Den här artikeln är skriven av en anonym ”gammal, bortflyttad pjelaxbo” och den publicerades i Syd-Österbotten 5 maj 1970. Lasse Backlund har renskrivit och moderniserat texten i april 2024:
I dessa tider, då tidningspolemiken fyller sidorna av både Syd-Österbotten och konkurrentbladet Närpes Tidning, kommer jag som före detta Pjelaxbo att låta tankarna gå tillbaka till sekelskiftet, ja före 1900 och fram till tiden för naturahushållningens slut.
För min inre syn ser jag ännu med respekt på storhetstiden, när grossisterna Carlström och Henrikson dominerade handelslivet, som en slags gyllene tidsperiod då allt nytt blev överraskningar.
Att börja med så går tankarna till det första stadsbesöket som sjuåring en kall vinterdag. Min farfar, som var född i mitten av 1800-talet, skulle till ”staden” och sälja ett par vedlass. Mitt hjärta dunkade av spänning, då jag såg de första konturerna av gamla kyrkan och levde i spänning en hel dag med att begapa allt det stora, spm man såg den första gången.
Vi körde med två hästar, alltså en tre alnars famn, som slutligen fann köpare. Det blev 8 mark för båda lassen och så fick jag mitt första par skor, som kostade 5 mark.
Det är inte att undra på att Kristinestad var och blev Pjelaxbornas stad. Det var torgdagar två dagar i veckan med hästforor i två rader längs hela torget. Pjelaxborna ställde sig högre upp på torget medan gummorna från Tjöck i sina nationaldräkter höll tid på den nedre delen.
Det var från dessa torgdagar, som bönderna fick de nödigaste slantarna, alltså före mejerierna kom till. Närpes fick väl mejeriet först och det ledde till att hästfororna därifrån minskade. Det i sin tur betydde att Tjöckborna kunde flytta högre upp på torget. Det här fick den trägnaste torghandlaren från Pjelax Adrian Danielsson att sävligt säga ”Jasså, tjöckarna har blivit tama nu”.
Hur många som har förlovat sig hos guldsmed Sandelin kan jag inte räkna men om det blev lite dyrare ringar på förlovningsdagen, som vanligtvis var på höstmarknaden, så bjöd Sandelin de unga tu på kaffe.
Det skulle säkert bli mängder av anekdoter, om allt skulle skrivas ned. Bland annat den gästvänligheten, som gårdsägarna visade landsborna, då de lät dem föra in hästarna och fordon på de rymligt tilltagna gårdsplanerna.
Jag har glömt namnet på ölboden men det var ett ställe där de flesta karlar och husbönder samlades för att få ett ölstop och få berätta vad han fått för smöret eller potatisen.
Den sanna berättelsen handlar om folks ärlighet i staden och den handlar om Josef Ellfolk, som var delägare i Pjelax ångsåg. Han var inne till staden för att lyfta likvid för sålda virkesprodukter. Han hade ett zinkämbare fullt med sedlar, som han ställde ifrån sig på släden på den gård där ölboden fanns. Själv gick han in och tog en öl. En man som gick förbi hästen lade märke till ämbaret, som var fyllt med pengar. Han tog då hästtäcket av hästen och täckte över zinkämbaret. När Josef kom ut och märkte vad som hänt blev han förbannad, att något hade tagit täcket av hästen. ”Ingalunda finns det några tjuvar i Kristinestad” sade han.
Under storhetstiden omkring 1906-1907 var Carlsro ett sommarresidens för Alfred Carlström. Något så fint byggdes inte av vanliga dödliga. Min egen morfar, hade kommit hem från Amerika och han var modellsnickare. Han berättade för mig att det var han som skar ut prydnaderna på Carlsro, bland annat drakarna som spyr ut regnvattnet från det branta plåttaket.
Det var denna tid som vi pjelaxbor såg den första bilen, då grossisten Henrikson en söndag kom till sin hemby för att hälsa på sina släktingar. Vi hörde motorvrålet på flera kilometers håll och det var tillräckligt för att det skulle samlas ett hundratal bybor vid K. J. Mangs butik och på småskolans backe. Det var ett underverk det hela och respekten var stor för både bilen och den människa som kunde skaffa sig något sådant.
Tiden gick och allt förändrades. På tal om torghandeln borde Adrian Danielsson och hans hustru ha slagit rekordet. Flera år efter första världskriget fortsatte den familjen sin tur två gånger i veckan till stadens torg. Åldern satte ju stopp för denna handel så småningom.
En episod går inte ur mitt minne. Det var hösten 1917, då revolutionens vågor nådde även Kristinestad. Den självutnämnda polismästaren gick myndigt omkring bland böndernas kärror och såg till att något överpris inte förekom. Det var denna höst som vissa försökte få alla att sympatisera med de ryska revolutionärerna genom att bära en röd rosett i rockkragen. Polismästaren bjöd ut en sådan också åt Danielsson, varvid denne spydigt svarade att ”jag skiter i din röda blomma”. Det ledde till att ”polismästaren” placerade en rosett i byxbaken på Adrian, när han grävde i potatissäcken, utan att denne märkte det. Han lär ha fått en utskällning där hemma av sin gumma, då hon trodde att han hade haft något fuffens med stadsflickorna.
Vackra minnesrika Kristinestad!
Strid om järnvägsbygget
Jag samtalade en gång här i södra Finland med en Lappfjärdsbo, som hade flyttat bort för 50 år sedan. Men han kommer ihåg hur diskussionerna gick höga om vilken sida av staden som skulle få järnvägsstationen. Det fanns framsynta borgare, som ville dra järnvägen norr om Norrfjärden och väster om staden, där det fanns en djup hamn. Men nej. Ingen järnväg skulle gå ut i ödemarken, utan den skulle komma dit den nu är på Östra sidan. Vem kan se så bra in i framtiden? Det hette att Ebba Munck kom bra in i hamnen med passagerare, ofta hemvändande ”amerikanare”, som kom via Åbo.
Då man i dessa dagar kan följa med kraftmätningen om hamnar och industrier, kan man inte annat än önska att järnvägen skulle ha gått väster om staden. Kristinestad skulle ha sluppit den mångåriga törnrosasömnen och kunde ha varit en fabriksstad i detta nu av stora mått.
Utvecklingen har gjort jättesprång framåt. Utvecklingen har till och med gått så snabbt att människan inte hunnit med. Men vi skall erkänna att i Kristinestad är människan i centrum
Jag som är en gammal, utflyttad Pjelaxbo har försökt forska i händelserna från kriget 1808-09 och det finns en lucka, som jag i egenskap av amatörforskare inte ha lyckats på klarhet i. Jag har forskat i Uppsala och genomläst rikssvenska krigshistoriska forskningar.
Men jag har kammat noll i ett fall. Som känt landsteg ju general Vegesack med 2 000 man och med honom den legendariske Wilhelm von Schwerin. Det heter att en del av de av stormen skingrade roslagsskutorna kunde samlas och att landstigningen skedde i skärgården väster om Kristinestad, närmare bestämt vid ”Raskö”.
Krigshistorien berättar att det var en svensk mils marsch från landstigningen till Kristinestad. Namnet ”Raskö” återkommer i flera sammanhang.
Landstigningsstyrkan hann ju vara med om slaget vid Lappfjärd och von Schwerins berömda strid i Ömossa. Jag hade en gång kontakt med före detta konstapeln Lars Axén, men vi kom inte närmare en lösning om denna mystiska ö. Finns det någon historiker i vår gamla hemstad Kristinestad, som kunde fylla denna lucka så vore jag tacksam.
Någon arkeologisk undersökning har inte heller gjorts på Stormossen mellan väggrenarna Kristinestad-Tjöck, fyra-fem kilometer framåt. Vid denna mosse stod en het drabbning mellan det frivilliga uppbådet bland bönder och borgare och de ryska trupperna. Som straff gav ju general Buxhövden order om att straffa Närpesborna och Pjelax by fick sota mest. Hela byn brändes ned och om hur många som hängdes och brändes inne finns inga uppgifter.
Dessa ovanstående rader är närmast ägnade barndomsminnen från hemstaden Kristinestad, som nog måste sägas vara även pjelaxbornas stad, trots all utveckling i Närpes city. Kanske Kristinestad nu har blivit än mera Pjelaxbornas stad, efter det övriga Närpes – än så länge – försöker hindra pjelaxborna att värna sina vackra stränder och i denna strävan fått medhåll bland annat från Kristinestad.
Hur som helst, så varje sommar har jag haft glädjen att återse den gamla, kära hemstaden Kristinestad och hjärtat klappar varmt för de minnen, som vi många har haft och har av en stad. Den är liten men har en charm som den alltid burit med sig i århundraden.
Syd-Österbotten 21 maj 1970:
Margaretha Ultvedt (f.1899) som var en historiskt intresserad Kristinestadsbo hade ett svar på ”före detta pjelaxbons” fråga om Raskön. Hon hävdade att det finns ett missförstånd med den första bokstaven som nog skall vara ett ”K”, vilket betyder att Vegesack anlände till Kaskö. Så här skrev hon bland annat i sitt inlägg i tidningen:
När generalmajor von Vegesack i augusti 1808 med sin flotta, örlogsskeppet Vladislaff, fregatten Fröja och fyra galärer, efter en seglats på två veckor från Grisslehamn närmade sig Bottenhavets skärgård, kunde man inte landstiga i Björneborg, som det var tänkt. Kursen ställdes längre norrut och de sex svenska bataljonerna landsattes i stället i Kaskö, därifrån man sedan tågade till Lappfjärd, Ömossa och så vidare. I min gamla, trevliga geografi läser jag följande notiser angående Kaskö:
”Kaskön, en ö, nära vid inloppet ifrån Hafvet, til Österbottens Skärgård, har en makalös belägenhet och härlig hamn, läglig at kunna med Fästning förses. Dit blifver nu Wasa stad flyttad, och der får fin Stapel, enligt R. H. Ständers anordnande på Riksdagen år 1765.
Icke långt ifrån Kaskön i Närpes Socken har fordom warit genom det så kallade Silmar- eller Skålmans Sundet en så stor Segelled, at det till Sjöfarandes tjest, varit upbygd och inwigd Kyrka och Kyrkogård hwarefter synas lämningar, men nu är samma sund igengrundadt.”