid stängselfrågan svår att lösa, ty det lönar sig knappast att uppföra så kraftiga stängsel att de håller. Jag tror knappast jag överdriver, om jag påstår att Kristinestad torde vara den enda stad i riket som tillåter mulbete i sina skogar.
I detta nu är det omöjligt att ge exakta siffror på de skogsvårds- och förbättringsarbeten, som skall utföras inom de närmaste åren. Detta kan ske först sedan man sett hur mycket jordinlösningen kommer att verka på stadens skogar. Mycket arbete bör nedläggas för att befrämja skogens tillväxt. För att nu försätta stadens skogar i växtdugligt skick skulle åtgå åtskilliga av de miljonerna som under de närmaste åren uttagits därifrån. För övrigt anser jag, att en ny skogstaxation snarast möjligt bör utföras av därtill lämpad forstmästare. Den senaste skogshushållningsplanen utgick nämligen redan år 1945. Det torde inte vara tvivel underkastat att det högsta tillåtna avverkningsbeloppet kommer att nedsättas.