Nekrolog över assessor, doktor C. W. Fontell, publicerad i Vasabladet 1863 och renskrivet av Lasse Backlund i juli 2024:
Carl Wilhelm Fontell var född den 16 januari 1794. Hans föräldrar var kaplanen i Terijärwi kapell av Kronoby socken Swen Abraham Fontell och dennes senare maka, rådman Hultmans dotter Anna Catharina. Barn av senare giftet var, utom sonen Carl Wilhelm, en dotter Elisabeth, död 1800 och sonen Sven Adrian, död ogift som sjökapten 1834.
Den Fontellska släkten härstammar på fäderne från Ingel Hansson, klockare i Stora Tuna i Dalarna, gift med en fröken Swinhufwud och död 1703. Dennes sonson Abraham Fontell (f. Fontelius ca 1690 – 1748 i Lappfjärd) var kapten och regementskvartermästare vid Österbottens regemente och gift med en fröken Nordensköld.
Med honom kom således släkten till Finland. Av hans tre söner: Sven Erik Fontell (1721 i Oulainen-1777 i Lappfjärd), hovrättsauskultant och jordbrukare i Lappfjärd, Abraham Johan (1730 i Kärkölä – 1800 i Lappfjärd), amiralitetslöjtnant, var den mellersta sonen, vår Fontells farfar och Mauritz Wilhelm (1727-1766), kaplan i Wasa och Mustasaari. Kaplanen Mauritz Wilhelm Fontells fru var en handelsmans dotter från Wasa, Elisabeth Löfgren, som förut varit gift med kaplanen Petter Henrik Hägg i Nykarleby och med honom haft två barn, av vilka sonen Carl Hägg varit kyrkoherde i Närpes under 1808 års krig men tvingats fly över till Sverige, såsom misstänkt för att ha deltagit i Närpesbornas försvarsföretag.
I Sverige hugnades Carl Hägg sedan med Tierps regala pastorat av Uppsala Erkestift, där han dog, som kontraktsprost och honoraire theologie doktor år 1829. Det var på denna faders styvbroders doktor Carl Häggs inbjudan, som Fontell studerade i Uppsala och i vars gästfria hus han oftast tillbringade ferierna.
Fontell hade också två verkliga farbröder, Mauritz Wilhelm, kronofogde i Korsholms södra fögderi och Erik, kaplan i Kristinestad, stamfar för Fontellska handelsfirman i denna stad.
— Fontells fader hade jämte två andra närboende prästehus engagerat för sina söner en informator, så att vår Fontell sålunda först åtnjöt privatundervisning, i det informatorn tillbringade 4 månader av året i vardera av de tre husen och hade då alla eleverna med sig. Sedermera kom Fontell in i Wasa Triwialskola, och blev inackorderad hos konrektorn mag. Aspegren, en väldig latinare och pedagog, som knappt unnade sin pupill matro utan ständigt höll honom till extraläsning hemma, så att Fontell under ett år genomgick sina klasser i skolan, vilket den tiden hörde till sällsynta undantag. Man berättar om samma konrektor, att han nästan ensam skötte sin enda, tidigt moderlösa son och därunder talade med honom blott latin, så att pilten knappt kände annat språk och vid ett tillfälle bragte tjänstefolket i stor förlägenhet, då han i faderns frånvaro förgäves skrek på ”potus”, emedan man ej förstod att bjuda honom dricka. Den 14 februari 1812 blev Fontell student vid Åbo universitet.
Sedermera överflyttade han, som redan blivit nämnt, till Uppsala academi, där han i Juni 1818 presterade medicofilosofie candidatexamen ”med distinction”. Redan samma år påbörjade han sin långa medicinska bana i egenskap av amanuens vid Nosocomium Academium. Vid denna tid stod han i närmaste beröring med den berömda arkiatern Afzelius, av vars lärjungar Fontell väl var en av de mest omhuldade och likaså med professor Johan Afzelius, vanligen kallad „kemisten Jan” för vilken han presterat en lysande examen, vilken så tillvunnit honom professorns ynnest, att han självmant erbjöd sig till Fontells borgesman, ett faktum, så otroligt, att det väckte allmän uppmärksamhet.
I det käraste minne förvarade Fontell alltid sin Uppsala studietid, från vilken hans trogna minne ända in till döden bevarade de mest intressanta händelser, som han i förtrogna kretsar gärna berättade med den ovanliga värme och liv, som var hans karaktär egen. För arkiater Afzelius hyste han en till dyrkan gränsande vördnad och beundran och Fontells utmärkta läkarpraktik ådagalade, huru rik frukt hans studier burit under en så celeber lärare. Den gemensamma kärleken till läraren var det väl, som först knöt mellan Fontell och professor Ilmoni denna djupa vänskap, som mellan dem rådde allt till Ilmonis död.
Hur nitiskt Fontell skötte sina medicinska studier, kan man sluta även därav. att han aldrig försummade att besöka de av andra medicinestuderande föraktade kollegier, som hölls av skild professor för de s. k. medicotheologerna på den tid, då man ville åt varje präst meddela nödtorftig medicinsk kunskap, för att på från läkare avlägsna orter bispringa sina församlingsbor. Från dessa kollegier sade sig Fontell ha dragit mången god lärdom, emedan professorn hade att meddela en mängd rön och erfarenheter ur den s. k. „folkmedicin”, som ingalunda var att förakta och ur vilken Fontell ofta begagnade läkemedel med den bästa framgång. Vi vill tro, att Fontells storhet som sann läkare även röjde sig däri, att han aldrig med lärt förakt blickade ned på inom folket gängse läkemetoder, utan, i likhet med Hast och andra äldre läkare, vars namn aldrig dö r ut i Österbotten, fördomsfritt begagnade och anlitade allt, som visat sig gott, utan avseende på, om det ledde sitt ursprung från den privilegierade fakulteten eller från naturläkekonsten (ordet dock ej tagit i den nu moderna betydelsen).
Exempelvis vill vi nämna hans inställning till de „Morisonska pillerna”. Fontell kunde inte annat än hysa misstroende till dem, då de uppträdde med anspråk på att vara en universalmedicin och för den hemlighetsfullhet, varmed deras sammansättning omhöljdes, men så snart han funnit, att de i vissa fall t. ex. i „watten på hjernan” hos barn visade sig som ofelbart laxativ, ansåg han ej under sin värdighet att rekommendera deras bruk och då under orientaliska kriget deras införsel var försvårad, gav han själv formel till piller, som i det huvudsakligaste verkade på samma sätt. Patienter, som ville begagna vattenbehandling jämte medicin, tillåt han det gärna, trots att han beklagade, att hans framskridna ålder ej tillåtit honom, att ta den noggranna notis, han önskade om hydropathin. Sålunda var för Fontell, i allt den sjukes botande huvudsaken.
Vi återgår från denna utflykt till biografins data. Under sin studietid i Uppsala var han även på slutet Curator för den finska nationen. År 1822 avlade han i Åbo med.candidatexamen med omdömet approbatur cum laude och blev därvid en älskad lärjunge av Hwasser. Ung, livlig och glad deltog Fontell där i studentlivets skiftande äventyr och kunde väl nu och då bli invecklad i yra företag, som ådrog sig den disciplinära maktens bekymmer men vi har hört av en landsman, som råkade Hwasser kort före hans död, att Hwasser med varm tillgivenhet påminde sig Fontell och yttrade, att man aldrig kunde bli allvarsamt missnöjd på honom utan ständigt glömde varje harm för hans i allo så älskliga, öppna och varma karaktär.
Under sin tid i Åbo tid var Fontell på Hwassers rekommendation husläkare hos den bekanta juris professor Afzelius, sedermera förvisad från universitetet och internerad på flera ställen i Ryssland. Mot hans benlidande begagnade Fontell den då helt nya „rökkuren” dagligen och tillbringade därför alla kvällar hos honom. Om Afzelius och hans handsekreterare f. d. löjtnanten Fryxell visste Fontell att berätta tusende intressanta anekdoter och deras genialiska samtal och upptåg reproducerade Fontell ofta med förvånande minne och livlighet.
1823 från juni till årets slut var Fontell förordnad att förestå provisionella kurhuset på Koivisto i Ilmola, där han förvärvade sig en sådan skicklighet och rutin i behandlande av syfilitiska åkommor, att han allt till senaste tider rådfrågades av patienter från alla delar av landet och ofta hade under sin behandling i Jakobstad personer av alla samhällsklasser, vars namn han i trognaste tystlåtenhet gömde, så att de även i en så liten stad, som denna var, kunde bevara sitt inkognito. Blott från denna branche av sin praktik ensam torde Fontell ha kunnat anföra de mest förvånande och välsignelserikaste resultat. Samma år förestod även Fontell stadsläkaretjänsten tre månader i Björneborg.
2 december 1823 avlade han medicinelicentiatexamen med omdömet cum laude. Till bevis på, hur han var avhållen av t. f. generaldirektören arkiater v. Bonsdorff kan nämnas, att arkiatern förbehöll sig att hålla hans licentiatkalas och senare höll en „resfrukost” för honom, då han avgick till bestridande av Lasaretts- och Kurhustjänsten i Wasa, som han skötte från 13 mars 1824 till 11 januari 1826, under vilken tid han även var föreståndare för vaccinationsdepoten i Wasa.
Fontell hade även ämnat att kvarstanna i Åbo, såsom sekreterare vid collegium medicum, men hans lärare, som kände hans utmärkta anlag för att vara praktiserande läkare tillät inte detta. Under sin vistelse i Wasa var Fontell mycket uppburen av alla betydande personer, husläkare och ständig gäst hos presidenten Rotkirch, i vars hus Fontell såsom skicklig violinist flera gånger i veckan deltog i kvartetter. Särdeles ivrig vän av jakt deltog Fontell denna tid i talrika jaktpartier, som då tillställdes av yngre ledamöter i hovrätten. Envar vet, hur dylika partier oftast beledsagas av stormande gästabud, och Fontells människovärde är så stort, att vi utan tvekan kunde nämna, vad även sanningen uppmanar oss till, att han då, till följe av sitt livliga och glada lynne, deltog i de glada lagen på ett stormande sätt, som han aldrig skydde att erkänna och själv omtala — ”wi söpo dugtigt”, plägade han säga okonstlat.
Men Fontell var inte skapad att duka under i sådana backanalier. Med den erfarne läkarens kloka försiktighet gjorde han sig småningom fri från vanan att förtära spirituosa sålunda, att han i den vanliga morgonsupen för var dag lade några örter mera, tills glaset därav blev så fullt, att denna efter hand utgjordes blott av några droppar och till slut blev — ingen. Läsaren bör påminna sig, att detta skedde under en tid, då det ingalunda ansågs för något klandervärt, utan tvärtom hörde till kutymen vid en „collation för herrar”, att man ivrigare dyrkade Backus, och tillät sig rikligare libationer, än „doktorn föreskrivit”, för att begagna en vanlig konstterm.
Att Fontells yra deltagande i den tidens dryckeslag inte var en för spirituosa benägen mans, utan en livlig själs, gav ett glatt sällskapslivs då rådande bruk föranledda extravagans, bevisar det, att han, trots sin klena kropp, uppnådde en så hög ålder och till slutet bibehöll en förvånande energi och själskraft och ett så utmärkt minne, att han ännu på senaste tider bland den talrika barnskara, han i det barnrika Jakobstad vårdade, ihågkom alla deras föregående sjukdomar och den behandling, de då fått, och under åratals vårdande av en patient, åt vilken han föreskrivit oändligt många läkemedel, aldrig glömde ett enda, som han begagnat, samt att han under samtal med kolleger med sådan säkerhet anförde en otrolig mängd medicinska författare och deras skilda behandling av olika sjukdomar, att han satte alla i största förvåning.
— 1826 i april blev Fontell stadsläkare i Kristinestad. 1831 förordnades Fontell att biträda provincialläkarna i hela Wasa län i hämmande av gängse farsoter inom länet, — ett förordnande, som visar, hur högt hans skicklighet skattades, då han erhöll ett sådant förtroende, som gällde hela länet. Från 1824—1832 blev han också ofta förordnad att anställa obduktioner och besiktningar i provinsialläkarnas ställe. Fontell kvarstod i Kristinestad som stadsläkare till 1832, samma år, som han blev promonerad medicinedoktor. Under sin vistelse i Kristinestad gjorde sig Fontell, utom i andra hänseenden, ett utmärkt namn som ögonläkare och operatör av ögonlidanden.
1833 blev han stadsläkare i Jakobstad och 1839 provincialläkare i Jakobstad. Detta distrikt omfattade under största delen av hans tjänstetid nuvarande Gamla Karleby, Nykarleby och Alavo distrikt och var således det vidsträcktaste och folkrikaste i landet. Tjänstgöringen däri för en man, som tog sin plikt så allvarligt, som Fontell, var ingalunda lätt, men han var alltid färdig, då det gällde att resa i norr och söder, i öster och väster och det vid varje årstid, trots att distriktet innefattade orter, sådana som Perho, Halso, Lestijärvi, dit inga ordentliga vägar ledde, där man i miltal färdades över illa lagda kavelbroar eller där det gällde att färdas över moar, där man genom ett litet steg på sidan kunde riskera att drunkna i gungfly, där det inte fanns ordentliga gästgiverier och där fattigdomen var så stor, att läkaren ofta kunde få umbära allt, till och med bröd, om han ej därmed försett sig hemifrån.
De tallösa mödor och ansträngningar, som Fontell under sin långa tjänstetid fick vidkännas, kunna knappt fattas och hans enkla berättelser därom hade förtjänat upptecknas till ett minne av de försakelser och uppoffringar, som en läkare här i norden får underkasta sig. Men Fontell räknade aldrig mödan för något, blott han fyllde sin plikt och kunde hjälpa och lindra.
Särdeles svårt var hans kall en sommar, då rötsoten härjade i Wasa län så förfärligt, att han fick besöka gård på gård, där alla innevånare låg på golvet bredvid varandra och knappt någon fanns i stånd att sköta de andra, utan läkaren nödgades själv tillreda och räcka de sjuka läkemedel och svalkande drycker. Vad hans varma, känsliga hjärta därvid led, är otroligt och minnet därav gjorde hans blick alltid tårad, när han långt senare kom på tal därom. Trots de otroliga ansträngningar, hans tjänst ålade honom, trots att hans distrikt omfattade det nuvarande Nykarleby-Lappo distriktet, där beklagligen så ofta obduktioner till följe av mord och dråp förefalla, kunde Fontell dock under rubriken i sin tjänsteförteckning „kort uppgift å laga tilltal och tjenstemålets beskaffenhet” ända till sista slutet skrivna: „Ej warit ställd under laga tilltal.”
Med sådan outtröttlig iver skötte han även de vidlyftiga kansliarbetena, att han hade allt färdigt i rättan tid, trots att hans syn var så svag, att han måste använda mycken tid på nedskrivande av de vidlyftiga akterna. Herrar läkare, som bäst känna, huru kinkiga dylika obduktioner äro, är de enda, som rätt kunna fatta betydelsen därav, att Fontell aldrig fick någon anmärkning mot sina åtgöranden och protokoll. En kort tid, ungefär för tio år sedan, vid provincialläkarens frånfälle i Wasa skötte Fontell provincialläkaretjänsten i hela Wasa län, med undantag av Jyväskylä distriktet, en uppgift, som det behövdes en Fontells uppoffrande nit och sällsporda arbetsförmåga, för att utan klagan kunna lösa.
Och vilka bevis erfor Fontell på styrelsens erkännande av hans ovanliga tjänstenit och förtjänster? År 1841 hugnades han med Assessors titel, 1852 fick han 25 års tjästespänne, 1855 förklarades honom nådigt välbehag, därföre att den gamle lönlöst vårdat i Jakobstad förlagda kompaniet av 2:dra Indelta Finska Skarpskyttebataljon, 1856 blev han riddare av Stanislai ordens 3:dje klass efter 23 års tjänstetid och då han 1860 erhöll avsked från provincialläkare tjänsten som emeritus med hela lön i pension — intet.
Detta var visst icke mycket. Fontell hade också kunnat vara utan detta ringa, ty ett erkännande, sådant han vunnit av envar, som förstår uppskatta en verksamhet, så uppoffrande, så välsignelserik, så omfattande, som hans, uppväger oändligt alla titlar och granna band. Visserligen kunde man dock ha skäl, att harmas, då man ser stjärnor hängas den ena över den andra på månget bröst, vars respektive ägare oklanderligt fört en kronans uppbördskladd eller då man ser en militär befordras, betitlas och smyckas för så kallade ”utmärkelse i tjänsten”, som för vanligt mänskligt förstånd ofta torde besticka sig i — nitisk inspektion av manskapets — knappars rätta polerande.
Det chefskap, som på Fontell meriter ej aktade nödigt fästa styrelsens uppmärksamhet, vill vi ej döma, vi vill endast trösta det, om det funne sig generat av en anmärkning som denna, därmed att det ingalunda ofta skall vara i tillfälle att låta dylik försummelse komma sig till last, ty en tjänsteman i ett kall, av så riksgagneligt värde, som läkarens, sådan som Fontell var, skall en chef under många decennier ej äga — att negligera.
Fontell var inte fåfäng, men som varje tänkande människa, satte han värde på sina medmänniskors erkännande och intet gladde honom så mycket, som varje, om än aldrig så ringa bevis på patientens tacksamhet. Han såg däri, den anspråkslösa, blygsamme gamle, ett vittnesbörd, att hans verksamhet ej varit utan frukt och detta gjorde honom, som så djupt kände, hur vanmäktig även hans konst var, så gott. Då Jakobstads stadsbor för tio år sen förärade honom en mängd silverpjäser, var därföre också hans glädje och tacksamhet stor och den dagen, då skänkerna överlämnades, var i hans minne, liksom den är i stadsbornas, en dag, sådan ett vanligt människoliv ej räknar många.
Efter att nästan till det sista ha sysselsatt sig med sitt kall, insomnade Fontell den 2 September 1862 så lugnt, så utan all dödskamp, som ett barn leende somnar in efter dagens lekar vid modersbarmen. Han somnade så lugnt, som solen stilla gömmer sin fackla i havet, efter att ha glatt och lyckliggjort en värld.