Sammanställt av Lasse Backlund i december 2023. Uppgifterna är tagna ur gamla tidningar och ur dokument utlånade av Bo-Göran Lindh i Korsbäck
Elektricitet i Kristinestad sedan år 1900.
Kristinestad fick sitt första elektriska verk år 1900, då tre affärsmän bildade ”Belysningsbolaget Lumen Ab”. Bolaget byggde ett ångdrivet kraftverk i hörnet av Parmansgatan och Staketgatan. Elektriciteten därifrån skulle lysa upp stadens torg och de viktigaste gatorna och efter hand kunde stadens fastigheter också få elektrisk belysning. Inom ett par år hade också flera affärer och gårdar i staden fått denna belysning.
Redan efter några år fick Lumen Ab ekonomiska problem och staden kom med som delägare. Det gjordes flera försök att sälja bolaget men det dröjde ända till 1915, då bolaget såldes åt sågägaren Viktor Nylund från Dagsmark. Denna Viktor byggde sedan ett vattendrivet kraftverk i Pärusforsen i Lappfjärd, som kunde förse Lappfjärd och Kristinestad med belysningsström.
Staden bildade eget bolag
År 1925 bildade staden Kristinestad ett företag för distribution av elektrisk ström, som fick namnet ”Kristinestads Elektriska affär”. Det hade en tid rått ett visst missnöje i staden med hur Pärus-Fors Ab skötte distributionen och ofta förekom det störningar. Genom att grunda ett eget distributionsföretag och anställa egen personal kunde det lovas en säkrare eldistribution och bättre kundservice i staden.
Kristinestads Elektriska affär löste på våren 1925 in ledningsnätet i staden, som då värderades till 254 000 mark. Elektriciteten skulle komma från vattenkraftverket i Pärusforsen.
Kapaciteten i Pärusforsen var dock begränsad och eftersom förbrukningen ökade stadigt, så räckte den elektriciteten inte till. Från Tuimalaforsen i Lappfjärds å på gränsen till Bötom, där Jyllinkosken Sähkö hade ett kraftverk drogs en ledning ner till Dagsmark och den kunde kopplas i hop med Pärus-Fors´ elnät där.
Elverket i staden började också köpa in elektricitet från Jyllinkosken Sähkö i Kurikka. I början av 1950-talet drog Jyllinkoski en högspänningsledning från Perälä by i Teuva genom Tjöck till staden.
Begränsad tillgång på elektricitet
Jyllinkosken Sähkös ledning från Perälä hade också begränsningar och då förbrukningen ökade varje år, så räckte elen inte till för större förbrukning. Till exempel år 1938 drogs elledningar till Alesundet, där 39 lampor, 3 radioapparater och en liten motor kunde anslutas. Där fanns ingen transformator, så elförlusten blev stor. 20 år senare hade lampornas antal ökat till 190, radioapparaterna till 30 och nu fanns det 6 elmotorer, några strykjärn och ett 10-tal kokplattor. I Alesundet fanns också en elspis men den gick inte att använda eftersom spänningsfallet då blev för stort.
Några industrier fanns inte i staden och sådana kunde inte heller etablera sig där. Stadsdirektör Georg Dahlström sade i en intervju i Syd-Österbotten i januari 1945 ”att livet och köpenskapen borde pulsera snabbare. Stadsbilden bör få mera flykt över sig. En förändring i denna riktning förutsätter främst anläggandet av industrier. Och det är vår önskan att så måtte ske, speciellt då man betänker att Kristinestad ännu för några år sedan var i så gott som fullständig avsaknad av manufakturer. Inom närmaste framtid vågar vi likväl inte räkna med något större industriellt uppsving då svårigheterna med att få el-ström, ställer sig hindrande i vägen”.
Det var alltså bristen på elström, som gjorde att inga industrier kunde etablera sig i Kristinestad. Vatten- och avloppsledningar saknades också helt.
År 1948 konstaterade stadsfullmäktige att hamnens förbättrande och bättre tillgång till elektricitet är en förutsättning för industrietableringar. Fullmäktigeordförande Ehrström föreslog i maj att en kommitté skulle tillsättas, som kunde komma med förslag på förbättringar.
På 1960-talet blev läget svårare då förbrukningen ökade, på grund av att mera elektriska maskiner, spisar, kylskåp anskaffades till hemmen. Elektrisk uppvärmning installerades i flera hem. Staden Elektriska affär ville att Jyllinkoski skulle bygga ut nätet, för att det skulle motsvara förbrukningen.
År 1964 i början på december deltog ingenjör Kostioja från Jyllinkosken Sähkö Oy i ett stadsstyrelsemöte i Kristinestad. Han framförde där flera fördelar med att hans bolag helt skulle ta över eldistributionen i staden. De skulle i så fall bygga ut nätet och skulle också kunna sälja strömmen till ett lägre pris än Kristinestads Elektriska affär.
Före julen samma år sammankallade Pärus-Fors ett informationsmöte på kommunalgården i Lappfjärd, som blev så välbesökt att också ”alla ståplatser var upptagna”. Direktör Rurik Nylund förklarade där varför de under det här året har infört en anslutningsavgift. Tidigare har konsumenterna endast betalat en grundavgift och för själva strömmen. Priset på el var 15 penni per kilowatt men de som förbrukade mer än 1 500 kW per år betalade endast 11 penni. Rurik Nylund ville ha åhörarnas förståelse för ett högt elpris och hänvisade till de höga kostnaderna med ledningar och transformatorer. Elektriska inspektoratet kom hela tiden med nya bestämmelser, som varje gång höjde deras kostnader.
Åtgärden med anslutningsavgiften var befogad, ansåg man på Pärus-Fors men den ledde till att en stor del av abonnenterna i Tjöck bytte till Jyllinkosken Sähkö och samma sak hände i Korsbäck, där en stor del bytte till Jyllinkoski.
Jyllinkosken Sähkös förslag.
Stadsstyrelsen i Kristinestad ville ha ett förslag av Jyllinkosken Sähkö hur de skulle sköta eldistributionen. Jyllinkoski gjorde då ett utkast till ett kontrakt, som stadsstyrelsen behandlande på ett möte i mars 1965.
Förslaget gick ut på att Jyllinkosken Sähkö skulle ta över elnätet och distributionen i hela Kristinestad och kontraktet skulle gälla i 15 år. Under den tiden skulle hela ledningsnätet och transformatorer byggas om, enligt direktiv från elinspektoratet. För denna koncession skulle Jyllinkosken Sähkö betala en engångsersättning om 30 000 mark åt staden. Elpriset skulle fastslås till 9 penni per kW och 6 penni för industrier. Efter 15 års tid skulle avtalet fortsätta med en uppsägningstid om 2 år och staden kunde i så fall inlösa elledningarna för att pris som då skulle bestämmas. Jyllinkosken Sähkö lovade att deras ”elektricitet skulle vara prima”. Personalen i staden skulle övergå i Jyllinkosken Sähkös tjänst.
Stadsstyrelsens tog detta förslag i övervägande och begärde utlåtande av elverkschefen Ralf Nygård. Denne avrådde eftersom han menade att staden efter 15 års tid inte hade några ekonomiska möjligheter att inlösa ledningarna och transformatorerna. Staden skulle också förlora möjligheten att locka industrier till staden genom att erbjuda förmånlig elektricitet.
Efter detta erbjudande beslöt stadsstyrelsen att tillsätta en kommitté för att utreda frågan och i den skulle också Lappfjärds kommun och Pärus-Fors Ab ingå. Staden valde Eero Korkeamäki och Gunnar Lövström, Lappfjärd valde Einar Lindh och Antti Mäki-Heikkilä medan Pärus-Fors valde direktören Rurik Nylund och teknikern Stig Rosenback till denna kommitté.
Kommitténs arbete.
Den tillsatta kommittén påbörjade genast sitt arbete med att utvärdera Jyllinkosken Sähkös erbjudande. Redan till en början ansåg de att deras erbjudande inte var det bästa och de började också söka andra alternativ. Ganska snart övergav de tanken att överlåta elnätet och distributionen åt ett utomstående bolag.
År 1965, den 29 mars höll kommittén sitt första sammanträde på kommunalgården i Lappfjärd. Närvarande var alla utsedda utom Korkeamäki från Kristinestad, som var förhindrad att delta. Mötesordförande Einar Lindh berättade att fem personer den 15 mars hade besökt Pohjolan Voimas kontor i Kemi och att det bolaget ställde sig positiv till att sälja elenergi från den 110 kV-linje, som gick genom Dagsmark. Den här ledningen som byggdes 1939-1940 från vattenkraftverket i Harjavalta till Toby utanför Vasa och den gick genom Dagsmark och Korsbäck, omkring 15 km från staden.
Rurik Nylund och Stig Rosenback hade den 20 mars besökt Katternö Transformatorstation nära Jakobstad, för att se hur de hade ordnat elfrågan där. Kommittén beslöt då att de kunde bilda ett nytt aktiebolag med Katternöbolaget som förebild.
Planeringen börjar
Tekniker Stig Rosenback började nu utreda de olika alternativen och han kom fram till att det distributionsområde som planerades var tillräckligt stort för att få lönsamhet i projektet. Pärus-Fors i Lappfjärd och Kristinestads Elektriska affär tillsammans bildade ett tillräckligt stort område. De här båda köpte nu den mesta elenergin från Jyllinkosken Sähkö i Kurikka, som köpte energin från Etelä-Pohjanmaan Voima, som i sin tur köpte energin från Imatran Voima. De här två ”mellangrossisterna” gjorde att elenegrin från Jyllinkoski blev onödigt dyr. Då den strömmen kom ända från deras transformatorstation i Perälä, så var risken stor att det skulle bli problem med distributionen, till exempel vid hårdare stormar.
Stig Rosenback kom fram till att ett gemensamt inköpsbolag vore den bästa lösningen och att det bolaget skulle bygga en transformatorstation längs med Harjavaltalinjen någonstans i Dagsmark. Inköpsbolaget skulle också bygga en egen matarlinje från Dagsmark till staden. Transformatorstationen skulle vara på 110 kV och årsförbrukningen borde vara över 4 miljoner kW.
Rosenback konstaterade att matarledningen från Perälä inte kan fungera i evighet och redan en mindre industri i staden skulle ha förorsakat stora svårigheter.
Investeringen skulle ske helt med lånade pengar, som skulle amorteras på 20 år. Rosenback räknade ut att transformatorstationen skulle kosta 351 000 mark och högspänningsledning därifrån till staden 90 000 mark, allt tillsammans 441 000 mark.
Aktieteckningen var enhällig
Under maj månad 1965 beslöt både staden Kristinestad och Lappfjärds kommun att teckna aktier i ett nytt elbolag. Också Pärus-Fors tecknade sin andel av aktierna.
Under ett stadsstyrelsemöte i slutet av maj 1965 behandlades frågan om elektrisk ström till nybyggda Österbottens Kötts slakteri, som hade önskat en egen transformator med ström från Jyllinkoski. Denna anhållan avslog dock. Helt oväntat kom då två representanter från Jyllinkosken Sähkö till mötet. Dessa krävde då att kommitténs lönsamhetsberäkningar skulle granskas av ojäviga experter. De lovade också att de skulle kunna tänka sig att bygga en ringmatning som reserv till staden. Denna skulle gå från Närpes via Svalskulla. Åt stadsdirektören gav de en utförligare lönsamhetskalkyl och lovade att de kunde duplicera ett nödigt antal, både på finska och på svenska.
Sydbottens Kraft bildas i juli 1965
Kommittén beslöt att bilda ett helt nytt anskaffningsbolag, som skulle heta ”Sydbottens Kraft Ab – Suupohjan Voima Oy”. Bolagets verksamhet skulle vara att bygga och äga en 110 kV transformatorstation i Lappfjärd och att köpa och sälja elektricitet till aktieägarna. Bolaget kommer att bygga en 20 kV ledning till Kristinestad, som skall tas i bruk samtidigt som transformatorstationen. Bolagets aktiekapital skulle vara 50 aktier á 1 000 mark, alltså 50 000 mark.
Av aktierna skulle staden Kristinestad äga 40 %, Lappfjärds kommun likaså 40 % och de resterande 20 % skulle ägas av Ab Pärus-Fors. Bolagsordningen undertecknades den 12 juli 1965 av stadsdirektör Dahlström och hans ersättare Lars Ingves, Lappfjärds kommunalstyrelseordförande Åke Ålgars och kommunalsekreteraren Evert Förnäs och för Ab Pärus-Fors av direktör Rurik Nylund.
Utlåtande från Finlands Elektricitetsverksförening r.f.
För att få bättre underlag för sina beslut så begärde staden Kristinestad ett opartiskt utlåtande av Finlands Elektricitetsverksförening r.f. Den föreningen gjorde då en analys av de olika alternativen. De jämförde Pohjolan Voima-alternativet med Jyllinkosken Sähkös olika alternativ.
I juli 1965 kom deras utlåtande, som inte gav någon klar lösning. Trots att Pohjolan Voimas ledning från Dagsmark och en transformatorstation skulle kräva kapitalinsatser av staden, så skulle det ändå på lång sikt bli förmånligare än Jyllinkoskis alternativ, som inte krävde några direkta pengar av staden. Men de skrev också att det föråldrade elnätet i staden behövde förnyas och det krävde en kapitalinsats av staden. Föreningen kunde tänka sig att staden borde göra ett 5-årskontrakt med Jyllinkosken Sähkö och sedan när förbrukningen ökat ta upp ärendet till ny behandling med Pohjolan Voima.
Staden begärde också utlåtande från Ekono, och deras teknoelektriska avdelning gav ungefär likadana svar i juli 1965.
Möte med Jyllinkosken Sähkö i augusti 1965
En grupp på fyra personer från Sydbottens Kraft hade den 9 augusti 1965 besökt Kurikka och lagt fram ett samarbetsförslag med Jyllinkosken Sähkö, alltså den dåvarande elleverantören. Något samarbete ville Jyllinkoski inte veta av, utan de meddelade att de kommer själva att bygga en större transformatorstation i Sydösterbotten. Antti Mäki-Heikkilä förslog då att Jyllinkoski till och med kunde köpa in sig i Sydbottens Kraft men detta förslag avslogs direkt. Jyllinkoski föreslog då att ett möte kunde hållas i Lappfjärd den 13 augusti och dit kallades tekniska ledaren Jorma Mörsky och kontorschefen Leif Löfgren och från Sydbottens Kraft hela kommittén.
På mötet i Lappfjärd föreslog Jyllinkosken Sähkö att Sydbottens Kraft skulle avstå från planerna att bygga en transformatorstation i Lappfjärd. Om så skulle ske lovade bolaget att de skulle hålla samma inköpstariffer som Pohjolan Voima hade. Kommittén beslöt att de skulle behandla förslaget på nästa möte.
Jyllinkosken Sähkö agerade aggressivt
I juli 1965 beslöt Kärjenkoski Elandelslag att de skall göra avtal med Jyllinkosken Sähkö, i stället för med deras långvariga leverantör Pärus-Fors Ab. Kärjenkoski by skulle få en egen överföringslinje från Vanhakylä och tre nya transformatorer. Från tidigare fanns det bara en och sågverkets egen transformator. Kärjenkoski Elandelslag hade omkring 100 konsumenter.
Missnöje i Kurikka
Då Jyllinkosken Sähkö märkte att de höll på att mista ett par goda kunder, blev de mera hotfulla i sina uttalanden och göranden. I flera brev framförde de sin egen förträfflighet som en god och förmånligt leverantör av elenergi.
På ett möte i Yttermark i december 1965 frågade de direkt av Alvar Utter om det ligger språkpolitik bakom beslutet att bilda Sydbottens Kraft och av Gunnar Lövström frågade de hur det är möjligt att Sydbottens Kraft har offererat elenergi åt Ådalens elektriska kommunalförbund i Närpes. Detta hade de gjort ”trots att Sydbottens Kraft endast existerade på pappret”.
Ingvar Smeds skulle också förklara vad han menade i en artikel i Vasabladet 24.11.1965 där han påstod att ”någon basindustri får vi knappast till detta område om vi inte har en egen elkraftstation”.
På mötet ifrågasatte Jyllinkosken Sähkö den lönsamhetskalkyl, som Gunnar Lövström hade gjort och som skulle spara upp till 380 miljoner åt distributionsområdet. Rurik Nylund från Pärus-Fors skulle också förklara vad han menade med att Jyllinkoskis lokala ombud i Kärjenkoski försökte värva kunder av Pärus-Fors.
Tomt för transformatorstationen köptes i Lålby 1966
Kommittén, som från början hade bestämt att stationen skulle bygga i Dagsmark invid Harjavaltalinjen hade i oktober 1965 ändrat sina planer och kommit fram till att den skall byggas i Lålby i stället. Därifrån skulle en 110 kV högspänningslinje byggas till Harjavaltalinjen i Idbäcksliden. Från den här transformatorstationen skulle en 20 kV ledning byggas till Kristinestad och Lappfjärdsområdet kunde få elström därifrån direkt. Linnea och Axel Eriksberg från Tjöck och Anna och Elis Holmlund från Lappfjärd sålde en del av sina marker åt Sydbottens Kraft, så att bolaget fick totalt 1,3 hektar mark för stationen.
Första bolagsstämman 1966
Den konstituerande bolagsstämman hölls på Restaurang Suupohja i Kristinestad den 5 februari 1966 och där var alla aktieägare representerade. Från staden deltog Georg Dahlström, Gunnar Lövström, Alvar Utter och Tauno Miettunen. Från Lappfjärd kom Åke Ålgars, Ingvar Smeds, Antti Mäki-Heikkilä, Birger Lillhannus och Elis Nygren. Pärus-Fors representerades av Rurik Nylund, Stig Rosenback och Einar Lindh.
Stämmans ordförande Gunnar Lövström meddelade att Handels- och industriministeriet den 27 december 1965 hade fastställt bolagsordningen. Stämman kunde då enhälligt konstatera att bolaget var bildat.
Kontrakt skrevs med Pohjolan Voima
I december 1965 kom en kartograf och en ingenjör från Pohjolan Voima på besök till Lålby. De kom fram till att en 110 kV ledning skall dras från Idbäcksliden genom Dagsmossen, Simpbäcken, Ljudan och Nyskiftan till den kommande stationen i Lålby. Ledningen skulle bli 7,5 km lång och på en 2 km sträcka går den genom skogen och resten över åkermark. Sydbottens Kraft skötte om tillstånden och kom överens med markägarna, medan Pohjolan Voima ansvarade för byggandet av ledningen.
År 1966 i februari på styrelsens möte undertecknades leveransavtalet med Pohjolan Voima och det skulle träda i kraft den dag då transformatorstationen i Lålby kopplades till riksnätet. Avtalet på åtta sidor var detaljerat med flera tekniska överenskommelser och priset på elenergin var också bestämt.
På samma möte i februari bestämde styrelsen att bolaget skall beställa en 100 kV transformator och annat ställverksmaterial av Strömberg Ab i Vasa. Åtta man från orten var nu sysselsatta med att hugga upp linjegatan mellan stationen och Idbäckliden.
Högspänningslinjen från Lålby stationen till staden byggdes av Turun Asennuspaja från Åbo.
På mötet valdes en interimsstyrelse för bolaget bestående av Gunnar Lövström, Tauno Miettunen, Antti Mäki-Heikkilä, Einar Lindh och Rurik Nylund.
Skaftung kommer med i bolaget
I slutet av februari 1966 beslöt en majoritet av Elandelslaget i Skaftung att gå med i det nya bolaget Sydbottens Kraft. I början av mars månad besökte Gunnar Lövström och tekniker Stig Rosenback byn för att bekanta sig med läget där. Nya transformatorer bör byggas i Skoängen, Boberg och i Henriksdal. De gjorde också en överenskommelse med Torsten Granskog att en högspänningsledning skall dras ned till Rågårds såg och kvarn och att det skall byggas en transformator där.
På en extra stämma i april 1966 bestämdes det slutligen om överlåtelsen av elandelslagets egendom till Sydbottens Kraft.
Arbetet fortsätter
I mars 1966 var 110 kV linjens sträckning mellan Lålby och Idbäcksliden klar och upphuggen. Denna månad undersöktes terrängen mellan Lålby och staden där den dubbla 20 kV skall gå. Staden gav tillstånd att linjen får gå genom deras skog. Eftersom linjen blev så pass kort som 4 km så byggdes linjen som dubbel. Man satte alltså upp isolatorer färdigt för en andra linje, som skulle byggas senare. Detta gjordes med tanke på att stadens elförsörjning i framtiden skulle bli så störningsfri som möjligt och att det skulle vara möjligt att ansluta också större industrier.
Nu fördes också förhandlingar med Lappfjärds södra elektricitetsandelslag i Härkmeri om Sydbottens Krafts övertagande av högspänningslinjen dit. Gunnar Lövström och Stig Rosenback förde förhandlingar och de tyckte att deras bolag nu har ett gott rykte, som inte såg konsumenterna som enbart mjölkkor.
Tekniker Stig Rosenback, som skötte det tekniska på Pärus-Fors fick redan i december 1965 samma befattning på Kristinestads Elektriska affär. Detta gjorde han bara tillfälligt tills Börje Haldin skulle ta över till sommaren 1966. I mars 1966 påtalade Rosenback att det behövde byggas nya ledningar till Skrattnäs och till Strandkroken. Eftersom elinspektoratet hade påtalat bristerna beslöt staden att arbetet skall utföras genast och pengarna skulle tas från följande års budget.
På bolagsstämman i april 1966 diskuterade man frågan om de strikta kreditrestriktionerna som rådde i landet. Denna försvårade anskaffningen av kapital för byggandet av transformatorstationen i Lålby. Stämman beslöt att vända sig till aktieägarna för att få nödvändiga garantier för att få lånen beviljade. Staden Kristinestad och Lappfjärds kommun beviljade den nödvändiga borgensförbindelsen och det gjorde också Pärus-Fors Ab på en stämma i början av juni.
Stämman valde Gunnar Lövström, Tauno Miettunen, Antti Mäki-Heikkilä, Rurik Nylund och Einar Lindh till medlemmar i styrelsen. På ett möte den 23 april hade det bestämts att Alvar Utter från Kristinestad skulle få delta i bolagets sammanträden.
I april månad 1966 restes så den första stolpen på Pohjolan Voimas 110 kV ledning till stationen i Lålby.
I april gjorde tekniker Stig Rosenback en utredning om hur elledningarna skall dras inne i Kristinestad. De gamla luftledningarna upphängda i trästolpar, som stod på de smala gatorna, skulle tas bort och ersättas med jordkablar nedgrävda i gatorna. Området som han tänkte på var den fyra långgatorna mellan Nytorget och tullstugorna i Norrstan. En extra kabel skulle grävas ned i reserv och gatubelysningen skulle också förnyas och få egna jordkablar. Allt detta kunde göras för 273 000 mark och under en treårsperiod.
År 1966 i september fick byggmästare Thure Nygren i uppdrag att bygga transformatorbyggnaden i Lålby. Denna tegelbyggnad skulle han uppföra på lite mer än en månad och den skulle kosta omkring 55 000 mark. Elledningarna från stationen till staden var nu färdiga och det arbetet hade ju gjorts av Turun asennuspaja.
Just före julen 1966, närmare bestämt den 21 december installerades transformatorn i den nya byggnaden i Lålby men det var oklart om arbetet skulle bli färdigt före årsskiftet. Det var ju målet att ”egen ström” skulle matas ut i nätet under detta år. Transformatorn som byggdes i Vasa hade provkörts där och den vägde hela 36,2 ton. Tidtabellen var stram och montörerna från Vasa och Sydbottens Krafts egen personal arbetade nästan dygnet runt i två veckors tid.
Stationen togs i bruk den 31 december 1966.
Det var en stor dag i Sydbottens Krafts historia då den nya transformatorstationen i Lålby kunde tas i bruk strax efter midnatt den 31 december. Först anslöts Pärus-Fors i Lappfjärd klockan 1.30 och klockan sex på nyårsaftonmorgonen kopplades också Kristinestad till stationen. Bolaget framhöll nu att ”bristen på energi är inte längre ett hinder för områdets industrialisering, eftersom stora behov snabbt kan tillgodoses”.
Bolagets styrelseordförande Gunnar Lövström fungerade också som direktör för bolaget och Stig Rosenback var anställd som teknisk ledare. I Skaftung hade bolaget en egen distriktsmontör.
Under sitt första verksamhetsår 1966 gjorde bolaget Sydbottens Kraft en förlust på 3 242 mark. Långfristigt, främmande kapital hade de 200 000 mark medan det kortfristiga uppgick till lite mer än 10 000 mark. Det egna kapitalet uppgick till 50 000 mark.
Inom de närmaste åren ökade elförbrukningen kraftigt medan priset på den inköpta elektriciteten sjönk. Lönsamheten förbättrades för varje år och bolaget kunde bygga ut ett välfungerande distributionsnät i Sydösterbotten. Med facit på hand blev det en lyckad lösning för delägarna i Sydbottens Kraft och för konsumenterna.
Ställverket vid Flybäcken
År 1972 i augusti sålde staden ett område på ca 1,8 ha åt Sydbottens Kraft. Området var beläget invid Flybäcken och det var avsett för ett ställverk, som skulle kopplas till den 110 kV, som fanns dragen från Harjavaltalinjen till Lålby.
År 1973, den 1 februari skrevs ett leveranskontrakt mellan Sydbottens Kraft och Strömberg Ab. För en totalkostnad på 470 000 skulle Strömberg bygga kopplingsstationen på den av staden inköpta tomten.
I slutet av år 1973 inträffade en energikris i så gott som hela världen på grund av krigshändelser mellan Israel och de arabiska grannländerna. Priset på olja steg kraftigt och det gjorde också priset på elektricitet. Arabländerna ströp exporten av råolja, vilket ledde till brist på både bensin och olja. Mot slutet av året rekommenderade staten att det skall sparas på både el och olja.
Trots dessa rekommendationer ökade Sydbottens Kraft sin elförsäljning under år 1973 med 27 % jämfört med året innan. Till stadens elverk levererades 8,5 miljoner kWh och till Pärus-Fors Ab 7,7 miljoner och dessa kunde köpa elektriciteten för ca 7 penni per kWh. I början av år 1974 steg elpriserna kraftigt och staden bestämde i mars att den skall höjas till 18 penni, vilket motsvarar 20 cent år 2024. Antti Mäki-Heikkilä fungerade som VD för Sydbottens Kraft med Stig Rosenback var den som ansvarade för tekniken. I dess styrelse satt Gunnar Lövström, Tauno Miettunen, Antti Mäki-Heikkilä, Alvar Utter, Rurik Nylund och Åke Ålgars. Anna Brogård skötte om kontoret.