Kapten Nelsons memoarer.

Kapten Nelson var en välkänd och respekterad man i Dagsmark och trots sin ringa skolgång så var han bra på att uttrycka sig i skrift. Några år före sin död skrev han sina memoarer, för hand men med mycket vacker och lättläst handstil. Med hjälp av Nils Nelsons brors barnbarnsbarn Ola Ståhl från Sverige har jag nu efter bästa förmåga och förstånd renskrivit hans memoarer och satt ut dem på hemsidan så att alla kan del av dem. En del har jag översatt från den engelska versionen som hans dotter Margit skrivit åt sina släktingar i Amerika.

Jag tror och hoppas att sjökaptenen och senare bonden Nils Albin Nelson skulle tycka om att det nu finns möjlighet för alla att ta del av hans historia.

Lasse Backlund

 

NILS ALBIN NELSONS MEMOARER.

När jag Nils Albin Nelson (Nilsson) i Juli 1955 blev svårt sjuk och av Dr förbjuden all kroppsligt arbete – hjärtfel – och jag senare klagade för min dotter Daisy hur svårt det var att vara oförmögen till arbete, uppmanade hon mig att som jag kunde skriva att jag borde nedskriva några av mina upplevelser, och detta försöker jag nu göra. Jag har ju en hel del brev, rekommendationer o.s.v. från vilket jag kan hämta något av det förflutna, så jag ämnar skriva ner det så som jag det upplevt och så sant som jag det minns.

Hem, föräldrar och syskon.

Jag är född den 5/2 1881 i Eljalt, Röke, Skåne av mycket fattiga föräldrar i ett litet hus med endast ett rum och ett fönster, en liten skrubb samt ett kök med jordgolv. Huset tillhörde Röke församling. Min far var lam i hela nedre delen av kroppen de sista fyra-fem åren. Han levde oförmögen att själv lämna sängen. Han blev intagen på fattiggården och dog där efter ett års tid. Tror det var 1895.

Jag har haft sex syskon Pär, Telander, Nanny, Alfred, Anna och Lilly. Jag kan ej minnas att de tre äldsta barnen var där hemma, har hört berättas att Pär var bortauktionerad till den minst bjudande bonden. Hur mor kunde skaffa mat och annat för oss har jag ofta undrat på. Nog var vi hungriga ibland, för jag minns när vi om kvällarna tittade i det enda fönstret om inte Mor snart skulle komma hem med något att äta. Alla vi barn måste ut och tjäna så snart någon bonde ville ha oss. Vi pojkar att valla kreatur, flickorna som barnpigor. 1890 på våren fick jag min första tjänst för sommaren hos en bonde i Hörja. Nästa sommar var det nära Tyringe station. Efteråt var jag två somrar hos en bonde i Åby, Klippan där min syster Nany också tjänade. Om vintrarna fick vi lite skolgång, men för det mesta måste Alfred och jag arbeta med att skaffa oss ved från Bastålls skogarna och draga hem det på våra små kälkar.

Trumslagare som 13-åring.

1894 i mars månad tog jag värvning som Trumslagare vid Norra Skånska Infanteri regementet på Ljungbyhed. På hösten 1897 tog jag avsked och den vintern arbetade jag i Bjufs kolgruva där broder Alfred också arbetade.

Kock på Galleas.

1898 på våren mönstra jag som kock på en Galleas från Höganäs. Besättningen var Kapten, en Styrman, en lättmatros och kocken. Vi lasta eldfast tegel för Kristiania, Norge. Fastän jag var påmönstrad som kock måste jag vara med i allt annat arbete. Var den förste upp om mornarna att koka o.s.v. och den siste som kom till kojs. Resan till Norge minns jag alls inte men jag måste gå vakt som de andra, fyra timmar på vakt och fyra timmars ledigt, men om segel skulle tagas in då måste alla vara med. Vi anlände allt väl och börja lossa vår last. Jag var så trött så jag ämnade rymma, men varje kväll ramla jag i kojen med kläderna på och vakna inte förrän nästa morgon då jag hörde styrman ropa, ”Upp med dig din latmask och sköt ditt arbete.”

Rymde i Kristiania.

Vi var färdiga och skulle lämna för Tyskland och på den morgonen kalla han mig som vanligt, jag gick upp och koka kaffe som vanligt och som vanligt bar jag ner det till honom. När jag kom dit låg han i sin koj och snarkade. Han hade varit ute och rumlat om på kvällen. Jag satte kaffet på hyllan och mycket tyst smög jag mig ner i Skansen där Lättmatrosen låg och sov gott. Jag tog de få klädesplagg som var mina och så hoppade jag i land och marschera därifrån så fort jag kunde. Det var ännu inte dager. Snöa gjorde det men jag fortsatte tills jag var långt ute på landet då gick jag in på en bondgård för jag var trött, våt och hungrig. Först var där ingen inne, men så kom där in en kvinna och en liten flicka på sex-sju år. Jag frågte på min Skånska, om jag fick stanna och vila mig lite samt kunde få något att äta? Kvinnan såg mig, tog sedan en kvast med långt skaft och kom mot mig med kvasten i vädret och skrek något jag ej förstod. Men det förstod jag, att jag ej var välkommen så jag lämna och fortsatte i snöslasket.

Efter att ha marscherat i en kort tid han jag upp en del barn på väg till skolan. Jag försökte att tala med dem men vi förstod ej varandra. Några av barnen gick och tuggade på mat bitar och då jag pekade på deras mat och min tuggande mun då förstod de vad det var frågan om och alla räckte fram olika matbitar till mig. Jag åt, barnen skrattade och jag blev mätt och på bättre humör, som man blir då man varit hungrig och blir mätt. Vi skildes åt vid en skola och jag fortsatte att gå – till var?

Hos en bonde i Norge.

Längre fram på dagen såg jag ett par karlar stod och samtalade på en gård så jag gick fram till dem och omtala att mitt fartyg hade lämnat förutan mig och nu försökte jag få arbete. De förstod mig ganska bra och den ene sade att jag kunde få stanna där för sommaren. Han visa mig upp i en dräng stuga över stallet. Där var en säng och en stol, ingen eldning. Jag lade mitt våta klädbylte på stolen och så kalla bonden på mig att komma ner och dricka kaffe. Sedan visade han mig till vedlidret och där var jag till kvällen och så hjälpte jag till med utfodring av kreaturen, sedan kvällsmat och upp till min kalla kammare. Mina kläder vore ännu våta, men jag kröp till kojs och sov nog några timmar och vakna av att jag frös så jag skakade i hela kroppen. Jag måste upp och röra på mig så jag fick någon värme i kroppen. Kröp under täcket igen men fick ingen värme, så jag tog mina våta paltor och lämnade gården mitt i natten och fortsatte min vandring – till var?

Några hästfordon med planklass körde förbi mig och jag fråga en av dem om att få åka med och han nickade och pekade på en hösäck vid sidan av honom och jag hoppa upp. Efter en kort stund hade jag berättat min belägenhet för honom. De var på väg till Moss med plankorna, och där skulle jag säkert få arbete sade han. På vägen dit dela han sin mat med mig och vid framkomsten fick jag plats som Jungman på ett fartyg, och på det var jag tills vi kom till Köpenhamn. Jag blev avmönstrad och reste hem till Bjuf och där arbetade jag vintern 1898.

På barken Frey från Kalmar.

På våren 1899 mönstra jag på en Bark ”Frey” från Kalmar och gjorde flera resor (tre) från olika hamnar i Sverige – England. Före julen lämnade vi West Hartlepool, England för Halmstad med kol last. Det var mycket dåligt väder, den ene stormen avlöste den andre. Frey som var gammal sprang läck och vi måste pumpa dag och natt i snötjockan och befälet visste inte var vi befann oss. Livbåtarna var färdiga för att lämna när som helst, men så en natt när snötjockan lättade såg vi en landfyr och ni må tro att vi alla blev glada. Kaptenen bjöd på extra whisky, men snart blev det igen storm och snötjocka och det tog två dygn innan det klarnade, och då såg vi väldigt höga berg, vinden var lätt och vi styrde mot land med lots och nöd flaggan i topp. Efter ett par timmar kom en lotskutter ut och förde oss in i en skyddad vik där vi ankrade.

Kaptenen gick i land för att anskaffa bogserbåt och få folk ut att avlösa oss manskap vid pumparna för vi var allesamman slut efter flera dygn utan regelbunden sömn o.s.v. så vi skulle få oss en välbehövlig vila. Efter några timmar kom bogserbåten ut till oss och då måste manskapet upp för att lätta ankar och avlösa de män som var anskaffat för tillfället vid pumparna. Styrman hade ett drygt arbete att få oss vakna efter den korta sömnen. En av lättmatroserna fick han ej liv i fast han drog honom ur kojen, slog kallt vatten över honom, ingenting hjälpte. Han blev lämnad på däck tills vi hade bogserbåten fast, då tog vi in honom och lade honom i sin koj och där var han omkring 24 timmar.

Att ej mera gå till sjöss.

Vi blev bogserade in till Bergen, Norge. Det var långt från Halmstad dit vi skulle. I Bergen blev last och fartyg sålda och manskapet hemsänt till Sverige dit vi anlände januari 1900. När vi var ute i det dåliga vädret och gjorde livbåtarna klara för att lämna fartyget, då gjorde jag en tyst överenskommelse med mig själv att om jag kommer i land så är det jag som stannar där.

Jag reste hem och hälsa på Mor och syskon men då våren kom hade jag glömt min föresats och mönstra på en Bark, ”Albin,” som gick från Ystad – Stockholm där vi lasta trävaror för San Sebastian i Spanien, därifrån till St. Ybes, Portugal där vi lasta salt för Landskrona. I Nordsjön blev vi påseglade av en Finländsk Bark. Vi miste bogsprötet och förmasten men blev ej skadade under vatten ytan. Vi blev inbogserade till Yarmouth, England, och där reparerade och sedan hem till Landskrona där vi blev avmönstrade. For hem för några dagar, mönstra sedan på en Bark från Gevle, ”Orient,” som låg på Helsingborgs redd med last för Bristol, England. Efter ha lossat vår trälast intog vi kol för Uruguay.

På La Plata floden.

Vi anlände till Montevideo och fick lots som förde oss upp för floden till ett stort slakteri – har glömt namnet. Det var en lång och mödosam seglats att segla ett så stort fartyg upp för den krokiga floden mot strömmen, vinden ostadig, men värst av allt var de mygg som plågade oss manskap. Lots och befäl hade myggnät över sina kojer. Vi manskap smorde in oss med lampolja. Det tog oss lite mer än tre veckor att segla upp till vår bestämelse plats och under denna tid satte vi segel, tog upp ankaret, tog in segel, ankrade – detta pågick natt och dag otaliga gånger, när vinden ändrades eller floden kröktes. Ja, nog var det en resa man inte glömmer fast det är 57 år sedan den gjordes.

Det var som nämnts ett stort slakteri, flera hundratals nötkreatur slaktades varje dag, men endast kött, hudar och horn tillvaratogs, allt annat spolades ned i floden, och det var från denna flod vi senare, fast längre ner, tog vårt dricksvatten som användes på resan till Antverpen.

Flykten från polishäktet i Uruguay.

En söndag vi tio-tiden på morgonen gick några av oss i land. På ett kaffe intog vi två-tre snapsar av det inhemska vinet. Efter det minns jag ingenting förr än jag vaknade upp i ett mörkt rum. Jag var mycket sjuk men somnade igen. Nästa gång jag vakna var det lika mörkt och jag var lika sjuk men så hörde jag någon röra sig, så jag sade, ”Vem är där?,” och ni kan tänka Er min förvåning och glädje när jag hörde att det var vår timmerman, han hade varit med på kafeet och han var en äldre man och i mörkret påtala han följande: När jag på kaffet fått tre snapsar blev jag som tokig så de kalla på soldaterna – det är de som gör polis tjänst – det tog flere av dem innan de fick hand- och andra bojer på mig och mycket stryk fick jag innan de kunde bortföra mig. Mina andra kamrater gick därefter ombord igen men timmerman hade köpt sig en flaska vin och satte sig i en park och där hade han somnat och vakna då soldaterna slog honom under fötterna och så fördes han hit.

Det var ett ganska stort rum med jordgolv och endast ett järngallrat fönster. Vi kunde se en soldat med gevär på axeln vandra förbi fönstret nu och då, och nästa gång vi såg honom ropa min kamrat på honom och bad om vatten, men han endast skrattade. Vi fick varken vatten eller mat eller gå ut och göra våra nödiga behov förr än nästa morgon vid tio-elva tiden då vi blev inkallade till någon sorts officer, men som denne endast språka spanska blev förhöret kort, men vi fick lite mat och sen måste vi rengöra vårt nattlogi. En soldat gav mig ett kärl och vinkade att jag skulle följa honom vilket jag gjorde. Bakom några byggnader var en brunn och där fick jag vatten. Under tiden hade jag givet noga akt på omgivningen och såg att det var en hög sten mur runt omkring, men att det växte flera stora träd nära muren. När jag kom tillbaka med vattnet till min kamrat omtala jag allt detta och sade vi skall försöka rymma, men han sa, ”Gör för guds skull inte det, för du blir säkert skjuten,” men efter ha burit flera kärl vatten så tog jag chansen, klättra upp i trädet och från där ner på muren. När jag var i trädet då såg jag att det var inte långt till vårt fartyg, så jag hoppade från muren ner på jorden och marschera ombord. Det var en helgdag så inget arbete utfördes i hamnen. Vår kapten och förste styrman vore i land så jag rapporterade allt för andren. Han uppmanade mig att gömma mig i lasten för snart skulle nog soldaterna komma ombord och leta efter mig, vilket de också gjorde fast än de har ingen laglig rätt att gå ombord ett utländskt fartyg förrän de blir kallade av Kapten eller från Konsulen av det land som fartyget tillhör.

Nästa dag kom där en tjänsteman från Konsulatet och förde mig upp till någon sorts domstol och där var också min kamrat. Jag blev dömd till tjugo dollars böter men min kamrat blev frikänd. Efter förhöret sade Konsul tjänstemannen till mig, kom ihåg Nelson att du ej går i land mera här om livet är dig kärt för de soldater som hade vakt över dig har fått straff och de kommer säkert att vilja träffa dig igen. Jag följde hans råd. Vi intog last av hudar och horn för Antverpen och snart lämna vi denna plats. Men nu gick det med god fart ner för floden. Efter tre dygn lämna vi lotsen i Montevideo och sedan ut till havs. På hemresan insjukna vi alla i ”dysenteri” antagligen från det vatten vi tagit ur floden. I Antverpen intog vi last för Westervik i Sverige och där blev vi alla avmönstrade och jag for därifrån som passagerare till Rotterdam, Holland, 1901. Efteråt har jag ofta tänkt på hur dum man är som inte reste hem och hälsa på Mor och syskon eller minst sänt henne några kronor, men när man är endast 20 år förstår man inte bättre. Man förstår det först när man har egna barn.

På äventyr i Barcelona.

På hösten 1901 i Rotterdam mönstra jag på en engelsk ångbåt som gjorde resor med kol från England till Medelhavs hamnar, därifrån till Svarta havet och lasta vete för Rotterdam. På en av dessa resor hände följande. Vi låg i Barcelona, Spanien och lossa kol i pråmar och inte vid kaj. När manskapet ville gå i land måste vi anlita en Spanjor med båt att föra oss i land. Vi landade vid en cement trappa som ledde upp till kajen. De nedersta stegen i denna trappa var alltid mer eller mindre våta, slippriga, så man behövde vara försiktig när man beträdde den. En natt när jag och några andra kamrater varit i land och skulle gå tillbaka ombord vid elva-tolv tiden. Spanjoren med båten var vid trappan, men belysnigen där var dålig. Vi steg ner i båten med detsamma men så kom där andra sjömän från andra fartyg som också skulle gå ombord. Vi kunde höra och se att några av dem var ganska påstrukna. En del kom ner i båten och Spanjoren skrek, ”Lätts gå,” men några höll fast i båten, skrattade och ropade, ”Plenty room.” Båten blev överbelastad och det blåste lite så där gick små vågor. Först slog en in i båten, och så en till och båten sjönk och vi hamna i vattnet. Det blev ett väldigt svärande och skrikande på flera olika språk men alla försökte ta sig fram till trappan. Jag med. En av mina skeppskamrater sade, ”Simmar du bra Nelson?” Jag sade någorlunda. Då sa han, ”Kom då bort från det där dårhuset innan du blir dränkt.” Han simmade några famnar därifrån och jag efter och där låg vi och trampa vatten och såg och hörde hur folk uppför sig när de mister beräkningen. När någon eller några kommit upp på den hala trappan så var det alltid någon i vattnet nedanför som fick fast i något byxben ovanför med den påföljd att han igen fick tag i någon ovanför och så gick hela hopen i vattnet. Det tog ju inte alltför länge förr än Polis och andra personer anlände och fick dem upp på kajen, men skadan hade då redan gjorts. En del blev förda direkt till sjukhus, vi andra fördes till Polisen för förhör, de som var nyktra fick lämna och gå till sin respektive båtar. En av mina kamrater blev förd till sjukhus men ett spräckt käkben, hur många andra fick vi aldrig veta, men Spanjoren med båten omtala att det fattades två av besättningen från en båt och de hade haft landpermission den kvällen. Antagligen har jag att tacka min mera förståndiga skeppskamrat för att komma från olyckan som jag gjorde.

Halifax, Barbados, Boston.

1902 i januari eller februari mönstrade jag på en tysk bark som gick från Rotterdam till Portugal, och lastade där salt för Halifax, U. S. A. Där rymde närapå hela besättningen. Efteråt tog jag hyra på en engelsk båt som gick med passagerare och last ner till många av de olika engelska besittningarna i West Indien ända ner till Britiska Guyana. Hela besättningen med undantag av befälet och 4 rorsmän var Negrar. Jag var rorsman.

En resa när vi var nära den Franska ön Haiti blev det en sådan tjock rök att vi måste signalera som i tjocka. När vi kom in till Barbados fick veta att det eldsputande berget på ön hade begravt en hel stad på 30.000 personer i lavan och det var från detta den tjocka röken kom från, det var May 1902.

New York, Brasilien.

När jag lämnade denna båt i Halifax for jag som passagerare till Boston, U. S. A. Det var min första gång i U. S. A., hösten 1902. I Boston fick jag hyra på en skonare som gick till Bangor och lasta trä för Brooklyn, N. Y. Där tog jag en annan skonare som gick ner till North Carolina och tillbaka till New York. Sedan mönstra jag på en tysk ångare som gick ner på olika hamnar i Brasilien och lasta kaffe för New York. I Rio blev jag intagen på sjukhus för en okänd sjukdom. Där låg jag för tre dagar och såg och hörde så mycket elände från olika sjukdomar, mest veneriska, och från opium rökare. En tysk Dr på sjukhuset där tala om för mig att om en person röker opium en enda gång så är han i 99% rökare för livet och jag fick från detta en sådan chock – rädsla! – att för många år smakade jag inte ens någon sprit, endast öl och vin. Jag fick lämna sjukhuset i tid nog att följa med båten till New York där vi blev avmönstrade.

Australien, Niggers.

Sedan mönstra jag på en Holländsk Bark som gick till Australien – Freemantle. Där rymde jag och ett par kamrater. Vi hade hört talas om en guldgruva med rika fyndigheter och dit ville vi. Vi hade inga eller lite pengar men köpte några kok kärl och mat. När vi kunde var vi fri passagerare på tåget, annars marschera vi det mesta. Det var vackert varmt väder men värst var att inne i landet i västra Australien finns inte färsk vatten. Det pumpas många mil upp i landet. På vissa avstånd hitta man vattenbasänger och det var från dessa bassänger vi fyllde våra kanistrar. Vi hade nog traskat på en veckas tid utan någon bebyggelse och utan att få veta hur långt det var kvar till det guldfynd vi hört om då vi mötte en ridande Polis och han gjorde några frågor och sedan visade han oss hur vi skulle komma till en stor får farm. Efter ett par dagar kom vi dit hungriga som vargar. Något arbete fick vi ej men vi fick slakta ett får och behålla hela kroppen, men skinnet skulle lämnas till gården, och så fick vi mjöl och lite salt så nu hade vi mat igen för en vecka eller två. En dag påträffade vi en neger by med fem-sex tält. Australiens niggers är mycket små till växten och vita personer får ej gå in i deras byar. Alla negrarna kröp in i deras tält och låg och kikade på oss. Den nigger som stannat ute var en gammal gråskäggig man. Han sa inte ett ord till oss, fast än vi språka till honom, så vi fortsatte vår resa. Jag mins ej hur lång tid det tog oss innan vi kom till bebodda trakter och in till staden Perth. Där träffade vi en riktig ”Swagman,” en luffare, och när vi omtala vad vi upplevt av hunger o.s.v. skrattade han och gick så in i närmaste hus och kom ut med en hel del god mat och vi hade följe med denne man tills vi kom tillbaka till Freemantle och han skötte om att vi inte behövde vara hungriga.

Med U.S.A Bark till Honolulu.

Efter några dagar fick jag tillfällig hyra på en båt i kustfart och när vi kom till Melbourne så tog jag hyra på en stor fyra mastad U. S. A. Bark som gick till Honolulu, Hawai, dit vi anlände Julen 1903. Här blev alla avmönstrade. Jag med omkring 25 USD, och där stannade jag i över två månader förutan arbete, ej heller fast husrum och mådde utmärkt hela tiden. Detta var annat än Australien. Vackert varmt väder hela tiden, snälla trevliga infödingar som man fick umgås med som i egen familj. Om man var hungrig och inga pengar hade – vilket var för det mesta – behövde man endast gå några kilometer från staden och där fans flera sorters goda och närande frukter att plocka, eller kunde man med sin fisklina som man alltid bar med sig fånga och steka på platsen läckra fiskar. Eller kanske någon passagerarbåt skulle anlända och då var man där och passa på att någon passagerare behövde hjälp och så fick man alltid några dollars. Ja, på sådant sätt förflöt några angenäma månader.

Seattle, första U.S papper.

Men när är nutidsmänniskan nöjd? Jag mönstrade igen på en U. S. A. Bark och när den kom till Seattle så lämnade jag där. Tog där ut mitt ”Första papper att bli U. S. A. Medborgare” 1904. Sedan mönstrade jag på en skonare som gick Hankow, Kina och tillbaka till Seattle. Skrev där in mig i sjömans fackförening och segla på Westkusten av U. S. A. på olika fartyg till 1917.

Förlisning i Alaska.

Jag var matros på en liten skonare som gick från San Francisco till Alaska, till ”codfish” stationerna med salt och proviant, och med fisk tillbaka. Vi var endast sex mans besättning med Captenen. Han gjorde goda affärer med att personligen medföra en mängd whisky vilket han sålde till Indianer och till fiskarna. Han tyckte nog om det själv för han var sällan nykter. Han var den ende omboard som kunde någonting om navigation. På den tiden var där inga ledfyrar på dessa öar. En dag sade Capt. ”Håll god utkik för vi börjar komma närmare vår destination.” Detta var i början av March månad med långa och mörka nätter. Någon gång på natten såg vi ett svagt ljus i land och Capt. mena att det var nog fisk stationen vi skulle till, så vi skulle vänta till dagningen så vi segla in i en liten vik för att där kunna ankra. Antagligen bedömde Capt. fel på avstånd till land för vi segla upp emellan några klippor och där stod skutan fast, ganska nära land. Capt. sade att någon måste försöka komma i land och gå upp mot det ljus vi hade sett för att skaffa hjälp. Jag var villig att försöka. Det var ganska lätt att uppnå fasta landet men svårt att i mörker utan alls några stigar – vägar – hitta fram till det ljus vi sett, men efter en timmes tid fick jag sikte på det och det var fisk stationen med några hus. Jag gick in i det hus där ljuset brann. Det var ett vanligt ”Bunckhouse” med sängar vid väggarna en ovanför den andra liksom i Skansen på ett fartyg. Här sov nog en 30 man när jag kom in. Eftersom ingen hade hört mig när jag kom in så hostade jag för att bli uppmärkt. Då vakna en av fiskarna som sov i övre bunken. Han tittade skarpt ett tag på mig och med detsamma tog han ett gevär som hängde på väggen i hans koj, siktade det på mig och skrek högt, ”Hands upp.” Jag stack kvickt händerna i luften. Alla de andra som var där vakna och sen måste jag med händerna i luften berätta om vem jag var samt om den strandade Skonaren och alla rusade de ner dit för att hjälpa till att få den loss. När jag fick tid så frågte jag fiskaren som pekade geväret mot mig varför han gjort så, svaret blev, ”För en veckas tid sedan så blev en fiskare dödad av en Indian och han har ännu inte blivet fast., och du såg nog ut som en Indian,” och antagligen hade han rätt om mitt utseende, jag hade väl knappast tvättat mig eller rakats på minst tre veckor.

Man kunde inte göra mycket den natten för att få skonaren loss, men man börja att föra i land proviant o.s.v. och Capt såg nog till att hans Whisky lådor var det första som bärgades, men jag tror han gjorde fel där för det tog inte länge förr än både fiskare och Indianer smaka på varan, gömde en låda Whisky än här en där, och som det var mörkt kunde det lätt låta sig göras. Innan det dagades var alla, både små och stora, män och Squaus fulla och glada, men värst av allt var att det börja blåsa upp och innan nästa middag var det full storm och nästa morgon var skonaren endast ett minne blott. Ja, sedan blev det ett sådant supande på denna ö att inte har jag sett maken. Det var endast kocken från skonaren och jag som inte smakade av Capt whisky. Jag hade skräcken i mig än från vad jag såg i Rio och kocken var religiös. Det tog en veckas tid innan det blev slut på kalaset och under tiden hade en fiskare och en Indian drunknat när de var nere där skutan förlist och letade efter whisky som de gömt där. Efter en åtta-tio dagars tid fick besättningen från Skonaren fara med en liten öppen båt till en plats på fasta landet som hade reguljär förbindelse med Seattle, dit vi anlände utan tillgångar och så var det att mönstra på nytt på något annat fartyg.

Utan arbete i Aberdeen.

Vintern 1906-1907 efter återkomsten till Aberdeen, Wash. från en resa till Mexico behövde Skonaren lite reparation på varvet. Under den tid hon låg på varvet behövdes inga matroser omboard, men Capt lova att de av oss som ville återkoma när reparationen var slutförd fick stanna omboard, men naturligtvis utan varken hyra eller mat. Som det då var dåliga tider för sjömän beslöt sig tre av oss för att antaga Capt anbud. Det tog endast en vecka för reparationen, och en fredag sade Capt att nästa måndag skall det börjas för Er. Nästa dag lördag kallade sjömans Union upp till ett extra möte där det blev beslutat att vi tre som stannat omboard ej fick påmönstra utan man skulle tagas från den lista av arbetslösa som fans i lokalen. Detta var mot stadgarna, paragrafen som lyder ”Sjömän i hamn som ej lämnar sina fartyg behöver ej anteckna namn i listan i lokalen.” Vi tre påpeka detta vid mötet men till ingen nytta. Vi blev utan arbete och som vi då förstört – lånat bort, o.s.v. – den lön vi mottagit för en veckas tid var vi nu alldeles panka och mitt i vintern, utan härbärge, utan matkuponger. Annars bruka vi sjömän som ej kunde ta vara på våra pengar göra så här när vi blev avbetalta att vi betala husrum för några veckor framåt, köpte matkuponger på någon billig resturant, o.s.v. men nu stod vi där utblottade. Det enda som var en fördel var att de flesta salooner – krogar – hade öppet hela 24 timmar, varmt var där och stolar att sitta på. Det var där man i en stol fick sig en tupplur och av gästerna ibland ett glas öl eller låna någon dollar om man hade tur.

Aberdeen var då en utpräglad lumber hamn med stora skogar nära till och flera sågverk där det sysselsattes en mängd arbetare, och många av dem spenderade sina pengar på krogar och dans, husrum, liksom vi sjömän. Dansplatserna var belägna en bit utanför egentliga staden och dit vandrade man ganska ofta och träffa personer. En kväll eller natt var jag ensam var på väg mot staden från dansplatserna. Det hade snöat lite på kvällen men nu var det fullt månsken. Jag såg i snöen på trottoaren ett litet mörkt föremål som jag sparkade till som man ju gör ibland utan alla några tankar. Det flög ut på gatan och då hörde jag ett pinglande ljud från det. Jag blev nyfiken och sökte efter det och min förvåning blev stor för när jag hittade det befanns det vara en penga börs med fyra stycken fem-dollars guldmynt och några silverslantar. Detta mitt fynd vågade jag ej omtala för någon, men jag och mina tre kamrater behövde ej gå hungriga.

Två eller tre dagar efter detta var jag och en kamrat nere vid järnvägs stationen. Tåget från Portland-Seattle stannar här en halv timmes tid. Bland passagerarna var en gammal skipskamrat till mig och när han utfrågade mig hur jag hade det o.s.v. omtala jag min situation för honom. Vågade ej nämna de pengar jag hittat så länge den andra hörde på. Han tog då upp 20 dollars och gav mig och så gick tåget och jag ej hört från honom mera. Nu gick det ej mera nöd på mig så länge jag var i Aberdeen och snart fick man hyra igen på något fartyg.

Kunde inte räkna.

En dag stod att läsa på tavlan i sjömanslokalen i San Francisco att på vissa fartyg hade hyran höjts med 5 %. Jag hade så dålig skolkunskap att jag ej förstod vad detta betydde, så jag frågade en kamrat, han skrattade åt mig och sade, ”Det är ju så enkelt, det blir ju fem dollars på varje 100.” Jag sa, ”Men jag har ju 45 dollars i månaden, hur stor är min påökning?” Kamraten måste då ta upp papper och penna och räkna ut det åt mig, och jag tog denna papperslapp och skrev upp det i en bok som jag har än i denna dag. Jag tror det var hans skratt åt min okunnighet som blev begynnelsen till att jag börja lära mig räkna, men det tog tid och tålamod, och av det sista har jag aldrig haft överflöd, men jag insåg att om jag ville bli något bättre än jag nu var så måste det göras snart. Jag var då 27 år gammal.

Jag frågade flera styrmän, andra också om hur jag skulle börja och de flesta menade att med mina skolkunskaper måste jag taga en längre kurs i navigations skola. Detta kostar pengar och det hade jag inte. Jag köpte flera sorters böcker men de flesta var alltför komplicerade, så det gick sakta framåt – om alls.

U.S Transport Sheridan.

Jag var anställd som båtsman på S. S. Sheridan, ett stort trupptransport fartyg som förde trupper från U. S. A. till Honululu, Guam, Philippinerna, Kina, och på hem vägen in och bunkra – ta in kol – i Japan. En av sjömännen på denna båt hade styrmans examen. Han var Tyskfödd och vi hade hytter nära varandra. Han läste själv vidare för sin förkovran och när jag för honom omtala mina svårigheter så lova han att hjälpa mig och under det år vi var tillsammans fick jag den start jag behövde.

Det tog 2 år efter detta förr än jag våga försöka och anmäla mig som aspirant och bli förhörd som Second Mate (andre styrman) hos navigations inspektionen. Eld provet gick bra och jag fick min License. Jag hade förut varit på ett par av Standard Oils båtar och fast jag nämner det själv, var jag omtyckt där. Jag fick först en plats som tredje Styrman på S. S. Axencion, sedan som andra och förste Styrman på flere av deras båtar från May 1911 till July 1917 då jag som frivillig inträdde i U. S. A. krigsflotta.

Krig i Europa.

Feb 1915 var jag andre Styrman på S. S. Richmond då vi lämna San Francisco med en ”brage in tow” på väg till London med bensin last. Det var då krig mellan Tyskland – England. Vi gick ner genom Panama kanalen upp till New York för att ta in Bunker olja. De flesta av besättningen lämna i N. Y, de ville ej gå till någon krigsskådeplats. Det var mycket Tyska ubåtar i Engelska kanalen och många båtar sänktes. När vi nalkades kanalen hörde vi nog genom radion hur flere fartyg sänktes med man och allt. Vi anlände till London allt väl och gjorde sedan flere resor N.Y. – London förutan att själva bliva påskjutna, men vi var ganska nära när det hände och vi både såg och hörde det, men vi fick aldrig själva gå in och hjälpa någon beskjuten båt för där var alltid – nästan – något krigsfartyg i närheten och genom radion blev vi kommenderade att ej hjälpa till på något vis om vi ej blev kallade att göra så. De första krigsåren fick handelsfartyg gå utan konvoj. När vi första gången nalkades fara i zonen (kanalen) och jag skulle överta vakten på bryggan så stoppa jag alla mina kontanta pengar och alla värde föremål i fickan. När jag sedan omtala detta för de andra officerarna, så skratta de och tala om att de gjort sammaledes, men efter vi gjort en eller två resor till så lät vi nog våra värde saker förbli i hytten.

Flickan från Bjuf.

Förste Styrman och jag hade överenskommit att han skulle få sin fri tid hela tiden vi låg i N. Y. – han hade hustru där – och jag skulle få hela min fritid i London, så jag blev bekant med många där, bland dem en flicka som sade sig vara Belgare. Det var just då när Tyskarna hade intagit hela Belgium och många av dem hade kommit till England. Jag hörde på hennes språk att hon ej var från Belgium och sade till henne att hon ljög. DÅ sade hon att hon var från Danmark och även då sade jag till henne, ”Varför ljuger du?” Då blev flickan rädd och börja gråta, men jag trösta henne med att jag ej var någon Polis, o.s.v. och bad henne att omtala varifrån hon kom. Hon sade att hon var född i Bjuf och nämnde hennes föräldrars namn, vilket jag glömt, men efteråt skrev jag till broder Albert och han kände hennes föräldrar. Jag har fortfarande hennes photo någonstans. När hon sade att hon var från Bjuf, fråga jag om hon kände Alfred Nilsson där. Ja, då blev hon ännu mera upprörd och sade, ”Vem är Ni egentligen? Nog känner jag honom.” Då sade jag att det är hans bror du talar med. Hon sa, ”Men då är det väl Trumpis du är.” De kallade mig för Trumpis i Bjuf. Jag träffade henne varje gång vi kom till London men efter jag kom tillbaka till San Francisco var det slut med flickan från Bjuf.

 

Kaptens licens.

När jag nu hade tiden inne för att få anhålla om Captens examen ansåg jag att en snabb kurs hos en navigations lärare behövdes. Detta gjorde jag och så inlades ansökan hos höga vederbörande och det gick bra, fick min Masters Certificate (Capt License) San Francisco, Cal, 1916. När jag var uppe för denna min examen – det tar en veckas tid – vågade jag ej stanna i mitt rum som jag haft en 4 års tid och själv möblerat, för dit kom kamrater som ville ha en ut på nöjen och den veckan vågade jag ej blanda nöjen med navigation. Jag gick hem en gång om dagen efter post o.d.l. En onsdag sade min värdinna du skall kalla upp Mrs Holmström, vilket jag gjorde. Mrs Holmström bjöd mig till hennes dotters födelse kalas på torsdag kvällen, men jag sade att det var alldeles omöjligt, jag är upptagen. Mrs Holmström sade, Men den flicka som du tyckte så mycket om härom kvällen hos Mrs Bäckman hon kommer också hit, men ändå måste jag avböja och Mrs Holmström förlät mig aldrig. Flickan hon språka om var Amanda Gröndahl.

Kanonlavetten.

July 1917 fick jag order att infinna och anmäla mig som watch offider på SS Vulcan då at Mare Island Navy Yard, Cal. Några dagar efteråt lämnade Vulcan för Panama Canal där vi skulle lossa en del för försvaret, artilleri m. m. Sedan lämnade vi för Norfolk, Va. När jag en dag hade vakten på bryggan såg jag de Bef Officer – han är näst högst i befäl ombord – och en del manskap på förskeppet i färd med att hissa upp något stort, tungt föremål och dumpa det i havet, Kunde ej begripa vad det var, men på kvällen när jag träffa Bef Officer frågade jag vad sort föremålet var som dumpades i sjön? Först såg han skarpt på mig sedan sade han det var en kanonlavett. När jag såg mäkta förvånad ut börja han förklara för mig att den skulle levererats i Panama och om jag har den ombord när vi kommer till Norfolk blir det så mycket skrivning om den samma från flera olika byråer i The Navy Dept från Panama och jag personligen så att man kunde köpa en ny lavett för de pengar som besparas in med att jag dumpar saken overboard. Men hur går det med honom i Panama som kvitterat ut motagandet av lavetten. The Bef Off endast skaka på axlarna.

Räddande av besättning och 2 kattor.

Jag tjänstgjorde flera månader på Vulcan, avancerade själv till Bef Officer och var det då vi i Dec 1917 ute på Atlanten fick order om att bistå och om möjligt bogsera in ett fartyg som blivit antagligen torpeded för den var manöver oduglig men inte läck. Knight of the Thistle hette fartyget. Efter ett ganska hårt arbete fick vi en bogserkabel ombord och så började det. Allt gick väl för några timmar så länge vädret var bra. Men North Atlanten är om vintern sällan lugn och om natten med storm och snötjocka brast kabeln och snart var fartygen osynliga för varandra. Stormen tilltog i styrka och vara i 5 dagar. Vi var nog i förbindelse med varann och det andra fartyget hade flera sänt ut nödsignaler och att allt på däck hade spolats over board, alla livbåtar vore borta, o.s.v. På fjärde dagen lätta snötjockan så det blev bättre sikt och vid middags tiden fick vi sikte på henne. Stormen med mycket hög sjö gick så det var omöjligt att sätta ut någon livbåt. Capt. på Vulcan och jag hade redan uppgjort en plan hur vi skulle gå tillväga för att rädda dem och denna plan hade på radio delgivits de andra fartyget. Den lydde så här: vi skulle kasta en flotte I sjön med en stark lina fast gjord, sedan skulle Vulcans Capt. manövrera så att denna flotta skulle komma långsidan på det sjunkande fartyget. Allt sådant tar en lång tid och är svårt att utföra men så länge tjockan är borta så borde det gå. Första gången vi fick flotten långsidan mot det andra fartyget var det ingen av manfolket som vågade hoppa ner på flotten. Nog var det ett vågspel att så göra men något annat kunde inte göras förr än vågorna blev mindre. Det tog inte länge förr än flotten drev bort från det sjunkande fartyget och vi på Vulcan måste hala den till Vulcan. Vår Capt. telegraferade då till det andra fartyget att han skulle försöka med att få flotten dit en gång till och om då ingen hoppar ner i den så sätter vi kurs mot vår destinations hamn. Det tog omkring 2 timmar förr än vi igen hade flotten vid det andra fartyget och nu hoppade flera man ner på en gång och snart var den full med omkring 20 matroser och så hala vi den till Vulcan. Men Vulcan rulla så mycket att vi måste kasta linor till varje man och de band dem om livet och så drog vi dem ombord genom vattnet. En av männen som vi drog ombord var avsvimmad så jag gav order om att föra honom ner till sjukstugan. Detta arbete pågick i strålkastarljus till nästa morgon då vi fått som alla ombord, 67 man och 2 kattor. Det var som på en cirkus att se dessa kattor när den man som hade de om hand drogs ombord på Vulcan. Mannen släppte nog sitt tag om katten men denne höll fast och fräste och spottade tills den var väl ombord på Vulcans deck. När de alla var ombord gav Vulcans Capt. order om att sätta några 8” kanonkulor i det andra fartyget så hon skulle sjunka fort och inte bliva en fara för andra fartyg. Detta gjordes och snart så satte hon aktern i vädret och gick ner i “Davy Jones’ Locker.” Efter detta var gjort fick vi alla slappna av för hela besättningen hade på ett vis eller annat deltagit i räddningen.

Räddade en man.

I början av March 1918 låg vi i Vulcan – ett skepp på 19.000 ton – för ankar i North River New York. Vi tog in bunker coal. Vi hade en pråm förut och en akterut, båda på styrbord sida. Manskapet som arbetade på pråmarna var klädda i tjocka vinterkläder med stövlar. Jag var på bryggan när signalen för middag gick upp. Manskapet började gå upp för repstegen till Vulcan. När den sista matrosen var halvvägs upp på stegen förlorade han greppet om stegen och föll överbord. Jag ropa genast: ”man overboard, bemanna akterpråmen”, och så kasta jag en frälsarkrona i sjön, tog en annan i handen och hoppa overboard för min ingivelse var den att om mannen inte får hjälp innan han kommer till akterpråmen så går han under den och då är han förlorad. Jag fick fatt i mannen och så drev vi med strömmen ner till den andra pråmen och då var där manskap med linor som tog emot oss och hala oss ombord.

När jag kom upp på deck och skulle resa mig upp kunde jag ej stå på foten. De kom och undersökte mig och förklara att flera ben I foten var brutna. Besynnerligt, sade jag, det känns alls inga smärtor. Jag blev förd till Marine Hospital i Brooklyn och lår där ett par månader. Jag får en liten pension för detta arbete.

 Gifte mig med Amanda.

Innan jag igen gick till tjänstgöring kom min fästmö Amanda Gröndahl med sin syster Selma från San Francisco och Amanda och jag gifte oss den 18 May 1918 och bosatte oss 499 13^th Av Astoria, L. I. Efter en 14 dagars sjukledighet blev jag inkallad igen till tjänstgöring fast jag halta lite på foten.

Vägrade lyda order.

När officerare äro ej i tjänst på något fartyg och ej heller har någon special tjänst i land måste vi infinna oss varje dag för några timmar på en Navy Bas och där blir de upptagna när det behövs. En dag fick jag en skriftlig order att fara till Halifax och där anmäla mig som Bef. Officer på en liten båt jag har glömt namnet på. Jag sade till officeraren som lämnade mig ordern att jag ej ämnade skriva under på att jag antagit ordern utan att jag först ville se the Com. Officer på Basen. Jag har ej tjänstgort på ett så litet fartyg och jag anser det som en degradering. Officeraren sade, order är order och man skall lyda dem. Jag sa att om jag ej får träffa Comendören så skriver jag direkt till Navy Depart och vill veta orsaken.

Efter några timmars tid fick jag tillträde och efter jag något förklarat min åsikt ringde han och en underofficer kom in och så bad han honom hämta Nelsons register. När han läst där sade han till mig lägg er order på bordet och så bad han mig adjö. Nästa morgon blev jag befordrad till Lieutenant Commander och sent till U-båts skola för en kort utbildning och från där sent ner till Paskagola för att övertaga ett nytt fartyg och på detta var jag när det blev stillestånd med kriget. Sedan var jag på två olika båtar tills jag blev placerad på inaktive duty att Charleston S. C.

Första resa som kapten på handelsfartyg.

Jag fick omedelbart anställning vid Rederi i Savannah, GA som Capten på olika båtar som gick U.S.A – Europa och Afrika. 1928 i Augusti måste jag lämna mitt fartyg on account av långvarig sjukdom. Blev intagen på sjukhus i Hamburg, “Eppendorff Krankenhaus” och var där behandlad av Professor None och han beordrade mig att ej gå tillbaka till mitt arbete på minst 2 år och under tiden leva på landet. Kort före jul for jag till Finland där min hustru och barnen då var och här är jag än. June 1957.

Man har ofta hört sagas att en Capt. på en ångbåt har ingenting att göra endast spatsera på bryggan i en fin uniform och se viktig ut. Jag skall försöka att här nedskriva några – endast några – av det som hände mig när jag första gången var Capt. på ett 8.800 tons handelsfartyg. SS. West Gotomska mönstrade 55 mans besättning I Savannah, Ga. Besättningen bestod av olika nationer, färger (niggers), olika språk och religioner och hörde till yrke som tillhör det mest råbarkade av alla yrken.

Vi gick till New Orleans och lastade bomull för hamnar i Medelhavet. När vi var mellan Halifax och Newfoundland fick vi maskinskada. Man kunde göra 3-4 knops fart. Jag telegraferade till mitt rederi och fick order försöka komma in till Halifax för reperationer. Detta var i Juli månad och denna tid på året är här vackert väder, sällan stormigt. Antagligen hade något bärgnings bolag uppfångat mitt radiomedelande om maskinskadan för nästa dag kom där en bogserbåt ut till mig. Captenen kom ombord och ville jag skulle låta honom bogsera oss in i hamnen, men jag nekade för att en sådan bogsering med ett skadat fartyg blir väldigt dyr. Det går efter värdet av last och fartyg, och endast vår last var försäkrad för över en och en halv million dollars. Värdet av fartyget visste jag icke. Capt. från bogserbåten språka både länge och väl och ville skriva ut en check på ett stort belopp för min personliga del och sade bland annat att mitt rederi behöver inte dela ut en enda penny, försäkringsbolagen betalar allt. Men jag nekade, då sa han att jag var inte riktigt klok? Och så lämna han oss och vi fortsatte och kom in till Halifax allt väl.

Men efteråt anser jag att jag skulle tagit bogserbåt men inte pengar för om någonting hänt, storm, tjocka, eller annat så att fartyget förlist eller åsamkats mera skador så hade jag säkert förlorat min license som Capt. för att ej taga hjälp när den erbjöds. Man var oerfaren och hade mycket att lära.

Dagen innan vi skulle lämna Halifax insjukna 2^nd kocken och blev förd till sjukhus och blev avmönstrad och anställdes en ny kock. Av och på mönstring i ett främmande land sker inför en U.S.A. Consul. Kocken som skulle mönstra begärde en högre lön än den förra kocken. Redarna och sjömans union i U.S.A. hade kommit överens – för några dagar sedan – om höjda löner och det var detta kocken åberopa. För att få saken avgjord sade jag skriv in den gamla men om jag får bekräftelse från rederiet att lönen är större så skall du få den. Consules klerk som skrev in det i papperen hade väl inte fattat det som sades för han skrev in den större summan och jag för min del skulle noggrannare sett efter det som skrivs.

Vi lämnade Halifax för Barcelona, Spanien, sedan till Genoa, Italien där vi lossade resten av lasten. Vi låg en 10 dagars tid och stewarden hade klagat på att den nya kocken varit borta från arbetet flera dagar. Supit och uppstudsig. Så jag gjorde upp kockens räkning och sade till honom att infinna sig på konsulatet för sin avlöning en viss tid. Jag hade gjort upp hans räkning efter den gamle löneskalan, men antagligen hade kocken noga räknat ut efter den nya för han protesterade och när Consulen såg närmare i papperen då först såg jag också att Consulen i H. hade infört den höga siffran. Det var inte många dollars skillnad och jag kunde gärna betalt det ur mina egna medel, men jag sade jag skall gå ombord och göra upp en ny räkning, och sa till kocken att infinna sig här samma tid nästa morgon.

När jag kom ombord kallade jag till mig stewarten och ville se hans loggbok. Om han hade upptecknat kockens frånvaro, och det hade han. När jag nu gjorde upp den nya räkningen fråndrogs alla de dagar kocken inte varit i arbete, vilket jag inte gjort i den första räkningen, och nu blev det kocken som blev skyldig fartyget pengar. Nästa dag lade jag fram för Consulen denna räkning och omtala förhållandet och han godkände det jag gjort. Kocken blev inkallad och blev mäkta snopen och försökte med ursäkter o.s.v. men Consulen visa honom på dörren.

Vi lämnade Genoa sent en kväll och när lotsen hade lämnat och vi var ute i fritt vatten gick jag till kojs för en välbehövlig vila. Hade inte sovit länge förrän styrman väckte mig och rapporterade att de funnit 4 stycken fripassagerare. Jag sade att för dem upp på däck så ska vi hålla förhör med dem. Vid förhöret befanns att det var 3 Italienare och så min 2nd kock. De 3 Italienarna gav jag till maskinisten som kollangare men kocken burade vi in om natten och om dagen i hårt arbete på däck. Vi skulle gå in till Gibraltar för att bunkra och där blev de 4 satta i land. Vi låg ute för ankar och jag hade styrman att sätta extra bevakning och se till att inga obehöriga kom ombord.

Vi lämna för Savannah och hade varit ute ett par dagar då igen styrman rapporterade att de funnit 2 fripassagerare och att en av dem var 2nd kocken!!! Antagligen hade någon av besättningen varit honom behjälplig, men inte fick jag veta vem det var. Först satte jag in kocken i ensam cell. 2 dagars vatten och bröd, sedan om dagen hårt arbete, om natten i cellen.

Det medför mycket bråk – arbete – för Captenen och rederiet att man har någon fripassagerare med sig till U. S. A. Man måste erlägga en ganska stor borgenssumma för varje sådan fri passagerare till han lämna landet. När jag nalkades Savannah då telegraferade jag till Polisen att möta mig och omhänderta mina 2 fripassagerare vilket de gjorde. Jag gjorde anmälan på Rederiet om 1st styrmans slapphet som låtit samma man komma obehindrad ombord och jag fick en ny styrman.

Vi lämna Savannah och gick igen ner till olika hamnar och lastade också denna gång för Barcelona. Men vi skulle slutlasta i Savannah, och när vi var färdiga att lämna så kom Polisen med mina gamla ”vänner” men man kände knappast igen dem. De hade varit i häkte över en månad och utfört hårt arbete och i varmt klimat så de var nog glada att igen befinna sig på ett fartyg. När vi denna gång anlände till Barcelona så blev de ilandsatta där och jag har ej sett dem sedan.

Slagsmål i Glasgow.

1922 S. S. Tulsa skulle lämna Glasgow en kväll men blev förhindrad av tjocka. Lotsen var redan ombord så vi lämnade först vid 6-tiden på morgonen. Men om natten hade en del av besättningen varit och festat i land vilket jag senare fick erfara. På vägen ner för floden gjorde styrmannen sin vanliga undersökning efter om allt manskap var ombord och inga obehöriga. Han rapporterade till mig på bryggan att allt var OK, endast att kocken låg i sin säng så full att han kunde inte få något ljud ur honom och att han var ganska svullen i ansiktet. Till först tänkte jag inte vidare på saken för både fylla och slagsmål hörde till det vanliga ombord, i synnerhet så snart efter första världskriget när manskapet bestod av både Engelska, Tyska och Franska och hatet dem emellan var ganska stort.

Efter en stund fick jag tanken på kocken så jag gick ner i hans rum och där låg han med ögonen vidöppna men kunde inte öppna munnen. När jag undersökte honom fann jag att minst nedre käkbenet var brutet. Jag telegraferade in till Greenwich där vi skulle lämna lotsen att Doktorn möta oss och det gjorde en Dr. och han förklara att mannen måste till sjukhuset genast och Dr. tog honom med sig dit. Under tiden höll jag förhör med hela besättningen och då framkom det vilket väldigt slagsmål det varit den natten mellan Tyskar och Fransmen. Många av besättningen hade blessyrer men ingen allvarligt så vi lämnade hamnen.

Efter kommit ut till sjös så gav jag styrmannen en skrapa för att han ej bättre undersökt mannen, för om inte jag undersökt mannen och vi gått till sjöss med honom i hans tillstånd hade det säkert blivit dyra efterräkningar.

I Liverpool på en restaurang satt vi några sjökaptener och diskuterade olika problem som man blir utsatt för nu och då. Jag sade har ni lagt märke till den nya lagen som ger sjöman rätt att i utländsk hamn få ut halva sin innestående lön? Och jag avser att den lagen är långt ifrån bra för ni vet hur ofta manskap är borta från arbete efter utfått ett större belopp pengar. Då sade en av de äldre Capt hör du Nelson när du nästa gång läser lagar o.s.v. så skall du alltid se efter kryphålet i dem för att det finns är säkert. Jag sade att har du hittat kryphålet i den här lagen så var vänlig upplys mig om det. Han sade denna gång är den mycket enkel. Lagen säger att du skall ge dem pengarna en gång i veckan men det står ingenting om något straff, om du ej ger dem pengar! Nästa lördagkväll använde jag denna metod på några av mina ”fula fiskar”. De lät mig nog förstå att de kände till lagen och att de ämnade anmäla mig för U. S. Consul, vilket de också gjorde men utan resultat.

Satte första styrman i land. SS. Vulcan lämna Hamburg men skulle ta in mera last längre ner på floden. Från där måste jag med bil fara till Hamburg för att utklarera fartyget När jag sent på kvällen kom ombord så sände jag för förste styrman. Jag ville veta om vi var färdiga att avsegla. Budet kom tillbaka med besked att 1st låg och sov och ville inte svara. Jag fick veta att 1st varit i land nästan hela dan med några av besättningen. Jag kallade till mig de 2 andra styrmannen samt Chief Enginören, en äldre beprövad man och vi höll lite rådplägning vad som kunde göras. Chief Eng samt också styrmannen ville att bäst vore att låsa in honom på sitt rum och lämna hamnen och jag gick med på förslaget. När vi 3 kom till styrmannens rum och när han fick se mig kom han ut på däck och skrek så att en hel del av besättning kom dit. Han skällde ut mig i deras närvaro men då sände jag 3rd styrman i land efter Polisen. När de 3 besättningsmän som varit med styrman in land hörde detta kom de också fram till mig och sade att om jag sätter honom i land så går de också. Jag pekade på landgången och sade ge er iväg med detsamma.

Chief Engenjören sade till mig ta det sakta Capten. Jag tror inte ni har laglig rätt att sätta honom i land och avsegla förutan att en U.S.A. Consul är närvarande eller givit sitt skriftliga tillåtelse. Då sade jag att denne man och jag skall inte trampa samma däck mera för om inte jag får honom i land så går jag själv. Snart kom 3rd styrman med 3 stora Poliser med revolvrar i bälten, satte handbojor på honom, men då började han gråta och be om förlåtelse. Jag lät kalla hela besättningen på däck – de flesta av oss var där redan – och i Polisens närvaro frågade jag dem om de har något att beklaga eller anmärka. Men ingen svarade. De 3 matroserna som varit med styrmanen i land de fick plikta en halv månads lön, försök till uppror mot befäl. Polis med styrman lämnade fartyget, landgången in och så avseglade vi. När vi kom till Rotterdam, vår nästa hamn – lade jag fram hela händelsen för consulen han sade att jag gjort rätt. Denne min förste styrman var son till en hamn kapten i mexikanska bukten och när vi kom till Jacksonville, Florida så var han där och talade vackert och ville att jag ej skulle göra några anmärkningar mot hans son. Jag sade att de är redan gjorda.

Brorsonen Ove på besök i Dagsmark.

Dagsmark sommaren 1934. Jag arbetade i vårt lille potatisland då en man kom upp till mig och frågade om jag var Capt. Nelson och när jag sade att så var det sade han många hälsningar från din broder Alfred och andra i Bjuv. Jag är hans son Ove. Det blev ej mera arbete den dagen men mycket nyheter hemifrån. Ove berättade att han var kock på en svensk båt som lastade i Kristinestad.

Ove stannade hos oss den natten och nästa morgon följde jag med honom till och ombord på båten. Capt. var inte ombord men jag kom i samspråk med Styrman och antagligen hade Ove nämnt något om att jag varit U.S.A. krigsflotta under 1 Världskrigen för han var mycket frågvis om U.S.A. Jag utfrågade honom om hans förra tjänstgöring till sjöss och då han omtalade att hans första långresa var till Rio Plata med en Bark Orient från Gevle lyssnade jag särskilt och frågade ut honom om tid o.s.v. och jag fann ut att det var denne man som för över 30 år sedan slagit ut 2 tänder på mig med en blaysing pin. (Blaysing pin det är en cirka 45 cm lång och 4-5 cm grov järn rör som utnyttjas på segel fartyg för att fastgöra olika rep, där många av dessa fästs i relingarna.) Händelsen är följande:

På denna resa hade vi en lätt matros som var son till en kapten i samma rederi. Han levde – åt och sov akterut med befälet och han fick ju alltid det lättaste arbetet, och på oss i Skansen såg han på som oduglingar, så han var alls icke omtyckt men vi vågade inte ge honom det kok stryk han så väl behövde. En dag arbetade jag och han tillsammans och det blev först ordstrid oss emellan, men så slog jag honom i ansiktet med knyt näven. Han nappade till mig en blaysing pin och slog mig för munnen och så kastade han pinnen överboard och sprang akterut. Och jag efter. Men så kom styrman och tog fast mig och strax därefter Capt. och hjälpte styrman att hålla mig svärjande och spotta blod och tänder ur munnen. Det tog tid innan jag något kallnat så vi kunde förhöras. Hans berättelse att han endast slagit med knytnäven blev trodd och jag fick böta. Slut.

Jag lämna styrman och fartyg och gick in till Firman Grankull där jag träffade Capt. på den svenska ångaren och under samtalet frågade jag honom hur min brorson Ove uppförde sig o.s.v. Kom också att nämna att hans styrman var minst 15 år yngre än han själv och då talade han om att styrmannen är alls inte av det bästa virket och har svårt för att hålla sina platser. Jag hade nog svårt att inte omtala för Capt. att hans styrman och jag varit skeppskamrater, men ändå gladdes jag åt att denne man ej kommit längre upp på sin yrkesbana fast han en mycket bättre början än jag som då varit Capt. på stora båtar i 10 år.

Norra Ishavet.

Var matros på en liten skonare som gick från Friser till Point Barrow, den näst nordligaste udden på den Amerikanska kontinenten. Hade aldrig för varit så långt norr, endast Nome, Alaska. Nu bar det av upp genom Bering Sundet och in i ishavet där vi var fastfrusna flera gånger. Vi såg så väldigt många sorters fåglar, fiskar, valar, sälar, isbjörnar så resan var en stor upplevelse.

En gång när vi låg infrusna såg vi vår första isbjörn komma ner mot fartyget. Vi såg honom på långt håll, han luktade åt alla vädersträck, satte sig ner ofta, vände och vred på sig, men kom allt närmare. När han var en 50-60 meter från fartyget satte han sig längre än vanligt och sniffade. Det var just middagstid, kl 12, och då har vi vaktombyte och slår vad vi kallar 8 glas på en ganska stor klocka med ett klingande ljud. Detta gjorde en matros som just kommit från Skansen och inte sett björnen, och vi på däck hann inte hejda honom förrän det var för sent. När björnen hörde klockringningen så vände han helt fort och börja springa och på samma gång se tillbaka, slängde med sitt stora huvud, föll ner i öppna vakar, simmade över och upp igen. På det viset gick det ännu så länge vi såg honom. Då tänkte jag på hur man när man var yngre både läst och hört hur farliga och grymma isbjörnar är?! Och anfalla människor så snart de ser dem!

Vi såg ganska ofta en liten fågel, stor som en duva, från högt i luften dyka ned i vattnet och fånga fisk och när den kom upp med fisken så var där en större fågel som flög efter den lilla och hacka den i ”kvärjan” under halsen. Den lille fågel så ynkansvärt men den store hacka på tills den lille kasta upp fisken och då dök den store efter och fångade fisken i luften. Efter en kort stund så dök den lille efter mera fisk och samma manöver upprepades många gånger med samma klagomål från den lille. När den store blivit mätt då först fick den lille äta i fred.

Eskimåer.

En gång när vi var fastfrusna nära stranden såg vi där ett tält så tre av oss marschera över isen upp till tältet. Utanför stod en gammal liten Eskimå. Vi språkade till honom men inte ett ord från honom. Snart kröp en gammal squau (kvinna) ut från tältet. Hon språka, skratta och visa vänlighet. Vi förstod inte ett ord. Men så gick gumman in i tältet, vinkade med handen att vi skulle följa efter vilket vi gjorde. Det var ju mörkt därinne men vi såg en del fisk hänga i linor och några små kärl på golvet – jorden. Gumman tog torr fisk från linan och gav oss vardera ett stycke och själv tog hon en bit och så blandade hon ett lerkrus fullt med olja. Vi ej heller nu visste vad vi skulle göra. Då tog gumman den fiskbit hon hade i sin hand, stoppade hand och fiskbiten långt ner i krukan och så förde hon det ner i sin då vidöppna mun skrattande. Jag minns så väl att jag såg ner i ett stort gap. Inte en tand syntes och jag börja nästan kasta upp den lilla fiskbiten jag tugga på så jag måste gå ut ur tältet men jag kunde höra hur den gamla gumman slickade på sina oljiga fingrar.

Till siste anlände vi till vår bestämda plats men hade endast legat där ett par dagar då stora ismassor drev vårt lilla fartyg så långt upp på land att det var inte tänkbart att vi skulle komma i vattnet förrän nästa år. Det är öppet vatten här endast 6 veckor på hela året. Vi var där tillsammans med Eskimåerna för 7-8 dagar men så fick vetskap om att en liten båt flera mil söder ut skulle lämna för U.S.A. och vi börja traska i väg mot platsen och efter några dagars strapatser fann vi skonaren i en liten vik och vi fick följa med den till Seattle, Wash.

Arbetade i land.

Efter denna resa beslöt jag och en kamrat att få något arbete i land. Vi anmälde oss på en arbetsbyrå som sände oss till ett järnvägsbygge i Oregon. När vi anlände dit så var det endast kocken och en skrivare som antecknade våra namn och sedan visade oss in i en gammal järnvägs vagn och pekade ut ett par kojer vi skulle disponera. Där var så smutsigt och oredigt in där, mycket sämre än i Skansen på den sämsta skuta. Där var flera sådana vagnar men alla likna dem mera en svinstia än där människor skulle bo i. På kvällen återvände omkring 50-60 ”vallare,” åt sin mat, ”vi också,” och så lade de sig, eller spela kort. Nästa morgon efter det vi ätit frukost beslöt min kamrat och jag att lämna med detsamma. Skrivaren mena att vi måste arbeta 2 dagar för den mat och logi vi fått, men vi tog ingen notis om honom. Men han såg nog till att vi ej fick begagna järnvägen för åter resan. Men vi traskade i väg i obebodda trakter hur länge minns jag ej, tills vi kom ner till järnvägen – stambanan – Där fick vi arbete på en station med att lasta trävaror. Betalningen var dålig. Nästan allt till mat och husrum. Vi hade hört att det var bättre betalt i koppargruva nere i Shasta bergen. Men det var långt dit. Men vi sparade allt vi kunde tills vi fick nog till en biljett dit. Och så drog vi lott om vem som skulle resa, och min kamrat fick resa. Omkring 14 dagar efter han rest fick jag brev med pengar till biljett att fara dit, vilket jag gjorde.

Gruvbolaget har egen järnväg från Stambanan upp mot bergen så långt det sig göra låter. Sedan en linbana. När jag anlände till denna linbana hade kabeln till denna söndrats och Ingenören som hade hand om det hela var mycket bekymrad för att han inte hade kunnigt folk som kunde splica kablar. Jag talade om för honom att jag var sjöman och hade gjort sådant ganska ofta. Han blev mäkta glad och sade du får ta all den hjälp du behöver om du tror du kan göra det. På 3 timmars tid hade jag den grova kabeln splicad på 2 platser. Ingenjören anställde mig mot en bättre lön än den min kamrat hade. Jag fick bostad i en liten koja som tillhörde bolaget tillsammans med en annan man som hade samma arbete som jag men vi måste laga vår egen mat. Men kunde sända dagligen – om vi så ville – till stationen efter det vi behövde för matlagning.

Banken i konkurs.

Jag stannade där hela vintern 4-5 månader, trivdes bra, satte pengar på banken, varje avlöning, för första gången i mitt liv. Men så en vacker dag stod att läsa i en tidning att Banken där jag hade mina pengar hade stängt och skulle gå i konkurs, vilket den också gjorde. Jag blev så förbanad att jag sluta det bästa jobb jag hitintills haft och for ner till San Francisco och tog hyra på Transport Sheridon, där jag så småningom lärde mig navigation.

Var 1st Styrman på S.S. George Loomis. Låg vid Union Ironworks, San Francisco, för reparation. Hade haft några dagars ledighet då jag träffade vår Capt. i staden. Han fråga när ämnar du gå ombord. Jag sa ikväll efter jag varit på teatern. Ja då ska du gå upp i mitt rum där är ett brev som du och inte jag ska svara på.

Jag anlände till båten vid 11 tiden. Det var då mörkt, men där var ingen lykta utsatt vid landgången – vilket lagen föreskriver – jag gick ombord, ropade på nattvakten men ingen sådan var där, ej heller andre styrman, eller någon annan människa. Jag satte ut landgångslyktan, sedan gick jag upp i Capt. hytt och sökte efter brevet som skulle besvaras. Då hörde jag någon komma över landgången och det var nattvakten – en av matroserna – han var ganska på struken så jag sade bättre du går och lägger dig. Då börja han svära och skälla på mig. Han hade andras lov att gå i land och under detta skällande kom han mot bryggan. Jag sade åt honom att om du försöker komma hit upp i den konditionen du nu är i, så kanske någon får bära ner dig.

Kaptenens revolver.

Nu var det så att när jag letade i Capt. rum efter brevet att besvara då såg jag också hans revolver där. Nu gick jag in efter den och när jag kom ut igen så var mannen upp på bryggan. Jag skrek ner med dig och det kvickt för annars smäller det, men han tog all ingen notis utan kom allt närmare och svärjande, då sköt jag ett skott mot däcket där han var. Men nu var det han som blev tyst, rusade ner för trappan och till landgången och ut på kajen. Jag hörde att han sprang till grindarna som leder ut till gatan, sedan gick jag in och besvarade brevet. När det var gjort hörde jag någon komma upp för landgången, och när jag fråga vem är det, så sade någon om jag var styrman Nelson och då jag bekräftade det sade han, vi är från Polisen och har ett ärende till Er. De voro båda två civilklädda men visade sina brickor och så talade de om att en man kommit till Polis stationen och berättat att jag skjutit honom ett skott genom benet!! och nu ville de att jag skulle följa med dem i land för att underteckna en rapport om händelsen.

Jag omtala för dem hur saken låg till och att det inte var min mening att såra mannen endast skrämma honom, och att nu kunde jag inte gå i land för jag var ensam ombord. En av männen sade att en konstapel kan stanna här tills de kommer tillbaka och med det nöjde jag mig och följde den andra till Polis stationen. Där ville de att jag skulle underteckna ett protokoll som matrosen hade berättat- De skrev nog ner min version på saken men jag måste nog stanna kvar till domstols förhör nästa dag. Jag blev förd till Rådhuset i staden och där placerad i ensam cell. Nästa morgon vid 9-tiden kom där två herrar in i min cell, presenterade sig som Advokat… och ville jag skulle ge dem fullmakt att handha försvaret. Jag sade att jag väntar på att min arbetsgivare – Standard Oil Co – skall sända deras ombud hit. Advokaterna talade länge och väl hur osäkert det var att vänta på någon hjälp från det hållet och att mannen som var skjuten nu låg på hospitalet kunde o.s.v. i långa banor., men de kunde inte andra min åsikt.

Anhållen av polisen.

Vid 10-11 tiden på dagen blev jag tillsammans med en del andra fångar nersända med hissen till ett stort rum – vilket jag senare förstod var rättsalen – jag satt i denna hiss 20-30 minuter när jag blev förd upp till min cell. Strax efteråt kom en av de där 2 advokaterna in till mig och med ett smil på läpparna sade han vi fick ditt mål att gå billigt! Endast 1000 dollars borgen till den mannen kommer från sjukhuset och du har ju mer än det på Banken. Och om du nu ger mig en fullmakt att lyfta 1500 dollars så skall du vara en fri man om några timmar. Jag sade jag förstår ingenting alls av allt detta. Jag hade aldrig förr varit vid en domstol, men inte trodde jag det gick till på det här sättet. Jag hade aldrig hört mitt namn nämnas när jag satt i hissen nere i salen och nu ämnar jag sitta här utan någon hjälp från Er tills min arbetsgivare hörs från.

Samma eftermiddag kom en av mina bästa vänner upp till mig och ville hjälpa mig men också honom lät jag förstå min syn på saken. Vännen min var Fred Holmström. Detta var den 3rd July så nästa dag var den största helgdag i U.S.A. och den dagen måste jag sitta inburad för inga domstolar den dagen.

Frikänd!

Den 5th vid 11va tiden kom så S. O. Co. Advokat och löste ut mig och jag var nog avig och frågade om orsaken att de inte var här den 3 July. Han sa att Capt. kunde inte anträffas och han måste avge en raport om hur saken var. Jag gick ombord och upptog mitt vanliga ämbete. Mannen som jag skjutit låg på sjukhuset endast ett par dagar, ett köttsår i nedre benet. Några dagar efter jag lämna min cell på rådhuset kom nattvakten och en advokat upp till mig och ville jag skulle ge honom först 2000 sedan prutade ned det till 1000 dollars så skulle ingen anmälan göras mot mig och på så sätt slippa domstolsrannsakningen. Men jag var inte intresserad.

Efter ett par veckors tid fick jag order att infinna mig vid domstolen. När jag tillsammans med min advokat infann oss så kom matrosen och hans advokat upp till mig igen och ville vi skulle förlikas denna gång för 500 dollars men jag endast pekade på min advokat. Jag misstänkte också att matrosen var påverkad av sprit drycker. När målet blev uppkallad skulle matrosen först avlägga hur händelsen utspelats. Men efter en kort stund avbröt domaren honom. Jag blev inte själv uppkallad. Men domen löd ”Frikänd.”

En kort tid därefter fick jag ett brev från en Advokatfirma med räkning på 40 dollars för arbete utfört den 3 July 1913. Jag visade detta brev till Advokaten hos S. O. Comp. och sade att jag ämnar ej betala för något som jag aldrig begärt. Advokaten sade bäst att ni betalar dem för det kan bliva Er dyrt och kanske omöjligt att bevisa att Ni ej begärt deras hjälp. Och de var faktiskt och representerade Er vid det första förhöret, det kan ni ej bestrida. Jag var så avig att jag närapå grät, men efter moget övervägande sände jag dem en check på det begärda beloppet.

Pengar i hatten.

Hört berättas av kamrater att de blivit ”Hold upp.” Det är att någon eller några med våld berövar någon hans pengar och andra värdesaker. Besynnerligt nog att jag som färdats i många olika länder och i bättre och sämre statsdelar, natt och dag, och skam att säga inte alltid nykter, har endast en enda gång varit utsatt för ”Hold upp” och det var mitt på ljusa dagen, 10-11 tiden, och i sällskap med 2 kamrater och det var på Cherry Street, New York, 1902-03. Vi hade blivit nymönstrade från ett fartyg och några av oss tog in på ett boarding house i Brooklyn. Om dagarna brukade vi fara över till New York för att se staden. Jag hade köpt några nya kläder, bland annat en hård hatt (knall hatt). Jag hade för sed att när jag hade några pengar och var ute och roade mig, att jag aldrig förvara dem alla på samma plats. Denna gång stack jag en 5 dollar sedel innan för svettbanden i min nya hatt.

Vi 3 kamrater gick in på en salon på Cherry Street och hade några drinkar – jag endast öl – när vi kom ut så möttes vi av några män. En av dem sparka mig mellan benen – ljumsken – så jag vara nära att förlora medvetandet, kunde inte få fram ett ljud, knappast andas, och så tog han vad jag hade i mina fickor och försvann. Efter några minuter då smärtan något lagt sig, då kunde jag se en av mina kamrater göra samma övningar som jag. Den andre av dem satt på en trappa och såg ut att sova. Några andra människor syntes inte för tillfället. Det blåste ganska friskt och jag såg min nya hatt rulla i rännstenen och då först återfick jag fulla medvetandet och rörligheten för jag sprang efter och fasttog min hatt och titta efter om min femma var kvar, och det var den. Båda mina kamrater var nu utan alla pengar men det var en stolt Nelson som visa fram vad jag hade.

Till Finland med båt och tåg.

Juli 1923 fick jag en kort ledighet från min befattning som Capt på the S. S. Tulsa och reste med makan Amanda och sonen Ragnvald till Finland. Vi anlände till Göteborg en lördag förmiddag och som vi var på genomresa behövde våra koffertar ej första klass. Göteborg hade det året en stor utställning. Det firade 300 år som stad. Vi gick direkt från båten till denna utställning och såg där mycket både gammalt och nytt. Men vi hade biljett att fara från Göteborg kl 8 på kvällen och vi kom till stationen en timme före tågets avgång. Där frågade jag mig för om vårt resgods var politerat. Svaret, det kan inte göras förrän vi hade Edra biljetter och då måste också en tulltjänsteman vara närvarande och nu är här ingen av dem.

Jag fick bråttom att hoppa in i en droska och fara till tullstationen. Ankommen dit var där endast en vaktman och en högre tjänsteman. När jag omtalade min situation då telefonera han till 2 olika människor men fick inget svar. Han sa det är lördag kväll och de flesta är ute nu när det är så vackert väder. Jag nästan grät, hade biljett från Göteborg – Stockholm kl 8 i kväll, Stockholm – Helsingfors kl 3 i morgon. Tjänstemannen såg på mig och sade han, jag skall stänga här och följa med er. Droskan var utanför och det tog oss inte länge förrän vi var på järnvägs stationen och vårt resgods stämplad i tid. Men det var nog en glad tacksam N. A. Nelson som försökte på mitt bästa sätt visa min tacksamhet med en liten gåva, men förgäves. Han log och avböjde men sade om ni vill betala droskan till mitt tjänsterum är jag mer än nöjd. Jag tog adjö av honom och sade att jag har aldrig varit så stolt att vara född svensk som jag nu är.

Klockan var nära 8 och fick brått om att komma upp på tåget till de mina, och så bar det iväg och vi anlände både Stockholm och Helsingfors allt väl. Från båtkajen Helsingfors till järnvägs stationen där med häst droska. Sedan med tåg till Seinäjoki där vi bytte tåg till Kristinestad. Vi for genom ett utpräglat slättland. Man kunde se längs vägar, och där såg jag så väldigt många små enstaka hus överallt så jag sade till Amanda nog har ni i Finland på landsbygden en besynnerlig byggnads form. Amanda såg ut genom kupé fönstret och sade, inte är det några bonings hus. ”Det är hölador.”

Lämnade Finland 1923.

Jag stannade i Finland 7 dagar men Amanda och Ragnvald lämnade där. Jag hade retur biljett tillbaka som skulle följas. När jag på resan tillbaka kom till Helsingsfors och lade fram mina papper för höga vederbörande där, var allt O.K. utom det, att jag skulle haft mina papper stämplade av Länsman i Lappfjärd. Jag förklara för tjänstemannen att jag endast varit i Dagsmark hela de 7 dagar jag varit i Finland, aldrig i Lappfjärd. Jag frågade om man inte genom telefon eller telegraph kunde få Länsmanens tillåtelse att resa, men han sade, ”Hör ni inte vad jag säger. Länsmans stämpel på papperen, sen får ni resa.” Jag fråga, kan jag få tala med Er förman, men då blev han häftig och sade, jag känner lagen lika bra som den högsta tjänsteman. Adjö.

Jag måste ju lämna och när jag kom ut på gatan såg jag en skylt med ”Advokat firman… ”. Jag gick in där och omtala min belägenhet för chefen. Han sade låt mig se Edra papper, vilket han fick. Efter en stund sade han lämna dem här och kom tillbaka klockan 3. När jag kom dit som avtalat var lämna han mig papperen och sade allt är klart ni får fara när ni vill. Jag sade, hur mycket är jag skyldig. Han sade en summa, inte var den stor. Jag betalade och lämnade Helsingsfors samma kväll.

Det var stor skillnad på det bemötande jag fick av tjänstemannen i Göteborg och tjänstemannen i Helsingfors?

Jag reste ner till Skåne och var där ett par dagar och såg Mor, Alfred och Lilly med familjer, och så tillbaka till S. S. Tulsa.

Språkstridighet i Helsingfors.

När jag sedan bosatte mig i Finland och reste ofta Dagsmark – Helsingsfors – för hälsan – och kom i beröring med allmänheten fick man uppleva och se hur hatiskt finnarna är mot allt utländskt och i synnerhet allt som är Svenskt. I Helsingfors brukade jag bo hos familjen Anders Båsk som var kusiner till min hustru, men en gång var tåget 4 timmar försenat och ankom Helsingfors midnatt, ville ej störa kusinerna denna tid på natten så jag tog in på ett hotel nära järnvägsstationen. Jag frågade vaktmästaren på hotellet – han talade svenska – om jag kunde få någon mat – hade inte ätit på hela dagen – vaktmästaren sade först i morgon klockan 7 öppnas restaurangen.

Jag var nog den förste i matsalen nästa morgon och när servitrisen kom så begärde jag full frukost. Servitrisen svarade inte men kom tillbaka med kaffe och bröd. Jag påpekade att jag ville ha mat, men inte ett ord från henne fick jag. Efter en stund kom där in en Herre, satte sig vid ett bord nära där jag satt, och när servetrisen kom fram till honom sade han ”How are you this morning?” och ni kan tänka er min förvåning när hon svarade på engelska, ”Thank you Sir, very well. What are you going to have this morning.” Jag språkade lite med engelsmannen, men var så ond på servitrisen som ej försökt betjäna en kund när hon hade förmåga därtill som de skulle gjort i vilket annat land som helst. Jag sade nog henne några väl valda ord som ej är passliga att nedskriva, men hon tog det som om ingenting hänt. Men efteråt när jag närmare tänker på saken så tror jag säkert att jag ingenting skulle sagt till henne, för nu såg hon att hon kunde reta en Svensk och det gladdes hon åt.

Otrevligt förhör i Tammerfors.

Vintern 1945 hade jag varit i Helsingfors hos U.S.A. Consul försöka utfå nödiga papper så mina flickor kunde fara till U.S.A. Jag hade av honom blivit anmodad att där lämna alla de papper jag hade i och för undersökning, däribland mitt Finska ”Identificering kort med fotografi.” Där hade nyligen upprättats en ny ”Buss linje” emellan Tamerfors och Vasa som gick genom Dagsmark, och om jag på hemresan utnyttjade denna, blev det både billigare och kvickare. Som jag ej förstod Finska så förstod jag att det skulle bli lite svårt för mig att i Tammerfors hitta Bilstationen. Därför hade jag min son Ragnwald som då studera vid universitetet i Helsingfors och var mäktig Finska skriva ut en litet papper ungefär så här: ”Var vänlig visa denne Herre till Bussen som går från Tammerfors – Vasa.” Sedan tog jag tåget till Tammerfors och anlände dit vid 12-1 på natten. Alla passagerare på tåget (150-200) blev när de steg av i Tamerfors förda av Polis ner i en stor väntsal. Jag försökte på alla de språk jag kunde först från Polisen sedan från andra personer få någon klarhet i vad det gällde, men förgäves. Folk var nästan som galna, skrek och försökte springa från Polisen. När Polisen till slut fick någorlunda makt över massan – en del var mer eller mindre fulla. De som var berusade eller bråkade blev bortförda, vi andra uppställda och vid ett bord satt då 4-5 Poliser, och dit fördes vi en och en i sänder och visa fram sina papper och förhördes. Jag förstod ju alls ingenting av det som sades, men gav noga akt på allt. Efter en blivit förhörd ställdes han igen i olika grupper. Varje grupp under uppsikt av en Polisman. En del ställdes nära dörren till gatan och när där blev 6-7 personer i den så släpptes de ut på gatan.

När det blev min tur att förhöras var där ingen av Poliserna som kunde – eller ville – språka Svenska eller engelska. Jag lämnade honom det enda papper jag hade. Det som Ragnvald skrivit – Det gick runt bordet. När en Polis läst det gav han det till en annan och till sist fick jag det tillbaka, och så tog en Polis mig i armen och förde mig till en grupp av 10-12 personer som och var under uppsikt av Polis.

Det gick både sakta och trevligt med förhören. Språkades gjordes det ganska högt i alla grupper och Polisen måste ibland inskrida och föra ut någon som inte ville tystas ned. Som på alla stationers väntsalar var här på väggarna många annonser och bilder. Jag låtsades vara upptagen att se på dessa, och flyttade mig lite från den ena bilden till den andra och på detta sätt kom jag lite närmare den grupp som var vid utgångs dörren. Där var ju alltid någon som språkade till den vakthavande Polisen så han hade ju inte alltid ögonen på mig. Och så kom turen. Den Polis som hade vakt vid utgångs dörren kom fram till den som vaktade min grupp, och när de samspråkade flyttade jag mig över till gruppen vid dörren och ingen tog någon notis om mig. Efter en 10 minuters tid blev gruppen släppt ut på gatan och jag var med. Klockan var då 4 på morgonen. Jag visade en av dem som blivit utsläppta samtidigt som jag det papper som Ragnvald skrivit. Mannen vinkade och jag följde honom och efter några minuter pekade han på en portgång och in där stod Bussen som gick till Vasa. Det var en glad Nils som satte sig där och vänta tills klockan 7 när Bussen lämna och efter några timmar var jag hemma i Dagsmark.

Amanda sjuk och dör.

När min hustru Amanda dog 4 augusti 1944, var det nog ett dråpslag för mig och barnen. Hon dog av hjärtfel. Ragnvald ute i kriget, han hade varit där över 4 år. Hemma för tillfället var båda döttrarna 18 och 20 år. Hur skulle nu jag kunna uppfostra dem till dugliga människor. Jag hade ingen nu att rådpläga med i den saken.

Flickornas päls.

En dag sade en väninna till mig: ”Tror du inte att dina flickor skulle tycka om att få en päls vardera? Nästa gång jag såg dem tillsammans med jämnåriga tyckte jag att de var minst like bra klädda som de andra, men när vi kom hem frågade jag dem om de behövde var sin päls? De såg först på varandra sedan på mig och så sade Margit nog skulle det vara roligt att ha en päls men de är så dyra! Jag sa res in till staden och se att ni får en päls vardera, och så gjorde de. Flickorna blev glada och så blev jag. Men om inte väninnan varit och påpekat pälsen hade flickorna varit utan.

Daisy bryter benet.

En vacker vinterdag när barnen var ute och skidade i en backe nära hemmet, bröt Daisy ena benet. Vi telegrafera efter bil och Doktor, men fick besked att först efter flera timmar kunde de anskaffas. Jag bar Daisy in och undersökte benet. Först gav jag henne Nervinsdroppar och ett aspirin pulver. Daisy grät. Mamma och Margit var hysteriska när jag börjar undersöka benet och de sade låt henne vara, du gör henne endast illa. Till sist måste jag köra dem ur rummet och låsa det. Undersökningen visade att det var ett klart smalbens brott. Jag gjorde spjälor och bandage linda jag om det så det ej kunde rubbas. Gav henne en sömn tablett och snart somnade hon och när bilen kom och vi kom till sjukhuset var det alls ingen gråt. När Dr. på sjukhuset undersökt benet sade han, om inga komplikationer senare inträffar ämnar jag inte röra det bandage ni lagt på. Daisy var på sjukhuset en veckas tid. Benet blev bra som förr och hon har hitintills ej haft något men av min ”grymma” behandling.

Daisy till Grönvalla och förlorar sina pengar.

År 1946. Daisy hade anmält sig för en kurs i Husmoderskolan på Grönvalla i Södra Finland. Dagen hon for gav jag henne de pengar hon skulle behöva. Hon tog dem och skulle släppa dem alla i sin portmonnä. Då sade jag: -När du är ute och reser lång väg från hemmet skall du aldrig förvara pengarna på en plats utan placera dem på minst 2 platser. Daisy sade men jag känner mig så löjlig om jag gör så. Men hon gjorde som jag bad henne. Antagligen var det ett par dagar efter att Daisy hade rest då jag fick ett brev med någorlunda följande innehåll. ”En flicka som säger sig heta Daisy Nelson och vara Er dotter har jag givit pengar så hon kunde fortsätta sin resa till Grönvalla Husmoderskola. N. N. N. Polis. Tammerfors.”

Det blev en tankeställare för mig. Jag sände genast ett telegram till Grönvalla och begärde omedelbar upplysning om Daisy, och så sände jag till Polisen i Tammerfors ett tackbrev samt summan han nämnt och lite extra. Svar från Grönvalla: ”Daisy anlänt allt väl”. Jag fick inte rätta sammanhanget förrän Daisy kom hem till Dagsmark och det var någorlunda följande: När Daisy lämnat hemmet på morgonen och så snart det göras kunde tog hon de pengar hon gömt i sina kläder och stoppade dem i sin portmonnä. Tåget från Seinäjoki var som vanligt överfullt men hon hade en sittplats och där somnade hon. Hennes vänner i Dagsmark hade haft en ”hippa” för henne kvällen innan hon for, så hon hade inte fått mycket sömn den natten. När hon vaknade på tåget var hennes handväska försvunnen fast hon hade haft den på armen. Väskan innehöll alla hennes pengar, biljett, Passkort, o.s.v. Hon anmälde saken för tågpolisen, men som hon ej förstod Finska blev det ju dåligt förhör. Tågpolisen lämnade henne till Polisen i Tammerfors och där fick hon vara flera timmar tills den Polis som skrivit till mig kom på tjänstgöring och gav henne pengar till resan. Så går det ibland när man inte lyder sina föräldrar.

Svårt få tillstånd åt Ragnvald.

Jag har gjort många resor Dagsmark – Helsingfors, flera av dem var till U. S. A. Consul för att skaffa inresetillstånd för mina barn att fara till U. S. A. En av dessa resor var i May 1941 när min son fått sin student examen. Jag trodde säkert att han som var född i U.S.A säkert skulle få resa dit utan hinder, men Consulen förklarade att han måste anskaffa en fotografisk kopia av hans födelseattest som är förvarad i New York. (Märk! Mina flickor fick komma in till U. S. A. 1946-1947 utan att någon sådan begärdes och de var inte födda där?!) Jag skrev till en vän i New York och fick detta papper först i september 1941, och då var Ragnvald i kriget och det var omöjligt för mig att göra något mer. U. S. A. Consulatet i Helsingfors var stängd.

Barnen till U.S.A.

Efter min hustrus död 1944 och krigets slut började jag igen med försök att få barnen till U.S.A.. En god vän i U. S. A. lovade att adoptera flickorna och på så sätt få dem dit. Mrs. och Mr. Joe Genovese, 249 Ridge Road, Dougleston, N. Y. De hade själva 3 barn. Också denna gång det tog lång tid att anskaffa de många nödiga papper som behövdes.

När jag till sist sommaren 1946 fick dessa papper och reste in till Consulen och framlade dem och när han endast sett i dem några minuter sade han: -”Edra barn får fara in till U. S. A. när de vill förutan dessa papper, om de gör så före de fyllt 23 år!!!” Ja nog blir man häpen. Margit skulle fylla 23 år den 19 Sept så vi fick bråttom att skaffa henne biljett o.s.v. och hon anlände tillNew York på sin födelsedag. En dag senare och det skulle ha varit mera bråk. Daisy for dit följande år 1947 och Ragnvald när han fått sin forstmästarexamen klar 1949.

Inte ångrat barnens flytt. Träffade Elvira.

Jag har nog mer än en gång berömt mig själv för att jag hade kraft och mod att sända mina barn till U. S. A. fastän många personer här rådde mig att låta någon av dem vara hemma. Jag börjar bli gammal o.s.v. Margit ville ogärna fara för hon hade en pojkvän från Lappfjärd, Nils Dåhli en präktig pojke, men jag uppmanade henne att fara för minst ett år sedan skall jag om du så vill sända dig biljett för åter resan. Hon är där ännu och gift, har nu 2 pojkar. Hennes man heter Reidar Dihle. De var i Dagsmark sommaren 1952 för ett par månader. Så inte har jag ångrat att jag lät dem fara. Man har nog längtat efter dem och ibland behövt dem.

Men sedan jag hade den goda lyckan att få Elvira att gifta mig med mig så har jag det mycket bra, för nog är hon en människa som få, har som de säger ett hjärta av guld, det har jag fått erfara i synnerhet sedan jag i July 1955 blev oförmögen till allt arbete. Ibland måste hon raka mig. Det är svårt att förstå att hon ville gifta sig med mig, hon är 18 år yngre än jag och ser bra ut. Och jag är allt annat än rik, det har jag flera gånger upplyst henne om. Jag är verkligt glad att hon ville gifta sig med mig, bättre hustru kunde jag aldrig få! Det här är någonting ni flickor ska tänka på när ni nu fått veta att jag ändrat min försäkring till henne. Hon är själv sjuk, lider av någon obotlig sjukdom i nedre – båda – benen, var nog på sjukhus en tid, men förklarad obotlig.

Hon är själv född på Åland av fattiga föräldrar. Hennes mor dog då Elvira var 3 år och en släkting från U.S.A. som besökte dem tog henne med till Amerika. Där mötte hon sedan och gifte sig med Frans Eklund från Dagsmark. År 1925 då de tillsammans med sin 2-åriga dotter Lilli besökte Dagsmark, så blev de övertalade av Frans´ far Viktor att stanna i Dagsmark och ta över hemgården. Så de for aldrig tillbaka till Amerika.

År 1946 dog Frans, det var samma år som Lilli gifte sig med Åke Lindblad och de tog då över hemmanet och gården. Ett par år senare besökte jag mina två döttrar i Amerika under några månader och efter hemkomsten gifte jag mig med Elvira.

Ragnvald i kriget.

Ragnvald var vid krigsfronten 1941-45 hela tiden. Han hade också deltagit i vinterkriget men ej vid fronten – med undantag av den tid då han låg på olika sjukhus. Han blev sårad 2 gånger, sista gången vid slutet av kriget då de drev ut Tyskarna i Lappland. Han fick en kula in genom bröstet och ut genom ryggen. Han var behandlad på olika sjukhus och var på ett av dem då stilleståndet trädde i kraft. Han var löjtnant då han blev sårad. Efter utskrivningen från sjukhuset skrev han in sig vid Helsingfors Universitet och fick sin Diplom som Forstmästare (Jägmästare) hösten 1948. I Jan 1949 reste han till U. S. A. Något arbete i sin egen bransch kunde han inte få, fast han kunde engelska perfekt samt Tyska och Finska. Min goda vän Joe Genovese – som ämnat adoptera flickorna – skaffade honom arbete men antagligen var det inte vad Ragnvald hade väntat att en Diplomingenjör skulle utföra, så han slutade och vad han sedan gjorde till Juni 1950 vet jag icke. Då fick jag ett kort brev från honom att han enlistat i U. S. A. Airfleet. (Flyg strids krafter.)

Ragnvald gifter sig i Puerto Rico med Sisko.

Nu skrev han hem oftare, men alla hans brev utan undantag var så pessimistiska. Skrev, ”alla här säger att man är för gammal, om en man inte skaffat sig en rätt och bra plats när man är 25-26 år då är man oduglig, eller också skall man ha rika släktingar som kan ”pusha” fram en. Jag försökte uppmuntra honom och påpekade att nog är det till en viss del sant med rika släktingar men många har kommit något utan dem. Din egen far var 30 år gammal innan han tog sin styrmans examen och inte hade jag de förmåner du har fått. Dina 2 systrar har ej heller fått den utbildning som du, och ändå har de klarat sig utan klagomål och de hade det inte allt för trevligt först när de kom till U. S. A. i synnerhet Margit var allena. Ja sådant skrev jag till honom men ingenting hjälpte förrän han gifte sig på Jamaica Island 15.12.1953 med en flicka från Finland som flugit dit för det ändamålet och måste flyga tillbaka till Finland för hennes papper var inte fullt ordnade. Efter några månader då Ragnvald blev förflyttad från Puerto Rico till U. S. A. – Rantoul, Illinois – reste Sisko – så hette hans hustru – igen till honom och när detta skrivits så har han det bra.

Oklart med Ragnvald.

Jag var ganska orolig för Ragnvald innan han gifte sig, för jag har personligen sett dugliga personer förvandlats till ”Skrot” när de kommit ner i tropikerna för en längre tid, och Ragnvald var förlagd på Puerto Rico i nära 2 år. Sisko Manninen, hans hustru, var här hos oss i Dagsmark några gånger innan hon lämnade sista gången. Deras bekantskap är från Universitetet i Helsingfors där hon också studerade. Hon är född nära Vasa. Efter att han gifte sig blev hans brev till oss helt annorlunda. Han har tagit flera olika kurser men är tystlåten i vad det rör sig om. I Nov 1956 fick jag ett brev att han då var i Washington på en kurs, men skulle förflyttas till Tyskland och där är han nu med maka och son. Fick ett kort meddelande med hans adress, ingen dato?!! N. R. Nelson, Grossen Blink 10 – 6, Bremenhaven, Deutschland.

I juli 1958 besökte Ragnvald oss i Dagsmark. Han kom utan sin familj, för de hade i maj fått dottern Sarah. Jag fick ingen information alls om hans arbete. En forstmästare och klasskamrat till Ragnvald som heter Lars Ingström från Risby hade besökt Ragnvald i Tyskland. Tyvärr har jag på grund av min sjukdom inte kunnat besöka denne Lars.

Margit och Daisy.

År 1950 gifte sig Daisy med George Hanley, född av irländska föräldrar i Brooklyn. George arbetade på kontoret på ett flygbolag i Milwaukee i Wisconsin. Dottern Robin Georgina föddes där 1955 och efter det blev George förflyttad till Los Angeles och där fick de sonen Timothy Nelson Hanley i januari 1959.

Margit är gift med Reidar Dihle som är född i Oslo, Norge – han arbetade på en tidning i Milwaukee, Wisconsin. I februari 1959 fick jag ett postkort där det stod att de flyttat till Sacramento i Kalifornien, där Reidar fått arbete på Sacramento Bee Newspaper. De har 3 söner:

-Nils Olof, född i november 1949

-Erik Mikael, född i juli 1953

-Raymond, född i november 1957

Margits familj på besök i Dagsmark.

Sommaren 1952 var min äldsta dotter Margit med sin man och lille son på besök hos oss här i Finland. Reidars föräldrar var också med – de är från Oslo. Det var en stor glädje för Elvira och mig och vi försökte göra vårt bästa för att de skulle endast ha glada minnen med sig, men det är lättare sagt än gjort. Personer som är uppfödda i en stor stad har och får helt annan syn på saker än en landsbo. Men det såg ut som de alla trivdes här hos oss, med kor, kalvar, höns och allt. Endast en sak är jag säker på att Reidars Pappa Olaf inte gillade. Finland är ju omtalad som de 1000 sjöars land och Olaf som är en ivrig sportfiskare trodde säkert att han här skulle finne rika tillfälle för det. Han hade med sig många och nya fiskegrejer, men de blev ej utnyttjade mycket. Floden som flyter endast 200 meter här nedan för var förr mycket fiskerik. Min svärfar berättade att han har fångat en gädda på 13.5 kilo just här nedanför. Men de senaste årens torrläggning och nu uthuggna skogar har förstört fisket. Under den tid jag bott här har vattenståndet sjunkit betydligt. Men Olaf strövade nog upp och ner för denna å flerfaldiga gånger, fick någon fisk men endast smått. Ett par gånger for vi till någon större sjö, men också där var det dåligt med bytet, så jag är säker på att han var besviken.

Sjukskriven år 1923. Problem med Ragnvald.

När jag kort före julen 1923 blev utskriven från Eppendorff sjukhus i Hamburg och av Professor None skriftligt beordrad att ej gå tillbaka till mitt arbete för minst 2 år (jag har ännu detta brev) och under tiden vistas på landet. Min familj var då i Dagsmark, Finland, och dit reste jag. Min son Ragnvald hade då genomgått första terminen av småskolan. I hans betyg såg jag att han varit frånvarande många timmar, och när jag fråga Amanda om han varit sjuk fick jag inget svar. Men det tog mig inte länge förrän jag såg vem som varit ”Herre” i huset och när jag en dag såg honom sparka modern när han inte fick det som han ville, var det jag som gick efter ett björkriskvast och med den fick han på bara skinkan. Det var första och sista gång jag kroppsligt agat honom.

Ragnvalds nattskräck.

Jag lät uppföra ett nytt boningshus åren 1929-1930 med två speciella saker: inomhus toalett och centralvärme. De första i Dagsmark! I det huset låg barnen i ett rum, Amanda och jag i ett annat, men dörren däremellan var alltid öppen. En natt hörde jag Ragnvald skrika och väsnas så jag gick in till honom men han sov eller trodde jag att han ”låtsas” sova. Detta hände ett par gånger till men då kalla jag på Amanda och vi gick både in till honom och då berätta han för Modern att han såg ”fula gubbar” och ”stora ljusbollar,” o.s.v. Jag ville först inte tro det utan menade att han ljög, men då sa Amanda men det är ju ”nattskräck” han har. Det var första gången jag hört det ordet. Jag hade hört och läst om spöken och själv varit mycket mörkrädd i min barndom. Men nattskräck förstod jag ej. Jag ville ta Ragnvald. till Doktorn men Amanda förklara att nattskräck var en ganska vanligt och vara endast en kort tid, och när Amandas föräldrar och andra också sade att ingen får skada av sådant lät jag saken bero. Men efter detta tog jag Ragnvald med mig i min säng och jag lärde mig nog att nattskräck inte var något han hittat på med. Jag kunde vakna mitt i natten när Ragnvald grät och skrek, kröp tätt intill mig, höll mig så hårt han kunde och säga: -”Pappa, ser du inte de fula gubbarna eller de stora ljusbollarna o.s.v”. Det tog aldrig länge men han kunde ibland vara våt av svett, men somnade snart därefter. Jag gav noga akt på honom om dagarna och kunde alls inte se något som var ovanligt hos honom. Han åt och drack, lekte med dom andra barnen men ville alls inte tala om saken. Efter några månader när det blev ljusare nätter försvann nattskräcken och han har inte haft den sedan. Men inte var eller är det något trevligt med att ha nattskräck det vet N. A. Nelson.

Vill du läsa flera episoder ur sjökapten Nils Nelsons memoarer, så hittar du dom i historiken om Nelsons gård på Åbackan. Klicka HÄR så kommer du dit direkt!