Det här är en del av det föredrag som stadsdirektör Dahlström höll i januari 1947, renskrivet av Lasse Backlund i mars 2025.
För tillfället kan vi säga Kristinestads utveckling i mycket råkat i dödvatten och kanske det vore skäl att därför spekulera hur förhållandena eventuellt kunde utveckla sig, såvida vissa premisser uppfylldes, och då hur stadens finanser kunde bära dessa långt framåt syftande kapitalutlägg.
Jag vill inte ge något belägg för att de åtgärder, som jag anser staden borde vidta för att i en framtid kunna stå sig i konkurrensen med andra städer, skulle vara av betydelse just i den ordning de kommer upp här, utan står det envar fritt att justera ordningsföljden och även komma med andra bättre förslag.
Jag vill då till först säga att ett av de viktigaste projekt staden har sig förelagd är förstärkandet av det elektriska belysnings- och kraftnätet. Det torde stå klart för envar, att någon industriell verksamhet, utveckling överhuvudtaget, inte kan tänkas utan elektricitet. Samhällets moderna utveckling karaktäriseras av växelströmmen. Våra dagars väldiga industrikoncerner och kulturella institutioner är otänkbara, utan tillgång till den moderna kraftkällan. Kristinestad har först på ett sent stadium fått el-ström. Först så sent som år 1900 grundades Ab Lumen, som i ett litet ångkraftverk i hörnet av Parmanskagatan och Staketgatan producerade likström med en 36 kW likströmsgenerator, 240 volt. 150 amp. med laddningsdynamo och ackumulatorbatteri.
Antalet lampor i privata hushåll var år 1910 endast c. 650. Beträffande gatubelysningen kan som en kuriositet nämnas att båglampor, med ett kraftigt sken men hög strömkonsumtion, kom till användning. På 94 st båglampor, som var i drift år 1910 bokfördes nästan lika mycket ström som hela den nuvarande gatubelysningen drar, nästan 40 år senare.
Den ström som levererades av Ab Lumen, måste emellertid ha varit av underhaltigt slag, eftersom staden tillsatte en belysningskommitté, som fick i uppdrag att utreda frågan om lämpligaste sättet att förse staden med tillräcklig elektrisk ström.
Härpå tyder även den skrivelse som Kristiinan kansallisseura år 1917 inlämnade till stadsfullmäktige i Kristinestad, och vari sällskapet påtalade ”de otaliga störningar och många svårigheter som den elektriska strömmen, till ytterlighet reducerad och som sådan även ytterst osäker, under innevarande belysningssäsong åstadkommit”. I skrivelsen heter det vidare ”Dessa saker äro så allmänt kända att vi utan att anföra exempel, kunna förbigå denna sida av saken. Däremot tål att understrykas det beklagansvärda faktum, att den för stadens framåtskridande absolut nödvändiga leveransen av kraftström blir omöjliggjord, så länge elektricitetsfrågan befinner sig på sin nuvarande ståndpunkt.”
Dessa ord kan med modifikationer gälla ännu i dag. Den tidigare nämnda belysningskommittén försökte utreda frågan om staden skulle bygga ett eget ångkraftverk, köpa forsar för kraftverksbygge eller köpa ström från redan igångvarande kraftverk.
Resultatet blev att staden inköpte ledningsnätet i staden samt skrev kontrakt med Ab Pärus – Fors Oy beträffande strömleverans från detta bolags båda vattenkraftsanläggningar i Pärusfors och Storfors. Enligt detta avtal skulle bolaget leverera åt staden 50-periodig växelström med en spänning av 20 000 volt intill 110 kVA, kilovoltamper, mätt på högspänningssidan vid stadens transformatorstation. På grund av variationer i vattentillgången erhölls till stadens transformatorstation, dock en betydligt lägre effekt, t. ex. År 1926 endast 47,5 kW.
Nu uttas i staden en effekt om c. 160 kW, c. 4 gånger mera än 1926, men bör nu beaktas att Pärus-Fors ledningsnät är knutet till den nya Harjavaltaledningen. Intressant och belysande för utvecklingens tendens är även, att konstatera att för 20 år sedan förbrukades i Kristinestad endast cirka 51,000 kWh, under det att förbrukningen nu uppgår till det 10-dubbla. Varpå beror nu den otillfredsställande strömleveransen. Vi kan utan vidare svara på den frågan.
Den högspänningsledning på 20 000 volt, med vilken strömmen matas till Kristinestad är alldeles för svag. Dessutom kommer som en synnerligen stor olägenhet att ledningsnätet på lågspänningssidan, alltså inom staden, är alldeles för svagt utbyggt.
Den nuvarande högspänningsledningen till Kristinestad börjar, utgående från huvudtransformatorstationen i Perälä, och går därifrån med 10 mm² kopparledning genom Bötom, Storå, Lappfjärd och Tjöck. Ledningens sammanlagda längd är c. 50 km och den utnyttjas efter hela sin längd. Av denna lednings totalbelastning tar Kristinestad c. 40 %.
Pärus – Fors inmatar sina kraftverks strömleveranser i denna ledning, men är den effekt som härifrån kan påräknas i hög grad beroende på vattenförhållandena i Lappfjärds å. Effekten varierar enligt gjorda beräkningar mellan 150 och 20 kW. Kristinestads nuvarande effektbehov är c. 160 kW, och den årliga tillväxten, om man antar att inga nya större industrier grundas, c. 10 % per år.
I enlighet med denna beräkning skulle effektbehovet till år 1960 växa till c. 600 kW. Om man bortser från att staden skulle bygga eget kraftverk, vilket för en så liten ort skulle ställa sig alltför dyrbart, föreligga två alternativ för att få en jämnare och i synnerhet för industrier effektivare ström till staden.
Alternativ 1.
Enligt det första byggs en 110 kV ledning direkt till Hava Oy:s ledning mellan Harjavalta-Gamlakarleby och byggs i Kristinestad en transformatorstation för 110/ 20 kV.
Kostnaderna för alternativ 1: 13 km 110 kV ledning av koppar med 70 mm² genomskärning, kostnad 10,4 miljoner, 3,000 kV A transformatorstation 110/20 kV, kostnad 11,5 miljoner eller sammanlagt 21,9 miljoner.
Alternativ 2.
Enligt det andra alternativet byggs en ny matarledning till Kristinestad från huvudtransformatorstationen i Perälä, antingen för en spänning om 20 eller 45 kV.
Kostnaderna för alternativ 2 är: 25 km 20 kV ledning med 25 mm² koppar, kostnad 3,9 miljoner.
Överföringsförmågan på dessa båda ledningar är tillräcklig, för vid användandet av 25 mm² koppar på 20 kV ledningen erhåller man ännu 1 200 kW och med samma genomskärning och 45 kV spänning är överföringsförmågan c. 5,000 kW.
– Såsom man genast finner ur de årliga omkostnaderna vid de olika alternativen är 20 kV ledningen billigast. Då denna ledning senare när behovet av effekt stiger, kan utbytas emot en 45 kV ledning, torde utan tvekan denna ledning ställa sig för staden fördelaktigast.
Visserligen finns ju de som påstår, att el-energins pris är lägre om leverans sker direkt från Harjavalta-ledningen än från Perälä, men kostnaderna för ränta och underhåll per köpt kWh, ställer sig ned nuvarande förbrukning synnerligen ofördelaktiga för alternativ 1, i jämförelse med alt. 2, nämligen resp. 4:50 mk och :85 penni.
Om el-priset från Hava kostar 70 penni per kWh, skulle priset om de årliga underhållskostnaderna samt amorteringen uppgår till 4:50 per kWh vid den nuvarande förbrukningen om ½ milj. kWh förbrukning, skulle el-strömmen kosta staden 5:20 per kWh. Om strömmen igen tas från Perälä skulle det motsvarande kostnaderna bli 85 penni plus mk 1:60, således mk 2:45 med nuvarande förbrukning.
Från Harjavalta-ledningen direkt skulle strömpriset således bli 2:75 mark dyrare per kilowattimme än från Perälä. Om förbrukningen skulle vara dubbelt större, d.v.s. 1 miljon kilowatttimmar per år, skulle förhållandet vara ett något fördelaktigare i det att prisskillnaden endast vore 90 penni per kilowattimme, d.v.s. dyrare från Harjavalta.
Med hänsyn till realiserandet av alternativt 2 kan ledningen antingen byggas av staden själv eller av Jyllinkosken Sähkö Oy, från vars transformator i Perälä ju strömmen skulle tas. I det senare fallet, vilket torde vara för staden det enda godtagbara förslaget, skulle staden ge ett lån åt bolaget, som svarade mot byggnadskostnaderna.
Denna 20 kV lednings byggande borde påbörjas fortast möjligt eller så snart material kan erhållas för ändamålet. I varje fall borde expropriationsförfarande snarast inledas med hänsyn till den mark över vilken ledningen kommer att dras.
Detta om den till staden kommande elektriska strömmen. Jag bör här kanske genast nämna, att det inte räcker, trots att kraftledningen redan vore en verklighet. Vi måste även ha ett tillräckligt kraftigt ledningsnät på lågspänningssidan. Såsom förhållandet nu är, torde det vara svårt att få motorer att gå på stadens västra sida, även om spänningen i transformatorn är normal eller t.o.m. över det normala. I stadens periferi, speciellt på stadens västra sida, kan det inträffa att ett helt kvarter kan få sin strömförsörjning förstörd, bara för att en konsument på samma linje råkar ta ut alltför stor ”ranson”.
Detta kan endast avhjälpas genom dragandet av betydligt kraftigare ledningar än de nuvarande.
Ett mål som staden nu allra först bör företa sig, är förbättrandet av den elektriska spänningen på stadens västra sida. För närvarande leds strömmen till stadens västra del genom en 380/220 V 50 mm² luftledning, och då matarledningens längd över bron är c. 340 meter är spänningsförlusten redan på denna ledningsdel 9-l2 % under den största belastningen och då fördelningsnätet på stadens område också under den växande belastningen blivit svagt, är följden den, att spänningen hos förbrukarna är så låg. att man inte kan tala om ordentlig belysning eller drivkraft. För att avhjälpa detta fel kan man:
-1) antingen förstärka det nuvarande distributionsnätet eller
– 2) leda högspänning över till stadens västra del och bygga där en eller två transformatorstationer från vilka energi skulle distribueras. Vid genomgåendet av dessa alternativ kan konstateras att man inte vid alt. 1 kan uppnå en lösning för längre tid utan står man inför samma problem förr eller senare. Alt. 2 skulle innebära den stora fördelen att överföringsförmågan är tillräcklig om också belastningarna skulle växa anmärkningsvärt.
Det senare alternativet borde snarast förverkligas, oberoende av om stadens strömförsörjning i en framtid ordnas på annat sätt. Jag har inbegärt kostnadsförslag för frågans lösning enligt det senare alternativet och skall i sinom tid förelägga det för stadsstyrelsen.