Trädgårdsmästaren Gustaf Gransten som var född i Sverige flyttade på 1870-talet till Kristinestad. Han gifte sig med färgaren Mathias Sallméns dotter Hilda och paret bodde i färgarens hörngård på Strandgatan 24. Han måste ha varit en speciell person eftersom Gösta Lindqvist skrev en artikel om honom, som Syd-Österbotten publicerade 4 september 1948. Lasse Backlund har renskrivit den och den lyder så här i moderniserad form:
En tidsbild från 1900-talets början i vår stad.
Vad kan en människa mot sitt öde? Hon har bara att bara att följa farleden som den store Lotsen prickat ut. Och när man tillräckligt länge uppträtt i en större eller mindre roll i livets skådespel går ridån ned för alltid. Lat mig därför åter en gång torka bort glömskans damm, som länge nog lagrat sig över minnen av några små ”aktörer” i vår gammalmodiga stad.
Visserligen hade dessa endast biroller sig anförtrodda, men de var själva omedvetna därom karaktärsspelare av särklass. Alla var de människor man gärna mött. Med ordet vill jag därför försöka teckna dem såsom de etsat sig i ens barnaminne.
En junidag år 1875 lär vår stad ha fått en invånare till av utländsk börd. Trädgårdsmästare Gustaf Gransten, född år 1847 i Boo församling i Sverige hade stigit i land vid ångbåtsbryggan. Han trampade för första gången i sitt liv Finlands jord. Den unga nykomlingen vandrade över stenbron in mot stan. Själv visste han inte ännu, att hans öde därmed var beseglat. Redan hösten 1876 tog han till äkta maka en dotter till färgarmästaren Sallmén från Norrstan. Att hans svärfar var en burgen hantverkare, därom vittnade ännu ett ordspråk som användes i mina barnaår. Då folk träffades och frågade varandra hur det stod till, kom ofta svaret ”som Sallmén i dunbolstre”.
Så det måtte på den tiden varit en säker måttstock på att man hade det gott och väl.
Sallméns svärson Gustaf Gransten var den borne trädgårdsmästaren. Därom vittnar än i dag hans anläggningskonst. All vårgrönska och höstlig lövprakt som fägnar vårt öga är hans stora livsverk i vår stad. Och när han med rörande ömhet satte de späda trädplantorna hördes han säga ”väx nu snällt barnet lilla”. Denna hans ädla och fromma önskan har fatt gå i uppfyllelse på manga olika sätt.
Men äktenskapet med färgmästardottern Hilda förblev tyvärr barnlöst. Ute i stan hade Gransten likväl ”barn” att ta hand om. I månget hem väntade otaligt rosor och pelargonierna på ”farbror Gustaf”.
Det var ju bara han som kunde snygga upp dem efter en lång och mörk vinter. Alla ville de få en ny vårdress för att senare kunna klä sig i en blommig sommarskrud. Ja, han var blommornas stora vän och de hans. Måhända var det även därför som också bohemens och konstnärens impulser då och då gläntade fram.
Över allt annat älskade han trogna kamrat, den lilla brunruggiga hunden ”Träff”, som aldrig vek från hans sida. Därom vittnar också den rörande bilden av de båda kamraterna. ”Träff” förstod varje vink och småpratande med sin goda husbonde. Mer än en gång lunkade den kloka prissen till torget för att hälsa på den rara gumman Laine och hennes köttstånd. En tiopennisslant av tsartidens storlek trillade ur hundens mun och då var det bara att expediera en passlig bit.
Med sin läckerhet inlagd i papper kilade han hem där festmåltiden vanligen gick av stapeln. Ofta var det någon som krafsade på ”Stenis-Rikas” butiksdörr och då var det ”Träff” som hade bråttom att komma in. Med ett språng hoppade han upp på disken och lämnade där ett slutet kuvert av sin husbonde. Innehållet var hela 30 penni och den snälla ”Rant Rika”, visste genast vad det gällde, för ”Träff” var en trogen och väl sedd kund hos henne.
Budet själv skulle först ha ”tippor” för 5 penni, som vanligtvis genast åts upp. ”Och sen?” som en artig butiksbetjäning alltid brukade fråga av kunden. Jo tack, menade ”Träff” med sina plirande ögon ”cigarretter för min röksjuke husse där hemma”.
Men vad kunde det bero på att ”Träff” luffade iväg till ”Stenis-Rikas”, trots att det fanns både bulle och tobak på närmare håll? Frestades hunden månntro av den stora, välgräddade, bruna kringlan som var målad på en plåtbit över den lilla butiksdörren? Själv tror jag att det berodde på att ”Tant Rika” ofta hade en skorpa över åt det kloka djuret.
Den lilla smågemytliga handelsboden hade också många andra kunder, för ägarinnan hade sin egen butikskultur, nämligen hjärtats bildning. Av den varan, som det också är en stor brist på i våra dagar, gav hon alltid ordentligt på köpet. Därför fanns det många i tiderna som minns henne.
”Tilikon” på Kyrkogatan.
Inte långt från den lilla butiken låg krogen med folknamnet ”Tilikon” i Körkgränden. Här satt stadens hantverkare och sjöfolk, för att ta sina nubbar med tilltugg. Och de drog historier både av grövre och finare kaliber, det behöver knappast nämnas. Hur den stillsamma föreståndarinnan Betty Holmberg klarade av sina gubbar är nog en gåta. Redan under min barndomstid tyckte jag att hennes väsen var likt en spröd vävnad, prydd med försynthetens oskattbara pärla.
Förstås gick det ofta glatt och livat till på ”Tilikon”. Bland gästerna sågs också den högresta Gransten med sin följeslagare ”Träff”. Dylika dagar mådde den hunden bra, för det fanns många snälla farbröder som avstod den obligatoriska smörgåsen med den salpeterröda köttbiten. Men trots muntert prat med sina vänner glömdes ”Träff’ aldrig av sin husse. De småpratade alltid med varandra och det betydde att hunden med sin viftande svansstump gav till känna att han uppfattat och var med på noterna. Om en nykommen gäst länge stått vid disken med mössan på sade Gransten som så: ”Ser du Träff sådan oartighet tål varken du eller jag — hopp du opp och ta av mannens mössa”. Och fastän den lilla hunden låg och dåsade med sin fullproppade ”smörgåsmage” under bordet, var den uppe med ett språng och nappade av den förvånade nykomlingens mössa.
Det led mot stängdags på ”Tilikon” En efter en trappade ut för att prova balansen. I hopen som skockade sig i den annars så fridfulla gränden såg man flera bekanta personer med sina typiska åthävor. Där stod också ”Hellmans Olof’ körande händerna ner i byxfickorna för att sen med en knyck hissa byxorna så högt att de grannröda strumpkalarna syntes. Det var signalen till hans start. Sa mumlade han för sig själv ”Ingen bråskå, bara jämn rörelse”. Då han hade kommit några steg uppför gränden uppstämde han sin bravursång ”Fall lätta snöflock fall och bädda graven kall”.
Någon gång hade gubben Olof oturen att på vägen hem till Söderstan stöta ihop ned den stränge ordningens väktare polisen Sandbäck. Vanligtvis kolliderade de uppe vid Rådhusesplanaden där Sandbäck stod och tuggade på sin syltiga cigarr. Hellmans Olof började sammanträffandet med sitt stående uttryck ”Goa dagar kostar pengar”. Han avsnoppades bryskt av Sandbäck med frågan: ”Vill to kå hem eller komma putkan, kommer to kovillit eller ja trar penena?” Hellmans Olof försökte vinna tid eller blanda bort sin kinkiga situation med att dra fram sin lindrigt rena näsduk för att torka sina blodsprängda ”vatiga” ögon.
En annan utväg, var att språka om väder och vind. Därom måste ju varje infödd kristinestadsbo veta besked, annars kunde ju världen nästan gå under. Och vanligen lugnade sig den gamle Sandbäck så Hellman fick passera, ty han visste ju att gubben Olof trots allt var en hedersman.
Även ”Högmans Dåntin” hade stuckit sig in på den lilla krogen för att få sig några ”varmare”. Han hade tåntat på i timtal på torget med ett stocklås under var arm, men alltid blev han av med smeden Nordströms välkända vara. En hantlangare var och förblev han livet igenom. Men under hans lappade väst klappade ett gott hjärta och i hans blekfeta, runda anlete läste man tanken, jag vill ingen såra. Pa hans äldre dagar träffades vi då och då. Det var på min väg till skolan som skolpilt ville jag vara artig mot den gamla mannen och frågade honom en gång. ”Hur mår gubben Högman i dag?”. Med ett något generat leende kom svaret: ”Int e ja naen gåbb, ja e ju bara en gambelpåjk”.
Men våra vägar skiljdes vid ”Kronmans Huldas” bastuhage. Jag gick sorglös vidare till mitt barndomshem där ömhet och kärlek överflödade. Han stängde grinden efter sig och genade genom hagen till sitt hem, som på den tiden hade det beklämmande namnet ”fatigålin”. Därifrån kallades han en dag till det ”bästa hemmet”, där det inte längre finns några gradskillnader. Blommornas goda vän, Gustaf Gransten bäddades ner för den långa vilan år 1915. De höstmättade träden omkring hans öppna grift bjöd honom ett sista farväl med sina singlande blad. Ingen människohand ansar hans viloplats men han som har skänkt oss allt det vackra som finns i vår härliga natur, har den i sin vård.
