Artikel skriven av Gösta Lindqvist och publicerad i Syd-Österbotten 22.11.1947. Renskrivet av Lasse Backlund i november 2021 och texten har moderniserats, för att bättre passa dagens läsare.
En stämningsbild från gamla Kristinestad.
Genom lilla porten vid Kattpiskargränden kommer någon in på morfar Hermans gård. Jag går främlingen till mötes. Han bugar sig djupt och säger: ”Jag är minnenas gestalt. Får man dröja här en stund och berätta om flydda tider i vår gamla sjö- och stapelstad? Men stör jag?”
Så måste man ju fråga den nutida hastande människan. Redan länge har jag sett hur jäktets och girighetens farsot går härjande fram. Vid kanten av livets landsväg ligger ihåliga patienter med sönderfrätta själar. Blott i denna rofyllda idyllens miljö har detta människogissel inte lämnat ärr av sin piska.
Minnenas gestalt. Du har rätt blir mitt svar. Och jag ryser nästan till av rädsla. Men då jag ser det blida, goda ansiktet – själens spegel – fattar jag mod. Kom, låt oss prata bort några timglas här på bänken vid vägen till morfars brygga. Under de åldriga lindarnas gröna tak får vi drömma oss in i det förgångna. Vad har du här för en vacker bok, frågar jag som ett nyfiket barn?
Jo, det är ur den jag nu tänker berätta. Och med sin skälvande hand, smeker minnenas gestalt över pärmen. Den är utgiven på ”Våra fäders” förlag skriven och illustrerad med deras flit, trofasthet och pliktkänsla mot efterkommande släkten.
Mellan lindarnas knotiga stammar skymtar konturer av människor fram. Några av dem närmar sig oss och talar med dämpad ton. Minnenas gestalt tittar upp från sin bok. Men här kommer de ju förresten själva mina gamla bekanta. Nu får du se dem alla och så slöt han boken med en högtidlig gest.
Längs den fint krusade trädgårdsgången ut till bryggan vandrar hela fem sjökaptener. Först Herman Lacke i sin ljusgråa höga hatt, som han just fått från London. Sedan kommer Wilhelm Hagen, som slagit sig på segelbåtsbygge, sedan han lagt upp. Wilhelm Olin och Gustaf Fredric Schultz synes av allt att döma diskutera någon viktig sak då de just går förbi oss. Herman Hjulman får skynda litet på stegen för att hinna upp sina kolleger. Men nu är de alla ute på bryggan där de hörs prata om väder och vind, fartygsköp, vilken skuta som är på inkommande o.s.v. Alla enkla värdiga representanter för sitt skrå och sin stad.
Man börjar där vi sitter känna mer och mer av en förtätad stämning under trädens bladverk. Och ute på gårdsplanen har samlats mera folk. Samma mål som kaptenerna har smederna Nordström och Sundblom. Strax efter tycks också ”kopparslagar” Sjöström söka sig samma väg. Kolen i deras ässjor har slocknat, ekot från släggor och städ dött bort. Duktiga män med sina händers verk. Åter ser man tre män komma. Det är den resliga Forsströms Ville från ”Triton” åtföljd av Vilhelmsson från ”Mars” och Melander från ”Rapid”. Klädd i sin kännspaka isländare och högskaftade sjöstövlar, nickar den förstnämnda förnöjt åt oss och säger: ”Vi har släckt brasan, förtöjd båtarna för gott ve Packhusbryggon, vi har vårt klart”. Rakryggade pliktens män.
Men länge och väl har en bonde suttit på bagarstutrappan. Han väntar på att bli ”uppropad” av kontoristen på Juselius trävarukontor, inrymt i morfars gård. För planklasset har han att få bra många mark. ”Åt tjäljen å bånen ska ja hämt 8 alnar prima vallman” hör man honom meditera för sig själv. Ännu sitter han kvar. Har man glömt honom?
Med skyndsamma steg kommer kontorsskrivaren från Simon Anders Wendelin hållande kladden under armen. Han märker inte oss där vi sitter. Det går bara ett mummel över hans läppar om befraktning av tjära till Lybeck och plankor till Hamburg. Också han sällar sig till de andra på bryggan.
Stora porten från gränden skjuts upp på sina gnisslande gångjärn. Det är ”Mason” – den gamla gumman, som med sina seniga, ”utbykta” armar kommer dragande på en fullastad kärra med kvistar från skogen. Svetten rinner som i årtionden den gamla vägen längs de djupa fårorna i hennes ansikte. ”Ja, ja”, hörs hon säga för sig själv, ”när ska man få frid å ro? Ett stretliv ha ja haft live igenom. Men he må nu gå hu som helst bara man int sku kom nån ti last”.
I detsamma tittar hon ned mot stranden och ser att bryggan är full med folk. ”Va ere riktit frågan om i dag? Har kapten nåen högtidsdag”, frågar hon hans hustru Anna, som just kommer nedför sin kökstrappa. Inte som jag vet, men kom med ”Mason” så går vi och ser. Komna till grinden vid bryggan ser morfar dem båda stå där. Han vinkar och säger med knappt hörbar stämma. Kom hit Anna och ställ dig bredvid mig, jag har väntat så länge på dig. Här finns gott om rum, så tag ”Mason” med.
Bonden på stugutrappan har tröttnat att vänta. Med ”planklappen” i sin valkiga hand står han där bland de många, många andra. Nu är han säker på att bli ”uppropad”. Någon likvid för planklasset behöver han inte mera. Se denna sällsamma skara när de alla fattar varandras händer! Över deras anleten sprider sig ett skimmer från uppståndelsemorgonens klara ljus. Och ute på vikens blanka vatten har hemstadens skutor kastat ankar. Briggar och barkskepp: ”Carl-Gustaf”, ”Sjöfröken”, ”Carolina”, ”Syskonen”, ”Alma” och än fler har fått order att komma hem.
Med ens går deras vimplar i topp. Dessa havets hjältar hälsar än en gång sitt kära Kristinestad! Medan timglasen runnit ut har naturens små musikanter samlats i lundarnas väldiga kronor. De stämmer som bäst sina instrument. Nu börjar de, viskar minnenas gestalt och reser sig. Jag följer exemplet. Mäktigt stiger mot höjden tonerna ur de bortgångna fädernas hymn och förs långt över land och hav av vindarnas herre. Lyssna till dem. Det är en hälsning från den käraste platsen på jorden. Våra fäders, din och min födelsestad.