Artikel av Gösta Lindqvist, publicerad i Syd-Österbotten 6.4.1946. Renskriven av Lasse Backlund i mars 2022 och språket är lite moderniserat.
I nådens år 1859 föddes i Munsala en pojke, som fick namnet Jakob Nyberg. Vid 13 års ålder var Jakobs levnadsbana färdigt utstakad, för hans far hade beslutat att sonen skulle bli skomakare. Hans liv och hans värld var således bestämt att börja och sluta i en liten skomakarverkstad. Jakob, som var liten till växten och därför kallades ”Lill-Jakob”, hann inte vara många dagar i lära före han började umgås med andra planer.
Hans håg och lust stod inte till det arbete, som mästaren hade gett åt honom. Det var något i hans inre som började göra uppror. Nej, tänkte han och tittade ångestfyllt ut genom det låga fönstret, här kan jag inte stanna och se på samma västerskog i hela mitt liv. Arbetet gick både tungt och trögt, och gång efter annan slog han sig på fingrarna med pligghammaren.
Då två veckor hade gått steg han upp från sin stol, för hans ”akterskepp” brände som eld och så sade han åt mästaren, att nu är det jag som ”sker ut” och lämnar både pliggar och läster och går till sjöss. Det oroliga österbottniska blodet hade än en gång tagit ut sin rätt. Jakob hade tagit sitt öde i sina egna händer.
En sommardag år 1872 då sjöfarten åter hade öppnats i den lilla staden Nykarleby, såg man ”Lill-Jakob” klättra uppför fallrepstrappan med sina små jordiska ägodelar och gå ombord på en skonarbark. Nu var han ingen skomakarlärling längre, för nu hade han blivit kajutvakt.
Det gick lustigt och livat till ombord, tyckte Jakob, för man höll just på att ta in sparrar på Lybeck. Det här fick han reda på av en herre, som kallades konstapel men var Lybeck låg, det visste han inte då. Ordet ”konstapel” gjorde ett mäktigt intryck på Jakob och den beslutsamma kajutvakten tänkte att en vacker dag så skall de kalla också mig för konstapel.
Skepparen ombord började snart fästa sig vid Jakob, eftersom han visade sig ha både gott gry och så var han påpasslig. Då man efter några dagar var klar med inlastningen och skutan låg segelklar, så lyfte man ankar.
Så började Jakob sin första resa och det skulle visa sig att det inte var den sista. Skutan hade passlig vind och gjorde god fart och besättningen hade fullt upp ombord. Så var det också för Jakob.
Allt hade gått bra till man kom ut på Östersjön, då ett oväder var på kommande. Det började knaka i alla fogar från fören till aktern på den gamla skonarbarken. Kaptenen gav då order att alla man som behövdes skulle upp i masterna för att reva så mycket, som man bara hann med.
Stormen bedarrade inte, tvärtom så tilltog den i styrka. Den ena störtvågen efter den andra slog över skutan och det ven och visslade i tackel och tåg. Lill-Jakob höll sig akterut på order av skepparen men snart försvann han obemärkt ner i kajutan. Han hade drabbats av sjösjuka och då han var som sjukast ville han bara dö. Nu började han ångra att han hade övergett skomakaryrket. Men tanken på den trånga och mörka skomakarverkstaden dök åter upp för honom och gav honom nytt mod. Han ville visa att han skulle bli en bra sjöman och det blev han också.
Lill-Jakob gjorde den ena resan efter den andra och steg så småningom i graderna. Skutan som han seglade på var befraktad med saltlast från Spanien till Kristinestad. Den lilla staden vid Bottenhavet hade han aldrig tidigare besökt. Han hade av andra hört att det var en riktig sjöfararstad, som hade en stor segelflotta.
Resan upp till Kristinestad hade gått utan malörer och så en dag var de framme. Ryktet hade talat sant, för i hamnen låg både stora och mindre fartyg till ankar, börjande från barkskepp. Det var som en skog av master. Dagligen anlände nya fartyg som hade varit borta över vintern. ”Vinterliggarna” gjorde sig klara att avgå till hamnar i östersjöområdet under sommarmånaderna.
Från det så kallade Varvet hördes från tidig morgon till sen kväll, ljudet av slägg- och hammarslag. Någon ombord berättade att det skulle byggas tre stora fartyg och där låg de nu med sina spärrande spanter, bredvid varandra på sina bäddor.
För Jakob gick det, som det brukar för många sjömän, då han hittade sin flicka i den lilla sjöfararstaden. Hans svärfar var en galjas- och pråmägare och nu började ett nytt kapitel i Jakobs livshistoria.
Han hade ju inte kommit ”barfota till staden”, som den gamla Granlundskan uppe på Svinåkerbackan brukade säga men hade han förblev staden trogen ända till sin dödedag. Ansvaret hade nu ökat för Jakob, då han också skulle sörja för sin hustru och det var nog ingen dans på rosor. Det var bara att söka sig ny hyra och gå till sjöss igen.
Dugliga sjömän behövde inte ligga på landbacken på 1880-talet i staden och det behövde inte Jakob heller. Så en dag kom han hem med påmönstringspappren på en skuta från staden.
Jakob gick åter till sjöss och han visste nog att sjömannens liv var hårt men han gav inte upp. Åren gick och familjen växte och för Lill-Jakob var det bara att ta hårdare tag. Det lilla hemmet i ”Glasas Rikhards” gård hade blivit trångt och de flyttade därifrån. Någon långväga flyttning blev det inte. Bara över Kattpiskargränden till svärfar, skutskeppare Blomqvists gård. (Johan Mickelsson Blomqvist var född 1820 i Svalskulla och flyttade till Östra Långgatan 63 år 1853. Johan var gift med Anna Fröberg från Närpes, född 1823. Lasses anm.).
Väl installerad där hade Jakob sina små planer, om han bara kunde ro dem i land. Det ståtliga barkskeppet ”Alma af Christinestad” hade kommit hem från en långseglats och en ny besättning skulle mönstras på. Jakob hade ju en respektabel sjömanspraktik med goda betyg på fickan. Nu skulle det gälla att mönstra på som Alma som konstapel!
Han sökte upp skeppsredaren i detta ärende och denne bad honom komma tillbaka om ett par dagar. Sagt och gjort, och efter utsatt tid stod Jakob igen på skeppsredarkontoret och då kom det väntade beskedet att han skulle få mönstra på som konstapel. Och det redan i övermorgon!
Nu hade det gått i uppfyllelse, det som han lovade sig själv på sin första sjöresa. Jakob tackade och drog till knuten på sin granna halsduk, som han köpt på sin senaste resa i Konstantinopel och så knäppte han fast den översta knappen på sin sjömansjacka. Kanske detta var ett tecken på den nyvunna värdigheten? Så skyndade han hem.
Efter två dygn skulle den nya besättningen på ”Alma” gå ombord, och då väntade man bara på en passlig vind för att klara sig ut genom Båkhålet. Också Lill-Jakob kom dragandes med en skottkärra nerför Kattpiskargränden, Det var hans vanliga resgods, som följde honom i vått och torrt, alltså sjömanskistan och klädsäcken. Efter honom kom hustrun Ida, som ledde de två flickorna. De villa alla följa fadern ned till stranden. Det var ju alltid en sjömanshustrus tunga lott att skiljas från sin man, för hon visste ju aldrig om han skulle återvända.
”Alma” behövde inte vänta länge, för genast på morgonen då besättningen kommit ombord, blåste det upp en nordvästlig bris. Det vackra barkskeppet gled majestätiskt igen en gång ut på okända öden. Och den som hade turen att få mönstra på den skutan, kunde känna sig stolt. I vilken hamn man än låg, så samlade sig sjömän från världens alla hörn för att beundra hennes vackra ”språng”, som det lär heta på sjömansspråk.
Nå ja, nu hade ”Alma” seglat iväg och hon väntades hem tidigast följande vår då hamnen blivit isfri. Det blev tyst och ensamt i många hem då någon av hemstadens skutor hade lämnat hamnen och så var det också hemma hos ”Lill-Jakob”. Med de vardagliga sysslorna försökte den unga hustrun skingra en och annan tung stund. Småningom började tiden också vara inne att få något livstecken av besättningen. Nu och då gjorde sjömanshustrurna besök på redarkontoret för att höra om det hade kommit något besked. Om man inte själv hade hunnit till kontoret på dagen, så kunde man på kvällskvisten besöka någon bekant, som också hade sin man på skutan. Alla hoppades att du skulle få höra något nytt, för de var ju så att säga i samma båt. Om inte annat så kunde det få räcka med ett gott prat på kvällen.
Julen började närma sig då de första breven från ”Alma” kom fram. En del av hyran hade hemmafolket som vanligt fått lyfta på rederiets kontor men inne i brevet kunde det ligga en och annan utländsk sedel. I månget sjömanshem kunde man då unna sig litet extra julfröjd med den annars så sparsamma livsföringen. Kanske det i bästa fall blev att sätta en slant i sparon?
Det fanns också andra tecken på att julen stod för dörren i den lilla sjöfartsstaden. ”Asplundis Vendla” gick sin vana trogen från gård till gård med sin korg hängande på armen. Och väl inkommen innanför dörren började hon med sin harang för att också få ihop något gott till julen och den lät ungefär så här: ”He stundar till jul å he ska va kaffe, å he ska va snus å he ska va såker å he ska va ljus!” Gumman Asplund lär sällan ha gått ut, utan att inte ha fått något i sin korg.
En lång och sträng vinter hade den lilla sjöfararstaden bakom sig. Vårvindarna började åter blåsa. Isflaken seglade ännu av och an i hamnen och till redarkontoren hade kommit flera underrättelser om att fartyg var på hemväg. ”Alma” hade också passerat ekvatorn och hade kurs mot norr. Ju längre tiden led, steg ivern i staden att få se hemstadens skutor kasta ankar i hamnen.
Från tidigt på morgonen till sen kväll stod alltid någon ute på Varvsudden och väntade när den första skutan skulle dyka upp bakom horisonten. Den dagen kom också, fast väntan var lång.
”Carolina af Christinestad” var det första fartyget, som kastade ankar i inre hamnen. Och så efter hand kom de andra och de låg där i sin flaggskrud. Det började bli livligt i staden, för de hemvändande skutorna hade med sig dyrbara laster. Dessa skulle sedan forslas till inlandet, främst till industristaden Tammerfors. Varje dag hade det kommit långa karavaner av hästforor, som var inkvarterade i borgarnas eller handelsmännens gårdar och de låg och väntade på lass. Efter många månaders vinterhem började det gå glatt till i den lilla staden vid Koppöns vik. I många hem hade ängslan och ensamheten förbytts i glädje, då de hemkommande sjömännen igen var bland sina egna kära och de hade fört med sig granna skänker från fjärran land.
Så en dag var också ”Alma” på inkommande. Åter skyndade man ner till stranden och bryggorna för att hälsa henne välkommen, då hon ankrade ute på fjärden. ”Lill-Jakobs” hustru Ida med sina döttrar sökte sig också ner till stranden vid Kattpiskargränden. Det led mot kvällen och sjömännen skulle nu få gå iland och de behövde inte vänta länge.
Jakob hade sett att hans familj stod ute på Nils Ekmans lilla, egenhändigt byggda brygga och viftade. Det var den bryggan där Nils brukade förtöja sin roddbåt, då han från Skatan kom in till staden.
Lill-Jakob hade hastigt samlat ihop det som han skulle ha med sig i land och han sågs nu komma i en av skeppsbåtarna med kurs mot Ekmans brygga. Familjen var överlycklig att åter få ha far hemma, det var klart. Och ännu mera fröjd blev det när han i hemmet plockade fram alla gåvor han hade haft med sin åt sin kära familj.
Den långa resan hade varit särdeles hård och påkostande både för besättningen och för fartyget. Man hade varit med om ett häftigt oväder i Biscayabukten på resan hem. Fartyget måste få ny rigg och segel och allt detta skulle ta tid, eftersom segelmakarna och repslagarna var överhopade med arbete från de hemkomna fartygen.
Lill-Jakob hade hastigt samlat ihop det som han skulle ha med sig i land och nu hade han en djärv plan som han brottades med. Han spekulerade nu på att bli sin egen. Affärsmannen började skymta fram hos honom, det skall vi snart märka. Idog och sparsam, som han hade varit i många år hade han samlat på sig ett litet sparkapital. Nu fanns det möjligheter att det skulle lyckas.
Hans svärfar, galjas- och pråmskepparen Blomqvist började allt mer uppskatta honom. På sommaren efter ”Almas” hemkomst övertogs han svärfars lilla rederi bestående av galjasen ”Karl” och två pråmar. Nu var Lill-Jakob egen herre och promenerade på eget däck. Han fraktade ut pråmarna åt olika trävarufirmor i staden för tio mark om dagen.
Med ”Karl” gjorde han upp till fyra resor om sommaren ända till Åland och förde dit tjära och bark för garverierna. Åren gick och Jakob hade riktigt ”borgat upp sig”, som man brukar säga i vår stad. Han hade nu också övertagit svärfars gård invid Kattpiskargränden. Efter en tid sålda han galjasen ”Karl” men i stället köpte han ”Aino”.
Med ”Aino” gjorde Jakob flera resor under somrarna men under vintrarna låg den ankrad i ”Bågesviken”. Då arbetade Jakob som förman vid olika trävarufirmor och övervakade deras avverkningar i skogarna.
I en kammare i sin gård brukade han sitta och berätta om sina levnadsöden och hårda år. Han var en svår rökare och stoppade den ena pipan efter den andra. Rökmolnen svävade omkring och doften av beck och tjära blandades i den tjocka luften. Jakob älskade sin kammare och undra på det. i den ena knuten låg tågverk med taljor och block från ”Aino”, som tagits hem över vintern. I den andra knuten stod kompassen. På långväggen hängde hans stora barometer och under den hängde en kompass. Omkring dessa fanns det bilder av alla de fartyg, som Jakob hade seglat med. Mittemot stod han lilla pinnsoffa där han ”tog sina törnar”.
Åren började nu tynga på Lill-Jakob, trots hans ovanligt goda hälsa och sega kropp. Galjasen ”Aino” hade han nu sålt och hans sista skeppsförvärv var en gammal bark, som han hade i bolag med ”Blondinas Johansson” och ”Sjöbladas Petter” under en kortare tid. Jakob var nu en gång för alla sådan att han helst ville vara sin egen, om det då bara gällde en häst.
Han ville ha något att ”hänga fingrarna på”, som han själv sade och det var därför han hade skaffat ”Pålle” till gården. Om inte annat så körde han hö och vatten åt de många koägarna i staden.
Det heter ju att en sjöman till häst är en styggelse för Gud. Kanske låg det lite sanning i häri också för Lill-Jakob. Hans goda granne, som hade smeknamnet ”Östersjöns fasa och Nordsjöns skräck” var en dag på hemväg från en begravning. Allt hade gått väl ända till hemporten med Jakob på kuskbocken.
Då hörde ”Pålle” att hans trogna kamrat, stallbässen ”Pelle” gav sig till känna med ett högljutt bräkande. ”Pålle” satte upp en mördande fart direkt in i stallet. Kapten Evert protesterade med sin kommenderande ton men utan resultat. Man vaknade ur förskräckelsen först då hästen stod inne i stallet med släden utanför.
För körsvennen var det bara att försöka backa ut hästen ur stallet. De båda sjöbussarna klarade sig helskinnade från det lilla äventyret med ett gott skratt. Sannolika var det lättare att stå till rors på ett barkskepp, än att tygla en ostadig häst.
Lill-Jakob och Kattpiskargränden hörde liksom ihop. Många ljumma och vackra sommarkvällar sökte han sig ned till stranden. Långa stunder kunde han sitta där och spana ut mot havet, om inte annat så ville han få känna havets doft och sälta. Ibland fick han besök av Kalle Bergelin, också han en gammal konstapel från ”Almas” dagar. De var båda mästare att berätta om gamla tider och seder i vår stad, då munlådan riktigt kom igång.
En gång när de satt vid stranden sade Kalle: ”Hör du Jakob, vet du vad? Jo, förr vae träskutor och järnkarar men nu äre järnskutor och träkarar”. ”Just så äre” sade Jakob och såg nöjd ut.
Våra liv varar inte i evighet och förr eller senare blir det uppbrott. Det var vindstilla och klar sikt när det var dags för Jakob på morgonen den 2 mars 1933. Solen lyste över alla små hus och tittade in genom Jakobs kammarfönster. Allt hade tystnat där inne. Men barometern stod på vackert väder, kompassen visade rätt kurs och loggboken på bordet var igenslagen. Skeppsklockan hade slagit sina sista åtta glas. En gammal sjöfarare i vår stad, hade fått evig frivakt.
