Dansken F. Riegel företog en resa till Finland år 1896 och han besökte bland annat Kristinestad. I tidningen ”Landbovännen” publicerade han en reseskildring, som Wasa Nyheter publicerade 23.8.1896 och lyder så här i moderniserad form:
Från en resa mot norr.
Från Stockholm begav vi oss med ångare till den finska staden Kristinestad, som ligger ungefär på mitten av den långa kuststräckan på ostliga sidan av Bottenhavet. Det är en liten stad med c:a 3,000 invånare och är snarare att betrakta som en större landsby.
Invånarna livnär sig också huvudsakligast med åkerbruk. Där finns endast några få hantverkare och handlande, vars verksamhet väsentligen består i att handla med bönderna, när dessa 2 gånger i veckan kommer till torget med sina varor. Dessutom finns där också ett par större trävarufirmor, som exporterar stora massor av timmer. Själva staden har mycket smala gator och husen, som är rödmålade, är uppförda av trä.
Där finns ett mycket stort torg, som är nödvändigt med hänsyn till den starkt utvecklade torghandeln. I det hela taget är torghandeln mycket livlig i Europas nordliga och ostliga städer och kan förliknas vid våra tidigare stora krammarknader.
För övrigt har Kristinestad inte så få egendomligheter på grund av att den inte har lidit samma öde som de flesta andra finska städer, alltså att ha brunnit. Den har därigenom bibehållit sin gammaldags prägel och har trähus, som är flera hundra år gamla. Kyrkan skall sålunda vara över 300 år och likväl är timret så hårt och fast som vore det av ben. Där bygges för övrigt nu en ny kyrka av sten, men orsaken härtill är närmast den, att staden har så mycket penningar, att den knappt vet, vad den skall använda dem till. Det här är ju rätt märkvärdigt efter nutids förhållanden. Jag skall senare förklara orsaken härtill, så mycket mer som staden kan utgöra ett gott föredöme för många av våra småstäder, som i hög grad har umgåtts lättsinnigt med allmänna medel, så att skatteprocenten har stigit till 6 — 8 procent och ännu högre.
Men i Kristinestad företags inget, förrän pengarna är i kassakistan. En princip, som nog är värd att följas och ändå har den begagnat sig av nutidens uppfinningar, sådana som telefon och elektricitet långt bättre än vi gjort det. Vi skulle för övrigt inte ha uppehållit oss så mycket vid affärsförhållandena, om inte därför, att Kristinestad vida mer är att betrakta som en stor landsby. Den besitter en areal av cirka 5,000 hektar jord, varav 4,000 består av skog, medan ungefär 750 hektar är åkerjord. Skogen står på berggrund, och är såsom all skog vid kusten mycket nedhuggen och skänker därför inte stor inkomst, men den förser dock stadsborna med billigt bränsle.
Åkerjorden är av förträfflig lerblandad beskaffenhet. Förr var skiftesbruk allmänt, råg, korn och havre utan gräs. De låga sädesprisen har fullständigt förändrat driften, och man har övergått till rent omfattande jordbruk, med all jord för gräsväxt, som skördas i form av hö. Runt omkring på ägorna finns små trälador, i vilka höet förvaras, tills det om vintern hämtas hem, allt efter som det skall användas till foder för hästar och kor. Höets kvalité är förträfflig, det har ett så fint utseende och en så god lukt, som höet sällan har hos oss. Men höskörden är också årets brådaste tid, och från tidigt på morgonen till sena kvällen är alla, som kan arbeta, både män och kvinnor, i full verksamhet. Kvinnorna deltar nämligen i arbetet ute på markerna långt mer än hos oss och är inte rädda att föra lien, men denna är också lättare än hos oss.
Om vintern förs ko- och hästgödseln ut på åkern och läggs i högar på 8 – 10 lass, som täcks väl med jord och sprids följande höst på gräsmarkerna. Efter 9 – 10 års förlopp, när gräsavkastningen blir klen, plöjs jorden upp och försätts i träda. Därefter sås det råg eller kanske gräs för ny växt.
Kreaturen komma sällan på gräsmarkerna, för de håller huvudsakligast till i skogarna. Det finns ungefär 500 av dem, fördelade i två lika stora flockar, vardera med en väktare. Både i skogarna och på betesmarkerna finnas skyddsplatser för djuren och de sköter sig själva. Om kvällen, när de skall mjölkas, kommer de av sig själv in till staden. Varje ägares kor håller sig då för sig själv, så att det sällan händer att man behöver hämta sina kor. Om morgonen, när de är mjölkade, släpps de ut på gatan och drivs till torget, där de samlas, och drar så vidare på egen hand ut till skogs. Djuren är alla av finsk ras, en liten fin bjärtröd ko med utpräglade mjölktecken, motsvarande ungefär sådana djur som fanns i Danmark i början av 1800-talet.
För bete och vall av en ko betalas per sommar en avgift av 3 finska mark. För åkerjorden betalas en avgift av ända till 5 mk per hektar, beroende på jordens beskaffenhet. Staden har av jorden och korna en årlig inkomst av ungefär 15,000 mark. Dessutom har den en årlig inkomst på 30,000 mark, som tillfaller staden i form av två tredjedelar från inkomsten av brännvinsmonopolet, staten får en tredjedel. I bro- och hamnpengar inflyter ett överskott på 10,000 mark och i räntor på besparade medel cirka 6,000 mk, eller sammanlagt en summa av cirka 60,000 mark.
Inkomstskatten utgör endast 1-2 procent. Denna kunde nog med stark ekonomi undvaras, men staden styrs av den finaste klick, som inte vill att den skall stå tillbaka för andra städer. Det vill alltid bli så, att förmögenheten spelar en avgörande roll vid valet av kommunens representanter, i det att en inkomst av 400 mark medför 1 röst, medan 10,000 mk medför 25 röster, som är det högsta röstetal en person förfogar över.
Den egendomliga sammanblandning av lands- och stadsförhållanden, som utmärker Kristinestad, har gett oss anledning att dröja litet utförligare vid orten.