Sammanställt av Lasse Backlund i augusti 2021. Uppgifterna är tagna ur tidningarna Syd-Österbotten, Närpes Tidning och Vasabladet. Fotografierna är utlånade av Pohjolan Voima och en del av dem har kopierats ur ett album som tillhörde maskinmästare Björn Sundqvist (1936-2017). Han arbetade en lång tid på kraftverket och fick albumet på sin födelsedag av arbetskamrater på bolaget. Enligt bolaget är fotografierna tagna av Reino Koski, som arbetade på Pohjolan Voima. Då bolaget anordnade en ”Öppet Hus” dag år 1975 så var fotografierna utställda för allmänt beskådande.
Pohjolan Voima Oy grundades redan år 1945, alltså direkt efter kriget. Det var nio stora pappers- och trävarubolag som med lika stora andelar grundade bolaget, med avsikt att trygga elförsörjningen i de egna fabrikerna. Tanken från början var att utnyttja vattenkraften i de stora älvarna i norr och man började genast bygga det första kraftverket Isohaara i Kemi älv och sedan på 1950-talet det följande. På 1960-talet fortsatte byggandet av flera kraftverk i Ijo älv och meningen var att fortsätta utbyggnaderna.
Kostnaderna för dammarna och själva kraftverken började dock bli så höga att bolaget beslöt att också satsa på ångkraftverk, som skulle drivas med olja. I slutet av 1960-talet påbörjades till exempel byggandet av ångkraftverket på Vasklot i Vasa. Motsvarande kraftverk planerades också till Björneborg och ytterligare ett skulle placeras någonstans mellan dessa två kuststäder.
Valet föll på Kristinestad och förhandlingar inleddes med stadens ledning, med stadsdirektörens ställföreträdande Tauno Miettunen i spetsen. I förhandlingarna deltog också fullmäktiges viceordförande Alvar Utter.
Planer på ett 60 mW kraftverk
Förhandlingarna hade pågått i tysthet men i januari 1970 kom de till allmänhetens kännedom då Närpes Tidning som första tidning i landet avslöjade att det förekommer rykten att Pohjolan Voima har planer på att bygga ett kraftverk på 60 megawatt i Kristinestad. Tidningen fann det dock osannolikt att just Pohjolan Voima skulle bygga det i Kristinestad, eftersom företagets delägare höll på att planera en cellulosafabrik i grannstaden Kaskö.
Saken skulle dock klarna den 10 januari då handelsminister Grels Teir skulle informeras under ett besök i staden. Under ministerns besök informerade två ingenjörer från Pohjolan Voima att bolaget har gjort ett föravtal med staden om byggandet av ett reservkraftverk på 62 MW på stadens mark på Björnön. Stadens ledning hade inte ännu behandlat frågan om marköverlåtelsen men frågan skulle nu snabbt behandlas av stadsstyrelsen och -fullmäktige.
Planer på ett ångkraftverk
Samtidigt avslöjade Pohjolan Voima att de har planer också på ett eller två större ångkraftverk, som skulle ha en effekt i ”atomverksklass”. Placeringen av detta och byggtiden var ännu inte bestämda.
Det var däremot bestämt att om staden godkänner föravtalet så skulle byggande av reservkraftverket påbörjas redan i april 1970. Kraftverket skulle drivas med olja och vara helt automatiserat. Mellan raderna gick det nog att läsa att också det kommande ångkraftverket skulle placeras på Björnön men det fanns fortfarande oklarheter till exempel med farleden. Hamnkaptenen Jouni Harju kunde dock lugna deltagarna att djupet på 10-13 meter väl räcker till också för större fartyg.
För det första kraftverksbygget behövde Pohjolan Voima ett område på lite över 10 hektar. På området fanns från tidigare flera sommarvillor, som staden åtog sig att lösa in. Bland annat landshövding Martti Viitanens stuga inne i Storviken var i farozonen men också flera stadsbors villaområden skulle tas i bruk.
Det här investeringsbeslutet hade man i Närpes tagit emot med blandade känslor. Den lokala tidningen tog direkt kontakt med verkställande direktören Hintikka på Pohjolan Voima och hörde sig för om placeringsorten redan är bestämd. Denne svarade då att beslutet inte är taget, endast att det blir på en ort mellan Björneborg och Vasa. Hintikka sade att maskinerna till kraftverket redan var beställda, så det slutliga beslutet måsta göras ganska snart.
Närpes Tidning tog igen upp denna fråga den 17 januari och på ledarplats framhöll de Kaskös fördelar och trumfar för ett kommande kraftverk. Kaskö hade alltså de bästa förutsättningar och Kristinestad hade de sämsta. I en stort uppslagen artikel skriver samma tidning att sjöfartsstyrelsen säger nej till Kristinestad, främst på grund av att det är öppet hav utanför den kommande hamnen och att stora fartyg därför inte kan lossa där. Allt detta enligt en kommendör Seppänen, som tidningen hade haft kontakt med.
I detta skede beslöt stadsstyrelsen i Kaskö att de skall ge en officiell offert åt Pohjolan Voima. De hade färdigt ett passande område att erbjuda.
Torsdagen den 22 januari reste en delegation från Närpes och Kaskö till Helsingfors. I den ingick stadsdirektör Helge Finell och direktör O. Rossi från Kaskö och kommundirektör Bengt Stenwall och industriombudsman Hans Östermark från Närpes. De uppvaktade sjöfartsstyrelsen, där de framhöll Kaskös fördelar och de besökte också Pohjolan Voimas huvudkontor och träffade där VD Hintikka. De besökte också Neste, som på något vis också var inblandad i den här processen.
Den kommunala rivaliteten mellan kommunerna i Sydösterbotten fick nu minister Grels Teir att ryta till. ”Det är inte Guds fel, utan människornas att Sydösterbotten förblivit ett uland” sade han i tidningen Syd-Österbotten den 27 januari. Han tyckte att det var helt OK att kommunerna uppvaktar myndigheter och framför sina åsikter, men att som nu senast misskreditera sin grannkommun, då har man gått för långt.
Riktigt i slutet av januari 1970, så meddelade Metsä-Liitto att de tänker bygga en stor cellulosafabrik i Kaskö. På grund av detta meddelande så ansåg de styrande i både Kaskö och Närpes att nu är det definitivt klart att det kommande kraftverket också skall placeras i Kaskö nära fabriken. De framhöll igen Kaskös förträfflighet och goda hamn. Glädjen blev ännu större då Pohjolan Voima i slutet av februari inledde provborrningar i Kaskö.
I mitten på mars skrev Vasabladet att Pohjolan Voimas direktion på ett möte hade bestämt att det stora kraftverket skall byggas i Kristinestad. Denna artikel fick Närpes Tidning att med stor rubrik skriva att ”Uppgifterna om kraftverksbygge i Kristinestad är helt grundlösa”. Ingenting är bestämt och det håller Kristinestads nya stadsdirektör Kaj Nyström med om. Han har inte fått något meddelande om detta men han uppger att ett 30-tal man är i arbete på Björnö med pliktning och provborrning.
Beslut om byggande av reservkraftverket
Beslutet om det stora kraftverket är ännu inte fattat men alla utgår i från att kommer att byggas bredvid reservkraftverket. För det här mindre kraftverket behöver Pohjolan Voima ett område på 28 ha och det betyder att staden skall lösa in 4 villatomter, tillhörande landshövding Viitanen, lärare Brage Sten, Anna-Lisa Hasselblatt och K. Perjus. Två andra villorna som hade varit hotade fick fortsättningsvis vara kvar.
Kostnaderna för reservkraftverket beräknades till 17 miljoner mark och det skall kunna tas i bruk sommaren 1971. Det kommer att förses med två raketmotorer på vardera 31 MW.
Beslut om byggandet av det stora ångkraftverket
År 1970 i maj beslöt Pohjolan Voima att byggandet av reservkraftverket i Kristinestad skall påbörjas genast och det skall vara färdigt i slutet av året. Det beställs från England och kommer att vara på 62 MW och helt automatiserat. Närpes Tidning gratulerar nu staden Kristinestad som ser ut att vunnit slaget. De tycker att det nu är dags att gräva ner stridsyxan och göra slut på gammalt groll, som länge har förpestat atmosfären mellan kommunerna.
År 1970, i början av juni beslöt stadsstyrelsen att de skall godkänna det föravtal som stadens tjänstemän hade gjort med Pohjolan Voima. Den 18 juni 1970 undertecknades köpebrevet att 28-29 hektar skall genast säljas eftersom bygget av reservkraftverket skall påbörjas direkt. Samtidigt beslöts att ytterligare ”högst 100 ha” skall säljas då Pohjolan Voima tänker börja bygga det större ångkraftverket. Nu bestämdes det att Pohjolan Voima skall betala 1 500 mark per ha för dessa områden. Under byggnadstiden kommer det att behövas inkvarteringsutrymmen för byggarna och Pohjolan Voima skulle nu kontakta Centralsjukhuset i Vasa, som då ägde den tomma sanatoriebyggnaden på Högåsen.
År 1970, den 6 juni var en verkligt stor dag i Kristinestad då stadsfullmäktige på ett extra insatt möte enhälligt godkände avtalet med Pohjolan Voima. Det ryktades på förhand att det kommer att bli ett visst motstånd men i själva verket var det bara ledamoten Margaretha Hellman, som ifrågasatte avtalet. Hon tyckte att det var dåligt gjort och att jurister borde ha varit med och skrivit det. Därför föreslog hon bordläggning av ärendet. Det fick stadsdirektör Nyström att ta till orda och han förklarade att flera jurister redan har kontrollerat avtalet. I den fortsatta behandlingen förekom inga negativa inlägg, utan representanter för alla partier lovordade avtalet och tackade stadsstyrelsen för ett väl utfört arbete. Ett speciellt tack riktades till Tauno Miettunen och Alvar Utter, som hade varit stadens huvudförhandlare. ”Det enda negativa är att staden inte har ekonomiska resurser att själva bygga hamnen och kajerna men i övrigt är avtalet bra”, tyckte stadsdirektör Nyström på mötet. ”Det kommer att ge skatteinkomster på minst 100 000 mark per år”, sade han.
Det godkända avtalet var relativt kort, med 7 paragrafer av olika längd. Det var enkelt skrivet, så att alla ledamöter kunde förstå texten utan hjälp av jurister. Den 18 juni 1970 undertecknades det godkända avtalet i Helsingfors och redan den 22 juni lämnade Pohjolan Voima in sin ansökan om byggnadstillstånd. Pohjolan Voimas VD Pentti Hintikka gladde sig åt projektet, som skulle fördubbla bolagets produktion av elektricitet och han lovade att inom samma år skulle de besluta om byggande av ett ångkraftverk i staden.
År 1970, den 27 oktober kom så det efterlängtade beskedet att Pohjolan Voima också skall bygga ångkraftverket på Björnön. Effekten på det kommer att bli 200 MW och bygget skall inledas sommaren 1972. Byggtiden kommer att bli 4 år och bygget kommer att sysselsätta mellan 100 och 400 personer. Sedan när det är klart kommer mellan 60 – 80 personer att arbeta där. Kostnaderna kommer att uppgå till omkring 100 miljoner och någon miljon till för hamnkajerna.
Två oljecisterner på totalt 300 000 kbm skall sprängas ner i berget och massorna därifrån skall användas till att bygga vågbrytare utanför hamnen. Farleden till hamnen är 10 meter djup och har en bredd på närmare 500 meter.
”Det här en milstolpe i stadens historia”, sade stadsdirektör Kaj Nyström som också trodde att denna investering kommer att föra med sig annan industri. ”Det här befäster Kristinestads ledande roll i Sydösterbotten”, sade han efteråt.
I slutet av november 1970 kunde man fira taklagsöl på reservkraftbygget. Nu presenterades också vems sommarstugor som staden kommer att lösa in för att sedan kunna sälja området. Usko Myllyniemi, Aaro Rantamäki, Karl E. Öist, Einar Krook, Teuvan Osuuskassa, Sigurd Lillandt, Taisto Åkerman, Arne Lindén, Henry Hannus, Georg Dahlström, Levi Hannus, Anna-Lisa Hasselblatt, Brage Sten, Martti Viitanen, Kurt Perjus, Martta Granlund och Leo Mård förlorade hela villatomten med tre andra förlorade endast en del av tomten.
I mars 1971 undertecknades ett köpebrev mellan staden och Pohjolan Voima. Staden sålde då ett område på 70 ha för ett pris om 1 500 mark per ha.
I slutet av mars 1971 undertecknade direktörerna Hintikka och Honkajuuri från Pohjolan Voima ett leveranskontrakt på en turbin med ryska V/O Energomachexport. Tillsammans med Oy Koneisto Ab skall de ansvara för leveransen. Turbinen skall tillverkas i LMZ- och Elektrosilafabrikerna. Trestegsaggregaten som skall tillverkas i Leningrad kommer att ha ett tryck på 181 atmosfärer vid en temperatur på 535 grader. Vid behov utvecklar turbinen en effekt på 200 mW. Finska underleverantörer kommer att användas vid behov. Den ryska direktören Zarubkin lovade att kraftverket skall vara i drift sommaren 1974.
I maj 1971 kunde den första enheten av de två reservkraftverken kopplas in i elnätet. Dess effekt var 31,25 mW och det var tänkt att den andra enheten skulle kunna tas i bruk till hösten. Då båda enheterna är i drift kommer åtgången av brännolja att vara 20 000 liter i timmen. De två stora cisternerna i närheten förslår således i 8 dygn och det är Neste som skall se till brännoljan finns tillräckligt. 5-6 man kommer att få arbete vid de båda reservkraftverken och de kommer att kunna fjärrstyras från Uleåborg.
År 1972 kunde så bygget av det stora ångkraftverket inledas och redan i maj 1973 firades taklagsfest för ett hundratal arbetare och inbjudna gäster. Då meddelades att kraftverket kommer att vara klart för att tas i bruk sommaren 1974, kostnaderna kommer att bli 150 miljoner och det kommer att drivas med tung brännolja.
Samtidigt utfördes muddringsarbeten i farleden med det 50 meter långa mudderverket Meri-Pekka från Helsingfors. Det hade en skopa som tog mer än 4 kbm i gången så arbetet skulle vara klart under sommaren 1973.
I juli 1973 slog åskan ned i en transformator nära reservkraftverket, vilket ledde till att elden spred sig till ställverket och manövreringsbordet, där instrumentet helt förstördes. Vattentaket blev också helt förstört. Personskador undveks tack vare att dejouren just hade avlägsnat sig för lunch. Skadorna uppskattades till ungefär 100 000 mark.
I oktober 1973 var de två underjordiska oljecisternerna klara. De hade en längd på 700 meter och en höjd på mer än 30 meter. 360 000 kbm sprängmassor hade körts bort till bygget av vågbrytarna. Monteringen av värmekraftsenheten har nu avancerat så långt att provtryckningar kan genomföras. Tryckrörssystemet är hela 220 km lång och har skaffats i Västtyskland.
I november besökte direktör Hintikka staden och han berättade det kan dröja flera år innan byggandet av den andra stora enheten kommer i gång. Den pågående oljekrisen visade att ett tredje kraftverk möjligtvis skall köras med stenkol, i stället för olja vars pris hade skjutit i höjden. 770 man var i arbete på bygget. Samtidigt höll man på att färdigställa den 250 långa kajen där oljefartygen skulle kunna lägga till. Det första var väntat redan i december och kraftverket skulle då kunna köra igång produktionen till sommaren 1974.
I mars 1974 var oljekajen helt färdig då byggaren Oulun Maanrakennuspojat överlät den 250 meter långa kajen åt Pohjolan Voima. Vattendjupet vid kajen var 12,1 meter, så fartyg upp till 25 000 dwt kunde lägga till.
I maj 1974 var bygget så pass klart att ångkraftverket kunde tas i bruk och det kopplades då in det riksomfattande stamnätet, och matades ut via stationerna i Toby och i Ulfsby. Provkörningen skulle 6 veckor och efter det kan det överlämnas till bolaget. Som mest hade det varit 830 arbetare på bygget, varav 134 ryssar.
Under provkörningstiden kördes olja i skytteltrafik med oljebilar genom staden och det var först i juli 1974 som det första oljefartyget kunde lossa sin last. Det var tankern Tervi, som då levererade 14 500 ton, som pumpades till bergscisternerna som rymde hela 360 000 ton. Hälften av detta utrymme användes av Pohjolan Voima och den andra halvan för statens oljereserver.
I oktober 1974 kunde så det ryska bolaget Enercomachexport från Moskva överlåta kraftverket, som efter provkörning och omfattande granskningar visade sig vara klart för kontinuerlig drift.
Foton.
