Sammanställt av Lasse Backlund i juli 2024. Uppgifterna är tagna ur gamla mantalslängder, lagfartsregister, kyrkböcker och gamla tidningar.
Tomten 116 och gårdens historia.
Familjen Wikmans tomt
Åren 1751 – 1769 ägdes tomten nr 23 av fiskaren Johan Österström.
År 1770 övertogs tomten nr 23 i andra kvarteret av änkan Maria Wikman.
Åren 1772-1774 ägdes tomten, som då hade fått numret 30 i andra kvarteret av änkan Maria Wikman.
År 1780 ägdes tomt nr 35 av sjömannen Matts Wikman, som ser ut att vara Marias son.
Åren 1790 – 1800 ägdes tomten nr 35 av sjömannen Carl Wikman och hans hustru Sara. Så gott som alla granntomter var lediga och obebyggda.
År 1810 ägdes tomten nr 35 och gården av sjömannen Carl Wikman. Hos honom bodde hustrun och barnen Maija, Zacharias och Cajsa. I gården bodde också svägerskan Anna Brita och krymplingen Gustaf.
År 1814 ägdes tomten nr 35 av sjömannen Carl Wikman (1749-1821) , som bodde med hustrun Sara, född 1759 i Nykarleby, sonen Zacharias (f.1794) och dottern Catharina, som kallades Cajsa. Hos dem bodde också ”svägerskan Anna Brita o. ofärdiga Gustaf krympling”.
År 1821 avled sjömannen Carl Wikman och gården övertogs då av hustrun Sara och barnen Zacharias och Catharina.
År 1825 fick staden sin nya stadsplan och tomten nr 35 fick då det nya numret 116.
Mågen Ahlberg tar över
År 1830 ägdes tomten och halva gården av Catharina (f. Wikman 1785-1854) som hade gift sig med arbetskarlen Carl Ahlberg. På hyra bodde skomakaren Gustaf Österholm. Följande år bodde också sjömannen Josef Söderqvist på med sin hustru Lena på hyra i Ahlbergs gård. År 1833 hade sjömannen Söderqvist flyttat och arbetskarlshustrun Maria Brännbäck bodde där i stället.
År 1835 ägdes tomten och halva gården av arbetskarlen Carl Ahlberg och hans hustru Catharina. På hyra bodde sjömannen Carl Häll med sin hustru Stina.
Den andra hälften ägdes av hustrun Catharinas bror, sjömannen Zachris Wikman men det är oklart om denne över huvud taget bodde på tomten.
År 1836 avled arbetaren Carl Ahlberg och hans ägande halva tomt övertogs av änkan Catharina ”Cajsa” Ahlberg (f.1785) och deras två barn. Den andra halva ägdes av Catharinas bror Zachris Wikman.
År 1840 ägdes halva tomten av Catharina, som bodde med sonen Gustaf (f.1823) och dottern Greta (f.1819). I juli 1840 fick dottern Greta den oäkta sonen Carl Oskar.
År 1845 ägdes halva tomten och gården av arbetaränkan Catharina Ahlberg. Hos henne bodde sonen Gustaf, som var sjöman och som för det mesta var ute på sjön. I gården bodde också Catharinas dotter Helena Greta, som år 1841 hade gift sig med arbetskarlen Johan Mickelsson Martens (f.1807 i Närpes). De fick också två egna barn som dog i unga år, så det var endast Gretas son Carl Gustaf, som bodde hos dem som fosterson. På hyra bodde sjömannen Wilhelm Fant med hustrun Lina.
År 1850 ägdes halva norra tomten och gården av änkan Catharina Ahlberg. Den andra södra tomthalvan ägdes av Catharinas brorsdotter Lisa Christina Wikman, som var omyndig. Ogifta sonen Gustaf var skriven i gården men denne hade rymt till sjöss år 1848. Dottern Greta och hennes man, arbetskarlen Johan Martens bodde dock i gården. På hyra bodde timmermannen Matts Bergman med hustrun Maria.
Sjöman Rosenberg tar över och bygger ny gård
År 1850, den 17 maj sålde oförsörjda sjömansdottern Lisa Christina Wikman, genom sin förmyndare Eric Ström den södra halvan av tomten 116 år sjömannen Johan Henrik Rosenberg för 100 rubel silver.
År 1854, i februari avled änkan Catharina Ahlberg och hon hade i januari skrivit i sitt testamente att hennes halva andel i gården skall tillfalla dottern Greta och hennes son, till hälften var.
År 1855, den 23 augusti sålde Greta och hennes man Johan Martens deras¼ del av gården åt stadsbetjänten Wilhelm Renfors för 30 rubel. Den 9 september samma år såldes fostersonen Carl Oskars ¼ del av gården åt samma Wilhelm Renfors för 45 rubel. Carl Oskar var omyndig men hans förmyndare, skepparen Fredrik Anton Åkervall genomförde affären med rådhusrättens godkännande.
År 1856, den 8 februari sålde stadsbetjänten sin ägande halva andel av gården nr 116 åt stadsfogden Gustaf Adam Romström för 100 rubel silver.
År 1857, den 13 februari sålde stadsfogden Romström sin ägande norra halva av gården åt sjömannen och torparen Johan Henrik Rosenberg för 120 rubel, så att denne då ägde hela tomten och gården.
Sjömannen Rosenberg bygger ny gård
År 1858 byggde sjömannen Rosenberg den gård som sedan stod i hörnet av Staketgatan och med långsidan mot Parmansgatan. En del av stockarna togs från det gamla rådhuset, som fram till 1856 hade stått på stadens torg. Den nya byggnaden var 19,90 meter lång och 8,91 meter bred och där fanns åtta boningsrum. I dessa rum fanns det sex kakelugnar och två spisar, varav den ena hade en bakugn. Samma år uppfördes en uthusbyggnad av stock, som var 20,78 meter lång och 5,34 meter bred. I uthusbyggnaden fanns två magasin, ett stall, latrin med spillningskast, fähus och en foderlada.
Avståndet mellan huvudbyggnaden och uthusbyggnaden var hela 23,60 meter och det området bestod av vattensjuk sumpmark.
Rosenbergs gård som uppfördes år 1858 fotograferad från öster någon gång kring sekelskiftet. Fotot lånat från stadens museum Carlsro.
År 1860 ägdes tomten nr 116 och den nybyggda gården av formannen Johan Rosenberg, som var född år 1822 i Östermark. Han var gift med Magdalena Henrika (född Rönnlund år 1820) och de hade fem barn födda mellan åren 1847 och 1855). Hos dem bodde också hennes far, den fiskande änklingen Hans Rönnlund, som var född år 1792 i Närpes. På hyra bodde postförvaltaren Henric Peron med sin hustru Olga och två pigor.
År 1865 ägdes tomten nr 116 av formannen Johan Rosenberg, som bodde med hustrun Magdalena och dottern Johanna. Fem år senare var situationen densamma, Johan och Magdalena bodde i gården med vuxna barnen Johanna och Mina och två minderåriga barn.
År 1873 bodde det flera hyresgäster i Rosenbergs gård. Där bodde matrosen Josef Nixholm med hustrun Hanna och två små barn, skepparen Anders Sjögren med hustrun Ulla och tre mindre barn och där bodde också sjömännen Johan och Anders Sjögren.
År 1880 ägdes gården och tomten 116 av formannen Rosenberg. På hyra bodde sjötullvaktmästaren Edvard Backman (f.1834) med hustrun Hilda (f.1863) och 4 mindre barn. Julius Bäckman (f.1839) som också var sjötullvaktmästaren bodde i gården med en liten dotter. Uppköparen Josef Wallenius (f.1836) bodde med hustrun Maria (f.1840) och fyra mindre barn.
År 1882, gjorde formannen Rosenberg konkurs och gården såldes den 15 augusti på auktion. Den var utannonserad i Allmänna tidningen, genom kungörelse i kyrkan och genom utringning i gathörnen. Auktionen ordnades av stadens auktionskammare på rådhuset och högsta godkända budet gavs av postiljonen Gustaf Laurén, som bjöd 2 100 mark.
Postiljon Laurén tar över
År 1890 ägdes gården på tomt 116 av postiljonen Gustaf Laurén, som bodde där med hustrun Maria (f.1841), vuxna döttrarna Maria och Marta och tre minderåriga döttrar.
Skomakare Erkkilä tar över
År 1896, den 16 maj sålde postiljonen Gustaf Adolf och Ulrika Laurén gården på tomt 116 åt skomakaren Abraham Erkkilä för 3 000 mark.
Snickaren Fredriksson tar över
År 1897, den 30 november sålde Abraham och hustrun Edla Mathilda Erkkilä gården på tomt 116 åt snickaren Frans Fredriksson för 4 500 mark, som sedan inrättade ett snickeri på tomten.
Arbetaren Johan Söderberg tar över
År 1899, den 30 maj sålde snickaren Frans och Josefina Fredriksson gården åt arbetaren Juho eller Johan Söderberg (f.1849) och arbetaredottern Karolina Vahlberg (f.1862) för 5 500 mark. Möjligtvis fortsatte Söderberg med snickeriverksamheten.
År 1900 ägdes gården av Johan Söderberg och Karolina Vahlberg, som ser ut att ha gift sig i början av 1900-talet. På hyra bodde hyrkusken Erik Karlsson (f.1864) som var svensk medborgare, arbetaren Jakob Rajamäki (f.1876) med hustrun Sofia (f.1870), arbetaren Josef Häggqvist (f.1832) och arbetaren Karl Johan Nordberg (f.1844). Efter ett par år bodde också boktryckarfaktorn Johan Vartiainen (f.1858) där med hustrun Gustafva (f.1858) och fem barn.
År 1903 den 7 november skrev Syd-Österbotten att Rauha Beliz (f.1872) kommer att öppna ”Fruntimrens kappaffär” i Söderbergs gård. Hon bodde i gården på hyra med sin man, mekanikern Johan Belitz (f.1874) och två mindre barn. Snickaren Heikki Koski (f.1863) bodde också på hyra med hustrun Alma (f.1869) och det gjorde också hyrkusken Karlsson. År 1905 i september sålde Nya Auktionsverket i Kristinestad en snickeriaffär med tillhörande verktyg och mycket annat på auktion.
År 1906 ägdes gården av arbetaren Johan Söderberg, som bodde där med hustrun Karolina. På hyra bodde bleckslagaren Juho Korpi (f.1884) med hustrun Johanna (f.1877), skomakaren Fredrik Malmberg (f.1836) och skomakaren Frans Oskar Tuominen (f.1876) med hustrun Justiina (f.1871) och två barn. Hyrkusken Erik Karlsson bodde ännu i gården och det gjorde också fiskareänkan Sofia Nyqvist (f.1841). Hennes barn Frans (f.1880) och Bertha (f.1883) hade flyttat till Amerika.
1906 i december avled arbetarehustrun Karolina Söderberg i en ålder av 44 år.
Skräddarmästare Hahkala tar över
År 1907, den 18 februari sålde änklingen Johan Söderberg gården på tomt 116 åt skräddarmästaren Frans Henrik Hahkala (1856-1914) för 6 800 mark. Denne var född i Storå men flyttade via Bötom till Kristinestad år 1903. Han hade år 1883 gift sig med Engla Johansdotter (1854-1922) från Bötom. De hade fått två barn, dottern Maria Elvira (1886-1912) och Fredrik Konstantin (f.1884) som hade flyttat till Amerika.
En månad efter försäljningen avled Johan Söderberg i en ålder av 57 år. År 1910 öppnade Frans Hahkala ett resandehem i sin gård vid Staketgatan.
År 1910 ägdes gården av skräddarmästaren Hahkala och han bodde där med hustrun Engla och dottern Maria. Sonen Fredrik var skriven i gården men vistades i Amerika. Arbetaren Gustaf Myllykoski (f.1857) bodde på hyra och det gjorde också hyrkusken Karlsson.
År 1914 avled skräddarmästaren Hahkala och gården övertogs då av änkan Engla. Hyrkusken Karlsson fortsatte att bo på hyra och på hyra bodde också Hilja Westerback (f.1897). År 1916 bodde också arbetaren Viktor Heden (f.1877) på hyra med hustrun Wilhelmina (f.1863) och sonen Urho Heden (f.1899). År 1918 bodde arbetaren Jonas Hirvonen (f.1864) på hyra med hustrun Erika (f.1870) och vuxna barnen Elvira, Toini och Nikolai.
Mellan åren 1915 till 1921 bedrev Emil Pohjavirta (f.1881) handel i Hahkalas resandehem. Han var gift med Amanda (f.Lintula år 1882) och de handlade mest med lädervaror men också allt annat möjligt. Paret Pohjavirta bodde själva på Staketgatan 42 ända till juli 1922 då de köpte gården Östra Långgatan 60 av Kalle Fallenius. År 1924 flyttade Pohjavirta sin affär till Fallenius gård på Övre torget, nuvarande Corner. En del av Pohjavirtas annonser ser du här längst ner.
År 1920 ägdes gården av änkan Engla Hahkala och samtliga tidigare hyresgäster bodde ännu kvar.
År 1922, den 11 juni avled änkan Engla Hahkala och gården övertogs då av sterbhuset.
Folkskollärare Haaramo tar över
År 1924 sålde änkan Engla Hahkalas sterbhusdelägare gården på tomt nr 116 åt folkskolläraren Oskari Haaramo (f.1878 i Storå). Denne var sedan 1903 gift med Fanni (f.Valo i Eura år 1878) och han fick lagfart den 2 mars 1925.
I slutet av 1920-talet ägdes gården av folkskolläraren Oskari Haaramo men det är oklart om han också bodde i gården. Hyrkusken Karlsson bodde där och det gjorde fröken Amanda Tapio också.
Krestjaninow tar över
År 1937, den 5 augusti sålde läraren Haaramo gården och tomt nr 116 åt finska medborgaren, handlanden Konstantin Krestjaninow för 30 000 mark. Denne var född i Helsingfors år 1883 och år 1914 gifte han sig för andra gången, nu med Serafiina Kiseleff (f.1888 i St. Petersburg). År 1918 fick de dottern Kira och de bodde då i Kuopio. Mot slutet av 1930-talet bodde affärsmannen Sylvester Risku (f.1887) på hyra med hustrun Hilja (f.1891) med flera barn.
Handlanden Konstantin Krestjaninow var en mångsysslande affärsman, som i flera års tid hade en kiosk i Rådhusparken och en annan på Östra sidan. Han hade en egen vattenfabrik där han tillverkade olika lemonader och han hade också en glassfabrik. År 1936 öppnade han en charkuteriaffär i hotellbyggnadens nedre våning vid Salutorget.
År 1939 ägdes gården av Krestjaninow och på hyra bodde lärarinnan Tellervo Töyry (f.1913 i Hämeenkyro). Gunnar Palmroth från Kotka bodde på hyra och det gjorde också familjen Lilius. Karl Rafael Lilius (f.1887 i Larsmo) var postförvaltare och han var gift med Agnes Wilhemina (f.Molander 1887 i Helsningfors) och de hade en dotter Rakel. Folkskollärarinnan Ragnhild Pettersson (f.1894 i Ylistaro) bodde också i gården på hyra.
Muraren Hakala tar över
År 1941, den 10 juni sålde Krestjaninow gården på tomt 116 åt änklingen, muraren Malakias Hakala (f.1872) för 300 000 mark. Malakias var född i Lavia och han hade varit gift med Emilia Lindroos. Med henne hade han sonen Heikki, som bodde i Ulvila och dottern Ellen Esteri, som var gift med Yrjö Jernstedt. Högst troligt var det Krestjaninow som grundligt renoverade gården och byggde två boningsrum också på vinden. Då installerades centralvärme i byggnaden och varmvattenberedare i källarutrymmet.
I början av 1940-talet bodde det flera hyresgäster i gården, bland annat kontoristen Aino Määttänen från Karelen med många barn, hushållerskan Senja Koskinen, som var född Ojala i Ulvila år 1893. Kontoristen Anna Vallin (f.1882 i Kontiolahti) bodde en tid där med en dotter och ett barnbarn. Erik och Majlis Lindholm från Helsingfors bodde där, liksom skogsvakten Hugo Hannus från Närpes med sin familj.
Syskonen Vesanko tar över
År 1943, den 13 maj sålde muraren Hakala gården på tomt nr 116 åt timmermannen, fänriken Kauko Vesanko (f.1911) och hans syster, ogifta sjuksköterskan Aili Vesanko (f.1898) för 300 000 mark. Kauko, som var bosatt i byn Palus i Kullaa nära Björneborg hade år 1936 gift sig med Aino Edit Tuominen (f.1912). Kauko stupade som löjtnant i krigets slutskede i juli 1944 och hans andel av gården övertogs då av dödsboet.
År 1946 ägdes gården av Kauko Vesantos sterbhus och Kaukos syster Aili Vesanko, som inte bodde i gården. På hyra i nedre våningen bodde Saima Joonas, som var född 1918 i Sideby och hos henne bodde barnen, födda 1940 och 1942. Där bodde också busstationsföreståndaren Rudi Nygård (f.1916) med hustrun Tora Margareta (f.Norrback i Sideby 1922). I nedre våningen bodde också arbetsförmannen Bertel Wiik, som var född 1918 i Terjärv och han var gift med Anni Elise (f. Sundqvist i Maxmo år 1915) och de hade två söner. I övre våningen bodde modisten Saga Norrback, som var född 1918 i Sideby. I övre våningen bodde också lärarinnan Tellervo Töyry (f.1913 i Hämeenkyro).
År 1946, den 13 december förstördes huvudbyggnaden i en häftig brand. Branden fick sin början av två barns lek med tändstickor i tamburen hos modisten Saima Joonas, som bodde i den mittersta lägenheten. Inom två timmar hade gården brunnit ner till grunden med så gott som allt lösöre. Lösöret i Rudi Nygårds lägenhet i byggnadens östra ända kunde till stor del räddas. Tellervo Töyry som bodde i den ena vindslägenheten måste räddas genom ett vindsfönster.
På grund av den häftiga branden antändes granngårdarna flera gånger men brandkåren lyckades släcka dessa. Brädfodringar, fönster, lister och utskeften fick skador. Igen en gång fick brandkåren kritik för att ha varit för långsamma, så att byggnaden var helt övertänd när de anlände med sprutorna.
Efter branden fick hyresgästerna flytta till andra lägenheter och gården byggdes aldrig upp igen. Om vill läsa vad Syd-Österbotten skrev om branden, så skall du klicka HÄR!
Staden tar över
År 1948, den 23 februari sålde Aili Vesanko och brodern, f.d. löjtnanten Kauko Vesankos sterbhus tomten nr 116 åt staden Kristinestad för 200 mark per m². Uthuset och resterna av gården värderades till 30 000 mark, så hela köpeskillingen uppgick till 227 380 mark.
År 1951, den 20 september köpte staden Kristinestad också norra granntomten nr 117 av J. Peltoniemis dödsbo för 400 000 mark
Staten tar över
År 1958, den 26 mars undertecknades det donationsbrev, som hade uppgjorts mellan staden Kristinestad och det statliga Post- och telegrafverket. Efter förhandlingar hade stadsstyrelsen med fullmäktiges medgivande godkänt att tomterna 116 och 117 ges gratis men med vissa villkor.
Post- och telegrafstyrelsen skulle förbinda sig att inom tre år uppföra ett ämbetshus innehållande bland annat utrymmen för Vasa telegraf- och telefondistrikts lokala kretsbyrå och lagerutrymmen. Inom ett år efter byggnadens i bruk tagande skulle stadens telefoncentral automatiseras. De byggnader som vid överlåtande befann sig på tomterna, skulle få finnas kvar ända tills ämbetshuset började byggas.
Staten ägde sedan 1930 den så kallade Ekmanska granntomten på Västra Långgatan, där posten var inrymd, så efter donationen fanns det nu ett stort sammanhängande område för ett större posthus.
Planeringen av ett nytt posthus
Staten som från tidigare ägde granntomten längs med Parmansgatan påbörjade planeringen av ett nytt posthus på tomten i början av 1960-talet men eftersom det var oklart vilka inrättningar som skall finnas på tomten, drog planeringen ut på tiden.
År 1964 fick arkitekterna Martti och Marjatta Jaatinen i uppdrag att planera posthuset men det var fortfarande oklart vad allt som skulle rymmas på tomten. Ett problem var hur dräneringen av dälden vid Svinåkerdiket skulle göras och hur man skulle kunna höja Parmansgatan, som på vårarna brukade vara översvämmad.
År 1968 kastades det fram ett förslag att en ny gata rätt genom Rådhusparken till det nya posthuset skulle byggas men det förslaget förkastades i staden. När det sedan beslöts att staten skall bygga ett nytt garage för sina bilar och ett telelager på ett annat ställe i staden gick planeringen vidare. Postbilsgaraget skulle i så fall kombineras med en bilbesiktningsstation.
Planeringen drog ut på tiden och någon statlig finansiering kunde inte fås, trots flera påtryckningar av stadens tjänstemän och riksdagsman Verner Korsbäck.
Telefonnätet i Finland hade börjat automatiseras och nu planerades en central i det kommande posthuset, som skulle betjäna området Sydösterbotten. Tanken var att hela Kristinestad skulle vara automatiserat 1976, sedan skulle Bötom och Teuva komma i tur och år 1978 då Närpes blev automatiserat, skulle alla centraler vara automatiserade.
År 1971, den 16 april köpte staden Kristinestad den nedlagda elektricitetsbyggnaden på andra sidan Parmansgatan av Irving Bodmans arvingar för 6 500 mark. Byggnaden revs och tomten kunde sedan användas som parkeringsplats för posthusets kunder.
År 1972 presenterade arkitekterna de första skissritningarna av det kommande posthuset. Tre likadana lådformade byggnader skulle uppföras och trots att dessa inte passade in i den gamla stadsmiljön, så godkändes de utan några större protester. Parmansgatan måste höjas hela 1,85 meter på mitten, något som staden skötte om.
År 1973 på hösten kunde äntligen byggnadsarbetet påbörjas. Högst troligt var det minister Grels Teir med rötterna i Sydösterbotten, som fixade fram de miljoner som behövdes för bygget. Kostnadsförslaget gick på 7,5 miljoner men på grund av kostnadsstegringar räknades det med högre belopp. Byggnadsvolymen kommer att bli 20 950 m³ och golvytan 3 678 m². Till huvudentreprenör valdes Byggnadsbyrå Kalevi Ketola från Teuva, Lakeuden Vesi ja Lämpöjohtoliike från Seinäjoki skall stå för VVS-installationerna, Are Oy från Jyväskylä för elinstallationen och Koja Oy för ventilationsarbetena.
År 1973 påbörjades också byggandet av det nya telelagret och postbussgaraget mellan Närpesvägen och Hästhagsvägen. I samma byggnad skulle inrymmas en bilbesiktningsstation, bland de första som byggdes i landet. Staden Kristinestad donerade också den tomten, som var på 2,3 ha och gåvobrevet undertecknades 22 juli 1970. Byggnadsbyrå Kalevi Ketola från Teuva var huvudentreprenör också för det bygget.
I januari 1974 kunde man ordna taklagsfest på det nya ämbetshuset. Byggmästaren Kalevi Ketola kunde stolt visa upp byggplatsen för cheferna på Post- och telegrafbyrån och han trodde att bygget kommer att vara klart under år 1974. Kostnaderna för själva bygget beräknas nu till närmare 9 miljoner och lika mycket kommer att gå åt till alla installationer.
År 1975 i augusti kunde det nya ämbetshuset tas i bruk. Posten och skattebyrån flyttade in i den gula byggnaden vid Västra Långgatan. Polisen och arbetskraftsbyrån kunde flytta in i den blåa, mittersta byggnaden. Telefondistriktet och telegrafen flyttade in den röda byggnaden vid Staketgatan och i en källarvåning skall den automatiska telefoncentralen placeras i sinom tid
Omkring 100 personer började arbeta i de nya byggnaderna och arkitekt Marjatta Jaatinen var inte säker men hon trodde att byggnaderna skulle passa bra in i den gamla stadsmiljön.
Statens Senatfastigheter övertog senare byggnaderna och efter en tid började inrättningarna läggas ned eller så flyttade de bort. Senatsfastigheter hade under en längre tid byggnaderna till salu och de såldes sedan till investeringsbolaget Nordic Tower East Holding.
År 2022 i februari sålde investeringsbolaget ämbetshusbyggnaderna åt företaget Colive kodit med Kalle Kroon som VD för 1 000 euro. Hans tanke var att bjuda ut de olika affärslägenheterna på hyra åt passliga hyresgäster. Den enda hyresgästen då var polisinrättningen, som ansåg att de hade allt för stora utrymmen för det lilla antal poliser som fanns i området.
År 2023, i slutet av juni flyttade polisen ut ur den blåa, mittersta byggnaden till en betydligt mindre lokal på Östra sidan, vid vägen till Lappfjärd. Efter den flytten finns det inga hyresgäster kvar i byggnaderna, förutom bokföringsbyrån Habbens Ab Oy som finns i byggnaden vid Västra Långgatan.
År 2023 i november bjöd Kalle Kroon ut de tre byggnader till försäljning men någon ny ägare har inte ännu hört av sig.
Foton och annat.
