Sammanställt av Lasse Backlund i januari 2023. Hans G. Silfverberg med rötterna i Träskvik har bidragit med information om Johan och gästgiveriet i Träskvik. Jukka Ruissalo från Lankoski i Merikarvia har bidragit med uppgifter om Johans tid på Långfors hemman i nuvarande Lankoski. Släktforskaren Leif Sjöqvist har bidragit med Liljeblads släktuppgifter. En del fotografier är lånade av Merikarvia-Seura och från Museiverket. Uppgifter är också tagna ur gamla historieböcker och tidningar.
Johan i Träskvik
Johan Liljeblad föddes på Storträskvik gästgiveri på Träskvik hemman i Lappfjärd 21.3.1810. Han var son till gästgivaren Johan Liljeblad d.ä. som hade flyttat från Närpes år 1796. Vägbygget mellan Lappfjärd och Björneborg hade då hållit på en tid och gästgiverier skulle öppnas med jämna mellanrum längs den nya vägen. Ett öppnades i Lappfjärd och ett annat i Ömossa och då passade det bra med ett också i Träskvik, som låg där emellan.
Det var år 1796 som Johan (f.1760) och Anna (f.1762) flyttade från Närpes och det var troligtvis de som byggde upp gästgivargården och alla andra byggnader på området. Med sig hade de dottern Cajsa, som var född 1795 i Närpes. Den tiden bodde det inte mycket folk i Träskvik men den nya huvudvägen förde med sig ett uppsving. Området där gästgiveriet byggdes var naturskönt, högt beläget med utsikt över Blomträsket. Johan och hans söner odlade upp bland annat den så kallade Träskvikåkern. Av stenarna som där plockades, byggdes en mäktig stengärdesgård, som låg nära riksvägen.
Själva gästgivaregården var en större byggnad och i närheten fanns en mindre gård och runt dessa fanns flera stora uthus.
I Träskvik föddes åtminstone 3 söner. Äldsta sonen Carl Liljeblad (f.1799) var den som tog över hemmanet och gästgiveriet med alla ägor där i närheten. Mellansonen Henric föddes år 1805 och i mitten av 1820-talet gifte han sig med Anna Maria Isuls (f.1802) från Lappfjärd och med henne fick han 6 barn. Henric dog redan 1840 men har många ättlingar i Lappfjärdstrakten.
Mest information finns det om den yngsta sonen Johan, som föddes 1810. År 1824 skickades han till skola i Vasa, därifrån han återvände till Träskvik 1829. Där stannade han endast en kort tid före han flyttade till Åbo, där han arbetade som bokhållare på någon affär eller företag.
Johan flyttade till Långfors 1830
Den 20 juli 1830 gifte han sig med Margaretha Johansdotter Långfors (f.1812) från byn Långfors i Sastmola. I flera dokument kallas hon Anna Greta, så det är alltsa samma person. Johan flyttade då till Långfors och blev måg på det stora hemmanet. Hennes släkt hade ägt hemmanet redan på 1700-talet. Margaretha hade 8 syskon men det var endast hon och en äldre syster som levde till vuxen ålder. Därför blev det så att det var dottern Margaretha och hennes man, mågen Johan Liljeblad från Träskvik som tog över hemmanet.
Redan i mitten av 1830-talet byggde Johan Liljeblad en större bondgård på hustruns hemman i Långfors. Gården fick namnet ”Liljelund” och i närheten av gården byggde han före 1840 en fajansfabrik, där han tillverkade olika sorters kärl, grytor, kakel, tallrikar och skålar. I fabriken fanns en brännugn, 2 svarvstolar och en maskin för tillverkning av lerpipor. Gården och fajansfabriken låg bara några hundra meter från Merikarvia å och där i närheten fanns det gott om lera, som lämpade sig väl för tillverkningen.
Ungefär en kilometer söderut från gården finns den fors som har gett namn åt hela byn och där byggde Johan ”Långfors pappersbruk” år 1842. Han hade redan i juni 1840 fått privilegium att bygga pappersbruket och det var försett med två pressar, ett stort vattenhjul som drev två valsar och en kvarn för linbråkning. I bruket arbetade 4 man året om och de tillverkade omslagspapper, påsar, spännpapper och skrivpapper. Vattnet till bruket leddes via en ”vattenränno”, alltså en kanal, som började ovanför forsen och ledde till bruket 150 meter nedanför. På den korta sträckan var fallhöjden hela 7 meter och mängden vatten tillräcklig. Hela forsen som är omkring 600 meter lång har en fallhöjd på 12 meter.
Fyra år senare byggde Johan en mjölkvarn i samma fors och vid samma kanal och den här kvarnen står fortfarande kvar. På området byggde han därtill flera bostadshus, magasin, stall och uthus.
Johan och Anna Margaretha fick 5 barn:
-Johannes föddes 1832 och då var pappa Johan bokhållare.
-Maria Adolfina föddes 1834 och då var Johan både måg och bokhållare.
-Frans Oskar föddes 1836 och Johan kallades sig då ”possessionat”, som är ett annat ord för en ägare som har stora egendomar.
-Carl Gustaf föddes 1841 och då använde Johan titeln ”landthushållare”.
-Catharina Wilhelmina föddes 1843 och då var Johan på topp som ”brukspatron”.
Johan Liljeblad avled 1847
År 1847, den 25 oktober avled brukspatronen Johan Liljeblad i feber och han lämnade änkan Anna Margaretha ensam med de 5 barnen. Han var bara 37 år när han dog men under de 17 år han hade bott på Långfors i Sastmola hade han byggt upp flera stora industrier och han blev den första riktiga industrimannen i hela Satakunda landskap. Han utvecklade hela Långfors by och han lämnade spår efter sig som är fullt synliga ännu i dag.
Änkan Margaretha gifte om sig med Antti Ahlström
3 år efter att Johan avled gifte änkan Margaretha om sig med Anders ”Antti” Ahlström (1827-1896), som bodde på Yli-Kasa hemman i centrala Sastmola. Antti var son till bonden och kyrkvärden Erik Ahlström och han hade flera syskon. Anttis familj var relativt förmögen och han kunde därför gå i skola i Björneborg. Där i samma skola gick också änkan Margarethas son och det var möjligtvis via denne som Antti kom i kontakt med änkan från Långfors. Anttis bror Erkki hade redan tidigare gift sig till Liljeblads granngård, som hade namnet ”Erkintalo”, så Antti kände änkan Margaretha bra. Margaretha och Antti gifte sig på gården Liljelund i december 1850 och Antti flyttade då dit. Någon stor hemgift hade Antti inte fått med sig, den bestod av en häst med schäs och 200 rubel silver.
Redan före giftermålet hade Antti sett vilka möjligheter det fanns att utveckla hemmanet Långfors. Han hade också i unga år i mindre skala börjat köpa upp virke som han sedan sålde med god förtjänst.
I något skede bytte Antti namn på gården, från Liljelund till Isotalo. Byn Långfors bytte så småningom namn till Lankoski, en ganska enkel översättning med andra ord.
Tillsammans med sin bror Erkki byggde Antti år 1857 skonerten ”Weljekset” i Sastmola, som de kunde skeppa virke med. Efter det byggdes fartygen ”Lankoski” år 1866 och ”Saarikoski” 1869. Hustrun Margaretha och hennes barn från det tidigare äktenskapet ansåg att det fanns stora risker med Anttis affärer och de var ibland oense om hur affärerna skulle skötas.
Inom något år hade Antti löst ut Johan och Margarethas barns andelar av arvet och det riktigt stora kapet gjorde Antti när han i september 1862 köpte det stora hemmanet Saarikoski i Siikais, som var ungefär 2 500 ha stort. Säljare var den förra länsmannen Pehr Birkman från Lyttylä i Björneborg och köpesumman uppgick till 8 000 rubel silver. Det var ju de stora skogarna som Antti var ute efter och år 1863 byggde han en större såg invid kvarnen och pappersbruket nere i forsen. Virket som avverkades på hemmanet Saarikoski, kunde om vårarna flottas ner till Lankoski.
Med Antti fick Margaretha ytterligare 3 barn men endast ena sonen levde till vuxen ålder.
Margaretha Ahlström avled 1870
År 1870 avled Margaretha Ahlström plötsligt och Antti blev då änkling på Isotalo med sin son. Margaretha och Johans äldsta son, som också hette Johan (1832-1885) var kyrkoherde i Närpes och han var gift och hade barn. Någon skolgång var inte möjlig i Närpes, så därför anställde kyrkoherde Johan Eva Holmström (1848-1920) från Kristinestad som guvernant eller hemlärare. Den här Eva var dotter till handlanden Casper Holmström (1800-1849) i Kristinestad och hon växte upp i den gård vid torget, som sedan blev stadshotell. Casper hade år1827 gift sig med Amalia Maria Sjöberg (1808-1877), som hade växt upp på Berga glasbruk i Pörtom.
År 1870, endast en månad innan hustrun Margaretha dog köpte Antti Ahlström Norrmark järnbruk, som såldes på konkursauktion. Till bruket hörde flera inköpta hemman med stora skogstillgångar. Antti var intresserad av järnbruket, men mest var han var ute efter vattenkraften i Makkarakoski och de stora skogarna runt järnbruket i Norrmark.
Antti Ahlström gifte sig med Eva Holmström 1871
Efter ett år som änkling gifte Antti Ahlström om sig med hemläraren Eva Holmström. Eva var 36 år yngre än Margaretha och 21 år yngre än Antti själv. Eva och Antti bodde en kort tid på Isotalo i Lankoski men de bodde också i Ahlströmska gården i Björneborg och sedan på bruket i Norrmark. Under åren 1877-1881 byggde de en herrgård mitt på bruksområdet, som de gav namnet ”Isotalo”, alltså samma namn som den gård i Lankoski hade, där Antti hade bott i 22 års tid.
Paret Ahlström och senare deras barn byggde sedan upp en världsomfattande industri. I dag är Ahlström ett börsbolag, som numera heter Ahlstrom-Munksjö. De tillverkar filterpapper, slippapper, fiberdukar, förpackningar och etiketter. Ahlstrom-Munksjö har i dag 45 fabriker i 14 länder med 8 000 anställda.
Ahlström är världsledande inom flera branscher och man kan säga att allting fick sin början på gästgiveriet i Träskvik, då Johan Liljeblad föddes. Fortsättningen skedde i Lankoski, där Johan Liljeblad byggde upp Satakundas första industrier. Att det sedan råkade sig så att kyrkvärdssonen Antti från Sastmola gifte sig med Johans änka, måste ju vara ett lyckligt sammanträffande, som ledde till att en storindustri föddes.
Vad hände med byggnaderna i Lankoski då?
Trots att Antti Ahlström med sin familj flyttade till Norrmark efter 22 år i Lankoski, var det fortfarande företaget som ägde markerna och byggnaderna i Lankoski.
Isotalo gård var troligtvis bebodd ända till 1945, då kommunen hyrde den för byns folkskola. Lärarinnan bodde då i ett par kamrar medan själva undervisningen skedde i storstugan. På gårdssidan byggdes det en slöjdsal bredvid den stora farstukvisten. Skolan verkade där till år 1951 då den nya skolbyggnaden togs i bruk. Efter det användes gården främst som fritidsbostad.
I september 1983 sålde A. Ahlström gården Isotalo åt den nuvarande ägaren och tomten på 6 400 m² bröts ut från A. Ahlströms hemman. Denne påbörjade då en omfattande renovering och gården har sedan återställts i ursprungligt skick. Gården Isotalo pryder sin plats där den ligger intill de andra gamla gårdarna på samma område.
Fajansfabriken, som Johan Liljeblad byggde i slutet av 1830-talet, övertogs av Antti Ahlström år 1850, då han gifte sig med Johans änka. Den 23 mars 1853 fick Antti privilegium att grunda och bygga Långfors krukmakeri och lerpipsfabrik. Där var ”en man och en pojke” i arbete och tillverkningen var inte stor, till exempel år 1863 var fabriken inte alls i gång. Fabriken som stod nära gården Isotalo revs i något skede och det finns ingenting kvar av den, inte ens fotografier.
Långfors pappersbruk, som Johan Liljeblad byggde år 1842, revs som obehövligt 1882.
Sågen, som Antti Ahlström byggde efter år 1863, revs som obehövlig någon gång efter att Lankosken Sähkö år 1924 hade övertagit kvarnbyggnaden.
Kvarnen, som Johan Liljeblad byggde 1846 övertogs av A. Ahlström och år 1924 såldes kvarnen åt Iivari Vanhatalo från Siikais. Tillsammans med flera delägare bildades samma år Lankosken Sähkö, som år 1924 installerade en generator i kvarnen. Kraftverket försåg stora delar av Lankoski och Siikais med elektricitet och kvarnen och sågen drevs också med elektricitet. År 1954 byggde Lankosken Sähkö en ny kraftverksbyggnad lite nedströms och den står fortfarande kvar och är i full gång.
Omkring 1976 gjorde Lankosken Sähkö ett hyresavtal med Jukka Ruissalo från Björneborg och då påbörjades en renovering i kvarnen, som tog 3 år. I mitten på juni 1979 öppnade Ruissalo ett kafé, som han gav namnet ”Kahvimylly”. Läget bredvid riksvägen var bra och naturskönt på stranden till Merikarvia å. Det blev snabbt en populär rastplats och den är fortfarande öppen sommartid, trots att Ruissalo efter några år öppnade Restaurang Köffi på andra sidan riksvägen.
Vad hände med gästgiveriet i Träskvik då?
Det var ju Johans storebror Carl som omkring 1827 tog över hemmanet och gästgiveriet efter fadern. Carl var gift med Maja Stina Hannus, som var född 1802 i Härkmeri. Carl och hustrun, som kallades ”Träskvik Maj Stin” fick 2 barn. Sonen Viktor for tidigt till Amerika och dottern Maria Josefina flyttade till Åbyggändan i Lappfjärd. Då Maja-Stina dog gifte Carl om sig med en finsk kvinna, som hette Lindholm och var hemma från Hvittisbofjärd.
Efter Carl Liljeblads död, gifte änkan om sig med en Nylund, som var finskspråkig. Dessa drev gästgiveriet en tid tills de sålde gården åt en Granudd, som sedan sålde den åt familjen Rauhala.
Gästgiveriet var verksamt ända till omkring 1885, då verksamheten flyttade lite söderut till korsningen, där vägen från Härkmeri kommer ut till riksvägen. Det var Johan Oskar Ahlrot, som då skötte det i några år tills verksamheten helt lades ned.
Byggnaderna på det gamla stället ”Storträskvik” förstördes i en häftig brand fredagen den 20 september 1901. Husmor Rauhala hade gjort upp eld i spisen i den mindre gården, då hon skulle tillreda mat. Hon gick sedan in till den större gården i närheten och lämnade dottern Hilja kvar ensam med en docka. Flickan, som då var 8 år gammal var ovarsam med elden och den spred sig till vedkorgen och sedan till hela köket. Hilja kunde bara rädda dockan då hon sprang ner till sjön och gömde sig. Då husbonden Rauhala en halv timme senare kom hem från ett besök i staden, så slog lågorna redan ut genom köksfönstret. Han rusade ner till åkern där husfolket höll på att ta upp potatis för att få hjälp, men då de kom fram till brandplatsen fanns det ingenting att göra. Någon brandspruta fanns inte till hands och det enda som manskapet kunde göra var att försöka rädda de två häbber, som stod en bit ifrån. Båda gårdarna och tre större uthus förstördes helt. Gårdarna var försäkrade för 8 000 mark men förlusten blev mycket större eftersom allt lösöre var oförsäkrat.
Efter branden byggde Rauhala upp en ny gård i stället, som sammanbyggdes med uthuset. Då August Ahlberg (1880-1960) återvände från en vistelse i Amerika, så köpte han år 1904 gården och hemmanet av Rauhala. Gården finns fortfarande kvar och stället kallas ännu i dag ”Agustas”.
Foton.
Tidningsartiklar.
