Sammanställt av Lasse Backlund i augusti 2021 med uppgifter tagna ur tidningen Syd-Österbotten. Henrik Wikström från Närpes har bidragit med K. J. Mansfields släktuppgifter, som du hittar HÄR!
I tiderna har det funnits så många väderkvarnar i Kristinestad att man gott kan säga att staden är väderkvarnarnas stad. På gamla kartor finns det upp till 10 väderkvarnar på Norra Kvarnberget och ett halvt dussin på det södra, i trakten av Svinåkersbackan. Högst troligt användes de flesta kvarnar för malning men flera användes också som sågkvarnar, för att såga bräder och plankor.
Fram till mitten av 1800-talet hade samtliga kvarnar rivits, då de hade förstörts av röta eller av de hårda stormar som rev sönder vingarna.
Under mer än ett halvt sekel fanns det inga väderkvarnar i staden. Det här tyckte Lilly Nystén (född Hjulman 1875 – d.1953) var en stor brist som borde åtgärdas. Hon var infödd kristinestadsbo men som vuxen bodde hon i Helsingfors och i början av 1930-talet började tanken på en museikvarn gro. Under julen 1936 hörde Lilly att Tyra Borg hade planer på ett köpmansmuseum i Lebells gamla gård och det var då som hon beslöt att en museikvarn borde byggas för att staden skulle få den rätta siluetten.
Hon kontaktade flera välkända stadsbor som lovade att skjuta till pengar till projektet. I juni 1937 beslöt stadsfullmäktige att staden donerar en passlig tomt högst uppe på berget för den kommande kvarnen. Lilly gav sin systerson Gösta Lindqvist (1895-1965) i uppdrag att söka upp en passande kvarn. I närområdet fanns det ingen kvarn men i Gottböle i Närpes hittade han den hos bonden K. J. Mansfield (1880-1968), som i folkmun kallades ”Mann-Karl”. Kvarnen var i gott skick trots att den var byggd redan år 1782 i Kåtnäs i Närpes. År 1916 hade Mansfield flyttat den till Gottböle, där den hade stått sedan dess. Enligt Mansfield var den stora stocken betydligt äldre än 1782, eftersom den har legat i vattnet i ett kärr.
Då den flyttades till Gottböle 1916 byggde Mansfield nya vingar men annars var den i ursprungligt skick. Han hade själv använt kvarnen regelbundet men eftersom den inte längre användes så kunde han gott tänka sig att donera eller sälja den förmånligt till staden Kristinestad. Den stod då vid Korsbäckas, mittemot Sandbergs längs Gottbölevägen, ungefär en kilometer bakom NTM:s fabriker.
Mansfield berättade att han aldrig skulle ha sålt den åt någon men när han hörde att den skulle komma, så att säga på ett museum och bli omskött som ett fornminne, så var han lätt att övertalas.
Han överlät kvarnen till museikommittén i staden och till på köpet, så lovade han att sköta om förflyttningen och uppbyggnaden på Kvarnberget. Till sin hjälp tog han närpesbönderna K. J. Norrmalm, Frans Back och Matts Hertsén och i mitten av juli 1937 var kvarnen uppbyggd på sin nya plats. Taket hade fått nya pärtor men i övrigt var den i originalskick och det gick också att mala med den.
Den 3 oktober 1937 var det dags för invigningsfest av väderkvarnen. Förra kvarnägaren Mansfield var på plats, liksom initiativtagaren Lilly Nystén och en publik på närmare 100 personer. Under högtidliga ceremonierna överläts kvarnen till Svenska Odlingens Vänners museikommitté.
Festligheten inleddes med en sång och efter det överlät donatorerna med Lilly Nystén i spetsen gåvobrevet och nycklarna till Walter Herrgård, som var ordförande i SOV. Herrgård tackade donatorerna och lovade att vårda den gamla kvarnen lika kärleksfullt, som dess förra ägare hade gjort i många släktled. Han påminde att kvarnen skall stå på denna höjd som ett minnesmärke över det gamla Kristinestad.
Flera telegram hade inkommit till festen och dessa lästes upp och slutligen sjöngs en psalm. Efter invigningen på Kvarnberget bjöds de prominenta gästerna på kaffe i Svenska samskolan. Stadsfullmäktiges ordförande Ragnar Segercrantz riktade på stadens vägnar ord av tacksamhet till donatorerna. Också tidigare ägaren, bonden Mansfield tackade djupt rörd för den heder som hade visats hans gamla kvarn. Han påpekade ännu en gång att han aldrig skulle ha avstått den för något annat ändamål.
Kvarnen kräver regelbundet underhåll, då speciellt vingarna är utsatta för väder och vind. Fundamenten har angripits av röta och väntar nu på att förnyas.
Trots sina 240 år är den i gott skick och förhoppningsvis kan den ännu stå lika länge och blicka ut över staden, som den har gjort sedan 1937.
Foton.
