Då stadens borgare tog till vapen

Denna artikel skriven av Walter Sjöblom publicerades i Syd-Österbotten 30 juli 1949, i samband med firandet av stadens 300-åriga historia. Renskriven av Lasse Backlund i augusti 2024.

Till borgerskapets skyldigheter i konungariket Sveriges städer hörde redan tidigt förpliktelsen att vaka över den allmänna säkerheten på respektive orter. I 1619 års stadga om städernas organisation läses om borgerskapets lokala värnplikt följande: ”Alla de, som i staden bygga och bo, skola vara försedde med över- och undervärjor och årligen en gång om året den 1 april låta sig finna tillstädes vid mönstringen. Eljest, där han på sina torftiga ärenden förrest är, låta sig därhos hos mönstringen enskylla; där sina vapen icke dess mindre skåda låte vid 40 marks straff oss och staden till treskifte.”

 Dessa bestämmelser blev efter hand skärpta. Med 30-åriga kriget blåste friska, krigiska vindar in över det svenska väldet. Med svärd i hand dikterade segerrika svenska krigare villkoren för Westfaliska freden och skapade därmed den svenska stormakten. Men Sverige, som hädanefter mot avundsamma, folkrika länder måste värna sin nyvunna maktställning, var geografiskt sett litet, dess besittningar låg spridda, och dess folk var fåtaligt. Dess enda möjlighet att i det långa loppet framgångsrikt kunna värna sin position låg i att det, väpnat till tänderna, i varje ögonblick vapenövat stå redo att blodigt tillbakavisa varje fiende, som försökte komma det till livs.

Man förvånar sig därför inte över att också de fredliga svenska köpstäderna fick en så krigisk organisation, som förhållandena rimligtvis medgav.

Även Kristinestads borgerskap underkastades tidens och tidsandans civila värnplikt.

Om den genomfördes där omedelbart efter stadens grundläggning har jag inte haft möjlighet att utröna. I stadens arkiv saknas tyvärr domböckerna från de första åren av samhällets tillvaro. Säkert hade de, om de funnits att tillgå, kunnat lämna värdefulla upplysningar i berört avseende. I viss grad sannolikt förefaller det mig dock, att staden under sina första år var befriad från denna civila militära besvärlighet och att en sådan först år 1658 pålades densamma.

Den äldsta i stadens ägo befintliga domboken är av nyss nämnda år, och den meddelar följande:

Den 9 januari 1658 publicerades på rådstugan ett brev från stadens borgmästare, som för tillfället befann sig på resa. Borgmästaren hänvisade till en från landshövdingen tidigare anländ skrivelse rörande här ifrågavarande sak, och framhöll, att borgerskapet ovillkorligen skulle med sina drängar göra sig redo att „låta sig två gånger i veckan exerceras av gamla officerare och att förskaffa sig musketörer, pikar, undergevär och ammunition, detta inom en månads tid.”

Tredska skulle straffas med 40 marks böter. I samma skrivelse åläggs också stadens donationsbönder i Tjöck att med gevär, „som de hava kunna” infinna sig till dessa krigiska övningar.

”Men”, heter det i fortsättningen, ”rådet och det närvarande borgerskapet, som var fåtaligt, kunde dock ej annorlunda sluta än att förbida borgmästarens hemkomst, och sedan är meningen att skriva välborne herr landshövdingen till och herr landshövdingen giva tillkänna, att om rytteri förefaller det alltför svårt.”

Det närvarande borgerskapet sade sig dock gärna „alla vara i parat och beredskap, där något på färde komme, såsom ville de ock gärna förskaffa sig sådana gevär, som här kan finnas att bekomma. Till exrceitien nekade de icke. Men ammunition fanns här intet att få. Dock avsades, att samtelige borgerskapet och bönderna från Tjöck skulle vara tillstädes att låta rotera sig.”

Av innehållet i dombokens här återgivna paragraf, synes det mig tydligt framgå att dittills någon borgarmilis, något ”borgargarde” inte existerat i Kristinestad.

Intressant  hade det varit att ta del av innehållet i landshövdingens tidigare åberopade skrivelse till borgerskapet. Där talas ju också om önskvärdheten av att borgerskapet uppställer ett rytteri, således inte bara infanteri, såsom varit att vänta. Att borgerskapet i det lilla, fattiga samhället, vars hela invånarantal vid denna tid inte uppgick till mera än högst 150 personer och donationsbönderna sannolikt till föga mer än ett 70-tal, skulle mäkta uppställa både en infanteri- och en kavalleritrupp i något så när tillfredsställande militärutrustning, var naturligtvis otänkbart.

Av en följande brevväxling mellan staden och landshövdingen framgår emellertid, att borgerskapet ”för sin fattigdoms skull tillsvidare befriades från skyldigheten att göra tjänst till häst”. En kännbar lättnad alltså!

Den 11 februari 1658 „roterades borgerskapets samtliga drängar, som hemma stadde vore och nu tillstädes, samt tjöckbönderna med sina söner, som dugliga äro att bära gevär.”

Tyvärr upplyser förefintliga handlingar inte oss om storleken av den kontingent borgarmilis, som Kristinestad härmed ställde upp. Att den inte var nämnvärt respektingivande vågar vi ta för givet.

Upplysningarna om borgargardets i Kristinestad uppsättning. organisation och verksamhet är sparsamma och bristfälliga. Med säkerhet kan dock påstås, att dess roll blev anspråkslös och ringa.

Vi vet emellertid, att det stod under direkt befäl av magistraten, som utfärdade order om dess samling och utnämnde dess officerare.

Befälet utgjordes väl här som vid motsvarande borgargarden i rikets övriga städer av en kapten, en löjtnant, en fänrik, en fältväbel, en sergeant, en ”förare”, en rotemästare och nödigt antal korpraler.

Entusiasmen för denna civilmilitära institution var i fredstid inte stor i Kristinestad. Exercisen tog i anspråk en dyrbar tid, som kunde användas till nyttigare arbete. Och utrustningen blev pekuniärt betungande för det fattiga borgerskapet. Synnerligen svårt blev det för menige man att anskaffa de nödiga vapnen. Ständiga, år efter år, av befälet hos magistraten förda klagomål häröver ådagalägger, att så var fallet.

Några exempel ur domboken:

År 1666 den 17 september „förmantes borgerskapet att skaffa sig gevär, att de kunna stå i beredskap, när någon hög herre anländer.”

Ar 1668 den 3 januari „förmantes borgerskapet att hava sina gevär färdig att prestera till tjänst emot de högvälborne Herrar Sveriges Rikes Råd, vilka hit förväntade äro, och tillsades borgerskapet att låta sig finna tillstädes vid drillingen (exercisen), när med trumma omkringgås.”

Påbuden fick dock föga verkan. Befälhavande högste officeren vid borgargardet motsåg skandal om hans trupp vid det väntade höga besöket saknade nödig militär utrustning och på denna grund gjorde ett bedrövligt intryck! Nu ingrep han med hela sin militära auktoritet.

I domboken läser vi: År 1668, den 26 april „företog stadskaptenen Jakob Andersson och besvärade sig över en del av borgerskapet, som motvilligtvis ifrån drillingen absentera såsom ock icke förse sig med tillbörliga gevär, ej heller hava krut och lunta med sig, att han dem exercera kan Bad, att de för sådan sin olydno plikta måtte.”

Med anledning härav beslöts, „att den, som utan förfall sig absenterat haver, skall böta 3 mark silvermynt, varmed skall krut uppköpas. Skola ock borgerskapet själve hava med sig krut och lunta.”

Skandalen uteblev, inte därför att de tredskande borgargardisterna skulle ha böjt sig för överheten och kompletterat bristerna i sin utrustning ty detta gjorde de inte utan därför att det väntade besöket uteblev och paraden på denna grund inställdes.

Borgargardets beväpning lämnar fortfarande och under en lång följd av år åtskilligt övrigt att önska.

Domboken talar sitt tydliga språk:

”År 1675 den 12 juli ålades borgerskapet att skaffa sig gevär vid 40 marks vite.”

„År 1676 den 10 juli förständigades borgerskapet att äntligen förskaffa sig krut och lod ävensom gevär.”

År 1692 upprepades påminnelsen, likaså år 1694.

De frihetsälskande Kristinestadsborgarna var i fredstid inte några beundrare av militärisk drill med därtill hörande militärisk disciplin, allra minst da allt detta åstadkom både dryga penningutgifter och onödig, dyrbar tidsspillan. Deras tredska var därför förståelig.

Men stämningen i staden slog helt om då för första gången fara för fiendeöverfall i ofredstid förelåg. Då drog sig inte längre någon för att, så gott sig göra lät, förbereda sig till att effektivt försvara konung och rike, hem och härd.

Det „stora nordiska krigets” utbrott gav väckelsesignalen och då fienden senare härjande inbröt i landet, och sist och slutligen nådde och överskred den egna, österbottniska länsgränsen, hade varje spår av likgiltighet försvunnit. Kristinestads borgargarde hade äntligen sett till, att det fått vapen i händerna, vapen, som det med glädje skulle använda vid hembygdens försvar. Såsom landshövding i Österbotten fungerade vid denna tid den plikttrogne energiske och fosterlandsälskande Lorenz Clerck. som gjorde allt, vad i mänsklig förmåga stod, för att stärka sitt hövdingedömes försvar. Brev efter brev med utförliga instruktioner avsände han till länets inbyggare både i städerna och på landsbygden. Från och med år 1706 blev denna korrespondens livligare än någonsin tidigare.

Ar 1706, den 2 mars „upprättades och ställdes uti rotar en rulla på stadens manskap och gevär.” Detta i överensstämmelse med landshövdingens befallning.

Den 27 oktober samma år anlände frän landshövdingen en skrivelse och innehåll „att man bör vara omtänkt, vad till behörig motvärn och landets försvar under Guds nådiga bistånd tjäna kan.” Borgmästare och råd ålades. „att allvarligen föreställa samtliga borgerskapet att i farans stund behjärtade patrioter vara samt att, om det behövdes, med behörig manlighet och oförskräckt mod träda fienden under ögonen.”

Likaså betonades för borgerskapet, att ”alla de, som icke av ålder eller sjukdom och bräcklighet oförmögne äro, nu strax måtte flitigt och ovädersägligen infinna sig till de vanliga krigsexercitier, vartill de av vederbörande stadsofficerare och andra, som av borgmästare och råd därtill kunna beställte bliva, undervisas skola.”

Ytterligare läses i brevet följande passus, av intresse därför att det nu för första gången blir fråga om Kristinestads borgargardes utökande med ett kavalleridetachement.

Än måste de förmögnaste i staden på manskap och hästar utses och ansägas att förse sig med dugliga sadlar och annat tillbehör, som för en gemen dragons mundering tjäna kan och därtill i nödfall brukas må.”

Någon dragonskvadron upprättas visserligen inte i Kristinestad. Men helt och hållet utan beridet folk blev, som i fortsättningen skall berättas, borgargardet inte.

Den 14 juni 1710 föll Viborg efter tappert försvar i ryssarnas händer, och därmed var hela landet öppnat för rysk invasion. Landshövdingen i Österbotten insåg, att faran också för hans hövdingedöme nu var överhängande. Redan den 2 februari år 1710, alltså omkring 4 månader före Viborgs fall förberedde han i brev till Kristinestads borgare på det värsta, som under förevarande omständigheter kunde väntas ske, och påbjöd i anslutning därtill nödiga motåtgärder.

„Såsom man ur dessa konjunkturer måste vara på allting ombetänkt, där något intrång skulle ske av fienden i detta höfdingedömet. och i så måtto draga försorg av några beridne av borgerskapet förordnas alltså är min begäran, att borgmästare och råd må utse tre stycken uti sin stad, som kunna sig mundera med goda klippare, pistoler och karbiner eller god bössa m.m. som hörer till att vara beriden.”

I brev av den 13 maj 1710 uppmanade landshövdingen stadens myndigheter att ”efterse, att alla män mellan 18 och 60 år skola förse sig med nödiga gevär av ”musquen eller goda bössor, värjor och pärdusker för att, om så höves, kunna gå man ur huset motfienden.

I brev av den 6 december 1710 ålade landshövdingen vederbörande myndigheter att låta förfärdiga rullor med varuti uppföras namnen på alla dem, som kunna bära gevär, från de förnämsta till sämsta, inhysesmän eller torpare, ingen undantagandes, det må vara prästerskapets eller civilbetjäntes söner, studenter, djäknar och drängar, länsmans-, post- och gästgivarbetjänter med deras mågar och barn, som alla skola vara bevärade med „musqucter, bössor och värjor, och de, som intet skjutgevär kunna sig förskaffa, förses med perduschker.” (Med „pärduskar” eller „perduchker”, ordet förekommer i domboken på båda sätten skrivet menades spjut med c. 3½ aln långa skaft.)

”Rullorna bör vara färdiga till nyåret, då mönstring hålles”, betonar landshövdingen i slutet av sin skrivelse.

I brev av den 30 december samma år förständigade landshövdingen borgmästare och råd att enligt överbefälhavarens greve Nieroths befallning ”strax låta tillsammans tre man, en häst och en släde att hava i beredskap, om något hastigt uppbrott ske skulle, och hålla sådant till reds hela nätterna.”

”Vid hårt straff tillgörandes dem, som detta försummar”, tillägges med skärpa och hot i brevet. Ytterligare förständigas borgmästare och råd att noga inquirera om att hava tvenne månaders kost i förråd och torrt bröd och sovel därtill för var mansperson, som blir intecknad i rullorna, så att sådant är till redo att möta fienden där denna påtränga skulle.”

År 1711 omnämner stadens dombok endast en skrivelse från landshövdingen och år 1712 mig veterligen ingen.

På grund av greve Nieroths order, att 2 000 man omedelbart skulle från Österbotten utmarschera till finska armén, ålade landshövdingen i brev av den 21 januari år 1712 berörda år borgmästare och råd „att utkommendera av borgerskapet 3 goda karlar, som kunna brukas till underofficerare hos allmogen”. Dessa skulle vara försedda med fem veckors kost.

Faran växte emellertid för var dag som gick. Ryssarna hade utan att hejdas av nämnvärt motstånd erövrat södra Finland. Helsingfors hade den 11 maj år 1713 fallit i deras händer, och Åbo togs av dem samma år den 28 augusti. Nu kom turen till mellersta Finland och till Österbotten. Kristinestadsbornas nattsömn begynte störas av onda drömmar.

I början av september 1713 anlände från landshövdingen åtskilliga brev av direkt alarmerande innehåll. Borgerskapet tillhölls att, försett med gevär och ammunition hålla sig berett på alla eventualiteter, ty fienden kunde när som helst uppenbara sig i stadens närhet. Stadskaptenen fick befallning ”att flitigt exercera borgerskapet och isynnerhet undervisa det att ladda och skjuta.”

Krut och kulor utlovades med det första.

Därjämte underhöll staden en trägen korrespondens med söderut belägna orter. Stadsnotarien och stadsfiskalen utsändes söderut längs strandvägen för att rekognoscera. För att förebygga att bland de många flyktingar, som översvämmade trakten, spioner skulle insmyga sig höll tre eller fyra av borgerskapet, däribland en skrivkunnig, varje dygn vakt vid tullportarna. Dessa vakter hade i uppdrag att anteckna alla personer, som anlände, och avfordra deras pass.

Året 1713 gick emellertid till ända utan att fienden visade sig i Kristinestadstrakten. En rysk styrka hade visserligen i december detta år bemäktigat sig den söderut belägna grannstaden Björneborg. Den hade sedan fortsatt sin marsch norrut längs kusten i riktning mot Kristinestad. men hejdats av sydösterbottniskt uppbåd, tvungits att vända. Av de urkunder, som stått till buds, har tyvärr inte framgått, om Kristinestads borgerskap tog del i denna strid. Men sannolikt synes det mig, att åtminstone en mindre kontingent av borgargardet aktivt medverkat. Fienden närmade sig ju borgargardets egen stad. Otänkbart förefaller, det att Kristinestadsbor skulle ha hållit sig borta nu, då det gällde att värna den egna härden.

Pärmbild på den historiebok om Kristinestad, som Walter Sjöblom skrev och som publicerades anonymt år 1915.