Uppgjort av Lasse Backlund i mars 2025. Uppgifterna är tagna ur gamla tidningar, främst Kristiinan Sanomat.
10 år efter att järnvägen från Seinäjoki till Kristinestad togs i bruk började man planera för en ny, normalspårig järnväg från Kristinestad, som skulle gå mot sydost till den lilla byn Riste i Kokemäki i Satakunda. Genom den byn gick från tidigare ett järnvägsspår mellan Björneborg och Tammerfors. Den nya planen hade gjorts av vägingenjören O. E. Alén. Björneborg stad var den största pådrivaren och den stad som ansågs ha den största nyttan av järnvägen.
Långs den planerade linjen skulle det finnas 7 stationer och 5 hållplatser. Den första stationen på linjen skulle ha funnits i Lappfjärd och de följande var Dagsmark, Vanhakylä, Storå, Kodesjärvi, Honkajoki, Haapakoski, Kankaanpää, Lavia, Kiikoinen och Kauvatsa.
De berörda kommunernas representanter samlades i juni 1924 på sparbankens kontor i Honkajoki, där det planerade projektet diskuterades. En grupp tillsattes och där invaldes stadsfullmäktiges ordförande Winqvist och borgmästare Granfelt. Från Lappfjärd tillsattes länsman Dahlström och J. Starcke.
Planerna på den nya järnvägen presenterades i augusti 1924 och den var tänkt som en naturlig fortsättning på den järnväg som planerades mellan Helsingfors och Riste. Det kastades också fram ett förslag att järnvägen skulle börja i Kauvatsa, för då kunde man spara i en järnvägsbro över Kumo älv.
Från stationen i Storå skulle järnvägen gå på sydvästra sidan av Lappfjärds å via Vanhakylä till Dagsmark. Ungefär en kilometer norr om Storabron skulle järnvägen gå över Lappfjärds å. Terrängen är hela vägen jämn och bra momark och delvis över odlade marker. Bron i Dagsmark skulle bli 26 meter lång och dessutom skulle det behövas två mindre broar med tre meters öppningar.
Järnvägen skulle dras mot korsningen Storåvägen-Bötomvägen och vidare mot Lappfjärd på landsvägens norra sida. I Lappfjärd skulle stationen finnas nära Isuls gård och därifrån till Lålby och därifrån vidare till stationen i Kristinestad.
Hela järnvägen uppmättes till 123 km och antalet broar var förvånansvärt lite. Kommunerna längs hela sträckning hade lovat ge marken gratis och därför skulle kostnaderna uppgå till endast 88 miljoner mark.
Granskningen 5–6 oktober 1924
På söndagsmorgonen den 5 oktober samlades en större grupp män i Kristinestad, som med bilar skulle företa en tvådagars resa ner till Riste i Satakunda. Med på den resan fanns ett 40-tal personer, varav 14 riksdagsmän. Dessutom deltog representanter för så gott som alla kommuner där järnvägen skulle dras och tidningarnas redaktörer från nästa hela landet var också med.
En del av dessa hade kommit till Kristinestad redan lördag kväll och en stor del kom med morgontåget från Seinäjoki. Staden bjöd alla deltagare på frukost på Stadshotellet där stadsfullmäktiges ordförande Winqvist var värd. Under frukosten betonade han betydelsen av den planerade järnvägen, som skulle binda ihop Suupohjaområdet med norra Satakunda.
Vid middagstid drog hela sällskapet i väg med elva bilar och första stoppet var i stadens hamn och järnvägsområdet i närheten. Sedan bar det vidare via Lappfjärd och Dagsmark till Storå, där ortsborna bjöd på smörgåsar och kaffe med hornorkestern från Vanhakylä spelade. Folkskollärare Hautala berättade under pausen att det är inte var första gången som järnvägen planerades genom deras kommun. När järnvägen mellan Tammerfors och Seinäjoki byggdes, så planerades det också för en direkt sträckning från Tammerfors till Vasa och den skulle i så fall ha gått genom Storå.
Hela gruppen övernattade i Luvia och följande morgon fortsattes färden ner mot Riste, där deltagarna igen kunde stiga på tåget. Alla var eniga om att linjen skulle behövas men riksdagsmännen befarade att det skulle bli problem med finansieringen. Den skulle skötas enbart med skattemedel, eftersom några större företag inte fanns i närheten.
Utvärderingen
Efter rundturen gjorde tidningarna en utvärdering av de orter som skulle beröras av den nya järnvägen och de började i Kristinestad.
Enligt inlandsfinländarna var Kristinestad en vacker stad på en vacker plats, till och med bättre än alla andra städer i Österbotten. Staden sträcker i syd-nordlig riktning och mindre i öst-västligt riktning. Utanför staden finns några fiskelägen och det är säkert på grund av dessa som staden brukar kallas för ”strömmingsbyn”.
Staden har i tiderna varit en betydande handels- och sjöfartsstad, därifrån tjära, havre och trävaror skeppats till många främmande länder. Importen har bestått av förbrukningsvaror och råmaterial till industrier, bland annat i Tammerfors.
Då järnvägen drogs från Tammerfors mot Vasa, långt bort från Kristinestad minskade handeln och sjöfarten betydligt. Efter den här förlusten är staden ändå mycket lönsam i fråga om utrikeshandel. År 1923 uppgick importens värde till 2,3 miljoner mark medan exporten var hela 25,2 miljoner.
Trots att sjöfarten minskat har staden nyligen byggt en ordentlig stenkaj, tullhus och nödvändiga magasin. Några större industrier finns inte i staden, efter att ”Mekaniska Verkstaden” avslutat verksamheten.
Två stora industrier har nyligen grundats i staden. Wihuris kopparslagari är en betydande leverantör av olika kopparprodukter. Den andra fabriken var Vesta, som på Varvsbacken tillverkade skidor i stora mängder främst för export till Sverige. Mängden skidpar kunde i bästa fall uppgå till 1 000 i månaden. Suupohjan Konepaja och Suupohjan Nahkatehdas var två mindre nystartade företag.
Staden äger stora marker, vattenområden och skogar som gör att staden är så gott som självförsörjande. I staden finns det ungefär 100 hästar och mer än 500 kor.
År 1927, i augusti avslog fullmäktige i Kristinestad ett förslag att staden skulle trycka upp en propagandabroschyr för banprojektet Kristinestad -Riste med rösterna 10 – 7.
År 1929, i juni hölls ett möte i Helsingfors där representanter från så gott som alla kommuner mellan Helsingfors och Kristinestad deltog. Mötet beklagade att den statliga järnvägskommittén inte har tagit med projektet i nästa 5-årsplan. Nu framkom det att Kristinestad inte längre var slutdestination utan järnvägen skulle dras till Kauhajoki i stället. En grupp med 14 personer tillsattes för att aktivt driva på projektet och från Kristinestad valdes dr. Runeberg.
Några statliga pengar för detta järnvägsprojekt beviljade inte och planerna glömdes och begravdes så småningom.