Sammanställt av Lasse Backlund i januari 2022.
Stadens första rådhus:
År 1651, alltså två år efter stadens grundande såg generalguvernören Per Brahe till att den svenska kronan skulle bidra med 200 riksdaler för byggande av ett rådhus i staden. Enligt planen så skulle det placeras högst upp på torget, på den södra sidan och torget skulle därefter heta Rådstuvutorget. Det finns inga ritningar sparade, så därför vet vi inte exakt, hur rådhuset skulle ha sett ut.
Inflyttningen till staden gick trögt, trots alla de förmåner de nya invånarna skulle få. De nya invånarna ville förstås först bygga egna gårdar åt sig, så någon tid att bygga publika byggnader som ett rådhus fanns inte. Att bygga en kyrka var det första de beslöt att bygga och det beslutet fattades på en rådhusstämma som hölls i borgmästare Hans Ståhlboms hem år 1654.
Viktiga beslut som rörde staden fattades den här tiden av rådhusstämman. Dit kallades alla män som hade påförts skattören. Ju mera skattören en hantverkare eller borgare betalade, ju mera rösträtt hade han på rådhusstämman. Kvinnor och män som inte betalade någon skatt hade ingen närvaro- eller rösträtt på rådhusstämman.
År 1661 dog borgmästare Ståhlbom och något rådhus hade inte ännu färdigställts. Ingen visste vart de 200 riksdaler hade tagit vägen, som den svenska kronan hade betalt åt borgmästaren för rådhusbygget. Möjligtvis hade borgmästaren använt pengarna för sitt eget husbygge och det var därför som rådshusstämmorna hölls i hans hem. Möjligtvis hade rådhusbygget påbörjats och stod i halvfärdigt skick. Den följande borgmästaren Hans Larsson (borgmästare under åren 1661-1664) gjorde heller ingenting för att stadens rådhus skulle byggas färdigt. Den här Hansson hade ett spänt förhållande till stadens borgare och blev sedan avskedad år 1664 för tjänstebrott.
Följande borgmästaren Johan Larsson, som kom från Vasa (borgmästare under åren 1664-1691) bestämde däremot att rådhusbygget nu måste genomföras. Han påminde borgarna flera gånger att de skulle bidra med både bräder och spikar till bygget. År 1667 svarade borgarna att först borde de 200 silverdalerna ha använts, som den svenska kronan hade bidragit med men tydligen hade den första borgmästaren Hans Stålbom använt dessa för eget bruk. Efter förhandlingar med borgmästaren lovade borgarna ändå att de skulle bidra med 1 daler per man, så att rådhuset kunde byggas färdig. Det var under Johan Larssons tid som borgmästare som staden började utvecklas och bebyggas. Han var godhjärtad, klok, företagsam och visade hela tiden ett stort intresse för den unga staden. Två gånger blev han skickad till Stockholm som riksdagsman.
Det här betyder att den nya stadens första rådhus stod färdigt först i slutet av 1660-talet under Johan Larssons tid. I rådhuset inrymdes då stadens hela förvaltning, allt från borgmästare och magistrat till rådstugurätten. Rådhusstämman var stadens högsta beslutande organ och de sammanträdde regelbundet i rådhusets stora sal i övre våningen. Rådstugurätten sammanträdde på våren och på hösten för att lösa tvister och ge domar i brottsmål. Lagfarts- och förmyndarärenden hörde också till rådstugurättens uppgifter.
Den första klockan, ett fataljeur hade anskaffats år 1685 och det var då som klocktornet byggdes. Under den stora ofreden plundrade och länsade ryssarna rådhuset, så att bara skelettet fanns kvar, när de drog sig tillbaka efter år 1721. Ryssarna förde då bort urverket och den här klockan, och till rådhuset anskaffades en ny klocka år 1724. Den därpå följande klockan skulle ha skaffats år 1777 till stadens andra rådhus och den kunde sedan flyttas över till det nuvarande rådhuset när det byggdes på 1850-talet.
Stadens andra rådhus:
Enligt brandförsäkringsbreven från år 1834, så skulle stadens andra rådhus ha uppförts år 1742 på samma ställe, som det tidigare. Det blev brädfodrat år 1748 och det var målat med röd färg. Mera uppgifter om den andra rådhusbyggnaden finns HÄR!
I slutet av 1840-talet, under stadens blomstringstid så bestämdes det att ett nytt rådhus skall byggas. Det gamla rådhuset som hade byggts år 1742 var då säkert förfallet och kanske för litet. Borgmästare Mennander skrev i en rapport år 1843 att ”rådhuset var gammalt och förfallet”. Det nya rådhuset uppfördes under åren 1851 – 1856 nedanför Kyrkberget och då det togs i bruk revs det gamla rådhuset. Som brukligt var så togs stockarna tillvara och av dessa byggdes nya gårdar i staden, bland annat en större gård i hörnet av Staketgatan och Parmansgatan.
Rådhusets brandförsäkring 1834.
Om du vill läsa om den försäkring som staden tog för sitt rådhus, så skall du klicka HÄR!
Artikel i Syd-Österbotten om hur det gick till då stadens första rådhus byggdes.
En anonym skribent som använde signaturen ”Arkivforskare” skrev år 1940 en artikel om byggandet av stadens första rådhus, som Syd-Österbotten publicerade 20.7.1940. Texten är lite moderniserad och lyder så här:
Då Kristinestads första borgmästare, Hans Ståhlbom (1605-1661) anlände till den före detta sjöbyn Koppö, så framkallade förvisso inte den syn, som där mötte honom, några översvallande glädjekällor. Det var på grund av Per Brahes önskan genom drottning Kristinas allerhögsta dekret upphöjd till rang och värdighet av stad, som han blev utsedd. Ett fåtal mer eller mindre förfallna kåkar, spridda över en karg ödemarksterräng, till större delen uppfylld av berg, moras eller skog, några små åkertäppor eller ängslappar här och där, några smala, leriga gång- eller kostigar, kors och tvärs upptrampade mellan stugorna eller ledande till byns sjöbodar och ägor, primitiva ridvägar, som förde till Sydösterbottens större samfärdselstråk, se där den tröstlösa bild, som hans ögon fångade.
Och av detta eländiga kaos skulle han nu utan nämnvärda andra hjälpmedel än sin egen vilja och energi enligt Hennes Majestäts påbud skapa en stad. Han hade inte varit människa om han inte i första ögonblicket inför denna till synes omöjliga uppgift gripits av nedslagenhet och missmod. Men Ståhlbom var ett barn av Sveriges stormaktstid.
För hans generation fanns inga svårigheter som inte av svenska män kunde övervinnas. Säkert är, att hans livsandar inte lät sig fjättras av oföretagsamhet. De urkunder som berör honom från hans dagar i staden vittnar enstämmigt om, att han genast med iver och frejdigt mod kastade sig in i detta krävande organisations- och uppbyggnadsarbete som förestod honom.
På tal om hans ämbetsutövning yttras i Kristinestads dombok ännu tio år efter hans död år 1661, att han varit ”en trogen Kongl. M:ts ämbetsman”, och i sammanhang därmed om hans verksamhet för sin och sin familjs utkomst och trevnad. Ståhlbom hade med egna pengar ur skog, kärr och moras upptagit sin gård. Ståhlboms första uppgift blev att bygga åt sig och de sina ett hem och hans nästa att se till att ett rådhus uppfördes. Arbetet på den egna borgmästargården forcerades, och sannolikt dröjde det inte länge, innan byggnaderna på den var resta. Vi har visserligen inte några dokumentariska uppgifter att tillgå, som direkt stöder denna förmodan. Men sådana är knappast heller nödvändiga.
Frånsett den omständigheten, att borgmästaren och hans husfolk själva så snart som möjligt måste få tak över huvudet behövde ju också en rådstuga uppföras för rådstuvurättens och magistratens sammanträden. Till en början uppläts dessa utrymmen i Ståhlboms egna borgmästargård, det framgår uttryckligen av handlingar, som uppbevaras i stadens arkiv. När rådstugan sist och slutligen var färdigbyggd och togs i bruk för sitt ändamål, kan vi tyvärr inte uppge exakt. Defekterna i stadens arkiv omöjliggör detta, men att treva oss fram står ju oss fritt. Och till vissa slutledningar kan vi väl komma också på den vägen.
År 1651 fick staden av statsmedel uppbära 200 daler silvermynt ”till uppförande av ett rådhus”. Dessutom hade staden fått rätt att ”till sina offentliga byggnaders upprätthållande” under hela den tid, som de 12 frihetsåren varade, erhålla kronans andel av inom staden uppburna sakören. (sakören eller böterna som rådstuvurätten utdömde delades i tiderna mellan staten, kyrkan och staden. Lasses kommentar). Hur mycket samhället av dessa sakören årligen kunde räkna sig till godo, vet vi inte, men säkert är dock, att de på detta sätt influtna medlen inte uppgick till riktigt många daler. Visst processade man ju rätt flitigt, och visst utdömdes ju ganska ofta böter, men staden var dock alltför obetydlig för att saköresbeloppen skulle kunnat stiga till nämnvärda summor. Rådstugans byggnadsfond var anspråkslös, men emellertid härmed grundad.
Ett år hinner gå innan man hör någonting om saken nästa gång.
Den 12 juli 1652 åläggs borgerskapet ”att med det första anskaffa stockar till rådstugans byggande”, och samma år den 8 november heter det i domboken, att bönderna i Tjöck, det vill säga bönderna på stadens donationsjord ”läto inskriva sig i borgarlängden och lovade var och en leverera till rådstugubyggnaden två timmerstockar och bräder”. Nära till hands ligger det att anta, att byggnadsarbetet då ännu inte påbörjats.
Åren 1653 —1654 nämnes ingenting om saken i böckerna, och för de tre därpå följande åren saknas domböckerna, som möjligen hade kunnat ge oss några upplysningar. Av tillfällighet har vi dock lyckats få veta, att rådhuset åtminstone år 1657 var både uppfört och inrett. I ett protokoll från något senare tid sägs nämligen, att en kungörelse år 1657 blivit uppläst i rådhuset.
Rådhusbyggnaden reste sig vid västra ändan av ”Handelstorget”, samma torg- där bönderna redan då saluförde sina varor och där de sedan dess i snart trehundra år fortfarit att göra det. Det första rådhusets saga blev emellertid kort. Redan 1665 talas nämligen i stadens handlingar om att ett nytt rådhus skall byggas. Av de bristfälliga dokument som från denna tid finnas uppbevarade, får vi tyvärr inte veta någonting om det öde som hade drabbat det gamla, men eftersom det i magistratens protokoll för den 6 december 1665 sägs, att varje borgare åläggs att ”till den nya rådstugubyggnaden hämta en lång stock å 6 famnar och två små å 4 ½ famnar samt att anskaffa tre bräder och en tilja”, och att det ytterligare tilläggs, att leverantörerna ”böra taga prov av gamla rådstugan”, kan måhända protokollets ordalydelse leda vår gissning i rätt riktning.
Det förefaller, som om den gamla rådstugan skulle ha härjats av eld. Men det verkar också som om den inte hade nedbrunnit ända till grunden. Några stockar fanns ju kvar, eftersom borgerskapet tillsades att för sin stockavverkning ”taga prov av gamla rådstugan”. Direkta upplysningar om det äldsta rådhusets utseende står oss inte till buds, men indirekt får vi veta, att det nya blev en trogen kopia av det gamla, och därmed är vi i tillfälle att i ett följande sammanhang få vår vetgirighet i berörda avseende tillfredsställd. Våren 1666 påbörjades byggandet av det nya rådhuset. Den 23 april samma år beslöts att varje borgare skulle tillskjuta 1 daler kopparmynt, för att med det sålunda hopsamlade beloppet säkerställa arbetslöner åt timmermännen för den närmaste tiden.
Under sensommaren 1667 är byggnadsarbetet så långt hunnet, att man kan börja med takläggningen. I magistratens protokoll för den 5 augusti 1667 läser vi nämligen en uppmaning till stadens borgare ,”att ifrån sig leverera dagsverkspenningar till rådstugubyggnaden, att den nu må täckt bliva ”. Men ”Gud skapade ingen brådska” brukar man ju säga. Åtminstone gjorde sig 1600-talets Kristinestadsbor ingen brådska med rådstugubygget. Året 1667 hinner gå till ända, likaså hela år 1668 och därtill ytterligare åtskilliga år, innan byggnadsarbetet äntligen är slutfört och rådhusets inredning är komplett.
År 1669 anser man sig vara berättigad att i magistratens protokoll för den 5 maj anteckna ”att rådstugubyggnaden fullbygges med dagsverken av borgerskapet”. I samma protokoll tilläggs i förbigående ”Men materialier, som därtill behövas, uppköpas för stadens sakören och intrader”. Ack, beslut betyder ju så litet om de inte åtföljs av resolut handling. I det närmaste 13 år hinner ännu förflyta bort i tidens ström, förrän rådhuset kan öppna sina dörrar.
Först år 1682 sägs det uttryckligen, att det är ”färdigt.” Detta märkliga bygge hade alltså med längre eller kortare avbrott pågått i 18 långa år! Hur skall väl detta kunna förstås?
Nå ja, svaret ligger i själva verket mycket nära till hands. Vi har tidigare upprepade gånger varit i tillfälle att med beklagande konstatera borgerskapets i 1600-talets Kristinestad kroniska fattigdom. Uppförandet av rådhuset krävde stora summor. Varifrån skulle de i en hast kunna tas? Stadsborna själva var mestadels barskrapade. Låna kunde man inte, ty samhället kunde inte utåt påräkna någon kredit. Förmodligen hade man väl heller inte velat låna och sätta sig i skuld. Alltså återstod endast att bygga, då man händelsevis råkade ha några daler extra. Det blev att låta arbetet stanna, då kassan var länsad, och att ta upp det på nytt, då några slantar nästa gång åter kunde hopsamlas.
Vi sade, att rådhusbyggnaden år 1682 uppgavs vara ”färdig”. Så helt i ordning var den emellertid inte ens då. Ty ännu saknades tornet, som enligt ritningen skulle pryda huset. Den 2 februari 1685 kom man överens om att bygga det. Magistratens protokoll för nämnda dag meddelar, att ”varje borgare skulle för nämnda ändamål hämta fyra stycken trefamnars bräder, två stycken tiljor och två stycken spikar”. När slutligen också tornet var färdigbyggt, har jag inte med säkerhet kunnat fastslå. Troligt är dock, att det tillkom under förloppet av år 1685.
På den gamla rådhustomten i ”Handelstorgets” västra ända reste sig nu äntligen den nya rådhusbyggnaden fix och färdig och kontrollerade med vaksamma fönsterögon inte endast handelstransaktionerna på torget, utan även livet i övrigt i stadens centrum. Vi nämnde tidigare, att det nya rådhuset i sin huvudkonstruktion liknade det nedbrunna.
Hur såg det förra rådhuset ut?
Följande kortfattade beskrivning av det nu uppförda kan därför ge oss en ungefärlig föreställning också om det gamla. Det var ett trähus uppfört i två våningar. På fasadens framsida höjde sig över det brutna spåntäckta taket tornet med sin stora urtavla och över den ringklockan, i vilken man ringde, då borgerskapet skulle infinna sig till allmän rådhusstämma eller då eldsvåda utbrutit någonstans i staden. Överst på tornet gnisslade vindflöjeln.
Från torget kom man uppför en låg men bred trappa till en massiv och imponerande dubbeldörr av aktningsvärda dimensioner och genom denna in i en så kallad långfarstu. Farstun skar på tvären av den nedre våningen i två hälfter, och i sin motsatta, d. v. s. västra ända var försedd med en mindre dörr, som på den sidan ledde ut i det fria. Närmast till höger innanför stora ytterdörren låg, med fönstren vettande mot torget ett kök och vägg i vägg med det en kammare.
Från köket öppnade sig en dörr till ett väster om detta beläget så kallat förrum från vilket man kom in i ”Rådhuskällaren”. Hela denna norra del av rådhusets nedre våning var inredd och upplåten för en värdshusrörelse. Här hade staden inrymt sin enda offentliga kroglokal. Detta var emellertid fullt överensstämmande med tidens uppfattning och anda. Varje stad inom Svea rikets vidsträckta landområden hade sin egen Rådhuskällare, ingalunda endast den lilla uppstaden Kristinestad. I Rådhuskällaren fungerade borgmästaren själv som källarmästare. Till hans mest lukrativa löneförmåner hörde de inkomster, han genom krogrörelsen i Rådhuskällaren kunde göra sig.
Till vänster om stora ingången fanns i nedre våningen ett stort fångrum, en mörk och trång fängelsecell, och ett rymligt vedlider. Nedre våningen var, som vi ser, mycket väl utnyttjad. För oregerliga eller redlöst berusade krogkunder var vägen från Rådhuskällaren till halmen kort, endast några steg tvärs över långfarstun.
I nedre våningens sydligaste ända förvarades i en farstu förutom stadens fåtaliga och primitiva brandredskap, de grejor som brandvakterna var utrustade med. Brandvakterna patrullerade på gatorna då de om nätterna med, skramlor, lyktor och först och sist de långskaftade ”gafflar”, med vilka överförfriskade och svårhanterliga nattsuddare infångades på gatorna. I denna farstu vistades brandvakterna under pauserna mellan ronderna ute i staden.
Också tvärs genom rådhusets övre våning var en långfarstu dragen. Till höger om den låg ett förrum, ett arkivrum och bysättningshäktet eller ”gäldstugan”, den sistnämnda bestående av två kamrar med gallerförsedda fönster. Typiskt för armodet i 1600-talets obetydliga, folkfattiga Kristinestad är väl också den lilla detaljen beträffande gäldstugans två kamrar. Ett rum ansågs inte kunna rymma alla de stadsbor, som inte kunde betala sina skulder och därför av sina fordringsägare internerats i bysättningshäkte.
Till vänster om långfarstun öppnade sig i övre våningen dörrarna till de för stadsmyndigheternas sammankomster avsedda lokalerna, alltså rådstugurättens, magistratens och rådhusstämmans rymliga sessionssalar med sina förrum. Om inte ”tekniska skäl” förelegat för ett motsatt förfarande hade dessa sistberörda lokaler bort nämnas först i min beskrivning. Ty inom deras väggar klappade ju stadens hjärta. Där bestämdes direktiven för samhällets liv, och där lades grunden till den utveckling, som staden i våra dagar ser resultaten av.
Utvändigt var rådhuset beslaget med ohyvlade bräder och ribbor, det hela överstruket med röd färg, medan tornet var vitmålat. Invändigt var väggarna i en del rum gråmålade, i andra målade i gult. Innertak och eldstäder var vitlimmade. 1600-talets Kristinestads kände ännu inte till tapeter. Under ”stora ofreden” 1714-1721 gick som vi vet, förödelsens styggelse över staden. Ingenting av värde skonades och naturligtvis skövlades även rådhuset. Endast skelettet av byggnaden stod kvar, då lugnare tider började råda på 1720-talet. Men då fred åter slöts, återställde borgerskapet allt i sitt förra skick. Rådhuset togs på nytt i bruk och gjorde därefter tjänst ända till mitten av 1800-talet, då det emellertid befanns vara så förfallet att det måste rivas.
Dess efterträdare blev stadens nuvarande rådhus, som år 1856 var färdigt byggt.
Kartor.
