Artikel skriven av Anna-Lisa Ringbom och som publicerades i Syd-Österbotten 18.11.1933. Texten ser inte ut att ha varit hennes egen eftersom nästan samma artikel hade varit införd i Syd-Österbotten i februari 1922. Texten har renskrivits av Lasse Backlund i juni 2024. Texten har till en del moderniserats medan citaten är original. Mellanrubriker har också lagts till:
Byggandet av Ulrika Eleonorakyrkan.
Då Kristinestads första kyrka år 1697 antändes av blixten och nedbrann, stod stadsborna inför uppgiften att under svåra och brydsamma tider bygga ett nytt tempel. Likväl grep man sig raskt verket an och i januari följande år beslöt stadens borgare „at Kyrckian blifwer satt på thet stället hon förr stått allenast Kyrckians södra vägg kommer at stå der norra kyrckobalken nu ähr” och ”höllo de samptlige för bäst at thet skulle byggas en korskyrekia, hwilcket dock till Herr Biskopens omdöme skulle framställas”.
Antingen „Herr Biskopen” avrådde detta eller kyrkans byggmästare hade andra planer byggdes kyrkan över en rektangelformig plan, till vilken ansluter sig sakristia i norr och vapenhus i söder. Det vida valv, som utgör kyrkans innertak stöds av tre ihåliga strävor (contreforts) vid vardera långväggen, Dessa sammanbindas tvärs över kyrkan med bjälkar, dekorerade av utskärningar. Det branta vattentaket bildar över koret valvform och takåsen kröns av en spira, utskuren ur en enda stock. Dess övergång till taket utgörs av en lökartad ansvällning.
Tornet är beläget vid västra gaveln. Den spåntäckta, åttkantiga spiran visar en slank och vacker resning, samt övergår i den kvadratiska undre delen genom ett tak med avsneddade hörn. På grund av att tornets bärande mittelbjälkar skarvats förbi varandra, lutar det betydligt mot sydväst. Enligt hörsägen skall denna lutning vara avsiktlig och anses den ge tornet större motståndskraft mot sydväststormarna. År 1698 lades grunden till kyrkan och år 1700 blev den „såhwida färdig til brädtak och hwalv, att hon samma Åhr blef inwigder af Församlingens för tiden warande pastore D:ni Joh, Beekman, Thenna nya Kyrckia heter efter Hennes Kongl, M:jt, allas vår nådigste Drottning Ulrica Eleonora”.
Först följande år gjordes den fasta inredningen i kyrkan, jämte en liten läktare i dess västra ända. Kyrkoporten bygges och „förordnas Matts Larsson Murik til Byggmästare theröfver”. Det kan antas att samme Murik också har varit själva kyrkans byggmästare. Han åtnjöt tydligen stort anseende, vilket framgår av att han år 1702 kallades till Kristinestad för att uppföra en ny fristående klockstapel.
Byggandet av klockstapeln.
Den gamla klockstapeln var byggd år 1675 „efter thet maner, som på Vaxholm byggdt ähr”, men befanns nu „vara alldeles oduglig”. Det blev föreslaget, att den nya stapeln skulle byggas över kyrkogårdsporten, om det bara var möjligt. Murik „försäkrade at kunna stapeln wäl fästa på Kyrckoporten” och arbetet påbörjades.
År 1703 var klockstapeln färdig och den utgjorde således ingång till kyrkogården. Dess undre fyrkantiga del täcks av ett buktat tak och uppbär en paviljongartad överbyggnad med 6 dörrförsedda öppningar, genom vilka klockornas ljud letts över nejden. Överbyggnaden kröns av en spira liknande den på kyrktaket.
Då stora ofreden utbröt, var kyrkan endast enkelt inredd och taket ännu ospånat. År 1714 blev den ”af grymma fienden Ryssen til invärtes zirater, sampt til fenster och tvenne skjöna Klåckor spolierad och skjövlad”. Men „sedan Stadens innevånare efter Nystadiska fredens slut fingo åter bo i fred och ro under Herrans fikonaträd och wijnträd sampt niuta denna, hwilket fridsens Gud i långa och önskade tider förläne, Hafwa de anwänt all berömde flit at reparera Kyrckian med Tackets spånande och väggarnas redfärgande, sampt dels med egna medel, dels med Collecte- och Stambooksmedel kring hela rijket samlade försett Kyrckian med nödtorftiga zirater, fenster och tre wackra klåckor.”
Hösten 1737 blev taket ”färdigt spånad och fantz nödvändigt at Kyrckjowäggarna wederbörligcn brädslå”, samt beslöts av ”byggmästaren Hinrik Bäckman, som haft besvär med det öfriga (nämligen reparationerna efter kriget och takspånandet) äfwen kunde detta förrätta”.
Målandet av kyrkan.
För kyrkans ”zirande, hwitlimmande och målning” tillkallades målarmästaren Olof Ekelund från Vasa. Valvet och väggarnas övre del vitlimmades och runt kyrkan målades en bård med svarta och vita bladornament på gul botten, begränsad av en ram i svart och grått. På valvet ovanom altaret fanns möjligen något slags stiliserade moln eller dylikt. Från den i övrigt ljust hållna kyrkan skilde sig läktarens fältindelade skrank i en mörk brungrön ton. Speglarnas yta gjordes livligare genom oregelbundet pålagda gula och ljusare gröna fläckar, deras profollister lyste i rött och gult. Bänkdörrarna hölls i brunt med „blåfylningar”. Som helhet torde kyrkans inre erbjudit en livlig och vacker anblick.
Kyrkans altartavlor.
Församlingsmedlemmarnas nitälskan för sin kyrkas förskönande inskränkte sig inte endast till detta. Redan 1734 inleddes underhandlingar i Stockholm med målaren Lorentz Gottman, som åtog sig att måla den stora och välkomponerade altartavla, som numera finns i den nya kyrkan. Mellan Gottman och Kristinestads kyrkas befullmäktigade slöts följande kontrakt: „Uppå underskrevne dato är följande accord slutet mellan oss undertecknade uppå Christina Stads Kiyrckas wägnar och mig Lorentz Gottman. Det påtager iagh mig Lorentz Gottman at för berörda Kiyrckia måhla en altartafla bestående efter wederbörandes begiäran af 3:ne dehlar eller historier. Principalstycket bestående af Christi Korsfästelse med de närstående personer, blifwer siu alnar hög och fyra alnar bred, den nedre dehlen blifwer om Nattwarden, Christus med sina tolf lärjungar till bordz sittande skall wara fem och en hall alln bredt och twå alnar högt. Den öfre delen föreställer Christi Himmelsfärd med de kringstående lärjungar och storleken häraf blifwer efter proportion som det sig bäst skickar efter architecturen. Detta alt förbinder iagh mig at förswarligen och wähl med aldra första at förfärdiga och om möjligt är och det will Gud till Michaelij innevarande åhr skall wara färdigt, hwarföre efter betingat accord iagh hafwer at undfå för mitt arbete Sex Hundrade Daler Kopp:mt sampt en anstendig Dischrition, i afräckning på detta arbete hafwer iagh nu bekommit Twåhundrade Siutijo Daler Kopp:mt såsom handpenning. Då förenämbda arbete färdigt ähr förbinda sig undertecknade de återstående Trehundrade Trettijo Daler Kopp:mt ricktigt till Herr Lorens Gottman at betala som ock den utlåfwade Dischrition honom Herr Gottman det som wij finna arbetet med flit wara förfärdigat tillställa. Att således ware öfwerenskommit och slutit blifwer med wåra henders underskrift bekräftat.
Stockholm den 31 maij 1735, Uppå Christina stads Kyrckas
And. Berger. Hans Bergh, Hans Uddman, Lorentz Gottman,”
Tavlan blev färdig inom föreskriven tid och Lorentz Gottman erkänner den 26 aug, 1736 att ”uppå Christina Stads Kiörkias wägnar hafwer Herr Bergh til mig ricktigt betalth de återstående 60 Daler Kopp:mt tillijka med den Diskrittion som wårt Contrackt innehåller, för hwilkett iagh aflägger en ödmjuk tacksamhet”. Altartavlan hade „utan stadens ringaste penning eller omkostnad erhållits och likväl ansenligt kommit til at kosta”, och det är troligt, att kontraktets undertecknare, vilka tidigare genom gåvor visat sitt intresse för kyrkans prydande, även bekostat anskaffandet av detta värdefulla konstverk. Först 10 år senare beställdes till tavlan av Olof Hedman i Stockholm förgyllda ramar, utskurna i en något pompös stil med barockmotiv.
Predikstolen.
Kyrkans första predikstol var placerad vid södra kyrkväggen, men då år 1759 uppförandet av en ny diskuterades, blev föreslaget, att den skulle „förfärdigas på norra sidan med sträfwan gentemot den förra predikostolen, då predikanten hade den förmån at ifrån Sachristiedörrn strax stiga på predikostohlstrapporna, thet förslag af Kyrckorådet samtycktes”.
„Til widare befrämjande häraf inkallades snickaren And. Lundberg och tillfrågades hwad pris han för en sådan predikostohls förfärdigande som uthi Närpis kyrcka ähr skulle begiära, då han själf holle alt tilbehör —, hwartil han sade sig til det nogaste pröfwat intet kunna under 600 Daler Kopp:mt then förfärdiga när han alt siälf skall förskaffa; och som kyrckiorådet pröfwade hans påstående ithy mådhe intet wara obilligt, så anhöllo de herr Magistm och Kyrckiaherden wille hoos Consitorium thes bijfall thertil inhämta”.
Svar på denna anhållan ingick till kyrkoherden Jacob Estlander:
”Högwördige och Höglärde Herr Kyrckioherde.
Uppå Eder Ärewördighets å Kyrckiorådets wägnar i Christina genom bref af d, 7 i thenna månad giorda hemställan om nödwändigheten af en ny predikostohls byggnad i Christina Stads Kyrckia ländes thetta til wänligit swar; at hiämwähl Consistorium bijfaller Kyrckiorådets härwid giorda förslag at berörde Predikostohl bör på norra sidan i Kyrckian flyttas och upbyggas; bör dock Eders Ärewördighet wid församlingens här uppå tilgiörande sammanskott påjämka kostnaderna häraf at Kyrckians behållna medel 474; Daler 3 skilling Koppar:mt ei blifwa til samma byggnad alldeles uttömda, emedan församlingens skyldighet är at tillsläppa materialer, bräder och planckor; men hwad spik och järnsmide och thet mera, som församlingen sielf ei åstadkomma kan, utan måste ifrån andra orter förskaffas, thet kan Kyrckian icke undgå at draga lasten utaf. Önskar Eder Ärewördighet Guds milda beskydd, Åbo den 14 Martii 1759,
På Domkapitlets wägnar: Carl Fridric Mennander.”
Arbetet på den nya predikstolen vidtog nu genast. Det utgör ett vackert prov på dåtida hantverkarskicklighet och står i utförande högt över modellen i Närpes. För dess målande tillkallades mästaren Johan Graan från Björneborg, vilken „efter begiäran öfwerstrukit och marmorerat, samt förgylt de tienliga ställen på prädikostohlen med dess skrank” samt „målat ett stycke tafla (under predikstolens tak) med ljus marmorering och en stor förgyld Sohl mittuppå”. På kyrkorådstämma redan år 1737 ”förehöltz om en liten chordörrs opbyggande, hwilkens bequämlighet wid åtskilliga tillfällen kunde synas nödigt. En del ansåg at Kyrckowäggen kunde däraf taga någon skada, oavsett större delen därtil consenterade per tacitum, disfereres tils widare”.
I samband med de reparationer, vilka predikstolens flyttande åstadkom, upptogs denna fråga på nytt, nu med positivt resultat, samt uppdrogs åt snickaren Boström ”at förfärdiga en liten dubbeldörr med dess tilbehör”.
Byggandet av korskranket.
Samtidigt ”föreställte Präses Kyrckioherden Herr Magistern Jacob Estlander, om icke til Kyrckians zirat och prydnad borde giöras et gallerwärk ifrån lilla upnämnda kyrckiodörrn twärs öfwer kyrckian til predikostohlen, hwartil alla kyrckiorådets ledamöter samtyckte och bewisade sin kyrckioherdes goda wählmening för kyrckians prydnad, som länge nog legat i lägerwall”.
Gallrets förfärdigande uppdrogs även åt snickaren Petter Boström. Det målades sedermera med ”spansk gröna”, men dess utseende i övrigt är numera okänt, då inga rester bevarats till vår tid. Det betonade starkare korets egenskap av ett heligt rum och utgjorde en motsvarighet till andra kyrkors korskrank.
Klockstapelns reparation.
År 1769 vidtog åter en större reparation, denna gång på klockstapeln. Redan år 1755 hade dennas portöppning blivit försedd med två nya dörrar, men ansågs dessa nu vara för trånga. Under ledning av byggmästaren Anders Asplund genombröts väggarna på var sida om de gamla portarna och fyra nya dörrar tillbyggdes.
Omstritt läktarbygge.
Emellertid hade församlingsmedlemmarnas antal vuxit betydligt, sedan kyrkan uppfördes. Utrymmet blev allt mera knappt. Nya bänkar, bland annat klockar- och prästbänkarna i okret, tillbyggdes, så långt kyrkans golvyta det medgav. Men då detta inte var nog måste andra utvägar tillgripas. År 1772 erbjöd sig handlanden Johan Nyman att på egen bekostnad låta bygga en läktare vid norra väggen ovanom sakristidörren. Hans erbjudande blev antaget och läktarens uppförande uppdrogs åt predikstolssnickaren Andreas Lundberg.
Johan Nymans föredöme ledde till efterföljd, men denna gång utföll resultatet inte lika lyckligt. Följande år beslöt nämligen kyrkoföreståndaren Rådman Casper Lebell och kyrkovärden Rådman Matts Brunck på eget bevåg att låta bygga en läktare vid södra väggen mittemot den förra. Men detta tilltag föranledde följande upprörda inlaga:
„Inlaga till Kyrkoherden och Kyrkorätten,
Såsom den på södra Chorsidan ofwanför prästbänkarna tllämnade läktaren ifall den till sin byggnad finge fullföljas, ej allenast skulle bortskymma de 2:ne fönstren fram i kyrkan och således göra Choret om mörka vinterdagar föga mera lysande än tornfoten utan ock med trappan alldeles dölja Prästen i sin tjenst för församlingen samt församlingen för Prästen hwarförutan det ej faller sig på något sätt skickat at högwördigste Herr Biskopen jämte öfriga af det wördiga Prästerskapet wid infallande Wisitationer skola vara logerade under en lägtare och dessutom dess trappa, så protestere inför Herr Kyrkoherden och den högt ärade Kyrkorätten undertecknade af Stadsens äldste och borgerskap på egna och hela församlingens wägnar i högsta måtto emot denna byggnad såsom högst otienlig och kyrkan wanskapande på det ställe hon nu är påbörjad, anhållande tillika i all ödmjukhet att Herrar Rådmännen Casper Lebell och Matts Brunck hwilka på eget bewåg utan att inhämta kyrkorådets eller wederbörande församlings samtycke föranstaltat omförberörde oskickade läktarebyggnad måtte så wäl allwarsamt tilltalas för ett slikt sjelwswåldigt företagande, såsom ock påläggas at genast med egen bekostnad borttaga det uppstaplade virket samt sätta Choret alldeles i sitt förra skick igen.
Men att det tillgjorda dock må kunna nyttjas utan kyrkans gravation så hemställes till Herr Kyrkoherdens och den högt ärade Kyrkorättens behag att utse i Kyrkan till en dylik läktare något annat tjenligt ställe, hwartill tyckes wara gott rum ofwanför stora mellandörren, wis hon sedan kunde flyttas på deras depance, I det säkra hopp att Herr Kyrkoherden jämte öfliga respectiwe wederbörande gunstigt förnögia må församlingens åstundan härutinnan och sig widare förese, det inga enskildta personer må framdeles på sätt som nu budits till så förmörka och förderfwa wår kyrka blir Comministern Herr Eric Munselius af oss, som nu till större dehlen genom sommarresor komma att förskingras anmodat om framteendet häraf och dess widare befordrande och framiefwa med skyldig wördnad och högaktning.
Cristinaestad d. 27 April 1773. J. M. Westerlund, Hans Åberg, Eric Holmström, Olof Kiällgren, Ermund Butz, And. Westman, Elias Backman, Andert Achtman, Eric Wahlberg, Petter Frideen, And, Giädde, Petter Boström m.fl. m.fl.”
Vid Kyrkorättens sammankomst ”at afgiöra målet” framförde Kyrkoherden Eric Munselius borgerskapets synpunkter, varvid han för egen del tillade bl. a, följande: ”Eij heller kan denna Lägtaren anses såsom wäl passande emot den andra Chor Lägtaren, ty hon är en god del högre stäld än denna och gör således utseendet för reguliera ögon osmakeligt. Läktaren vore eij mindre onyttig i anseende därtill at endast 12 personer där kunna inrymmas”, samt kunde ”bemälde Lägtare flyttas på ett lägligare ställe, som är ofwanför stora huwuddörrn, hwarest helt säkert ett dragfritt rum eij blott för 12 utan wäl för 50, ja ock för flera Personer kunde inrättas”.
Vidare ”är hon alldeles onödig, ty då Kyrkans baklägtare efter Kyrkorådets författning blir utwidgat till Pelarena med 4 bänckar å hwardera sidan, så får 12 personer räcknade på hwar bänck, 96 personer alldeles nytt rum, hwilket är altnog uti en så liten församling som denna”.
Kyrkoherdens uttalande utmynnade i en fordran ”at Kyrkoföreståndaren Rådman Casper Lebell och Kyrkowärden Rådman Matts Brunck, hwilka på egit bewåg föranstaltat om denna byggnad måtte enligt Stadsens Äldstes och Borgerskapets ingifna Memorial strängeligen tilltalas för ett slikt souweraint företagande och straffbara tilltagsenhet, hwaremot de endast bordt bestyra om baklägtarens utwidgande efter den af Kyrkorådet därom gjorda och dem till hwärkställande lämnade författning såsom ock åläggas at genast genom det uppstaplade wirckets borttagande och de i wäggen inhuggna hålens reparerande, sätta kyrkan i sitt förra skick igen”.
Resultatet av detta mål, som tydligen i högsta grad upprört det lilla samhället, blev att den gamla västra läktaren utvidgades på föreslaget sätt och de båda rådmännens läktare uppbyggdes stötande mot denna över södra ingångsdörren. Även detta arbete ombetroddes snickaren Andreas Lundberg med biträde av snickaren Johan Forsman.
Kyrkorgeln.
Nu gjorde sig ett nytt behov gällande. Kyrkan hade hittills saknat orgelverk. År 1775 inleddes underhandlingar med orgelbyggaren Nils Strömbäck, som inlämnade två ritningsförslag, ännu bevarade i domboken, av vilka det ena blev antaget. Plats för orgeln utsågs på den ovannämnda norra korläktaren, vilken dock för detta ändamål måste utvidgas genom „en rundel med speglar och förhöjda lister”. På hösten följande år var orgeln färdig och grundmålades jämte samtliga läktare, vilka först år 1783 ströks ”pärlfärgade med gula lister”.
Förstoring av fönstren.
Redan i samband med läktarbyggandet hade klagomål försports över att kyrkan var otillräckligt belyst genom de äldsta, rektangulära fönstren. År 1783 måste fönstren ”til någon del höjas och ofwantil rundas”. Dessa fönster belyste kyrkan ända till år 1827, då Kyrkostämman ansåg, att det måste anskaffas ”nya fönster i stället för de gamla, som af tiden till rutor, poster och bågar blifwit så skadade, att de knappt mera kunde begagnas och erbjödo sig Herrar Rådmännen Johan Berg, E. B. Sjöberg, Anders Holmström, samt Herrar Handlandene Simon Anders Wendelin och Gottfrid Starcke jämte Coopwardieskepparen Carl Henrik Berg att enhvar låta på egen bekostnad sätta ett nytt fönster och skulle de gamla på offentlig auktion försäljas”. Dessa, de nuvarande fönstren gjordes betydligt större än de föregående och likt dem „ofwantill rundade”.
Kyrkan för liten.
Innan detta hade redan förslag om kyrkans utvidgande sett dagen. Från år 1786 räknades Tjöck och Påskmark byar, samt några hemman i Närpes till stadsförsamlingen. Kyrkans redan tidigare knappa utrymme förslog inte alls för denna ökade folkmängd. Landsförsamlingens medlemmar anhöll också vid prostvisitationen år 1792 om tillstånd att få övervara gudstjänsten i Lappfjärds kyrka, vilket tillsvidare bifölls ”till dess någon anstalt vidtoges att skaffa dem rum”. För detta ändamål inkallades i maj år 1806 „Kyrckobyggmästaren” Johan Nordberg, som besiktigade kyrkan i och för en eventuell reparation och utvidgning genom „en förlängning till fem famnar i östra ändan”.
Ritning och kostnadsförslag uppgjordes av Nordberg och insändes till Domkapitlet, och beslöts att vidta med arbetet så snart Kongl. Mjt:s och Consistoriets bifall inkommit. 1808—1809 års krig avbröt emellertid alla byggnadsplaner. De återupptogs först år 1826, men nu i förändrad form. Möjligheten av kyrkans fullständiga nybyggande diskuterades även, men ansågs det tillsvidare överflödigt, främst av landsförsamlingens medlemmar, vilka ”höllo före, att kyrkan genom en därå anstäld större reparation ännu en längre tid kunde bestå och att den genom tvenne nya korss:s tillbyggande komme att blifva i afseende på utrymmet mot församlingens behof fullkomligen svarande. Dock som såväl stads- som landsförsamlingens medlemmar icke bestämt hade sig beskaffenheten af alla bristfälligheter uti nuvarande kyrka bekante blef alimänneligen öfverenskornmit, det skulle en kunnig byggmästare med det första av församlingen åkallas för att kyrkans närvarande beskaffenhet undersöka, samt utlåtande sedermera meddela, huruvida någon tillbyggnad å densamma kunde med förmån verkställas eller om kyrkan allaredan vore så förfallen, att den numera icke kunde förmånligen repareras och utvidgas, och förbehöll sig församlingen att därefter och sedan förenämnda upplysningar blifvit inhämtade få honom närmare rådpläga”.
Den anlitade byggmästaren Johan Kjäld avgav dock utlåtandet „att ehuruwäl Kyrkan med undantag af några smärre bristfälligheter ännu vore i så behållet skick att den en längre tid kunde begagnas, så ansåg han för sin del den föreslagna tillbyggnaden af tvenne kors på den grund vara olämplig att den helt och hållet komme att misspryda kyrkan, som de yttre hörn knutarna inberäknade endast är femton famnar lång. I anledning häraf yttrade medlemmarna af såväl stadssem landsförsamlingen enhälligt, att som byggmästaren Kjäld ansett den föreslagna tillbyggnaden blifva missprydande, samt kostnaden i det närmaste så dryg som för en ny Kyrkobyggnad, frångick församlingen numera helt och hållet förslaget om tillbyggande af nya korss”.
Den gamla kyrkan Ulrica Eleonora hade genom en pietetsfull och förstående mans inverkan räddats från förvanskning. Tanken på byggandet av en ny kyrka växte småningom allt starkare och år 1897 övergavs det gamla templet, som ännu i all sin torftighet vittnar högt om kärleksfull omvårdnad under gångna tider.