Staden Kristinestad grundades redan år 1649 och det har i gamla tidningar skrivits flera intressanta artiklar om stadens första år. Till exempel i ”Tidningar utgifvne av et Sällskap i Åbo” publicerades det år 1785 i två nummer en artikel som heter ”Kårt beskrifning öfver Christinestad”. Riktigt kort är artikeln inte, eftersom den infördes i två olika tidningar, den 3 mars och 28 april år 1785. Artikeln var skriven av pedagogen, herr Abraham Cajanus från Kristinestad och det var också han som hade skickat artikeln till Åbo.
Den här tidningen, som utkom i Finlands dåtida huvudstad Åbo är den första som började publiceras i vårt land. Det första numret utkom 15 januari 1771 och det fanns i texten på framsidan en viss osäkerhet om det skulle bli några fler nummer. ”Vi våge at göra et försök, som i sitt slag är hos oss det första. Blifvet det med ynnest emottagit, så skole vi deraf upmuntras at söka göra vårt arbete mera och mera roande och gagnande”. Tidningens format var litet med endast en spalt men hade däremot 8 sidor. I det första numret skrevs det bland annat om de olika språken i Finland.
Tidningen trycktes på Frenckellska tryckeri Ab i Åbo. Tryckeriet var grundat år 1642 och verkade ända till år 2008, då det gjorde konkurs och var vid det tillfället det äldsta företaget i Finland.
Det blev tydligen ett gott mottagande och tidningens följande nummer utkom efter två veckor med en lång artikel om fältmarskalken Tott från Nyland. Tidningen utkom med olika ämnen ända till maj 1785 och det är således i de sista numren som berättelsen om Kristinestad infördes. Typsnittet och det gamla språket kan vara svåra att förstå men efter bästa förmåga har jag renskrivit och moderniserat artiklarna, så att de blir läsbara. Ingenting är utelämnat och innebörden har inte heller förvrängts. Om du vill se och läsa tidningarna på riktigt, så skall du klicka HÄR eller HÄR.
Kårt beskrifning öfver Christinestad.
Christinestad, en sjöstad med stapelfrihet, belägen i Österbotten, Wasa Län och Åbo Stift, 9 och halv mil söder om Wasa och 27 mil norr om Åbo, på en till det mesta av öppet hav omsluten hög och stenbunden landudde i Lappfjärds socken, vid pass 1650 alnar på längden och av olika bredd, smalare åt båda ändarna, har 4 långgator och 7 kortare eller tvärgator, alla stenlagda, ett invid havet beläget rymligt torg och 186 med 1 – 2 vånings trähus bebyggda tomter eller gårdar, som hyser 262 matlag. Kyrkan av trä, belägen i nordvästra delen av staden, mot ett torg, Kyrkotorget kallat och försedd med vanliga prydnader. Rådstugan finns vid stora torget, och så finns det 2 tullhus, det västra där allmänna landsvägen löper fram vid Kyrkotorget och det östra nedanför Rådstuvutorget, vid stranden av den så kallade Stadsfjärden, samt skolan näst invid västra tullen utgör staden publika byggnader.
Hamnen ligger längst ut med staden, är mycket bekväm, säker och djup, dock med något lös botten. Den blir alltid isfri några dagar efter den genom hamnen löpande Tjöckåns islossning, som vanligtvis infaller mot slutet av april eller början av maj månad. Utom denna hamn har staden flera andra lastageplatser, nämligen:
-vid Hansnäset, 1 mil söder ut i Härkmeri by av Lappfjärds socken
-Fiskskärs fjärden, ¾ dels mil söder ut vid Lappfjärds fjärden
-Skaftungs skärgård, 2 mil söderut
-Sideby hamn, 3 mil söderut
-Pjelax hamn, 2 ½ mil norrut i Närpes socken och Pjelax by.
Transporten över Stadsfjärden sommartid sker med färjor, av vilka den ena ligger i staden och den andra vid östra sidan av fjärden. Över denna fjärd är en brobyggnad under planering, ifrån den så kallade Christina-Skatan på östra sidan och så tvärs över till norra ändan av staden.
Stadens vapen är en leopard. Med Lappfjärds socken har staden gemensam kyrkoherde men avlönar dessutom sin egen kapellan, efter överenskommelse med 4 – 8 riksdaler för varje person som kommuniserar, förutom en liten av stadens ägor honom tillslagen ängsmark. Skolan förestås av en pedagog, vars hela lön består i 6 riksdaler av Kronan och de så kallade djäknepengarna av Christinestads och Lappfjärds församlingar, stigande sig till litet över 14 riksdaler.
Magistraten består av en borgmästare och 5 rådmän, som avlönas efter 1696 års stat. Borgmästarens lön är dock i senare år något förbättrad. Tullintäkten sköts av en tullnär, med 60 riksdaler årlig lön, två tullskrivare och 4 besökare. Utom handsprutor, stegar och brandhakar, har staden inga andra brandredskap. Den har likväl inte undergått någon betydlig brand i mannaminne.
Klimatet är sunt, varför också smittsamma sjukdomar här sällan infinner sig och folket i allmänhet hinner till hög ålder. Staden avlönar en fältskär, som hämtar sina medicamenter från Provincial Apotheket i Wasa. Flera brunnar ger staden tillräckligt och gott vatten, som dock sommartiden brukar ha någon smak av havssältan.
Sin utrikeshandel driver staden mestadels med skeppsparter, utredde från Stockholm. Stundom går dock fartyg även ifrån egen hamn på åtskilliga utländska, dels Medelländska, dels Östersid-platser. Inrikeshandeln och sjöfarten idkas huvudsakligen på Stockholm och därnäst på Göteborg. Exporterna för år 1784 bestod i 629 läst. 7 tunn. tjära, 3 läst. 5 tunnor beck, 3659 lispund smör, 12 lispund talg, 16 tolfter ribbor, 40 fot sparrar, 626 famnar björkved, 162 kor, m.m. vilka persedlar förpassades på Stockholm, Göteborg och Lübeck. Samma år hade staden följande fartyg:
-skepp om 141 ½ läster
-2 snauer, den ena om 140 ¼ , den andra om 105 ¼
-7 briggar av diverse dräkt, den största om 125 ¼ och den minsta om 43 ½ av vilka 2 såldes i Stockholm och en i Göteborg
-5 skutor byggda på klinck, mellan 30 och 40 läster dräktiga
-2 jakter, den ena av 40 och den andra av 26 läster dräkt.
Sjöfolkets antal steg senaste år till 76 personer. Vid den inrikes seglation används såväl egna lagstadda drängar som borgare-söner och timmermän. Handlandens antal stiger till 45 och hantverkare av diverse slag till 30. Manufakturer och fabriker är här inga anlagda, även som man inte heller vant sig vid några plantagers idkande.
På sin fundationsjord, inom Koppös råar, har staden åter, dels av lerblandad sandjord, dels av fin sandgrund till något över 34 tunnland, lindor 54 tunnland, skog bestående till mesta delen av stenig mark 815 tunnland, samt skär och holmar 395 tunnland. Dessutom lyder under staden en donationsjord i Tjöckby, som vid 1770 års skattläggning förmedlades till 1 5/6 mantal.
Fiskeri idkas med förmån av de flesta av stadens invånare och är i synnerhet för de mindre förmögna ett betydligt näringsfång.
Det torde förtjäna att anmärka, att utom Rådstuvu-Källaren, som arrenderas för stadens räkning, finns här endast en enda krog. Totala folkmängden steg år 1780 till 1061 personer och ifjol till 1153 personer av vilka sistnämnda 656 var mantalsskrivna, 355 barn under 15 år, samt gamla och i från mantalslängden befriade 142 personer. Uppbörden från landstullen steg år 1782 till 1088 riksdaler och kronouppbörden år 1783 till 583 riksdaler.
Staden är anlagd av Riksdrotsen och generalguvernören över Finland Pehr Brahe, som i själva fundationsbrevet, daterat på Åbo slott den 5 december 1649, förunnade 12 års frihet för vissa och ovissa utlagor åt alla dem, som hade lust, vilja och förmögenhet, att sig nedsätta och varaktige göra sig på Koppön, som då var en by av Lappfjärds socken, bebodd av 2 bönder, som besatt 1 ½ mantals ägor. Enlig Pehr Brahes öppna brev till stadens första borgmästare Hans Ståhlbohm, framkommet och daterad på Limingo prästgård den 2 mars 1651, skulle staden efter grevens första fru Christina Catharina Stenbock, få namn av Christinestad. Redan år 1651 fanns här 41 borgare och 1652 den 9 mars blev dess privilegier konfirmerade av drottning Christina.
Den första kyrkan, som förmodligen strax efter stadens grundande byggdes upp, brann ned år 1697 i maj genom åskeld, varefter den nu stående även av trä uppbyggdes 1698 och de följande åren. År 1714 blev den plundrad av ryssarna, då bland annat två av dess klockor borttogs. För övrigt förekommer i stadens historia inte några besynnerliga märkvärdigheter.
Som minnesvärda ställen lite utanför staden, anmärktes en år 1768 uppfunnen och godkänd surbrunn, ett nyligen anlagt litet tegelbruk och skeppsvarv. Längre bort eller 2 mil i nordväst i havsbandet, ligger en holme, som kallas Kaskön, som har en förträfflig hamn, dit man de närmaste åren hade haft i förslag att flytta hela det södra Österbottens utländska handel. Detta förslag har numera helt förkastats, sedan kungen genom nådigt utslag fastställt allt på den gamla foten.
Avlidne kvartersmästaren Johan Bladh har härtilldags varit den enda, som redan med flera skepp och till verklig förmån från Kaskön idkat en vidsträckt utrikes handel, men efter hans för några år sedan timade död, har denna rörelse i det mesta redan alldeles upphört. Han uppbyggde emellertid på Kaskön en sjötullskammare och packhus, varvid Kungliga tulldirektionen nu avlönar en kontrollör och två besökare. För övrigt har endast några få invånare satt sig ner på Kaskön, som föder sig med ett fördelaktigt strömmingsfiske.