Walter Sjöbloms berättelse om livet i staden publicerades i Syd-Österbotten 27.11.1947. Renskrivet av Lasse Backlund i november 2021. Texten har lite moderniserats men inget väsentligt har utelämnats.
Kristinestad var vid den tiden för sekelskiftet och under åren närmast före ett vaket och livaktigt samhälle. Affärslivet genomlevde sin högkonjunktur. Kommerseråden E. A. Tötterman, Alfred Carlström och konsuln L. W. Wendelin bedrev en lönande exportrörelse och skeppade ut massor av trävaror, havre och tjära. Kommerserådet Alfred Carlström importerade produkter av allehanda slag från utlandet i så stor skala, att han med denna import kunde tillgodose så gott som hela Sydösterbottens behov av åtskilliga handelsartiklar, främst kolonialer. I sina respektive ”gatbodar” stod handlandena Konrad Sundman, Otto Holm med flera bakom diskarna och handlade framgångsrikt med sina kunder. Handlanden Emil Axelin förestod kommerserådet Alfred Carlströms minuthandel på Strandgatan i Kristinestad. Han dirigerade dessutom kommerserådet Carlströms hela importrörelse.
Varje onsdag och lördag infann sig den kringboende allmogen med sina produkter på stadens torg, där samhällets husmödrar då var i tillfälle att komplettera förråden i sina skafferier. Nere vid fiskbryggan låg skärgårdsbornas skötbåtar. Där gjorde stadsborna och bönderna från de närmaste inlandssocknarna sina inköp av färsk fisk av alla de slag, som fångades i omnejdens fjärdar.
Även rederirörelse idkades, om ock i relativt litet omfång. Jag vill minnas, att staden vid sekelskiftet endast räknade två oceangående egna fartyg, barkskeppet ”Alma” av äldre datum och det nybyggda ståtliga ångfartyget ”Heros”. Det här ångfartyget var på sin tid det största i Finlands handelsflotta.
Liv och rörelse rådde överallt i samhället. Vasa Aktiebanks och Nordiska Aktiebankens filialkontor såg till att penningrörelsen inte avstannade.
Folkskolan och stadens nyinrättade svenska samskola svarade för att samhällets yngsta släkte fick sin andliga utbildning för livet. ”Kristinestads Tidning” höll stadens och den sydösterbottniska omnejdens svenska befolkning underrättad inte endast om de lokala nyheterna utan också om det viktigaste av det, som hände och skedde ute i världen.
Tidningen ”Suupohjan Kaiku” spelade en motsvarande roll för den finskspråkiga befolkningens i Sydösterbotten vidkommande.
Den livskraftiga kulturföreningen ”Svenska Odlingens Vänner” slog trofast vakt om de svenska intressena i staden och dess omnejd.
Stadsläkaren, medicine licentiaten Ernst Wendelin och den i staden boende provinsialläkaren, medicine licentiaten Torsten Munsterhjelm botade med hjälp av apotekaren Henrik Sandlunds beprövade droger framgångsrikt skröpliga och sjuka.
Rådsturätten och magistraten med den populära borgmästaren Elis Granfelt i spetsen såg till att lag och rätt respekterades. Den yttre ordningen upprätthölls exemplariskt av stadsfiskalen Ernst Forsberg och hans två poliskonstaplar. Det fridsamma, stillsamma och lugna samhället hade inte behov av någon manstarkare poliskår. I sämja och vänskap levde stadsborna med varandra.
Någon språkstrid att tala om förekom inte vid sekelskiftet i Kristinestad. Inte heller partigräl i andra bemärkelser. Mig veterligen fanns det på den tiden inte en enda socialdemokrat eller kommunist i staden. Och fanns där mot min förmodan någon, så lät han eller hon i varje fall inte höra av sig. Kristinestad var på den tiden en idyll där alla trivdes. När dagens förpliktande arbete var avslutat och man hade tillfälle att andas ut en smula och söka omväxling och förströelse, fann man den önskade avkopplingen närmast i kamratliga lag hos vänner och bekanta. Ofta samlades man på ångbåtskontoret hos de sympatiska bröderna Bruno och Rudolf Wendelin. Man kunde också samlas hos den kärve, men öppenhjärtiga sanningssägaren kapten Severin Kepplerus. En och annan gång träffades man hos kontoristen Otto Wendelin i dennes trevliga ungkarlsslya innanför kommerserådet Alfred Carlströms kontor, en och annan gång också hos den jovialiske Emil Axelin. De här var alla då ännu levnadsglada ungkarlar, hos vilka man vid ett eller par glas av stadens specialitet, kapten Kepplerus’ starka ljusgula punsch, hade det hemtrevligt och gemytligt.
Ofta arrangerade man ett uppiggande skruvparti på ”Hotellet”, där systrarna Mimmi, Mathilda och Ellen Berg med den äran förde spiran. En och annan gång kunde det hända, att man i vackra vår- och sommarkvällar vandrade till ”Kvarnbacken” det lilla trevliga utvärdshuset på Östra sidan, där fröken Amanda ”red för rusthållet” . I detta sammanhang vill jag tillägga, att både Hotellet och Kvarnbacken var vida berömda för sin högt drivna matlagningskonst.
Medan jaktsäsongen varade, reste jägargänget i regel varje lördag eftermiddag ut till landet för att tidigt följande mor gon beträda Dianas villebråds rika stigar. Kommerserådet Alfred Carlström rådde över milsvida, ypperliga jaktmarker såväl i Närpes som i Lappfjärd och Bötom. Kontoristen Rudolf Wendelin hade en hundgård, prisad för sina goda stövare. Tillfälle till god och uppfriskande jakt saknades därför inte för dem, som hörde till dessa herrars intimare vän krets. Jägarkotteriet utgjordes förutom av de båda nyssnämnda herrarna av bröderna Bruno och Otto Wendelin, borgmästaren Elis Granfelt, stadsfiskalen Ernst Forsberg, bank kontorsföreståndaren Gustaf Moberg, tullförvaltaren Walter Enqvist, både i tjänsten och på jaktstigen senare efterträdd tullförvaltaren August v. Willebrand samt av undertecknad. Rudolf Wendelin var jaktens självskrivna ledare. Kommerserådet Carlström kunde strängt upptagen som han var inte blott av sin omfattande affärsverksamhet utan även – i och inte minst —av sina otaliga och krävande medborgerliga uppdrag, endast relativt sällan delta i dessa jaktutflykter.
En gång i månaden anordnade den livaktiga ”Sällskapsklubben” en trevlig aftonunderhållning i rådhussalen. Programmet var alltid både värdefullt och omväxlande. Särskilt högt uppskattade var teateraftnarna. Många av samhällets damer och herrar var i besittning av anmärkningsvärt stor scenisk begåvning och kunde prestera ett mycket gott spel. Främst bland de uppträdande stod i konstnärlig rutin stadsläkaren doktor Ernst Wendelin, hans systrar Emmy och Hanna Wendelin och borgmästaren Elis Granfelt. Stjärnor av andra rangen men fullt godtagbara även de, var Erik Tötterman junior, fröken Maria Feodoroff, fröken Karin Fontell samt systrarna Ellen och Olga Ekman. Dessa sju utgjorde eliten. Men också kommerserådet, Alfred Carlström, bankkontorsföreståndaren Hans Estlander och åtskilliga andra sågs någon gång uppträda på ”de tiljor, som föreställde världen. För regin stod alltid doktor Ernst Wendelin, vars goda omdöme, fina smak och brinnande intresse för scenisk konst utgjorde en säker garanti för ett gott samspel och en givande teaterkväll.
Men ”Sällskapsklubben” hade, som jag redan har antytt, även åtskilligt annat att bjuda på. Också värdefulla föredrag, vackra tablåer, kostymdans, allmän dans och god både stråk- och hornmusik utgjorde nummer på dess program. I kapellmästare Paul Kaetsch hade staden en musikaliskt högt begåvad, nitisk och skicklig orkesterledare. I ett kustsamhälle med urgamla sjöfartstraditioner fortlever givetvis kärleken till havets fria vidder. Så var på min tid också fallet i Kristinestad. Staden ägde en segelförening, som räknade många medlemmar. Dess flagg fördes vid de varje sommar anordnade kappseglingarna ärorikt av åtskilliga vackra, snabbseglande båtar. Dess prydliga och trivsamma segelpaviljong ute på Högholmen gästades under sommarens seglarsäsong flitigt av stadens såväl herrar som damer. Segelsportens intressen bevakades nitiskt och framgångsrikt av ortens gamla sjöbjörnar, kaptenerna Hagen, Kepplerus och Olin. Om vintrarna arrangerades då och då trevliga slädpartier. Målet för dessa varierade givetvis. Själv var jag en gång med om ett mycket animerat sådant med värdshuset ”Kråkan” i grannstaden Kaskö som destinationsort.
Kristinestad var på den tiden en pigg och framåtsträvande småstad, som inom alla områden av mänsklig utveckling visste att hålla sig framme.