Artikel skriven av Gösta Lindqvist och publicerad i Syd-Österbotten 7 maj 1949. Texten är renskriven av Lasse Backlund och är lite moderniserad men ingenting väsentligt har utelämnats. Emil var bosatt på Västra Långgatan 63 och om du vill läsa mera om den gården, så skall du klicka HÄR!
Påskdagen hade brutit in men ända var jag på väg att besöka hösten, en vackert mognad människohöst. I den 83-åriga båtsman Emil Cederströms lilla, gammaldags hem med bländvita, väl strukna antimakasser på salssoffan rådde en stilla och blid påskdagsstämning. Allt vittnade om att hans goda dotter Regina inte hade glömt bort katekesens förmaning om hur man bör hedra far och mor. Man möttes av en dallrande atmosfär som jag ville kalla det goda samvetets röst och som förkunnade om obegränsad kärlek mot en gammal, hjälplös far.
Med sökande steg kommer den åldrige sjömannen emot mig med orden ”äre int Lindqvist? Ja tycker he på ljude”. Blicken som en gång spanat ut på färder över världshaven har slocknat, men övergått i ett underbart inre ljus. Vi satt mittemot varandra i hans gemytliga kök. ”Ja tycker liksom bäst omme ta ja får siti däre känns varmt å gott”, fortsatte gubben Cederström. ”Men va vae riktit för ärand”? Och så bad jag honom berätta litet om sitt liv under de gångna åren.
”Ska ja liksom böri från början tå”?
Så började han spela på minnenas stora register. ”Mor min hadde ganska knagglåt sen far min föll över bord från en fullriggar på norska kustin. Men så vae han tidin, timmermänren som arbeta på Varve då såde mang skutor byggdes här å fler av dåmde hadd kvarter hos mor min. Hande tidin vae myki arbet på Plassin å där fick ja böri arbet då ja va femton år”. Nå, hur orkade gubben Cederström med så tungt arbete vid så unga år, inflikade jag. ”Ja he måsta bara gå, men en kväll ta ja kom hem sa ja åt mor min, nu sker ja ut på Plassin för dom super så ryslit där. Ja ska ti sjöss nu, säj va du vill”.
Den dristige ynglingen hade fått slutlikvid på sin arbetsplats och samma dag stegade han tappert i väg till kapten Herman Hjulman, som efter någon vecka skulle segla med barken ”Alma”. Naturligtvis var det fråga om påmönstring. Men vad förstår du dig på segelfartyg, blev kaptenens första fråga, du är ju ännu bara en pojkspoling. ”Ja såde precis sa an ått me” fortsatte båtsman Emil. ”Men så mårska ja opp me å så sa ja åt kapten Hjulman. Ja ha hört på timmermänren kväll ut å kväll in som bor hos min mor då dåm ha planera och resonera om skeppsbyggen. Ja ha suti i takelkamarin på Varvsbackan å sitt på då dåm ha klädd om bardonnen. Från början ha ja följa tå dåm ha rigga på en skuta. Ja känder Mast-Hejk från Laffjöl, som brukar lag åpp mästren. He månu räck nu”?
Det var också tillräckligt tyckte ”Almas” befälhavare. Det var på den tiden goda meriter, ty den djärve ynglingen gick glad i hågen hem med löftet att han fått ”hyra”. I flera år seglade Cederström på ”Alma”. Men redan från sina första resor sände han hem pengar åt sin mor. Om denna stora händelse i hans liv bör den gode läsaren få del av den gamle båtsmannens egna ord. ”Av flera resors hyrå som ja spara ihop sänd ja först him åt mora fyrahundra mark så hon sku kuna bräfoder stugon. Men he räckt int bara ti bräfodrase utan å ti målase. Och tänk mor min blev så haj över så myki pengar så on blev sjuk åv bare glädje å va dåli i fler dar”.
Där den gamle sjömannen satt på sin kära pinnsoffa och berättade detta hade hans anletsdrag fått en vemodsmättad skiftning. Kanske hans tankar växlades in på det spår som kallas en svunnen tid. Den tid då man fick gå till mor med allt som tyngde ett barnasinne. Hon som med sin hjärtebalsam läkte alla sår. Men att den lilla sjöstadens unga män haft sina färder och irrfärder fick jag höra ju längre tiden led.
En gång hade ”Alma” sökt nödhamn på Nya Zeelands kust och droppat ankar i en liten hamnstad. På kvällen hade man rott i land och hamnat in på en ”saloon”. Snart var språklådan öppnad och man berättade att både skutan och besättningen kom från Kristinestad långt uppe i Norden. Man hade inte hunnit säga många ord så sällade sig en man till nykomlingarna. ”Äni från Kristina” kom det på rent hemstadsspråk. ”Ja är å därifrån å heter Finneman. Känner nåen me? Syster min va pigå hos pastor Rickberas som lär ha hafte så smått. Han hadd litin lön hörd ja inan ja for ut å måsta nästan bara lev på he som dom kallar på fint språk in natura. En gang läran tillame ha beklaga se från predikstolin tå dåm vila hämt bara magert kött åtan å så sa an. ”Tiderna förändras år från år, fåren har bara bringor men inga lår”. Tycker ni int pojkar att hede va ganska finurlit sagt”?
Så var bekantskapen i ordning. Och då Finneman hörde att den unge jungman Emil kände hans syster tyckte han att de var nästan släkt med varandra. Han föreslog att hans nya ”släkting” skulle rymma från fartyget precis som han själv gjort från hemstadsskutan ”Imatra”. På samma rymmarfärd var och försvann sedan Finneman i obekanta öden. Men det hör ju till sjömanslivets brokiga romantik. Nåja. Finneman lovade Cederström guld och gröna skogar blott han skulle smita i land. Ett gott jobb hade han åt honom som i en liten ask, även om det var på landbacken.
Båtsman Cederström som alltid varit en sansad man slog inte genast till, utan bjöd sin kollega ombord samma kväll. Alltid kunde man ju språka om saken. Sagt och gjort. Det hade redan mörknat så hörde man årplask vid sidan på ”Alma’. Finneman äntrade relingen och var snart nedkliven i skansen. Nu skulle min rymningsplan planeras fortsätter gubben Emil i sin redan högt uppdrivna berättariver. Spänningen steg vid det solrymningsplan planeras fortsättningsvis ”klistrat” fast. Gubben Cederström höll ett tag andan. Sedan tvinnade han på sina välborstade, präktiga knävelborrar. Nu hade den gamle sjöbussen åter fått tag i berättartråden.
Länge hade man inte ”diskursat” om det skulle bli någon rymning av eller ej. Hela skansen gillade Emils förslag som var följande. Emils sjömanskista skulle ställas uppe på skansbrädet. Finneman tog ett fast tag i kisthandtaget ute på däck. ”Ånu börjase sa jag åt Finneman. Drar tu kiston å mej ut på däck kåmber ja mede i land, men halar ja in tej i skansin blire ti va ombord”.
Här måste jag ge efter för min nyfikenhet och slinka emellan med en fråga. Nå, säg nu fort huru slutade hela spektaklet? Svaret kom lugnt och säkert. ”Ja hala in galant kiston min å Finneman följa me. Ander dan hissa vi ankar å va på väg ti Barcelona”. Resan hade varit tidtals hård under den långa vägen upp till Europa. Äntligen hade man kastat ankar i Barcelonas hamn.
Men då kom det som en orosfeber över vår sagesman. Nu ville han hem, ty en åkomma som heter ”hjärtverk” hade redan på uppresan besvärat honom. Han gick in till skepparen och begärde sitt avmönstringspapper. Ogärna ville denne mista en prima karl av besättningen och frågte orsaken till Cederströms plötsliga hemlängtan. Först stod den unge mannen måltyst och trillade bara på sin matrosmössa innanför kajutdörren, men så kom hela hemligheten fram. ”Ja, he e nu så att jag har en gambel brud där him å nu är man liksom i giftastagen”.
Alla övertalningsförsök från kaptenens sida strandade. Han fick sin avmönstring. Kompassnålen visade konstant mot norr och här hemma fanns världens starkaste magnet ”en gambel brud”. Under många år fortsatte det hårda sjölivet både på hemstadens och utländska kölar.
På sin jorden runt segling hade den gamle navigatören funnit En som stillat många stormar. Ödmjukhetens stämgaffel gav honom en silversträngad ton då hans ord föll så: ”Ja bruka nog nyti Boken så läng Han däråpp låta me ha ögor. Meniskon tror nog se äg allt å vill gärna yves, men hon får nog bara låne för en tid”. Annars skue ännu fins myki ti tal om, men kanske he e best ti slut”.
Men det var något som skvallrade om att den välmenande hedersmannen hade ännu något alldeles särskilt på hjärtat som han ville delge en tacksam åhörare. Så var det också enligt gubben Cederströms egna ord. ”Jo, he va så att tå en skuto som hett ”Syskonen” gick av staplin på Varve börja ena ankare dragg som va uthiva för ti stann fartin henas på viken, åpå samma resa bleve.
Sjöfolk på stranden råska på huven å mena att hede betydd int nå bra. Dålit gick e me så grannon skuto, hon förlist. Men tänk sen ja sluta segel å va någer somrar på ett muderverk stanna hela maskineriet en dag för he hadd kåmi nåenting melan skopor. Pass på tänkt ja nu äre kanske ”Syskonenas” ankare som ja än en gång ska få si. Så vae! Å då vi hadd fått åppe höll ja riktit åve.”
Fröjden att få berätta detta – säkert en av de vackraste minnen i hans långa liv – grep honom djupt. Glimten i ögat var slocknad, men nedför hans kinder rann stora, klara tårar. Och nu tyckte den outtröttlige kärngubben att det förslog med allt berättande. En hel eftermiddag hade han ju så gärna läst för mig ur sitt levnadsverk. Hans sista ord då jag tryckte hans hand till avsked var: ”Glöm nu int bort ti skriv om hede ankare”.
En påskdag har åter brutit in och jag vandrar ut till korsenas plats. Där vilar också nu bland så många andra av vårt ankarfolk båtsmannen Emil Cederström. Ända in i sin sena ålders höst förblev han en symbol för alla sjöfarare som ”kaptenernas” stad fostrat och skolat till havets ambassadörer. Förbi suckarnas vita kapell går min väg ut till världen och livet igen. Men det är ju sant vad den gamle båtsmannen sagt. Människa, tänk på din själ – du har allt blott till låns. Förrän trossen på livets farkost sprungit – sträck ut din hand – och Han för dig stilla över till sin egen strand.
