Sammanställt av Lasse Backlund i december 2024. Uppgifterna är tagna ur gamla lagfarter, mantalslängder, kyrkböcker och gamla tidningar. Susanne Bodman har hjälpt till med information om verksamheten på Hemslöjdsgården.
Gårdens historia
År 1810 fanns inte denna tomt, som under den svenska tiden låg just utanför tullstaketet. Omkring 1813 -1814 förvärvade cofferdieskepparen Petter Brunström den obebyggda tomten nere vid stranden.
År 1815 uppförde skepparen Petter Brunström (1763-1837) första delen av den gård på den nya tomten nr 46 i det fjärde kvarteret, som fortfarande står kvar. Petter var född i Jakobstad och som skeppare besökte han troligen Kristinestad, där han träffade Anna Maria Backman (f.1762). Det finns inga uppgifter på vilka fartyg, som Petter skulle ha varit skeppare på. Petter och Anna Maria gifte sig år 1786 och de fick fyra barn men endast två döttrar, som levde till vuxen ålder. Familjen bodde då på Strandgatan 59, söder om torget.
Anna Maria dog någon gång mellan 1793 och 1798 och år 1798 gifte Petter om sig med färgaredottern Clara Charlotta Bultz (1779-1799) från Kristinestad. Då Clara Charlotta avled gifte Petter om sig med hennes äldre syster Anna Elisabeth Bultz (1767-1838). Några barn med systrarna Bultz blev det inte.
Åren 1815 – 1825 ägdes tomten nr 46 i det fjärde kvarteret av skepparen Petter Brunström och hans hustru Anna. Hos dem bodde också pigan Rebecka och en dräng, som byttes varje år. Petters barn från det första giftet var då redan bortgifta.
År 1824 uppförde Petter Brunström en drängstuga som stod längs med Brunströmskagatan.
År 1830 hade den nya stadsplanen från 1825 tagits i bruk och tomten hade då fått numret 178 och den ägdes av skepparen Petter Brunström, som bodde med hustrun Anna och hos dem bodde också pigan Rebecka. Detta år byggde Brunström en lång uthusrad längs med Brunströmskagatan och den var 24 meter långt. Samma år byggde han ett annat uthus med stall och fähus i den norra rån och det var 19 meter långt.
År 1837, den 27 februari avled skepparen, änklingen Petter Brunström och gården och tomt nr 178 övertogs då av arvingarna, främst då enda levande barnet, dottern Maria Rebecca Holmström (1812-1840).
Johan Holstius tar över
År 1839, den 19 januari sålde Petter Brunströms arvingar gården åt krono- och stadskassören Johan Holstius (1805-1852). Köpesumman var 2 000 riksdaler, motsvarande 2 340 rubel silver. Holstius var född i Vasa men flyttade till Kristinestad 1833, då han gifte sig med Christina Holmström (1813-1848). Första åren i staden bodde de i Parmans gård på Strandgatan 55. De fick 8 barn och av dem levde 7 till vuxen ålder.
Holstius byggde genast till gården i den norra ändan, så att den blev 44 ½ alnar lång, lite över 26 meter.
År 1840 ägdes gården av Johan Holstius och hustrun Christina, som bodde där med tre små barn. Hos dem bodde också drängen Matts och pigorna Gustafva, Brita och Catharina.
År 1842 byggde Johan Holstius en bagarstuga med en spis och inmurad kopparkittel på tomten. Stugan var 8,70 meter lång och 5,40 meter bred och den låg vid den norra rån, nere vid stranden. Han byggde också ett vedlider och ett vagnslider detta år.
År 1845 tecknade rådman Johan Holstius en brandförsäkring på alla byggnader på tomten och han lät då rita upp en tomtkarta, som visade hur byggnaderna var placerade.
År 1848, den 29 april avled Christina Holstius och gården övertogs av arvingarna. Johan fick halva gården genom sin giftorätt och de sju barnen delade på den andra halvan.
År 1851 gifte Johan om sig med Maria Rebecka Sundman (1811-1907) och de bodde då i gården på tomt 178. Maria Rebecka var för övrigt syster till handlanden Erik Nils Sundman, som bodde i ”Glassbarshuset”.
År 1852, den 27 april avled rådmannen och handelsmannen Johan Holstius och han är begravd utanför Ulrika Eleonorakyrkan bredvid sin första hustru Christina. Gården övertogs då av Holstius sterbhus, med andra ord änkan Maria Rebecka en fjärdedel och de sju barnen tre fjärdedelar.
Häradshövding Roos tar över
År 1853, den 29 december sålde Holstius sterbhus tomten nr 178 med alla byggnader åt Lagmannen i Wasa Lagsaga, häradshövdingen Anders Jakob Roos (1795-1862) för 2 000 rubel silver. A. J. Roos var född i Lappfjärd och var son till Johan och Maria Roos. Anders Jacob var gift med Anna Christina (1794-1875), som var född Wenman i Närpes.
A. J. Roos hade under åren 1823 – 1841 verkat som borgmästare i Kristinestad och bodde då i den gård på Strandgatan 42, som han sålde åt Fremdeling. Han blev då utnämnd till landshövding i Kajana, där han verkade i flera år men återvände sedan till Kristinestad.
År 1855 ägdes gården av lagmannen A. J. Roos och hans hustru Anna. Hos dem bodde mamsellen Augusta Bergman, drängen Erik och pigorna Sofia och Stina.
Skräddareänkan Lundberg tar över
År 1857, den 12 januari sålde lagmannen A. J. Roos gården med därtill hörande donationsjordjord åt skräddareänkan Catharina Lundberg (f.1800 i Vasa) för 1 800 rubel silver. Hon var änka efter skräddaren Carl Gustaf Lundberg (1802-1847) och hade flera barn men det var endast tre döttrar, som levde till vuxen ålder. Catharina bodde följande år där med sin dotter Hedvig (f.1839), sin syster Ulrika och pigorna Erika och Greta. På hyra bodde f.d. studeranden Carl Sjöberg, som hade alkoholproblem och där bodde också skomakareänkan Wilhelmina Asplund och en musikdirektör och dennes bror.
År 1864, den 2 april avled skräddareänkan Catharina Lundberg och gården övertogs då av sterbhuset. I gården bodde då hennes dotter Hedvig och Catharinas syster Ulrika Eleonora Solfvin (f.1805) och som hade flyttat till staden år 1851.
År 1870 ägdes gården och tomten av Catharina Lundbergs arvingar och där bodde hela tiden hyresgäster. År 1870 bodde Catharinas dotter Maria (1824-1901) där med sin man, handlanden Isak Adrian Åberg (1823-1874) där och några år tidigare bodde skeppareänkan Johanna Samulin (1813-1869) där med dottern Sofia. Johanna Samulin var född i Gamlakarleby och var änka efter skepparen Carl Henric Samulin (1811-1851). Kompositionsarbetaren Johan Tillgren bodde där en tid med hustrun Johanna och flera barn.
Bokhållare Åkerman tar över
År 1874 avled handlanden Isak Adrian Åberg och då passade de andra sterbhusdelägarna på att sälja gården på offentlig auktion. Auktionen utannonserades i Allmänna Tidningen, kungjordes i stadens kyrka och utropades i gathörnen. Vid auktionen gavs det högsta budet av handelsbokhållaren Gustaf Åkerman genom ombudet Otto Wendelin, som bjöd 3 100 mark. Åkerman byggde då ut huvudbyggnaden i den norra ändan, så att den fick den längd som den har i dag.
År 1880 ägdes tomten nr 178 och gården av handelsbokhållaren Gustaf Engelbert Åkerman (född i Åbo 1823-1881) med hustrun Wilhelmina (född Siljander i Jakobstad 1827-1886) och barnen Olga (1855-1939), Otto (1857-1896), Gustaf (1861-1918) och Ida Mathilda (1866-1941). Hos dem bodde också pigan Anna Småträsk (f.1853). På hyra bodde jungfrun Sofia Moliis och garvareänkan Alexandra Renfors (f.1825) och hennes syster Amanda Starcke (f.1830). Där bodde också förre folkskolläraren Gustaf Stenberg (f.1816) med hustrun Ulla och dottern Maria (f.1843).
År 1881, den 24 februari avled bokhållaren Åkerman och gården och tomten övertogs av änkan Wilhelmina, som tack vare ett inbördes testamente kunde sitta i orubbat bo.
År 1885 hade ju tomten och gården övertagits av handlandeänkan Wilhelmina Åkerman (1827-1886) och med henne bodde de 4 barnen. Hos dem bodde också pigan Wilhelmina Frisk (f.1857). Lärare Stenberg och jungfrun Moliis bodde också kvar.
År 1889 avled gårdsägaren Wilhelmina Åkerman och gården övertogs då av arvingarna och där bodde endast dottern Olga (f.1855). På hyra bodde folkskolläraren Gustaf Stenberg med sin dotter Maria (f.1843) och jungfrun Sofia Moliis (f.1808). På hyra bodde också bryggmästaren Jakob Lindqvist (1852-1904) med hustrun Ida (f. Hjulman 1860-1935) och de hade en piga som också hette Ida.
Barnhemmet i Kristinestad tar över
År 1889, den 28 oktober sålde Åkermans arvingar gården och tomten 178 för 3 300 mark åt föreningen ”Barnhemmet i Kristinestad”. Från föreningens sida undertecknades köpebrevet av dess sekreterare, Charles Nordlund. Föreningens ändamål var att i sitt hem underhålla och kristligen uppfostra värnlösa eller i olyckliga förhållanden uppväxande fattiga barn.
Så gott som genast inrättade föreningen ett barnhem i gården. Till föreståndarinna antogs Maria Brommels (f.1847) som också bodde i gården. Hon hade tidigare bott på Östra Långgatan 74. År 1892 fanns där 12 pojkar och 14 flickor intagna. På hyra bodde tidigare ägaren Olga Åkerman (f.1865).
Staden subventionerade det Norra barnhemmet årliga med stora bidrag. Förutom detta barnhem fanns det i söderstan också det privata Swanströms barnhem.
I början av 1900-talet konstaterade Norra barnhemmets direktion att deras utrymmen inte räckte till för dess verksamhet. Som mest hade barnhemmet – år 1895 – haft 44 barn och trots att antalet minskade efter det, behövdes mera utrymmen.
Stadsbyggmästare Holmström fick år 1904 i uppdrag att uppgöra ritningar för en tillbyggnad och att uppgöra kostnadsförslag. Han föreslog då att en ny byggnad skall uppföras på tomten i den norra rån och att verandan på huvudbyggnaden skall byggas in.
Holmström räknade ut att tillbyggnaderna skulle kosta 20 650 mark men för den goda sakens skulle så kunde han tänka sig att själv uppföra byggnaderna för 17 000 mark. Stadsfullmäktige godkände hans anbud och tog pengarna ur brännvinsvinstmedelsfonden. Högst troligt var det vid denna renovering, som byggnaden försågs med en ordentlig stenfot av kilade stenar.
Barnhemmets brandförsäkringen 1905.
År 1905, den 2 januari tecknade föreningens viceordförande Alfred Carlström en ny brandförsäkring, eftersom huvudbyggnaden hade renoverats och byggts till. Alla andra byggnader hade nyligen uppförts och till försäkringen bifogade han denna tomtkarta.
Alla byggnader, planken och inkörsportarna försäkrades för 25 100 mark tillsammans.
År 1905 avgick barnhemmets föreståndarinna Maria Brommels med pension och direktionen valde då Ida Holmberg till hennes efterträdare. Hon var hemma från Helsingfors men var just då föreståndarinna för ett barnhem i Suomussalmi. Ida var tjänstledig ett par månader år 1907 och vikarierades då av Blondina Sundqvist.
Ida Holmberg stannade bara till november 1907 och då valde direktionen Fanny Berg till föreståndarinna, bland 17 sökande.
År 1910, i augusti fick det Norra barnhemmet ekonomiska problem, då det visade sig att dess ekonom och bokförare Emil Axelin hade försnillat en stor del av dess pengar. Vid en revision kom det fram att föreningen hade oväntade skulder på 13 880 mark, en stor summa den tiden. Axelin påstod att han hade lånat pengar åt barnhemmet ur egen ficka och därför hade stora fordringar på barnhemmet. Trots stadens årliga bidrag meddelade föreningens direktion att de inte kan fortsätta verksamheten då pengar saknas.
På något vis lyckade de ändå hålla verksamheten i gång. Det var nära att staden skulle tvingas ta över barnhemmet men direktionen lyckades göra en rekonstruktion av verksamheten, så att barnhemmet kunde fortsätta.
År 1914 anställdes Helmi Forsman från Kristinestad som föreståndarinna och till sin hjälp hade hon hela tiden ”någon hjälpreda eller piga”. Helmi hade tidigare skött både Nykterhetskafé och läsesalen, så länge de fanns. Barnhemmet hade då endast 9 barn intagna, det lägsta antalet under hela dess historia. Mot slutet av årtiondet fanns det omkring 15-20 barn intagna. En orsak till ökningen var att sommaren 1917 upphörde Svanström med det södra barnhemmet och en del av barnen därifrån placerades då på det norra. Det stora problemet var att norra barnhemmet inte tog emot små barn under 5 år och sådana fanns det många av på det södra.
År 1915, den 29 november tecknade direktionsordförande Josefine Lund en ny brandförsäkring på de fyra byggnaderna, eftersom dess värde har stigit sedan förra gången. Byggnaderna försäkrades nu för 35 700 mark och försäkringen tecknade hon i stadens namn. Detta fick borgmästare Elis Granfelt att reagera och han skrev ett brev till försäkringsbolaget att byggnaderna inte är stadens, utan tillhör barnhemsföreningen.
År 1924, i april anställdes Hilja Fagerström från Gamlakarleby till föreståndarinna och barnhemmet hade vid denna tid omkring 25 barn i vård. I början av 1930-talet fanns det omkring 15-20 barn i vård men antalet sjönk och mot slutet av årtiondet övertog staden vården av utslagna barn.
Kristinestadsnejdens Hemslöjdsförening tar över
År 1938, den 8 augusti sålde Norra Barnhemmet i Kristinestad r.f. tomten nr 178 med alla byggnader åt Kristinestadsnejdens Hemslöjdsförening r.f. För barnhemmets del undertecknades köpebrevet av Anni Cedervall och dess ekonom Henrik Sandlund och för Hemslöjdsföreningen av Frans Henrikson och Lennart Norrvik. Köpeskillingen var 100 000 mark och den skulle betalas före tillträdet den 1 september. Affären finansierades genom att uppta inteckningslån i Kristinestads sparbank.
Hemslöjdsföreningen hade till uppgift att grunda och upprätthålla en eller flera svenska hemslöjdsskolor, såväl manliga som kvinnliga.
År 1938, den 10 oktober kunde Österbottens ambulatoriska manliga slöjdskola starta sin verksamhet i Hemslöjdsföreningen utrymmen, som då hade renoverats för dem.
Den här verksamheten ser inte ut att ha blivit långvarig för på 1940-talet bodde det flera hyresgäster i gårdarna.
Under och efter kriget bodde bland annat chauffören Arne Björs (f.1903) där med hustrun Hilja Onerva (f.1911i Kymi) och sonen Bror, Amanda Hannus bodde där med sin fosterdotter Karin Elisabeth (f.1927) och arbetaren Yrjö Latvatalo (f.1912) från Storkyro bodde där med sin hustru, som var hemma från Sideby.
År 1950, i oktober bestämdes det att Hemslöjdsföreningen skall överta den kvinnliga ”Väv- och handarbetsskolan” i Kristinestad, som då var inrymd i övre våningen på Castrénska gården på Strandgatan 55. Det var Fruntimmersföreningen som redan år 1895 hade startat denna vävskola, som under en lång tid verkade i Arbetets Vänners lokal på Östra Långgatan.
Utrymmena skulle genast renoveras för att passa hemslöjdsskolans verksamhet, som kunde inledas följande år. Renoveringen blev att kosta 1,3 miljoner mark och det var stadsbyggmästare Hjalmar Nylind, som övervakade arbetet. Skolan som var 1-årig kallades i folkmun ”Vävskolan” tog efter detta emot endast kvinnliga elever från hela svenska Österbotten.
Huvudbyggnaden togs i bruk för själva vävskolan medan gårdsbyggnaden, som var uppförd år 1904, kunde användas som elevhem efter en renovering. År 1953 i maj kom inspektor Toini-Inkeri Kankkonen på ett 2-dagars granskningsbesök. Hon hade inget negativt att säga och hon berömde både vävskolan och byggnaderna. Speciellt glad var hon för det trivsamma elevhemmet och för de fina arbeten som eleverna kunde visa upp.
Läsåret 1952-1953 blev något av ett rekordår för vävskolan och föreståndarinnan Martha Nurmio kunde gläda sig åt att 15 elever fick avgångsbetyg. Av dessa 15 hade 9 elever bott i det trivsamma elevhemmet. Med hemslöjdslärarinnan Signe Salminens hjälp fick elevernas arbeten ett värde på hela 1,2 miljoner mark. Sju elever fick stipendier uppgående till totalt 190 000 mark.
Några stora mängder elever fick inte vävskolan i fortsättningen och till på köpet var de flesta från andra orter. Till exempel år 1966 hade skolan bara fem elever men kunde ha haft plats för ett par till. Av de här fem eleverna var två från Påskmark by och tre från Malax.
År 1968 kunde nya föreståndaren Anna-Maj Andlin ”varmt” rekommendera vävskolan, eftersom byggnaden just hade fått centralvärme. För undervisningen måste eleven betala 35 mark och att bo i elevhemmet kostade 5 mark och Andlin tyckte att vävskolan gav en bra grund för vidare utbildning.
Förutom den teoretiska och praktiska undervisningen i vävning och sömnad, gavs också lektioner i affärslära, bokföring, samhällslära och svenska.
År 1971 på våren fick 8 flickor sina betyg och av dem var 2 från Bötom, 3 från Lappfjärd, en från Tjöck och resten var hemma från andra orter. Föreståndaren Gun-Britt Häggblom gladde sig åt att yrkeutbildningsstyrelsen hade gett dem ännu ett nådeår. Men på hösten var hon igen bekymrad, för då höstterminen inleddes fanns där bara tre elever. Tre elever till hittades, så på våren kunde sex flickor utdimitteras och samtliga var från närområdet.
År 1972 på hösten var Gun-Britt, som nu hade gift sig med Per Thomasfolk från Tjöck orolig att skolan inom en nära framtid kommer att sammanslås med den i Kvevlax. Undervisningen kommer då att ske där medan endast kortare kurser kan hållas i Kristinestad. Hon vädjade till flickföräldrar att skicka dem till vävskolan, som hade utbildning 38 timmar per vecka. Av dessa var 19 vävning, 6 var sömnad medan resten handlade om allmänna ämnen. Endast 10 mark i månaden kostade det att bo på internatet, redan det var en orsak att gå i skolan.
Senare på hösten hölls ett möte i Helsingfors där representanterna från Kristinestad ville ha åtminstone en filial under Kvevlax, eftersom det var enda yrkesutbildningen söder om Vasa. Ett visst samarbete med Sydösterbottens medborgarinstitut hade inletts.
År 1973 i januari meddelade representanter från hemslöjdsskolorna i Terjärv och Kristinestad att de snart kommer att gå samman med den större skolan i Kvevlax. Detta eftersom myndigheterna hade meddelat att de inte längre godkänner bidrag till några enlärarskolor. Till höstterminen 1973 hade tolv elever anmält sig, så läget var bättre än tidigare år.
Den tillfälliga uppgången blev kortvarig och till exempel år 1974 var föreståndaren Gun-Britt Thomasfolk märkbart bekymrad, då sex elever hade anmält sig med bara fem började. Nu fattades 3-4 elever och hon vädjade till Marthaföreningar i byarna att de skall uppmana flickorna att börja i vävskolan.
Hemslöjdsföreningen fick 75 % i statligt bidrag för verksamheten men kravet på åtta elever var svårt att fylla. Närpes Tidning skrev vid avslutningen i maj 1975 att skolan nu är på fallrepet. Skolan hade då haft elever från Kristinestad och Tjöck men också från Närpes, som saknade dylik skola.
År 1975 i april beslöt skolans direktion att skolan skall få ännu ett nådeår, ifall åtta elever anmäler sig inom maj månad. Om inte tar de till alternativ 2, som betyder att skolan läggs ned, undervisningen flyttas till Kvevlax och att i Kristinestad kommer att inrätta en rådgivningsstation för hemslöjd.
På våren 1976 slutade vävskolan i Kristinestad sin verksamhet. I stället ordnades det kortare kurser, till exempel i medborgarinstitutets regi eller i hemslöjdsföreningens regi i vävskolans tidigare utrymmen.
Svenska Litteratursällskapet tar över
År 1984, den 14 mars på ett andra årsmöte beslöt mötesdeltagarna att Hemslöjdsföreningens tomt och gård skall säljas åt Svenska Litteratursällskapet för 30 000 mark. Köpebrevet uppgjordes den 26 april och från föreningens sida undertecknades det av nyvalda ordföranden Lars Axén och tidigare ordföranden Annel Axén, som nu var kassör. Från Litteratursällskapets sida undertecknades köpebrevet av dess ombud Stig Forsström. Litteratursällskapet finansierade affären och den efterföljande renoveringen med pengar – mellan 200 – 300 000 mark – ur Frans Henriksons fond.
Under hembygdsrådet Lars Axéns ledning inledde Litteratursällskapet en omfattande renovering av byggnaderna och till sin hjälp hade han bland annat målarmästaren Rune Wicklén. Efter renoveringen hyrde och använde hemslöjdsföreningen och medborgarinstitutet byggnaderna för sin verksamhet. De allmänna ”vävstugorna” blev snabbt populära med handledaren Gun Mannfolk och de 13 vävstolarna var i flitig användning i slutet av 1980-talet. Byggnaderna hyrdes också ut åt andra behövande.
År 1991, i juli startade Österbottens svenska hemslöjdsförening ett projekt som skulle göra Hemslöjdsgården i Kristinestad till ett centrum för hemslöjd och konsthantverk. En arbetsgrupp bestående av Kaj Björni, Lars Axén, Kurt Gullberg från landskapsförbundet, Valdemar Back, Gun-Britt Thomasfolk och Anna-Maija Backman vidtalade målarmästare Rune Wicklén att han skulle bli rådgivare vid centret. Utbildningsstyrelsen beviljade statsbidrag för Wickléns anställning under ett halv års tid. Uthuset måste renoveras och byggas om till snickarverkstad och så skulle en renoveringsbank inrättas.
År 2003 tyckte Lars Axén och Matts Eklund att Hemslöjdsgården kunde göras till ett turistcenter för Sydösterbottens tre städer och de omkring liggande kommunerna. De hoppades att Svenska kulturfonden skulle stå för finansiering och kulturdelegationens ordförande Alice Lillas tyckte ”att det var ett intressant och spännande projekt”.
Nya ägare
År 2011 överlät Svenska Litteratursällskapet tomten och alla byggnader åt dess underförening Svenska Kulturfonden.
År 2013 bildade Svenska Kulturfonden en fastighetsstiftelse, som fick i uppgift att äga och förvalta Kulturfondens fastigheter. Dit hörde bland annat Hemslöjdsgården i Kristinestad.
År 2017 inledde stiftelsen en total och genomgripande renovering av byggnaderna på Hemslöjdgårdens tomt och följande år kunde vänstugan Primula och Hemslöjdsföreningen ta i bruk de nya utrymmena.
I dag är det Svenska Kulturfondens Fastighetsstiftelse som äger alla byggnader och hyr ut dem åt Kristinestadsnejdens hemslöjdsförening r.f. som bedriver en livlig verksamhet. Byggnaderna är alla i gott skick och i daglig användning.
Förutom för den egna verksamheten hyr föreningen också ut gården åt andra föreningar och också åt Medborgarinstitutet. Föreningens styrelse planerar verksamheten och ordnar i detta nu kurser i vävning som är husets varumärke, folkdräktsömnad, broderigrupp och har varje vecka handarbetscafé.,
Föreningens ledord är ”Hantverk, Kreativitet och Välmående” och ännu i dag används stadgarna som föreningens grundare, kommerserådet Frans Henrikson instiftade.
Övrigt
Vänstugan Primula i gårdsbyggnaden
År 2007 inledde Vänstugan Primula social verksamhet i gårdsbyggnaden. Dess uppgift är att erbjuda psykosocial verksamhet och att förebygga mental ohälsa och kunna erbjuda social samvaro för de enskilda individerna. År 2015 grundades Psykosociala föreningen Primula r.f. som är en underförening till Psykosociala förbundet.
Primula bedriver sin verksamhet på bidrag från olika fonder och från staden Kristinestad.
Frans Henriksons uterum
År 2017 planerade konstnär Maria Nordbäck ett uterum för att hedra Frans Henrikson.
Yttergrunds fyr som miniatyr
År 2021 fick Mikael Ekholm en idé att han skulle tillverka en miniatyrmodell av fyren på Yttergrund i Sideby. Tillsammans med Rolf Mattfolk och Mikael Bodman från Kristinestad tillverkade de den första miniatyren i verkstaden på Hemslöjdsgården, och den placerades sedan där ute på gårdsplanen. Den väckte så pass mycket uppseende med sina blinkande lampor att fyrarna började tillverkas på kurser i verkstaden. Ca 7 personer kan delta i en kurs och hittills har ett 20-tal fyrar tillverkats och de finns i dag på många privata och allmänna strandtomter och gårdsplaner.
Originalfyren finns på Yttergrund i Sideby och den togs i bruk år 1892 och var då Finlands högsta fyr. Med sina 43 meter är den i dag den nästa högsta fyren. Miniatyrerna görs i skala 1:20.
Det Wendelinska julkorset
År 2009 beslöts i Hemslöjdsföreningen att de skall ta reda på om ett exemplar av det Wendelinska julkorset möjligtvis finns på ett museum i Jakobstad, som Hilma Stockhammar hade skrivit i sin bok ”Flydda tider”. Något sådant fanns inte i Jakobstad men däremot fanns på Österbottens museum ett julkors i dåligt skick.
Undersökningarna bekräftade att det är just det, som Hilma Stockhammar i boken beskriver som ”ett utsökt vackert, stort julkors”. Med stor säkerhet bestämdes att det måste vara kommerserådet Simon Anders Wendelins dotter Ida, som på egen hand hade tillverkat originalet. Noggranna ritningar av Idas julkors gjordes och det har efter det tillverkats omkring 20 nya julkors i snickeriverkstaden på Hemslöjdsgården.
