Sammanställt av Lasse Backlund i april 2024. Uppgifterna är tagna främst ur gamla tidningar. Marianne Lövdahl, senare Wilhelms har bidragit med ett stort antal fotografier.
Sanatoriets bakgrund
Lungsoten var i tiderna en verklig folksjukdom, som främst drabbade unga personer, till och med barn. Den orsakades av en tuberkelbakterie, som upptäcktes år 1882. Dåliga levnadsförhållanden och dålig hygien var en stor orsak till att sjukdomen spreds snabbt. Den smittades lätt, vilket gjorde att om en i familjen fick sjukdomen, så de kunde andra i familjen drabbas. Dödligheten var stor och myndigheterna började redan i början av 1900-talet att försöka hindra spridningen av denna infektionssjukdom.
År 1907 grundades organisationen ”Föreningen för tuberkulosens bekämpande i Finland”, som skulle föra en aktiv kamp mot sjukdomen. I förebyggande syfte inrättade föreningen dispensärer i landet och den första grundades i Kronoby år 1909. Dispensärens uppgift var att sprida kunskap om sjukdomen och att genom förebyggande åtgärder motarbeta den. Det fästes också uppmärksamhet att skydda småbarn från att bli smittade.
Dispensärens huvuduppgift skulle bli att uppspåra alla tuberkulosfall och skaffa dem under behandling. Den skulle också bistå med råd och hjälp i de sjukas hem och se till att sjukdomen inte smittas från sjuka till friska. Den skulle också upplysa folket om nyttan av solljus, frisk luft och renlighet. För allmänheten var den här verksamheten helt gratis och det var först om det krävdes vård på sanatorium som en dagsavgift infördes.
Det förebyggande arbetet gjordes främst i hemmen men också ute i byarna på allmänna platser. I Kronoby anställdes läkaren Constantin Tennberg och redan efter några år kunde man se resultatet av hans förebyggande och upplysande arbete. Det arbetet gick ut på granska livsåskådningen och sjukdomsanlagen. Genom ändrade levnadsvanor och bättre hygien kunde han påvisa nyttan av förebyggande arbete och han blev år 1913 kallad till ombudsman i Föreningen för tuberkulosens bekämpande.
Hans forskningsresultat uppmärksammades också på statligt håll och år 1923 bestämdes det att det skall inrättas dispensärdistrikt dit varje kommun och stad skulle höra. Det året fanns det i Finland 45 000 personer som led av sjukdomen och varje år dog omkring 7 500. Upp till 40 % av alla dödsfall bland personer i åldern 15 – 60 år berodde på lungsoten. Iögonfallande var också siffrorna som visade att dödligheten i Finland var betydligt högre än i de andra skandinaviska länderna. Med andra ord var behovet av åtgärder stort och brådskande.
I Kristinestad grundades år 1923 en dispensär eller tuberkulosbyrå och alla kommuner söder om Vasa anslöt sig efter en tid till distriktdispensären. Läkare Armas Brander kallades att sköta arbetet, som han skötte med iver och hängivenhet. Han inledde arbetet med massundersökningar och fick då det totala behovet kartlagt. Patienterna ordinerades vila och frisk luft medan de svårast sjuka vårdades på sjukhuset. Behovet av sjukhusplatser var stort och därför beslöts det att det skulle inrättas sanatorier, som enbart skulle vårda personer med lungsot.
Dispensären börjar byggas år 1923
I juli 1923 besökte generalguvernör Sievers Kristinestad och med sig hade han arkitekt Kranck och det bestämdes då att en dispensärbyggnad skall uppföras i staden. För bygget utsåg de en plats på omkring 2 km avstånd från stadens centrum, på en backe söder om landsvägen som leder till Lappfjärd. Området sågs mycket lämpligt, på ett kort avstånd till stadens centrum, järnvägsstationen i närheten och den friska tallskogen runtomkring. Bygget skulle inledas snarast möjligt.
Ungefär vid samma tid bestämdes det att det också skall byggas ett sanatorium på samma område. Det skulle komplettera dispensärens arbete och om sanatoriet låg på samma område kunde samma läkare sköta båda inrättningarna. Meningen var att sanatoriet skulle ta emot patienter endast via dispensären.
Föreningen anhöll av staden att gratis få ett område för det kommande bygget och i oktober 1923 beslöt stadsfullmäktige att föreningen skulle få fri dispositionsrätt till ett 8 ha stort område. Den här dispositionsrätten skulle gälla endast så länge föreningen upprätthöll sanatorieverksamhet på området och i fall verksamheten av någon orsak upphörde så skulle staden återta området.
Arkitekt Kranck fick i uppdrag att uppgöra ritningar för sanatoriet och i februari 1924 kunde Tuberkulosföreningen på ett möte i Helsingfors godkänna planerna och de beslöt att bygget skall påbörjas. Byggnaden skulle delvis vara i fyra våningar, byggas av tegel och kostnaderna uppskattades till 2,5 miljoner mark. Föreningen erhöll ett rejält tilltaget statsstöd för detta bygge och stöd utlovades också för den kommande verksamheten.
Sanatoriebyggnaden uppförs 1924-1925
I mars 1924 bjöds byggnadsarbetet ut på entreprenad i landets större tidningar. Det förmånligaste anbudet gavs av ”Cementbyggnadsbolaget i Helsingfors”, vars anbud på ca 2,8 miljoner kunde godkännas i april. Antalet platser beräknades till 36 och det framhölls att sanatoriet kommer att vara som ett stöd för dispensären på samma område. Till det dispensärdistriktet hörde då kommunerna Sideby, Lappfjärd, Tjöck, Närpes, Korsnäs, Övermark och Pörtom och det räknades med att snart skulle alla svenska kommuner söder och omkring Vasa komma med i distriktet. Byggnadsföretaget hade redan skickat en byggmästare till staden och arbetet skulle börja genast då nödigt antal arbetare erhållits.
För övrigt kan nämnas att samma byggbolag från Helsingfors två månader senare fick i uppdrag att för samma summa uppföra den svenska samskolan uppe på Kyrkberget. Till byggnadskontrollant för dessa byggen valdes byggmästaren Otto Ivars från Lappfjärd.
Stenfoten av Bölegranit anlades genast och redan i oktober 1924 var sanatoriet uppmurat och arbetet med taket kunde påbörjas. I februari 1925 var själva byggnaden färdig och arbetarna höll på med inredningsarbete ”i raskt tempo”. Det antogs att i bästa fall kan allt vara klart i juni.
Tuberkulosföreningen köpte Tjärhovsvägen 10 av Slottes konkursbo
I april 1925 anställdes Irene Ahlholm från Helsingfors som översköterska och föreståndarinna på sanatoriet och till sin hjälp hade hon två undersköterskor. Sanatoriet skulle få namnet Högåsen efter den ås där det uppfördes.
Den 10 maj 1925 utförde tuberkulosföreningens generaldirektör Richard Sievers och arkitekt Kranck slutsyn på bygget, som var nästan helt färdigt. Tidigt i juni skulle allt vara klart. Byggmästare Kahila, som haft ansvaret för bygget fick vid slutsynen en förläggare av silver av sina arbetare.
Sanatoriebyggnaden
Byggnaden var uppförd av byggnadstegel i tre våningar och delvis i fyra.
I bottenvåningen fanns ett läkarrum där röntgenapparaten placerades och där fanns också ett mörkrum, laboratorium, väntrum och ett desinfektionsrum med en förbränningsrum för upphostningar. Där fanns också pannrummet, vedlagret, en bostad för eldaren, badstuga, bageri, bykstuga, mangelrum och ett sorteringsrum för orena kläder.
I den första våningen fanns den manliga avdelningen, där sjukrummen alla vette åt söder. Rummen var tre meter höga, målade i ljusa oljefärger och hade väggfasta garderober. Hörnen i rummen var avrundade och på golvet fanns bruna linoleummattor. De här rummen var av olika storlekar, för totalt 16 manliga patienter. I denna våning fanns ett rum för avdelningssköterskan, behandlingsrum, kapprum, badrum och ett sköljningsrum. Där fanns också ett uppsnyggningsrum där det längs den ena väggen fanns sex fajanstvättfat med rinnande vatten och på andra sidan tre fajansskålar för munhygienen. Längs den västra väggen gick en lång korridor och via den kom man till ligghallarna.
I den andra våningen fanns den kvinnliga avdelningen, som såg ut som den manliga. I en tredje våning fanns ytterligare ett rum för fyra patienter och ett rum för ljusbehandling. Avdelningen var avsedd för 20 kvinnliga patienter.
I sanatoriebyggnadens norra flygel finns en trappa upp det rymliga köket med skafferier. Två trappor upp fanns en större matsal för patienterna och en mindre för personalen, ett serveringsrum till vilket maten från köket transporterades med en hiss och ett mindre bibliotek. I den översta våningen fanns en 2-rums lägenhet för översköterskan, ett gästrum och fyra rum för betjäningen. Golvet i köket var lagt med klinkerplattor medan golven i bykstugan var slipad betong.
Hela sanatoriebyggnaden värmdes upp med centralvärmeledningar. Värmebatterierna var släta och vanligtvis placerade under fönstren. I byggnaden fanns det vattenledningar för båda kallt och varmt vatten. På tomten fanns en brunn och därifrån pumpades vattnet med en elektrisk motor till en 4 500 liter stor kallvattentank på vinden. Avloppsvattnet leddes till en reningsapparat, septic-tank och därifrån via ett utfallsdike till havet.
I närheten av sanatoriet fanns det en uthusbyggnad av trä, rymmande ett drängrum, stall för två hästar, ett svinstall, ett vagnslider och något till. Där fanns en iskällare av sten, en rotfruktskällare av trä och ett vedlider.
Centralvärmen, vatten- och avloppsledningar hade planerats av Huber & v. Nandelstadhs Värme- och sanitetstekniska byrå och installationerna gjordes av Ab Vatten och Värme. Ingenjör Torsten Kranck hade gjort ritningar för elektriciteten och installationerna gjordes av Ab Gottfrid Strömberg. Röntgen- och ljusbehandlingsapparaterna hade levererats av firman Reiniger-Veifa-Schaerer med möblerna hade levererats av Ab Stockman i Helsingfors.
Första patienterna
De första patienterna anlände till Högåsens sanatorium den 20 juni 1925. Själva invigningen skedde den 20 september, ett par veckor efter att den Svenska samskolan kunde invigas. Det var en högtidlig invigning trots att antalet inbjudna gäster inte var särskilt stort. Invigningsfesten började efter att posttåget hade anlänt vid halv tolvtiden. Till att börja med kunde gästerna granska de nya lokalerna.
Invigningsfesten
Själva festen hölls där ute dit också allmänheten var bjuden. Den inleddes med skyddskårens hornorkester, som spelade en uvertyr och sedan höll prosten Lundberg en bön. Sedan följde tal av sanatoriets läkare Armas Brander, invigningstalet av ordföranden för ”Föreningen för bekämpande av tuberkulosen”, generaldirektör Richard Sievers och slutligen sjöng alla ”Vårt land”.
De inbjudna gästerna bjöds sedan på middag i sanatoriets matsal och där sågs allt från landshövdingen till stadens ombud. Ett stort tack riktades till stadsfullmäktiges ordförande, tullförvaltare Winqvist som hade visat god vilja och fått staden att gratis upplåta 8 hektar skogsmark på Högåsen.
Det första året
Verksamheten startade den 20 juni 1925 och under det första halvåret vårdades 97 patienter på sanatoriet, 36 manliga och 61 kvinnliga. Antalet vårddagar var 6 278 och det dagliga medeltalet patienter var 32. Den yngsta patienten var 9 år och den äldsta var 62 och genomsnittsåldern 23 år. Vistelsen på sanatoriet var inte gratis, utan patienterna betalade en dagavgift om 16 mark.
Så gott som alla patienter var hemma från Vasa län. Från städerna Vasa kom 10, Kristinestad 6, Kaskö 6, Gamlakarleby 1 och Nykarleby 1. Från landsorterna som hörde till Kristinestads tuberkulosdispensärdistrikt kom 46 patienter, nämligen från Närpes 25, Pörtom 5, Lappfjärd, Tjöck och Sideby 2 och från Övermark och Korsnäs 1 patient från vardera.
Av patienterna hörde 55 till bondekåren, 9 var arbetare, 7 hantverkare och ett mindre antal ur andra yrkesgrupper.
Sanatoriets läkare har varit Armas Brander, Irene Ahlholm var både föreståndarinna och översköterska, och Edit Nyström och Ellen Vägar hade arbetat som avdelningssköterskor. På sanatoriet hade arbetat två ambulerande tuberkulossköterskor som sommarvikarier, i normala fall arbetade de på dispensären. På sanatoriet arbetade en köksa, en kökshjälp, diskerska, 2 städerskor, 2 tvätterskor, en vaktmästare som också var eldare och där fanns också en dräng. Med andra ord totalt 9 personer.
Brander flyttar från orten
I maj 1926 meddelade Armas Brander att han kommer att flytta till Satakunda östra dispensär från och med 1 juni och till hans efterträdare utsågs då dr Pehr Hj. Tallberg. Han hade tidigare arbetat som underläkare på Nummela sanatorium.
Andra året
År 1926 var verksamheten i gång hela året och antalet patienter uppgick till 144. Den kortaste vårdtiden var 5 dagar och den längsta 365. Genomsnittsåldern var 25,2 år, den yngsta var 12 år och den äldsta 58. Från Vasa kom det 28 patienter, Kristinestad 8 och Kaskö 5. Från Närpes kommun kom 36 patienter, 6 kom från Lappfjärd och 3 från Tjöck.
Översköterskan Irene Ahlholm slutade den 1 maj och i hennes ställe valdes Hilja Vikberg.
Antalet sjuka ökar i Vasa län
I de skandinaviska länderna minskade antalet sjukdomsfall och dödsfall under en lång tid medan utvecklingen i Finland var den motsatta. Och det märkliga var att dödligheten ökade snabbast i Vasa län. I hela landet dog 3,1 av 1 000 personer medan det i Vasa län var 3,7. Till exempel under åren 1911-1920 avled i Kristinestad 5 personer årligen, i Tjöck 5, i Sideby 6 och i Lappfjärd 16 personer, alltså varje år.
År 1927 fanns det i svenska Österbotten 96 vårdplatser och det ansågs allmänt vara alldeles för lite. På Malmska sjukhuset i Jakobstad fanns 12 platser, i Vörå 19, i Kronoby 23 medan Högåsen var störst med 42 platser.
Omkring 1930 anställdes dr Ragnar Segercrantz som läkare vid Högåsens sanatorium. Han stannade många år i staden och fick flera framträdande uppdrag i staden. År 1933 fick han för övrigt vara med en stor händelse, då han vid 14-tiden en dag med bil var på väg upp för Högåsbacken och observerade två älgar 50 meter norr om landsvägen vid Kvarnbacken. Det här var en stor och ovanlig händelse, som publicerades i flera tidningar.
På 1930-talet gjordes kostnadsfria undersökningar i hemmen, i byarna och på dispensären i Kristinestad, där också röntgengenomlysningar användes. Antalet platser på sanatoriet var 39 under flera år. I svenska Österbotten fanns det endast två dispensärdistrikt, det ena i Kronoby och det andra i Kristinestad.
År 1934 anställdes Aidy Berg som föreståndarinna och översköterska på Högåsen. 1936 fick dispensärläkaren tillgång till en portabel röntgenapparat och med den kunde han genomföra massundersökningar ute i kommunerna. Problemet här var att det fortfarande fanns kommuner utan elektrisk ström. Under den här tiden bildades kommunala tuberkulosfonder och vid slutet av år 1936 uppgick det totala värdet i hela landet till 6,2 miljoner mark. Kristinestadsdistriktet var det näststörsta i landet med en andel på 426 000 mark. Pengarna till fonderna kom från kommunerna men i Kristinestad kom stora summor från fester, insamlingar, lotterier och försäljning av julmärken och julkort.
I slutet av 1930-talet märktes en klar förbättring bland antalet lungsjuka och dödsfallen minskade för varje år.
År 1938 framkastades i Vasa planer på att bygga upp ett interkommunalt sanatorium, där kommunerna skulle vara delägare. Detta skulle placeras i Jakobstad. De andra sanatorierna i länet var ju privatägda och kommunerna kunde inte styra patientströmmarna. Också Kristinestad bjöds in att teckna platser i det nya sanatoriet men efter långa diskussioner tackade staden ändå nej. Hälsovårdsnämnden hade granskat antalet patienter på Högåsen och de konstaterade att det dittills inte varit några problem att placera de lungsjuka på Högåsen. Dagavgiften var fortfarande 16 mark och ansågs mycket förmånlig. Följande år beslöt staden ändå att de skall teckna en plats i Vasa tuberkulosdistrikt.
Eftersom kriget kom emellan byggdes sanatoriet Östanlid i Jakobstad först år 1941, och det var verksamt där till år 1970, då det inte längre behövdes.
År 1940 i september anställdes Margaretha Juselius från Helsingfors som ny läkare vid Högåsens sanatorium, efter att Segercrantz flyttade över till Borgå distrikt.
Under kriget hade verksamheten gått på sparlåga och år 1947 beklagade sig dåvarande läkaren Nils Riska att behovet av sanatorievård hade ökat. Både Högåsen och Östanlid var hela tiden fullbelagda och köerna för vård var långa. Båda var avsedda endast för vuxna och vården av sjuka barn var bristfällig. Riktigt sjuka barn fanns och de kunde vårdas på Högåsen men ett eget sjukhus för dessa vore önskvärt, enligt Nils Riska.
Nytt kommunalförbund tar över Högåsen
År 1946 meddelade Tuberkulosföreningen i Finland att de inte längre kan upprätthålla verksamheten på Högåsens sanatorium. Då föreslogs att kommunerna i Sydösterbotten som hör till dispensärdistriktet skall ta över sanatoriet. Dit hörde då alla kommuner mellan Korsholm och Sideby, och därtill städerna Kaskö och Kristinestad. Stadsfullmäktige i Kristinestad beslöt på ett möte i oktober 1946 att de skall omfatta förslaget till ett interkommunalt förbund och de föreslog att alla kommuner skall utse delegater till ett möte, som skulle hållas på Högåsen den 24 oktober. Flera kommuner hade före det förhållit sig positiva till planerna.
Tuberkulosföreningen bjöd ut sanatoriet för 25 000 per platsandel. Medicinalrådet Tähkä från medicinalstyrelsen hade bekantat sig med Högåsen och kunde efter det lova att de stöder det nya sanatoriet med 75 % av grundanskaffningen och sedan med fortsatt bidrag för driftskostnaderna. I november 1946 beslöt stadsfullmäktige i Kristinestad att det nya kommunalförbundet får överta Högåsens område, på samma villkor som Tuberkulosföreningen hade.
År 1947 i mars kunde länsstyrelsen godkänna grundstadgan för ”Högåsens distriktstuberkulossjukhus kommunalförbund”.
År 1947, den 25 april sammanträdde representanter för de svenska Folkhälsoföreningarna i Sydösterbotten och de bestämde då att Folkhälsan skall inköpa villan Surutoin vid Storträsket av affärsmannen Verner Grankull. Läkarna Forssell från Kristinestad, Dreijer från Lappfjärd, Miemois från Närpes, Nybränn från Övermark och Nils Riska från Högåsen kom då överens att Högåsen skall inrätta ett sommarsanatorium för barn från hela kommunalförbundets kommuner i den inköpta villan. Storartade donationer för Surutoin kom från Röda Korset, Folkhälsan och stadens fadderort Sala i Sverige.
I efterkrigstidens Finland rådde det brist på allt och därför var hjälpen utifrån desto mer värdefull. I Sala insamlades en stor mängd sängkläder, böcker och hygienprodukter. Direktör Armas Hartikainen lovade gratis trävirke som behövdes för de ombyggnader som måste göras i villan.
De största donationerna kom dock från Help Finland Committéen i Amerika. Den drivande kraften där var Victor Carlson, som var bördig från Dagsmark. Doktor Niska på Högåsen gjorde en lista på vad som behövdes och en storartad insamling startades i Amerika och det viktigaste skickade över med flyg och de större sakerna skickades med båt.
År 1947 i november beslöt Högåsens förbundsfullmäktige att det skall göras reparationer på vilosalarna i huvudbyggnaden och att de skall uppföra en nybyggnad för personalen och dessa skulle bli att kosta 20 miljoner mark. Samtliga delägarkommuner godkände investeringarna. Styrelsens ordförande Stenwall från Närpes redogjorde på mötet för insamlingen i Amerika och mötet beslöt att skicka ett tacktelegram till Victor Carlson.
År 1948, i april beslöt Högåsen styrelse att det inkommande sommar skall finnas 28 barnplatser på Surutoin. Medicinalstyrelsen hade godkänt 40 platser men eftersom det fortfarande var brist på det mesta, så begränsades platserna. Närpes fick 4 platser, Kristinestad 3, Lappfjärd 3, Sideby 2, Tjöck en och de andra kommunerna delade på resten.
Personalbostäderna börjar byggas 1948
År 1948, i augusti utbjöds entreprenaden för byggande av de nya personalbostäderna i landets tidningar. Dess storlek kommer att vara 2 340 m³, i två våningar med källare och den skall uppföras av tegel.
År 1948, i september valdes Byggnadsbyrå Vilho Terho från Seinäjoki till huvudentreprenör för nybygget, som kommer att kosta 13 miljoner mark. Staten gav ett bidrag på 75 %. Arbetet skall inledas genast.
År 1948 beslöt Medicinalstyrelsen att tuberkulosvården skall reformeras så att hela landet skall indelas i 19 tuberkulosdistrikt. I det första förslaget skulle hela svenska Österbotten bilda ett distrikt, där Östanlid sanatorium i Jakobstad skulle bli centralsanatorium och Högåsen skulle bli en underavdelning. De här nya distrikten skulle sedan ansvara för både dispensären och sanatorievården. Vasa hade svårt att godkänna förslaget och de ville att en avdelning också skulle inrättas i Vasa.
Den här omorganiseringen av vården blev en dyr historia för de kommuner som hade platser på Högåsen, för år 1949 krävdes det in en extra avgift på 125 000 mark per plats, då Östanlid blir centrum. Kristinestad som hade 7 platser på Högåsen skulle tvingas betala 875 000 mark. Till på köpet behövde staden en åttonde plats för en kostnad om 250 000 och då blev det att kosta över en miljon. Situationen var likadan i flera mindre kommunen och till exempel Sideby skulle också tvingas betala en miljon. Lappfjärds kommun hade 9 platser på Högåsen och de köpte ytterligare en plats, så alltsammans blev att kosta 1,375 miljoner.
På Högåsens fullmäktigemöte i november 1949 godkändes dessa tilläggsavgifter enhälligt, då det bestämdes att dessa skulle användas till att bygga om ligghallarna på Högåsen och för byggandet av personalbostäderna.
År 1948 i december valde Högåsens fullmäktige Brådde Lundström till ny läkare efter Nils Riska. På det mötet diskuterades vem som skall erlägga de höga kostnaderna för det nya bakterieinfektionshämmande medlet streptomycin för de medellösa och de kom fram till att varje kommun besluter var för sig. Streptomycin var en ny undermedicin från Amerika och en dos för en person kunde kosta mellan 15 000 och 40 000 mark. Inom de närmaste månaderna började kommunerna godkänna kostnaderna men endast för de medellösa.
Under detta år hade alla personer i Finland i ålderns 15 – 25 år blivit calmettevaccinerade och resultatet har varit så bra att myndigheterna skall fortsätta följande år i lite högre åldrar. Det förekom en viss rädsla för den här vaccinen men inga biverkningar kunde påvisas. Däremot kunde det bevisas att 80 % av de vaccinerade fick ett heltäckande skydd.
År 1949 i januari kunde Högåsen fira taklagsfest på den nya personalbyggnaden. Tack vare gynnsamt väder hade arbetet framskridit raskt.
Vasa tuberkulosdistrikt tar över Högåsen
År 1949 i november bestämde Högåsens förbundsfullmäktige att kommunalförbunden kring Högåsen skall upphöra följande år. Alla kommuner kommer därefter att höra till Vasa tuberkulosdistrikt och sanatoriet på Östanlid i Jakobstad blir det centrala. Vid samma tillfälle beslöts att upphöra med barnsanatoriet på Surutoin och den fastigheten lämnades tillbaka till donatorn Folkhälsan.
År 1949, i slutet av november höll Östanlid förbundsfullmäktige möte i Jakobstad och då blev allting klart. Barnsanatoriet i Kronoby och Högåsens vuxensanatorium i Kristinestad skall bli underavdelningar till Östanlid. Länet skall delas upp i tre dispensärdistrikt och kommunerna från Korsnäs och söderut bildar det sydliga, Vasadistriktet börjar i Vörå och sträcker sig ner till Malax medan Jakobstadsdistriktet sträcker sig från Oravais norrut. På mötet bestämdes det att dispensärläkaren på Högåsen också skall vara läkare på sanatoriet. Styrelsen för Östanlid kommer at bestå av 6 personer, två från varje dispensärdistrikt och från södra området valdes kyrkvärden Karl Knus från Lappfjärd och prosten Edvin Stenwall från Närpes. Det stora distriktet skall heta ”Vasa tuberkulosdistrikts kommunalförbund”.
I slutet av november hölls slutsyn på personalbostadsbygget och efter reparation av några små brister kunde bygget godkännas.
År 1949, den 16 december fick staden fint besök, då lucian från Sala kom på besök. Hon uppträdde på flera ställen i staden och patienterna på Högåsen var mycket tacksamma för det trevliga avbrottet i den monotona sängvilan.
År 1950, den 24 april beslöt förbundsfullmäktige för andra gången att förbundet skall upplösas. Överskottet på 252 000 från förra året skulle ges åt Patientföreningen för anskaffande och underhåll av en filmprojektor.
På 1950-talet minskade antalet patienter, som behövde anstaltsvård och på Östanlid bestämde man att patienter från Högåsen skulle fylla upp tomma platser på Östanlid. Det här fick Högåsens Patienförening att ryta till, att nu får det vara slut med att flytta patienterna, likt karelarna under krigets dystra dagar. Vissa förbättringar gjordes dock på fastigheten, bland annat byggdes liggsalarna om och gjordes denna gång av betong av byggbolaget Forssén & Östberg.
År 1953 valdes med.lic. Torvald Hohenthal till läkare på Högåsen och han flyttade till staden från Jakobstad.
I början av 1960-talet hade läget ytterligare förbättrats och nu ansåg man på Östanlid i Jakobstad att det kunde räcka med ett sanatorium i hela distriktet och det skulle vara Östanlid.
Högåsen känns obehövlig
År 1962 i mars tillsattes en liten kommitté som fick i uppdrag att utreda Högåsens framtid. De kom fram till två förslag och det första var att Härmä sanatorium skulle ta över både byggnaden och verksamheten. Det andra förslaget gick ut på att lokalsjukhuset Sydösterbottens sjukhus skulle ta över byggnaden och flytta all eller en del av verksamheten dit. Redan i ett tidigt skede meddelade kommunerna bakom lokalsjukhuset i Kristinestad att de inte kommer att ta emot sanatoriebyggnaden.
År 1963, i mars riktade tuberkulosdistriktets styrelse ännu en gång en anhållan till kommunerna från Pörtom söderut, att de skulle ta över byggnaden och där inrätta lokalsjukhus. Nu märks det tydligt att Högåsens sanatorium med alla byggnader håller på att bli en belastning för tuberkulosdistriktet.
Vasa Tuberkulosdistrikt kontaktade nu medicinalstyrelsen och de vill först få garantier att fullt statsstöd skall betalas om de fortsätter verksamheten också på Högåsen. Östanlid, som hade hela 204 platser för tuberkulossjuka hade problem att fylla platserna och började också ta emot patienter med andra lungsjukdomar. Men ändå fanns det för många tomma platser.
Det nybyggda centralsjukhuset i Vasa kunde också vårda lungsjuka patienter och medicinalstyrelsens planer att det runt centralsjukhuset skulle bygga så kallade kretssjukhus, förvärrade läget för Östanlid i Jakobstad.
På ett möte i april i Vasa kunde Sydösterbottens represantant Ingvar Smeds konstatera att de nu rådde en ”obegriplig brådska” med att avsluta verksamheten på Högåsen. Dr Hohentahl kunde intyga att på Högåsen var alla platser fyllda och likadan var situationen i Härmä.
I slutet av april 1964 besökte medicinalstyrelsens generaldirektör Niilo Pesonen Kristinestad och han tyckte att ”Högåsen var en välskött och behövlig anläggning”. Mest var han intresserad av varifrån patienterna kom.
År 1964 i oktober meddelade överläkaren på Östanlid att de har alldeles för många lediga platser. Då det byggdes på 1940-talet så fick det plats för 166 patienter men då behovet var större än så togs 48 platser till i användning. Trots att medicinalstyrelsen har inrättat 50 platser för andra lungsjuka fanns det ändå så många lediga platser att alla från Högåsen skulle få rum där. Antalet patienter från det egna området på Högåsen var nu endast 25.
Planer på att hyra ut Högåsen
År 1964 den 12 november fick Högåsen överraskande besök då läkaren från Östanlid kom tillsammans med överläkaren Granroth från Roparnäs sinnessjukhus. Det var så att sjukhuset i Roparnäs skulle renoveras grundligt och den renoveringen beräknades ta två år. Enda stora problemet var att var skulle patienterna bo under de två åren och nu riktades blickarna på Högåsen. En tanke var också att en stor del av patienterna på Helenasjukhuset i Kristinestad skulle flyttas till kommunalhemmen och på så vis kunde Roparnäspatienterna få rum där. De olika förslagen diskuterades både på sjukhusen och i kommunerna.
Det som riktigt råddade till situationen på Högåsen var branden i Sydösterbottens sjukhus i januari 1962 och om inte förr så då blev frågan om byggandet av ett kretssjukhus aktuell. I slutet av år 1964 blev det klart att byggandet av kretssjukhuset kunde påbörjas men för att snabbt komma i gång med verksamheten föreslog arbetsutskottet för kretssjukhuset att de kunde ta över Högåsen och inleda verksamheten där.
Arbetsutskottet med Kopisto i spetsen kontaktade medicinalstyrelsen och föreslog att om inte Härma sanatorium kan ta över Högåsen, så tar kretssjukhuset hand om det och öppnar redan den 1 juli 1965.
I slutet av november 1964 beslöt styrelsen för Vasa tuberkulosdistrikt att Högåsen skall stängas från årsskiftet och att patienterna skall flyttas till Östanlid. På samma möte bestämdes det att Högåsen skall hyras ut åt sinnessjukhuset i Roparnäs och därifrån skall flyttas 69 patienter under den tid renoveringen pågår. Dispensärbyrån skulle fortsättningsvis vara kvar i Kristinestad i egna utrymmen. Ännu i detta sked meddelade de styrande på det tilltänkta kretssjukhuset att de vill hyra Högåsen.
I Kristinestad var de styrande bestörta över beslutet men de kunde bara beklaga att efter fusionen med Roparnäs hade de inte egen beslutaderätt.
Den 11 december 1964 meddelade medicinalstyrelsen överraskande att Bottenhavets kretssjukhus skall få överta Högåsen från och med 1 juli 1965. De bestämde att där skall finnas 20 kirurgiska platser och 35 inre medicinska och att en del av dessa var avsedda för lungpatienter. Detta enligt tidningen Syd-Österbotten i en artikel som tuberkulosdistriktet senare påstod vara påhittad av chefredaktör Utter
Några dagar senare beslöt Vasa tuberkulosdistrikts fullmäktige att Högåsen skall hyras ut åt SÖD i Roparnäs och det beslutet ville de att medicinalstyrelsen skulle godkänna. Ingen kunde svara på frågan, vad som kommer att hända med byggnaderna på Högåsen efter två år. Därför ville Lappfjärds representant Einar Lindh att Högåsen på en gång skulle säljas åt kretssjukhuset. Kristinestads representant, stadsdirektör Dahlström meddelade att om sanatorieverksamheten upphör, så återgår tomten till staden. Distriktets beslut om uthyrning kunde Syd-Österbotten anses förhastat eftersom staten inte hade beviljat bidrag till renoveringen av Roparnäs sinnessjukhus. I själva verket hade nog bidraget beviljats.
I januari 1965 bestämde medicinalstyrelsen att de håller fast vid sitt tidigare beslut att Högåsen skall hyras ut åt Bottenhavets kretssjukhus från början av juli 1965. Vasa tuberkulosbyrå kunde inte genast godkänna detta beslut och de sände en 5-manna delegation till Helsingfors för att diskutera saken. Lappfjärds kommun och Kristinestad anförde besvär till länsstyrelsen över besluten, som inte kunde betraktas som ändamålsenliga.
Den 25 januari 1965 meddelade Högåsens läkare Torvald Hohenthal att han kommer att flytta över till sanatoriet i Härmä, för att bli biträdande överläkare där. Före det hade man i Vasa beslutit att han som var lungspecialist skulle få tjänst som mentalvårdsläkare. Ett märkligt beslut, tyckte Hohenthal. I mars samma år flyttade översköterskan Margaretha Hellman till Helenasjukhuset, där hon fick tjänst som översköterska.
I slutet av januari besvärade sig också personalen vid Högåsen över distriktets beslut. De fann situationen absurd att de som i långa tider vårdat lungpatienter på en gång skall börja vårda sinnessjuka personer med mentala problem.
I slutet av februari 1965 förbjöd medicinalstyrelsen förflyttningen av patienter från Roparnäs till Högåsen.
Patienterna flyttas över till Östanlid 1965
Trots förbudet påbörjades flyttningen måndagen den 1 mars och den gjordes med stor brådska i 15 graders kyla. Redan vid 10-tiden på morgonen anlände den första bussen från Roparnäs. Samtidigt anlände en ambulans och Rosengårds taxibil till Högåsen som skulle föra de lungsjuka till Jakobstad. Sex patienter packade in sig i Rosengårds taxi medan två transporterades med ambulansen. De övriga låg sjuka i influensa ”medan en del hade skickats hem för att dö”.
Villervallan var stor då patienterna formligen möttes i dörren. På eftermiddagen anlände ytterligare en buss med patienter från Roparnäs. Flera vårdare följde med till Kristinestad och en del började bo på Högåsen medan andra bodde inne i staden.
Före kvällen var flyttningen genomförd och sanatoriet på Högåsen var därmed av avslutad historia efter 40 år av framgång. ”En mörk dag i stadens historia” uttryckte sig en av de styrande i Kristinestad.
I mitten av maj 1965 hölls ett möte på rådhuset i Kristinestad dit representanter från kommunerna runt tuberkulosdistriktet var inbjudna. Den största frågan var att vad kommer att hända med byggnaderna på Högåsen de Roparnäs inte längre behöver dem. Flera förslag lades fram men inget som kunde omfattas av alla. En viss enighet fanns att kommunerna i Sydösterbotten kunde använda det som lokalsjukhus.
I oktober 1965 meddelade styrelseordförande i tuberkulosdistriktet, Ulf Brunberg från Vasa att Roparnäs kommer att använda Högåsen ända till hösten 1967. Enligt Brunberg föreslår styrelsen att ett kronikersjukhus skall inrättas på Högåsen då Roparnäs flyttar bort. Detta sjukhus skulle underlätta situationen på kommunalhemmen, då de sjuka skulle kunna få bättre vård på sjukhus.
År 1966, i maj beslöt styrelsen för Vasa tuberkulosdistrikt att förlänga hyresavtalet med Roparnäs mentaldistrikt till utgången av år 1968. Renoveringen har dragit ut på tiden och överraskande arbeten har tillkommit.
År 1968, i april beslöt stadsstyrelsen i Kristinestad att uppmana styrelsen för det lokala sjukhuset att de kunde överta byggnaderna på Högåsen. Tuberkulosförbundet var berett att överlåta Högåsen till en planerad läkar-hälsovårdsstation bara en värdering skulle göras först.
År 1968, i september beslöt fullmäktige för Vasa tuberkulosdistrikt att de skall överlåta Högåsen åt Sydösterbottens sjukhus för en hälsostation. Roparnäs kommer att lämna Högåsen i oktober samma år.
Efter att Roparnäs lämnade Högåsen stod utrymmena tomma och de enda som arbetade där var gårdskarlen och maskinskötaren. Sydösterbottens sjukhus kunde inte fatta beslut om övertagande och i staden fanns det starka krafter som hellre ville satsa på kretssjukhuset, som höll på att byggas i närheten.
År 1969, i maj sammanslogs Vasa tuberkulosdistrikt, som fortfarande ägde byggnaderna på Högåsen med Vasa centralsjukhus. Tanken var då att all vård av tuberkulossjuka i Vasa län skulle överföras till centralsjukhuset där nya avdelningar skulle inrättas för den vården.
År 1970, i juli beslöt centralsjukhuset i Vasa att de skall hyra ut 16 rum i bostadsbyggnaden åt staden, som sedan hyr ut dem åt Pohjolan Voima för sina byggare. I augusti besökte en delegation från centralsjukhuset Kristinestad, för att dryfta frågan om det tomma sanatoriet på Högåsen. Något resultat nåddes inte men Christer Boucht tyckte att ”det var verkligen makabert att ett sjukhus med 66 platser skall stå tomt och dra kostnader”.
Under de följande månaderna kastades det fram flera olika förslag på hur Högåsen kunde användas som sjukhus och alla tänkbara möjligheter prövades. Det gjordes en värdering av byggnaderna på både Högåsen och Östanlid, och Högåsen värderades till 995 000 mark.
Inget behov av Högåsen
I februari 1971 fick Vasa Centralsjukhusdistrikt ett meddelande från medicinalstyrelsen, där de ansåg att Högåsen inte kommer att behövas för någon typ av sjukvård. Bottenhavets kretssjukhus hade redan tidigare meddelat att de inte längre är intresserad av det tidigare sanatoriet.
Centralsjukhusdistriktet gjorde då en förfrågan om staden Kristinestad vore intresserad att ta över byggnaderna och använda dem för industriändamål. En tidigare värdering hade visat att sanatoriebyggnaden skulle vara värd 350 000 mark, personalbostadsbyggnaden 266 000 mark och tuberkulosbyråbyggnaden 254 000 mark. De övriga byggnaderna värderades lågt.
Staden tar över byggnaderna på Högåsen
I februari 1972 godkände statsrådet att kommunförbundet kring Vasa centralsjukhus får sälja byggnaderna på Högåsen åt staden Kristinestad för 200 000 mark. Staden skall åt staten erlägga 50 000 i tre rater under åren 1972-1974 medan centralsjukhuset får en summa om 50 000 mark.
Efter att staden hade övertagit Högåsens sanatorium har där funnits brandkårens utrymmen, kretsalarmcentralen, skola för närvårdare och mycket till. Kretsalarmcentralen kunde börja verksamheten i september 1983 och där arbetade då sju personer. Kommunerna Kristinestad, Närpes och Kauhajoki hörde till kretsalarmcentralens område.
Foton och annat.
