Invigningen av det nya skolhuset den 30 augusti 1925 bevakades av tidningen Syd-Österbotten som gav mycket spaltutrymme i de kommande numren. Texterna och talen är renskrivna av Lasse Backlund i januari 2022:
Invigningen av Svenska samskolans nya hus i söndags blev en stor och minnesvärd högtid för svenskfolket i denna landsdel. Trots rådande regnväder hade talrika deltagare infunnit sig ända från Övermark, Sideby och de avlägsnare byarna av Närpes och Lappfjärd, så att, då högtidligheten något före kl. 1 på dagen vidtog, kunde man räkna de närvarande till cirka 600 personer. Bland dessa må nämnas skolrådet V. T. Rosenqvist och referendarierådet Ivar Groundstroem, representanter från kommunalfullmäktige i Närpes, Lappfjärd, Övermark, Tjock och Sideby kommuner, flertalet av stadens fullmäktige, stadens borgmästare och rådmän, ledamöter och tjänstemän från drätselkammaren, skolans direktion och föräldraråd, ävensom lärare och lärarinnor från stadens och omnejdens svenska folkskolor.
Festen ägde rum i skolans vackra och rymliga hall, som under ledning av skolans teckningslärarinna, doktorinnan E. Runeberg, var utomordentligt vackert dekorerad. Programmet inleddes med musik ”Vår Gud är oss en väldig borg”, av skyddskårens hornorkester, varefter tullförvaltare K. A. Winqvist framträdde.
Byggnadsnämndens ordförande K. A. Winqvists tal och byggnadshistorik.
Högt ärade närvarande!
I egenskap av ordförande i den av kommunerna tillsatta byggnadsnämnden har jag den äran att hälsa Eder alla hjärtligt välkomna. För den svenska befolkningen i Kristinestad och i de omkring densamma liggande kommunerna utgjorde den 15 juni år 1922 en historisk dag ty den dagen lades mellan stads- och landsbor grunden till ett samarbete, vars första resultat är detta hus, vilket samtidigt skall vara den synliga föreningslänken mellan svenskarna i dessa nejder och ett hem för Svenska samskolan i Kristinestad.
Må det därför tillåtas mig att vid detta tillfälle ge ett utdrag ur den berättelse över husets tillkomst vilken byggnadsnämnden avgav till kommunernas ombud vid dessas gemensamma sammanträde i staden den 22 augusti i år.
Sedan ombuden för Kristinestad, Närpes, Lappfjärd, Övermark, Tjöck och Sideby kommuner vid gemensamt sammanträde på rådhuset i Kristinestad den 15 juni 1922 överenskommit och beslutat att gemensamt bygga ett nytt hus för Svenska samskolan i Kristinestad och för beslutets verkställande tillsatt en byggnadsnämnd, bestående av en ledamot från varje kommun samt en suppleant för envar av dem och dessutom en sakkunnig jämte suppleant, och utsåg därtill enhälligt för Kristinestad tullförvaltare K. A. Winqvist med suppleant borgmästare Elis Granfelt, Närpes lantbrukaren August Tåg med suppleant lärare J. E. Norrholm, Lappfjärd kommunalrådet Johan Starcke med suppleant lantbrukaren Viktor Rosenstedt, Övermark lantbrukaren Johan Franzén med suppleant lantbrukaren Sewerin Groop, Tjöck handlanden Micael Mangs med suppleanten lantbrukaren. K. V. Hintz, Sideby, lantbrukaren Hemming Hanses med suppleanten lantbrukaren Axel Grannas och som sakkunnig rektor Torsten Ström med fil. mag. V. F. Lindström som suppleant.
Den här nämnden har under största delen av den tid av 3 år och 2 och en halv månad dess uppdrag varat bestått av nämnda ledamöter, dock har borgmästaren Granfelt avlidit den 10 dec. 1924 och lantbrukaren Hanses den 8 febr. 1925.
Nämnden har haft 12 sammanträden. Som ordförande har fungerat ledamoten Winqvist och som viceordförande ledamoten Tåg. Sekreterare har varit borgmästare Granfelt, mag. Lindström, forstmästare K. A. Brunberg och borgmästare Axel Herlin.
Vid sitt första sammanträde den 8 juli 1922 beslöt nämnden att hos stadsfullmäktiga anhålla om att kvarteret 41 i första stadsdelen enl. 1913 års stadsplan måtte till kommunerna för skolans ändamål upplåtas utan ersättning, vilken anhållan bifölls och utfärdade magistraten över området fastebrev den 22 september 1924.
Vid det här sammanträdet beslöt nämnden vända sig till arkitekten, professor Lars Sonck med förfrågan, huruvida han vore villig att åta sig att uppgöra ritningar och kostnadsförslag, ävensom att komma hit för att bese byggnadsplatsen. Härtill förklarade sig professor Sonck villig och har han efter det han infunnit sig i staden den 6 augusti och 1 november 1922 uppgjort flera olika förslag till ritningar, av vilka nämnden enhälligt godkänt det förslag, som jämte tillhörande arbetsbeskrivning ankom hit den 19 juni 1923.
Eftersom de besvär, som i Kristinestad och Sideby anförts över fullmäktiges beslut i byggnadsfrågan och kommunalfullmäktiges i Närpes besvär över landshövdingens i Vasa län beslut att inte godkänna fullmäktiges beslut att delta i ett gemensamt lån för skolhusets uppförande, dragit ut på tiden, så att de ursprungliga kostnadsberäkningarna på grund av prisstegringar på löner och byggnadsmaterial inte mera var hållbara, hade på professor Soncks begäran flera större byggnadsentreprenadfirmor inlämnat byggnadsanbud och då flertalet med cirka en miljon mark översteg de tidigare beräknade kostnaderna, beslöt nämnden vid sammanträde den 25 juni 1923 att hos statsrådet anhålla om ett byggnadsbidrag av en miljon mark, eftersom skolan betjänar hela det svenska Syd-Österbotten och något statsläroverk inte finns i dessa tätt befolkade ursvenska trakter.
För att hos statsrådet göra anhållan om statsbidrag utfärdade nämnden fullmakt för ledamöterna Tåg, Starcke och Winqvist, och sedan såväl undervisnings- som finansministrarna besökts, inlämnades skriftlig anhållan på statsrådets registratorskontor den 29 juni 1923. Statsrådet infordrade skolstyrelsers svenskspråkiga avdelnings yttrande i ärendet och sedan densamma erhållit byggnadsnämndens förklaring och svar på särskilda frågor förordade densamma anhållan om bidrag, eventuellt ett fördelaktigt lån. Då undervisningsministeriet emellertid inte lyckats få i regeringens budgetförslag intaget anslag för skolbyggnader, blev ärendet att ligga oavgjort i statsrådet, varför nämnden riktade sina ansträngningar på att få ett anslag beviljat av riksdagen.
I statsutskottet föll förslaget att i budgeten för år 1924 uppta en miljon mark som byggnadsbidrag för uppförande av ett nytt hus för Svenska samskolan i Kristinestad, men då inlämnade riksdagsmännen professor Ragnar Furuhjelm och prosten Julius Lindberg reservation mot beslutet, men vid den slutliga omröstningen den 5 december 1923 beviljade riksdagen en miljon mark för ändamålet.
Man antog nu, att frågan var lyckligen avgjord, men helt oväntat gjorde statsrådet svårigheter och det drog ut på tiden innan statsrådet i ny sammansättning slutligen den 2 maj 1924 stadfäste riksdagens beslut. För att frågan slutligen lyckligen avgjordes har nämnden att särskilt tacka dåvarande ministern Hjalmar Procope, referendarierådet I. Groundstroem, professor E. Estlander, riksdagsmannen Rafael Colliander samt de svenskspråkiga tidningarna.
Vid sammanträde den 21 maj 1924 beslöt byggnadsnämnden att utfärda entreprenadkungörelse och den 31 maj ingick densamma i tidningen Syd- Österbotten och den 1 och 3 juni i Hufvudstadsbladet, varefter 13 anbud inkom. Nämnden sammanträdde för granskning av de gjorda anbuden den 22 juni 1924 och fann, att skillnaden mellan det högsta och det lägsta anbudet var cirka en miljon mark, eller det högsta 3,750,000 och det lägsta 2.690,000 mark. Av särskilda skäl kunde på de två lägsta anbuden inte reflekteras, varför nämnden godkände Cementbyggnadsaktiebolagets i Helsingfors anbud om 2,775,000 mark.
Kontraktet underskrevs av nämnden den 27 juni 1924. Arbetena påbörjades genast och de har utförts under kontroll av nämnden och dess utsedda kontrollant, byggmästaren Otto Ivars i den ordning kontraktet föreskrivit och slutsyn på byggnaden kunde hållas den 26 juli, således några dagar tidigare än kontraktet bestämde d. v. s. den 1 augusti 1925.
Byggnaden har dragit en kostnad av sammanlagt 2,866,887 mark. Bland alla de personer, som hade bistått nämnden i dess svårigheter, är jag skyldig att särskilt framhålla professor Lars Sonck för det tålamod och det intresse samt det rent ekonomiska stöd han gett oss genom att han för allt sitt arbete under 3 års tid jämte resor och kostnader låtit oss ersätta honom med ett belopp, som utgör en bråkdel av det brukliga. Likaså har professorerna Ernst Estlander och Ragnar Furuhjelm samt minister Procopé och referendarierådet Ivar Groundstroem med aldrig svikande energi och förståelse hjälpt oss fram till målet, och därför bör den svenska befolkningen i Sydösterbotten alltid bevara dem i tacksam hågkomst.
Jag framhöll tidigare att detta hus hade två uppgifter att fylla. Den första, att utgöra den synliga föreningslänken emellan svenskarna i dessa kommuner, ty det skall alltid påminna dem om att enighet ger styrka och att uppoffringar gjorda för det gemensamma bästa bär frukter både för nutid och för all framtid. Den andra uppgiften är att vara ett hem för den skola, som sedan långa tider tillbaka gett vetandets skatter åt det uppväxande släktet i dessa nejder.
Vår skola har gamla anor. Kristinestad grundlades den 5 december år 1649 och redan år 1653 omtalas i domböckerna stadens äldsta skola. År 1672 omtalas en skoltomt och den 26 mars år 1690 beslöt man att uppföra ett skolhus och år 1738 fanns skolan redan i ett hus på den tomt, där Svenska samskolan i Kristinestad varit bofast ända tills i dag. Det är sålunda ett genom seklerna gånget arv, som vi fått att vårda och förkovra.
Har vi vuxna förstått att värdesätta detta arv? Otvivelaktigt, denna boning, som vi med stora uppoffringar och mycket arbete inrett åt skolan bär vittne därom, att vi till fullo inser vad kunskap och vetande betyder för våra barns och med dem den svenska befolkningens framtid. Men förstår våra barn att värdesätta de gjorda uppoffringarna, förstår de att vårda och bevara den dyrbara gåva de få, förstår de den lycka det är, att i sin egen hembygd få inhämta lärdom på sitt eget modersmål? Det finnes säkert många fattiga föräldrar, som inte själva har blivit skolade, men som nu trots egna umbäranden försöker skola sina barn och därför vill jag vända mig till skolans elever med en allvarlig vädjan.
Ta vara på den dyrbara gåva edra fäder och mödrar ger er i dag och vårda den som det dyrbaraste ni äger och må de kunskaper ni här inhämtar lära er att förstå den rätta innebörden av budordet: ”Du skall hedra din fader och din moder, på det dig må väl gå” det är det enda budord, som är förbundet med ett löfte. Men i skolan finns inte endast elever, den har också lärare och det heter att lärarna skapar andan i skolan. Det är många, som delar den uppfattningen, men de kan också förstå hur tungt samvetsgranna lärare skall känna sitt ansvar som uppfostrare och att föråldrade och olämpliga hjälpmedel gör er verksamhet ännu tyngre.
För att underlätta ert arbete har de kommuner, som jag här tidigare uppräknat ställt detta tidsenligt uppförda och inredda hus till skolans förfogande och det är att hoppas att de kunskaper barnen här få inhämta skall ge dem inte endast boklig lärdom utan därtill ett klart och fast medvetande om värdet av det arv de har att ta emot och förvalta och av förpliktelsen att i sin tur lämna det förkovrat åt sina efterkommande vårt sköna modersmål och vår svenska bygd.
I enlighet med de beslut, som kommunernas ombud fattat vid de gemensamma sammanträdena den 15 juni år 1922 och den 22 innevarande augusti får byggnadsnämnden till Kristinestads kommun överlämna detta hus att förvaltas för kommunernas gemensamma räkning såsom ett hem för Svenska samskolan i Kristinestad. Därför anhåller vi att stadens ombud Svenska samskolans direktion skulle ta emot nycklarna till huset och samtliga handlingar rörande detsamma. Det är för oss en glädje att få överlämna det åt den nuvarande direktionen eftersom vi är övertygade om att den skall omfatta sitt uppdrag med samma hängivenhet som byggnadsnämnden.
Slutligen vill jag för min personliga del meddela direktionen att det anslag om 5,000 mark, som kommunernas ombud den 22 augusti beslöt att tilldela mig kommer att av mig överlämnas till direktionen med anhållan att det måtte förvaltas i samband med huset för kommunernas räkning och skall detta belopp utgöra grundplåten till en fond ur vilken de årliga räntorna skall användas till att planera och försköna skoltomten.
Nycklarna överlåts.
Nycklarna och samtliga handlingar rörande skolhuset togs härefter emot av direktionens viceordförande apotekaren Henrik Sandlund, som höll ett tacktal:
Henrik Sandlunds tal.
”Av direktionen för svenska samskolan i Kristinestad utsedd att av byggnadsnämnden för detta hus på stadens vägnar i och för direktionens förvaltning överta detsamma, är det mig en kär plikt, att till byggnadsnämnden uttala stadens stora tacksamhet för det värv byggnadsnämnden utfört.
Särskilt får jag rikta ett tack till dess ordförande, tullförvaltare Karl Axel Winqvist för den osparda möda och uppoffring av dyrbar tid han nedlagt i och för detta arbete och för att efter många motigheter ha bragt den av riksdagen för skolbygget beslutna miljonen i hamn. En försynens skickelse måste vi likväl se i omständigheten att detta hus kommit till. Det var olyckan för staden, att genom vådeld förlora det jämförelsevis nya huset för en av stadens folkskolor, som gjorde frågan om en nybyggnad för folkskolan aktuell.
Men då en så kallad lärdomsskola för närvarande fordrar vida mer i utrustningsväg än folkskolan, stannade kommunen vid beslutet att försöka erhålla ett nytt hus åt samskolan, då samskolans hittillsvarande lokaliteter ansågs åtminstone tillsvidare förslå för svenska folkskolans på orten behov. Trots allt, som man säjer, på höjden av sin tid är väl dock även detta hus, såsom allt mänskligt, i någon mån ofullkomligt. Men denna eventualitet hindrar oss inte att med förtröstan se framåt och att i ödmjukhet arbeta för de ungas uppfostran och utbildning, inte glömmande, att engång de nu unga kunna i sin tur stå här för att vägleda en ny generation.
Allt detta förpliktar. Vi ska inte glömma, att exemplets makt är stor och att det sålunda tillkommer den nuvarande generationen, såväl de äldre, som de yngre och yngsta nu närvarande att se till att skolan, det vill säga dess döda massa såväl i fast, som löst lämnas åt den följande årgången elever i möjligaste mån i det prydliga skick, som skolan och dess mobilier i detta nu befinna sig i. Det är väl så, att grunddragen av människans karaktär skapas redan i de första ungdomsåren i hemmet. Hemmen får sålunda inte tro, att det endast är skolan, som skall fostra barnen, utan nog har hemmen åtminstone ett lika stort, om inte större ansvar för barnens framtida utveckling. Jag tror mig kunna säga, att ett förtroendefullt samarbete mellan hem och skola skall, med Guds hjälp, ge de unga den största välsignelse och jag vill önska att Guds skyddande hand måtte vila över denna skola och barnens framtida karaktärsutveckling”.
Efter herr Winqvists tal och direktionens viceordförande Henrik Sandlunds tacktal, lämnade byggnadsnämndens viceordförande, lantbrukaren August Tåg, en redogörelse för de motiv, som varit bestämmande vid landskommunernas beslut att delta i byggandet av det nya skolhuset:
Lantbrukaren August Tågs tal.
Ärade festgäster, vänner av denna läroinrättning! I anslutning till den redogörelse, som avgivits av byggnadsnämndens ordförande, tullförvaltaren Winqvist, över tillkomsten av detta nya skolhus och byggnadsnämndens verksamhet, ber jag att med några ord få belysa de omständigheter och motiv som var de avgörande för kommunalfullmäktige i de bidragande landskommunerna vid behandlingen av frågan om understöd för skolhusets uppförande.
Jag vill då till först påpeka, att till uppbyggande av detta skolhus har medel hopsamlats på ett sätt, som kanske knappast förekommit i vårt land förut. Jag menar härmed, att den största summan för behovet har tillskjutits av Kristinestad och omkringliggande landskommuner, i avsikt att få uppbyggt ett nytt hus för samskolan, utan att denna som sådan, skulle belastas med skulder. Av ordförandens i byggnadsnämnden redogörelse har vi hört att dessa av kommunerna hopsamlade medel likväl inte räckte till, utan att statens hjälp måste anlitas.
Kristinestads Svenska samskola, som redan arbetat som sådan över ett kvarts sekel har ju även till en väsentlig del besökts av elever från omkringliggande svenska landsbygder. Då staden drabbades av den stora olyckan att ett värdefullt folkskolhus brann ner och då frågan om en tillbyggnad vid samskolan var olöst, passade det sig mycket väl att kombinera dessa båda byggnadsfrågor till en god lösning. En enhällig, på svenskt håll framsprungen åsikt gjorde sig gällande, att ett nytt tidsenligt skolhus för samskolan bör byggas och samskolans förra lokal tas i användning för folkskolan.
Att bygga ett hus, som detta var lättare sagt än gjort. Möjligheten för staden att få ihop nödigt byggfinanskapital var ganska kringskuren. Man skickade en förfrågan att skall inte svenskfolket i stadens omnejder även kunna räcka en hjälpande hand i den svåra belägenhet skolornas i staden lokalfråga hade råkat i. Rättvisa och billighet fordrade, att landskommunerna tog del, alldenstund samskolan i så lång tid besökts av landsortens barn.
Frågan om landskommunernas deltagande kom upp i respektive kommunalfullmäktige och blev avgjord, mot förväntan i en gynnsam riktning. I de landskommuner, där kommunalstyret låg i svenska händer fattades enhälliga beslut om bidrag till skolbygget, då däremot detta inte kunde ske i de tvåspråkiga kommunerna. Medlemmarna i kommunalfullmäktige från den finska kunde inte tåla, att de svenska med kommunala medel, skall resa en fästning till sitt självförsvar, ty som sådan bör och måste man betrakta detta hus, som tillkommit för att trygga Svenska samskolans i Sydösterbottens svenskbygd existens.
Man kan inte förvåna sig åt dessa små finska minoriteters försök att hindra den svenska folkstammens i våra nejder fortbestånd, så länge svenskhatet underblåses av både riksdag, regering och finska tidningar i landet. Kommunalfullmäktiges beslut om bidrag till husets uppförande kan ses mot bakgrunden av svenskfolkets i Sydösterbotten strävan att få bygga och bo i denna urgamla svenskbygd som den finska nationen steg för steg tänker erövra. Här var det tyngst vägande skälet för landskommunernas beslut om bidrag till skolans byggande. Man kan mycket väl förstå det klander, som i övrigt hörts över fullmäktiges i landskommunerna beslut om byggnadsbidrag till samskolbygget, då kommunalskatten och statsskatterna endast visar benägenhet att stiga år för år.
Läropliktslagen med dess fordringar på skolväsendets område pressar upp kommunernas utgifter. Likväl måste landsbygdens folk förstå, att den närvarande tiden ställer stora krav på ett folks bildning och vetande, förstå att ett litet folk inte kan stå i konkurrensen mot ett större, om inte dess bildningsnivå är lika hög eller högre. Svenskfolkets bildningsgrad måste bibehållas och höjas. Folkskolan kan inte ge den högre bildning, som är nödvändig för vår existens. Den svenska stammen i Finland skall obeblandad bevaras som svensk. Svenskbygdens läkare, lärare, präster, domare eller i allmänhet personer, vars kall fordrar högre bildning, måste komma ur folkets egna led. Vi måste få den högre bildningen åt våra egna söner och döttrar i åtminstone så stor måtto, att vi reder oss själva. Vi skall inte sitta med händerna i kors i väntan på att andra ska sköta om den högre bildningen bland oss. Landsortens mest begåvade folkskolelever bör beredas tillfälle att, om möjligt, få fortsätta sin skolgång i den lärda skolan, ty på så sätt skall även den högre bildningen i Svensk-Finland tävla med den andra nationens.
Svenska samskolan i Kristinestad bör bli ett skötebarn för Sydösterbottens svenskfolk. Elever till skolan få inte tryta. Staden och landsbygden gemensamt måste fatta det som en hederssak, att det nya skolhuset för all framtid kommer att användas för sitt ändamål. Skolan skall vara en fästning till självförsvar för den svenska folkstammen i Sydösterbotten, vars hemortsrätt i dessa bygder inte kan bestridas. Lika högt som det nya skolhuset höjer sig över sin omgivning, lika högt skall Sydösterbottens svenskfolk ställa målet för efterkommande släkters bildning och vetande.
Härefter följde ”Modersmålets sång” unisont. Under den härpå följande pausen med kaffeservering tog publiken skolhusets rymliga och ändamålsenligt inredda lokaliteter i betraktande. Efter pausen började programmet åter med musik av hornorkestern, varefter skolans rektor Torsten Ström höll ett varmt och innehållsrikt tal.
Rektor Torsten Ströms tal.
Ärade närvarande!
Vi har sett det och beskådat denna skolbyggnad, vandrat genom dess salar. Vi har sett detta hus ute och innan. Vad ska vi säga? Månne vi inte med den store världsbyggmästaren våga yttra: ”Si, det var allt ganska gott”. Ja, gott och ändamålsenligt, enkelt, stilfullt och praktiskt har byggnadsnämnden velat göra det. Nulevande och kommande släkten till båtnad och välsignelse.
Det är en stor gåva vår gamla 270-åriga skola erhåller. Från att ha varit en enkel pedagogi och sedan 2-årig elementarskola, har hon vuxit till ett fullständigt läroverk, tack vare väckande initiativ och bildningssökande ungdoms strävanden. Den gamla skollokalen blev oss för trång och så reste skolans många vänner och gynnare detta nya, härliga skoltempel uppe på stadens krön. Men för de män, som verkat för denna stora sak, vill jag uttala skolans bästa och innerliga tacksamhet.
Jag får då först vända mig med ett tack till byggnadsnämndens ordförande, tullförvaltaren Winqvist, till fullmäktige i Kristinestad, Närpes, Lappfjärd, Övermark, Tjöck och Sideby, till den svenska avdelningen vid skolstyrelsen, till svenska riksdagsgruppens medlemmar och andra riksdagsmän, till minister Procopé, referendarierådet Groundstrom, till professorerna Sonck och Estlander, och sedan till lärarkåren och arbetsklubben vid Svenska samskolan och många, många andra, som så ivrigt och verksamt bidragit till den lyckliga lösningen av detta problem.
Det har kostat mycken möda, mycket tungt och uppoffrande arbete under de nio år, som har förflutit, sedan byggnadsfrågan först togs till tals. Mycken kraft och stor uthållighet har det krävts för att genomföra detta verk, ty motståndet har varit segt och hårt. Nu står vi dock vid målet och än en gång: skolans varma tack för all Eder uppoffrande möda! Vi firar en invigningsfest, som sprider en upplivande glans över vardagens gråtyngda slöja, skingrar tvivlen och upplyfter det av möda tyngda sinnet. Vi känner alla en högre känsla av tillfredsställelse.
Det är inte endast det fullbordade arbetet med detta hus, dess vackra former, dess prydliga yttre, dess vackra inre utsmyckning, som väcker denna känsla till liv. Kanske kunde dock mången tro så vid första blicken, men de tar visst miste till en del. Hur värdefullt det materiella arbetet än kan vara, måste dockvår högsta glädje bestå i den stora idé, som ligger till grund för uppkomsten av detta hus. Den stora idén heter endräkt och samarbete. I dag har vi här samlats en massa människor från dessa trakter att en stund glädja oss över fullbordandet av denna byggnad. Glädjerik är stunden, inte blott därför att vi befinna oss i ett hus, till vars uppförande så många viljor enats, så många armar trälat, så många sinnen syftat.
Endräkten har varit den bästa byggmästaren, och det en liten stad inte har mäktat med, det har sex kommuner med förenade krafter utfört. Är inte vår fest bilden av en i människornas sinnen frambrytande vacker tanke, som när den iklätt sig synlig gestalt, behärskar sin omgivning och befriar den ur alldaglighetens tryckande bojor. Ja, all högtid, som förtjänar detta namn, är väl inte annat än idéns ljusnande gestalt, som förtar skenet av vardagens matta ljus.
Vår fest är en glädjens, hoppets, arbetets och kulturens fest. Vilka alla förhoppningar har inte alla dessa förenade kommuners medlemmar fogat vid dessa murar! Ett hem för ungdomens ljusaste framtidsdrömmar, ett hem för vetande, andlig väckelse och god sed skulle det bli. Dess fria, ljusa läge här uppe på höjden, där blicken går vida och famnar leende hembygder, skulle tala om de klara framtidsförhoppningar, här skulle fästas, denna högmurade pelarhall om de höga idéer, man här skulle arbeta för. Kommunernas hem för vår skola skulle bli ett hem för arbetet och idogheten ställda i kulturens tjänst. Men inte det nödtvungna, tryckande dagsslitet, utan en härd för det glada, frivilliga, upplyftande arbetet, en härd där andlig väckelse skall bli drivkraften, en härd, där arbetet hand i hand mellan elever och lärare skall bli en källa till rik välsignelse.
Och för alla dem, som här samlas till arbete i kulturens tjänst må arbetet bli till moralisk hälsa! Må vi alltid minnas, att arbetet endast är ett medel att nå ett visst ändamål, ett medel från det lägre till det högre. Det är alltid det högre syftet som tar det lägre till medel, och målet må bestå i sökande efter sanningen. Endast så blir arbetet målmedvetet, blott sålunda blir arbetet välsignelserikt.
Hur högt har inte de män, som bidragit till att skapa detta hus, skattat denna den svenskspråkiga kulturens utpost i dessa trakter. Har inte de, målmedvetna om skolarbetets oerhörda, betydelse, velat skapa ett hem där deras barn kan finna en utbildning, som gör dem dugliga att träda i fädernas fotspår. Ja, må vi lärare såväl som känna oss lyckliga, att dessa män givit skolan ett hem, där vi i flitigt samarbete få verka för egen och andras utbildning. Och se, det gemensamma arbetet ger goda idéer, föder välmåga och omtanke, ger förnöjsamhet och god sed. Fliten blir sannings- och kunskapsbegär, lydnaden aktning för samhällets lag och ordning. Och blir arbetet sådant, behärskat av goda och sanna idéer, då ska vi finna, att bakom allt detta, bakom fantasiens barndomsdrömmar, ligger något mer hållbart, något, som småningom allt klarare skymtar fram, nämligen fädernetorvan och fosterjorden.
Se där bakgrunden, på vilken man vill dra upp konturerna av sin egen levnad, den stora ramen, i vilken man vill infatta sin egen levnads lilla tavla. Så må vi då, tacksamma för vår stora gåva, minnas att vårda var hembygds sköna mål och ställa det högt. Och må dess ungdom, för vilken dessa murar rests, arbeta i idéernas tjänst. Må trivsamhetens ande råda i detta hus. Må det bli ett tempel, där ett arbete i endräkt, tro och kärlek skall finna plats! Må sist varje ädel strävan här finna ett hem och må vi här uppe på höjden med skalden sjunga:
Där blicken går vida, vill tanken gå långt, som buren av vårvind och skyar!
Samskolans lystringssång.
Efter detta tal sjöng skolans kör, förstärkt med före detta elever, under fröken V. Holmudds ledning skolans lystringssång, skriven av skalden E. V. Knape och tonsatt av musikern A. Anderssén. Den vackert träffande sången, som klingade allvarlig och övertygande, är av följande lydelse:
Chefen för skolstyrelsens svenska avdelning professor V. T. Rosenqvist höll härefter ett tal.
Skolrådet V. T. Rosenqvists tal vid invigningen.
I den gamla heliga boken talas om ljuset, som man sätter på ljusstaken för att det må lysa vida omkring. Varje läroanstalt är ett ljus på en ljusstake, och därmed är dess uppgift angiven. Ett folks dyrbaraste egendom är dess ungdom, ty därmed sammanhänger dess framtid. Kortsynt är det folk, som förhåller sig likgiltigt till de anstalter, i vilka ungdomen formas och utbildas till goda människor och nyttiga medborgare. Och särskilt är det av vikt för en minoritetsgrupp i ett land, vilken är berättigad att leva och vill leva sitt eget liv, vill detta för att sålunda än bättre gagna det gemensamma hela. Det är av vikt för denna grupp att med hjärtats värme omfatta sina skolor.
Om vi svenska talande i Finland ska kunna bestå i kampen för vår tillvaro och ha framgång i våra rättmätiga strävanden, så måste vi i främsta rummet lägga an på att inom oss uppamma och stärka de sedliga värden, som heter gudsfruktan, ärbarhet och arbetsduglighet. I detta avseende förmår skolan uträtta mycket, om hon fattar sin uppgift på det rätta sättet. En viktig sak är, att skolan förfogar över de yttre förutsättningarna för en normal verksamhet. Sådant skapar yttre trevnad samt utövar ett eggande och sporrande inflytande.
Men självfallet ligger än större vikt på de inre förhållandena, på andan i skolan. Andan i skolan, vi må nu kunna definiera detta begrepp eller inte, är en företeelse av reell natur, om vi inte heller kan ta på den med våra händer och skåda den med våra lekamliga ögon. Den goda andan i skolan gör, att alla som arbetar i skolan känner fröjd i arbetet, trivs i arbetet, och det är detta som förädlar gamla och unga och åstadkommer resultat till välsignelse.
Skolans folk utgörs av lärare och elever, och bakom dem skymtar fram föräldrarna och den stora allmänheten. Det skulle finnas mycket att säga om förutsättningarna för en god lärarkår, men jag skall i detta sammanhang påpeka endast en omständighet. Det är inte nog med, att de enskilda lärarna, envar i sitt fack, är goda lärare. Dat måste även finnas något, som förenar dem alla till en brödrasammanslutning, hos vilken känslan av en gemensam uppgift och där av betingade gemensamma intressen är levande.
Jag har lärt känna skolor med goda och nitiska lärare, men där söndringens anda vunnit insteg. I dessa skolor har jag visserligen funnit mycket aktningsvärt arbete utfört, men jag har inte där funnit den trevnad, som gör det till en fröjd att arbeta. Kort sagt, i en skola är en god kamratskapsanda mellan lärarna ett gott av oskattbar betydelse. Den slipar bort ensidigheterna och lockar fram hjärtats dolda skatter, den skapar den sinnets ödmjukhet, som för framåt och uppåt och blir en kraft till välsignelse. Och vad mäktar inte en sådan lärarkår uträtta i förhållande till eleverna!
Den tid är, Gud i lov förbi, då ett svalg var befäst mellan lärare och elever, då lärarna mötte sina elever med det stereotypa skolmästaransiktet. Man hör någon gång sägas, alt det är privatskolorna i vårt land, som fört lärare och elever närmare varandra. Kanske detta är fallet och vare det långt ifrån mig att vilja beröva privatskolorna den äran. Men svårligen kan ett sådant närmande mera ligga i privatskolidén än i statsskolidén. Men väl kan man tänka sig, att privatskolorna med sin lust att pröva sina krafter och försöka sig på nya vägar såsom de första trätt i opposition mot föråldrade fördomar.
Vare nu härmed hur som helst. Ett är säkert och det är, att ju mera läraren träder i rent personligt förhållande till eleverna och genom personlighetens makt utövar inflytande på dem, desto bättre är det. Eleverna måste få en förnimmelse av, att den respektingivande läraren, som står inför klassen med sina ofrånkomliga fordringar, han är inte endast en skicklig undervisningsmaskin, utan han är även en människa med ett varmt klappande hjärta i sitt bröst, ett hjärta som klappar just för deras sanna bästa, som vill skapa av dem kunskapsrika, ädelt tänkande och varmt kännande människor.
Så blir arbetsdagen i skolan en sådan, över vilken solen lyser, medan glädjen strålar fram ur lärares och elevers ögon i olika skiftningar, beroende på ålder och livserfarenhet. Den mognade mannens glädje är dock alltid en annan än barnets. Livets allvar behöver inte släcka glädjen, men det ger den en annan karaktär. Allvar och glädje är inte varandras motsatser, de är fast mer tvillingssystrar, som vandrar hand i hand genom förgängelsens värld mot oförgängliga mål. Men ännu fordras något för att en skola i alla avseenden skall finna sig väl och arbeta med den framgång, som betingas av verklig trevnad.
Detta är, att skolan med kärlek och intresse omhuldas av det samhälle eller den landsdel, inom vilken hon har att utföra sin maktpåliggande uppgift. Och det borde ju ligga i sakens natur, att den anstalt, där samhällsmedlemmarna finner omtanke och vård för sina barn, av dem omhändertas med levande intresse och varm kärlek. Detta intresse kan visa sig på många olika sätt.
I Sydösterbotten har det framträtt i en ovanligt storartad form, genom rika bidrag från kommunernas sida, vilket länder dessa kommuner till stor ära. Men huvudsaken är, att skolan känner sig omgiven av en kärlekens atmosfär, ty i detta ligger en kraftig maning till skolan att göra sitt bästa för det släkte, som här bär framtiden i sitt sköte. Det måste finnas människor, som med stolthet kan och vill säga ”se, detta är vår skola, vår goda skola”.
Vi har i dag samlats här för att glädja oss över en vinning för hem och skola, för kultur och framåtskridande. Men glädjen över en sådan vinning manar till nya bemödanden. Nu gäller det att spänna alla krafter för att detta nya vackra skolhus må bliva fyllt av en kunskapssökande ungdom. Men framför allt gäller det att de ungdomsskaror, vilka här söker sin utbildning, fostras till gudfruktiga, redbara och arbetsdugliga människor.
Jag känner något den österbottniska ungdomen och jag vet att av densamma något kan göras. Det gäller att väcka slumrande anlag, att mana fram dolda krafter och sålunda göra det, som av naturen är starkt, till en styrka i det godas och i ljusets tjänst. Många är tidens nedbrytande krafter, och de går även fram över kustlandet. Varje skola har till uppgift att bilda en motvikt, ja att bygga upp i tro och kärlek. Så har då ljuset blivit ställt på ljusstaken för att dess sken må lysa ut över Sydösterbottens slätter, där en svensk folkstam av ålder bygger och bor.
Må kärleken till denna ljushärd aldrig slockna hos en befolkning, som av naturen blivit utrustad med många rika gåvor. Må dagens glädje omsätta sig i en bestående och verksam glädje över att äga en svensk högre läroanstalt i denna landsort. I denna glädje deltar av allt hjärta den svenska avdelningen i landets skolstyrelse. Den räknar med fröjd varje vinning för den kulturform i detta land, vars oumbärlighet för det helas framgång och trevnad den fast bor på. Och den ber till Gud, att han måtte låta sin välsignelse vila över det arbete, som under dagar som stundar skall utföras i denna nya, ljusa byggnad.
Att unga släkten växa opp
Till faders fröjd och moders hopp.
En av skolans lärare, mag. V. F. Lindström redogjorde så för hur föreningen Svenska Odlingens Vänner i Kristinestad genom lotteri 1917 hopsamlat 64,274 mark som för skolbyggets räkning överlämnats till staden. Skolans arbetsklubb hade anskaffat möbler, lampor med mera för lärarrummet ävensom gardiner till alla rum för ett värde av över 20.000 mk. Kommerserådet Gustaf Hydén tillkännagav, att han beslutit med ett belopp, som anges i ett till direktionen adresserat brev, förstora den av honom tidigare stiftade stipendiefonden vid skolan. Senare kom det fram att det nu donerade beloppet uppgår till 10,000 mk. För samma ändamål, som arbetsklubben arbetat donerade frk F. Lindstedt 1,000 mk. På forna elevers vägnar talade magister Ragnar Krook hjärtevarma ord om skolan, helgedomen, som näst hemmet är den käraste platsen. Han adresserade sig till den nuvarande elevgenerationen och framhöll för den, hur den ståtliga skolan förpliktade till allvarligt arbete. Till det högtidliga tillfället anlände inte mindre än 34 telegram och skrivelser. Den i hög grad stämningsrika invigningen avslutades efter det hornorkestern spelat psalmen ”Bevara Gud vårt fosterland” av prosten Lundberg, som i ett formfulländat och gripande tal nedkallade Herrens välsignelse över lärdomsanstalten i dess nya lokaler. Till ackompanjemang av hornorkestern sjöngs så ”Vårt land” unisont med kraft och kläm i den rymliga samlingshallen med dess starka akustik. Därmed var den högtidliga invigningen slut. Hos alla deltagare kvarlämnar den ett minne av bestående värde. Kl. 6 på aftonen var en festmiddag anordnad i samma lokal för ett hundratal, varibland märktes även flera riksdagsmän. Också under middagen hölls flera tal. Följande dag överlämnade fröknarna Aina Grönlund och Anni Sundell åt tullförvaltaren Winqvist envar 1.000 mk att förstärka den av honom vid invigningen grundade fonden för planering och försköning av skoltomten.
Prosten Carl Lundbergs avslutningstal.
Ärade församling! Mig har getts i uppdrag att avsluta denna skolinvigning och jag vill därför rikta våra tankar till några enkla men vördnadsbjudande, från mänsklighetens morgon härstammande men än i dag lika betydelsefulla ord. Jag avser då Herrens välsignelse.
Vänner och gynnare till denna skola önskar densamma lycka, ty de vet att om lyckan inte har getts åt den nya läroanstalten så blir dess framtid osäker och vacklande. Men därmed erkänns att människan med avseende av framgången i sitt arbete är beroende av en makt, som är starkare än den mänskliga beräkningen och avsträngningen. Då vi nedkallar välsignelsen över denna skola, dess elever och oss lärare erkänner vi detsamma, men vi söker på samma gång vårt stöd i någonting som är långt starkare än lyckan. Vi går till en källa, som ligger djupare och flödar vidare.
Lyckan tillhör jorden och sörjer på sin höjd för vår yttre människa. Välsignelsen är hemma från himmelen och omfattar både själ och kropp. Utan välsignelser och Herrens bevarande mäktiga hand vågar vi knappt uppta arbetet i denna skola. Vi ser i elevskaran ett fält och i detta fält bör vi sprida ut sädeskorn, varifrån genom ett helt människoliv en ädel säd skall spira upp och växa till glädje och nytta för evighetens värld, ett jordiskt fädernesland och kär hembygd.
Men vi vet också att detta fält inte kan frambringa god skörd utan himlens dagg, lika så litet som åkertegen därute ger frukt utan regn och värme. Men hur skulle vi då annat kunna göra än att med blicken fäst mot höjden be Herren välsigne oss och bevare oss. Denna skola vill vara en härd för civilisation och goda seder. Redan dess rena vita murar, som höjer sig högre än andra bildningsanstalter i vår stad fängslar främlingens blick, då han kommer hit och säger ”här är platsen på berget”, varifrån ljus skall spridas över den svenska bygden i Sydösterbotten. Men det ges en upplysning, som förmörkar i stället för att upplysa, och det ges kunskaper, som förvildar och förytligar karaktären i stället för att förädla och rena densamma.
Sådan vill inte och får inte den upplysning vara, som sprids från dessa rum. Men därför måste också kunskaperna vara rotade i och uppbyggda på Honom, som är världens ljus. Blott så skall upplysningen, som härifrån utgår, bli en makt, som förmår motstå förvildningen, som hotar också i vår bygd. Lika säkert som Israels folk hindrades från att under ökenvandringen sjunka ned i hedniskt mörker emedan Herren lät sitt ansikte lysa över folket, lika säkert är det, att när Herren får låta sitt ansikte lysa i och genom det vetande, som här meddelas, detta vetande skall bli till verkligt gagn och rik välsignelse för dem, som tillägnar sig detsamma. Men ges det därför någonting mera viktigt för oss på denna stund än att be.
Herren låte sitt ansikte lysa över oss. Eleverna felar och behöva upprättas, vi lärare känner ansvaret i vårt kall och den egna begränsningen. Men jag vet ingenting som kan förlåta, upprätta och stärka som Herrens nåd. Låtom oss därför be ”Herren vare oss nådig”. Är Herren oss nådig och låtar sitt ansikte lysa över denna läroanstalt då är hans ansikte också vänt mot oss, och vi fruktar varken mörker eller våld som försöker tränga in inom dessa väggar.
I förtröstan ber vi därför, att Herren måtte vända sitt ansikte till oss. Då Aron på Herrens vägnar uttalade över Israel orden ”Herren give dig frid”, åsyftade han närmast folkets politiska frihet, dess yttre frid. Han tänkte väl i första hand på de lycksalighetens och fridens dagar, som skulle upprinna för egendomsfolket i Kanans land. Därom bad han. Frid och lugn för vårt fosterland är ett nödvändigt villkor för att skolan skall kunna utföra sin uppgift.
Marmortavlan här på väggen mitt emot, tavlan med namnen på stupade forna elever i Kristinestads samskola, påminner oss allvarigt om hur olyckligt det är för en läroinrättning, då ofärd går fram över dess land och omgivning. Då vi i dag har samlats för att inviga denna skola, måste vi därför komma ihåg vårt fosterland. Vi måste påminna oss om, vad allt vi äga uti våra fäders jord, och be för land och folk. Låtom oss därför med ord från vår nationalsång ännu en gång sjunga fosterlandet in i våra hjärtan och på samma gång böja oss inför den allsmäktige och i stillhet be: Herre, giv oss din frid!