Sammanställt av Lasse Backlund i november 2023. Uppgifterna är tagna ur gamla nummer av tidningen Syd-Österbotten.
Bakgrund
Finlands Rundradio inledde TV-utsändningar år 1957 men det var nog först på 1960-talet som televisionerna blev vanliga och mera tillgängliga för den vanliga befolkningen. Direkta utsändningar från stora idrottstävlingar intresserade och många skaffade sig televisionsapparater för att kunna följa med tävlingarna.
För att kunna ta in sändningarna krävdes det stora antenner på taken och ändå var bildkvaliteten dålig. År 1961 byggdes en 300 meter hög tv-mast i Lappo, öster om Seinäjoki och vid gynnsamt väder kunde tv-tittare i Sydösterbotten få en hyfsad tv-bild men vid sämre väder var det svårt, ja nästan omöjligt att se vad som visades i tv-rutan.
År 1962 bestämde Finlands Television att en sändare till skall byggas och den skulle placeras på Lauhanvuori i Storå. Vid mätningar kom man dock fram till att Bötombergen i Lappfjärd skulle vara ett bättre ställe, som då skulle täcka också Närpes och Korsnäs. Det bestämdes på samma gång att sändaren på Bötombergen skulle använda kanal 4 men vid kontroll med myndigheterna i Sverige visade det sig att denna kanal skulle krocka med den som fanns i Boden och då ändrades kanalen till nummer 6.
År 1964 i januari meddelade Rundradion att byggandet av masten på Bötombergen skjuts upp med ett år och i stället skulle de bygga en mast i Euraåminne, söder om Björneborg och åtminstone tv-tittare i Sidebytrakten kunde då vid passligt väder se programmen via den. Men ändå blev en triangel, bestående av Kaskö, Tjöck, Kristinestad, Lappfjärd och delar av Storå och Sideby utanför sebarhetsområdena. Detta var ju ett stort irritationsmoment och antennerna riktades då i stället mot sändaren i Vännes i Västerbotten. Vid bra väderlek kunde man få in de svenskspråkiga programmen, som en del tyckte var av bättre kvalitet än de finskspråkiga.
Bygget på Bötombergen påbörjades 1965
Det dröjde ända till 1964 då beslutet gjordes att det skall byggas en mast och en tv-station på Bötombergen och i mars 1965 utsågs Byggnadsbyrå A. Hakoranta från Vasa till byggare av stationen. Byggnaden planerades av arkitekt Iiro Tukkila från Helsingfors och också de övriga planerarna kom från Helsingfors. Vid bygget hade Hakoranta flera underentreprenörer, bland annat Hankkija och Vesi-Onninen från Vasa. Ytan på bottenvåningen var 200 m² men då den byggdes i tre våningar, så blev volymen hela 1 600 m³. Två våningar sprängdes ned i berget, så det är endast våningen med kontrollrummet, som syns ovanför marken.
Men nu gick det raskt undan. Byggmästare Thure Nygren från Lappfjärd fick i uppdrag att gjuta fundamenten för själva masten och vajerfästen ute i terrängen. Till entreprenör för själva mastbyggandet utsågs firman Wi-Be, Ab Wikstrand & Berg från Mora i Sverige. De hade erfarenhet av motsvarande byggen från andra ställen, både i Sverige och i Finland. Arbetet övervakades av Statens tekniska forskningsanstalt. Masten av stålrör konstruerades av ingenjör Einar Valberg i Stockholm och liknande master hade rests på flera andra orter i Finland.
Redan i april 1965 var masten 50 meter hög och sektionerna som var 10 meter långa vinschades upp med en speciell lyftkran, som var fäst vid själva masten. Hakoranta höll samtidigt på med grundningen av stationsbyggnaden.
Radiostationsföreståndare Lövström var hoppfull att TV-utsändningar kommer att göras före julen. Till en början kommer endast kanal ett att visas men han trodde att kanal två kommer att visas inom några år.
I maj 1965 var byggarna redan upp på högsta nivån, på plattformen på 192 meters höjd. Byggarna höll en blåsig dag på att svetsa uppe i masten på plattformen, då en svetsloppa flög ner på marken. Marken var torr och mossan antändes och förorsakade en mindre skogsbrand. 300 m² brann men förorsakade inga nämnvärda ekonomiska skador.
År 1965, den 18 augusti kunde man fira taklagsfest på stationsbyggnaden. Själva masten hade nu nått sin slutliga höjd på 212 m och då Bötombergen på detta ställe är 127 meter över havsnivån, så blir den totala höjden 339 meter över havet. Hela masten av stålrör väger 82 ton och på dess topp går det att installera en 20 meters antenn för televisionens sändningar med dicimetervågor eller uhf. Högst upp i masten finns en roterande varningslampa.
Stationens TV-sändare var av norsk tillverkning och dess sändningseffekt kommer att vara 20 kW och den skall riktas så att västerut mot havet är den betydligt svagare än mot inlandet, där full effekt kunde användas. Utan problem skulle det nu vara möjligt att få en bra TV-bild ända upp till Petalax och åt de andra hållen ända till Kauhajoki, Karvia och Siikais. Inom området bodde då 75 000 personer. I slutet av året så skulle den amerikansk tillverkade UKV-apparaturen flyttas från Rundradions mast på Högåsen i Kristinestad till Bötombergen, så att radiosändningarna i fortsättningen kommer att höras därifrån. Rundradion överlät sedan den obehövliga UKV-masten åt Post- och telegrafstyrelsen, som skulle bygga en obemannad kustradiostation där.
Både TV- och UKV-antennerna är tillverkade i Västtyskland. Inne i masten finns det hiss som når upp till 107 meters höjd och skall man högre är det stegen som gäller.
Provsändningarna inleds
År 1965, den 25 november var en stor dag för TV-tittarna i Sydösterbotten, för då började provsändningarna från Bötombergen. De lyckades över förväntan och trots att den fungerade med endast halv effekt, så var det mycket bättre än det ”eviga snöfallet” från Lappo. Bildöverföringen skedde från Tammerfors, därifrån den länkades över flera stationer och den sista fanns på Lauhanvuori i Storå. Denna byggdes endast med tanke på Bötombergsmastens utsändningar.
Rundradions rådgivningsavdelning gav nu ut tydliga direktiv åt tittarna vad som krävdes för en bra TV-bild. Det skall vara rätt typ av mottagarantenn och den skall riktas på ett visst sätt. Höjden kan också inverka och en hög antenn behöver nödvändigtvis inte garantera en bra bild utan det gäller att prova sig fram. Försäljarna av TV-antenner hade bråda tider den här tiden och försäljningen av TV-apparater sköt i höjden. I många familjen var TV:n den enda julklappen det året men en välkommen sådan.
Invigningen 13 februari 1966
Det var en storslagen fest i Lappfjärd då Bötombergsmasten invigdes söndagen den 13 februari. Den försiggick på ungdomslokalen i Lappfjärd och Finlands Televisions sändningsbil nr 2 var stationerad där och förmedlade invigningsfesten till TV-tittare över hela landet. För säkerhetsskull var den där redan på lördagen för att installera kamerorna och testa apparaterna.
På söndagsförmiddagen repeterades programmet på ungdomslokalen ända till klockan tre på eftermiddagen. Televiseringen pågick oavbrutet från kl. 15.35 till 16.15 och genast efter det monterades utrustningen ner.
På festen hölls hälsningstalet av Rundradions direktör Vennola och invigningstalet av kanslichef Häkkinen.
Lokala förmågor fick nu en möjlighet att visa upp sig för verkligt stor publik. Ortens folktraditioner visades upp med bland annat ett bröllopståg. Ungdomsföreningens danslag och spelmanslag uppträdde och med sång uppträdde Untuvikot, Lappfjärds manskör, en blandad kör från medborgarinstitutet från Närpes och en flickkör från Vaasan tyttölyseo. Paul Norrback spelade dragspel och Rurik Nylund berättade Bötombergens historia och en blandad kör framförde Åke Knus ”Lappfjärdsvalsen”. Det lokala spelmanslaget fick avsluta det digra programmet, som alltså gick ut i hela landet.
På kvällen hölls en middagsfest på Stadshotellet i Kristinestad dit ett 50-tal gäster hade inbjudits. Gästerna från huvudstaden var mäkta imponerad av hotellets stilfulla sal. Gästernas tack framfördes av Lappfjärds kommuns fullmäktigeordförande Thorolf Dreijer, som var nöjd med att landsdelen nu fått samma service som stora delar av landet redan har haft en tid.
Kommunikationsminister Grels Teir, med rötterna i Lappfjärd beklagade att han inte kunde närvara vid festligheterna men han skickade varma hälsningar med Rundradions kanslichef Häkkänen.
Sändningsbilen
Följande dag, alltså på måndagen flyttades sändningsbilen till Kristinestad. Där bandades ett program, som kallades ”Toner, vyer och köpmansglans” och det handlade om stadens storhetstid fram till nutid. Bandningen gjordes på Lebellska köpmansgården och där medverkade Carl Sjöblom och Arne Appelgren. Som reporter fungerade Selim Silvander och Hans Näsman stod för regin.
Den var byggd i Västtyskland, av märket Mercedes och vägde 14,5 ton, den var så tung att den hade dubbla hjulaxlar framtill. Den hade varit i bruk sedan 1961 och där inne fanns allt som behövdes för direkta tv-sändningar. Bilen var 9,5 m lång och 3,5 meter hög. De tekniska utrymmena fanns direkt bakom styrhytten och bakom dessa låg regirummet, som var som ett centrum i bandningarna. Längst bak i bussen låg ljudkontrollen och de här tre avdelningarna var åtskilda från varandra med akustiska skivor. Till bilen hörde fyra kameror och till alla dessa kunde man ansluta 300 meters kablar.
Till ljudkontrollrummet kunde åtta mikrofoner anslutas och med hjälp av omkopplare kunde till och med 14 mikrofoner användas. Bilen hade också en egen telefoncentral och via den kunde kontrollrummet ha kontakt till exempel med kameramännen.
Bussen krävde mycket elektricitet och fick den från det fasta elnätet och spänningen kunde växla mellan 180 och 240 V. Maskinerna alstrade så pass mycket värme att hela bussen hölls varm men för säkerhets skull fanns det golvvärme i bussen och det var den första bussen som det tyska företaget tillverkade, som hade det.
Gunnar Lövström blir chef.
Gunnar hade sedan 1954 varit chef på radiomasten på Högåsen i Kristinestad men han valdes nu till chef på Bötombergsmasten och den tjänsten innehade han ända till årsskiftet 1974-1975, då han avgick med pension. Han var född år 1914 i Pedersöre och var gift med Svea Viola (f. Öist i Pedersöre år 1915) och de bodde på Drottninggatan i Kristinestad. I hans ställe valdes tekniker Bengt Engelholm från Lappfjärd, som i flera år hade arbetat på stationen.
Diverse annonser
