Sammanställt av Lasse Backlund i juli 2021. Uppgifterna är tagna ur Rafael Olins släktutredningar, mantalslängderna och ur gamla tidningar.
Wilhelm Parman föddes år 1844 i gården på Strandgatan 55 och han var son till handlanden Carl Johan Parman (1808-1862) och Sofia Elisabeth Lacke (född i Brahestad 1809, död i staden 1870).
I början av 1850-talet sålde fadern Carl Johan Parman gården på Strandgatan, som hans farfar Johan Parman hade byggt på 1700-talet. Han sålde den åt handlanden Karl Erik Lundman och familjen Parman flyttade då till Norrstan, till tomt 182 på Strandgatan 12. Wilhelm gick i realskolan i Kristinestad men redan i 12-års ålder började han arbeta åt handlanden E. J. Sundman, som hade affär på Strandgatan. Han arbetade också en tid i Raumo och i Jakobstad.
Han var känd som en äventyrslysten ung man och då Tyskland under ledning av Bismarck var i krig med Danmark, så ville Wilhelm delta som frivillig i kriget mot tyskarna. Tillsammans med några andra landsmän reste han så iväg till Sverige för att kunna delta i den danska armén. När han kom fram till Göteborg meddelades det dock att några frivilliga inte längre skulle få delta i striderna.
Wilhelm blev då tvungen att skrinlägga dessa planer och han beslöt då att resa till Mexico, för att delta i frihetskampen där. Hans anhöriga i Finland satte stopp för dessa planer och i stället började han studera handel i en skola i Stockholm.
Efter studierna återvände han till Kristinestad, där han ”vann burskap” och blev borgare. I augusti år 1864 förfinskade han sitt namn till Vilho Parmanen. År 1868 kunde han öppna sin affär på Östra Långgatan 51 eller 53, i det nuvarande Cornerhuset.
År 1871 gifte sig Vilho med Rosa Sjöholm (1853-1935) som var dotter till Erik Henrik Sjöholm (född i Sideby 1807, död i staden 1862) och Catharina Sofia Östman (född i Kaskö 1823, död i staden 1868).
Vilho och Rosa bodde sedan i någon av gårdarna på Östra Långgatan 51, så länge Vilho levde. De fick 7 barn, varav fem levde till vuxen ålder:
1). Helmi (1871-1954), som var gift med Karl Julius Hidén från Björneborg. Läs mera om Karl Hidén HÄR!
2). Väinö (1873-1929 ogift och barnlös).
3). Eino (1879, död i Helsingfors 1943).
4). Jalo (1880-1881).
5). Aimo (1881-1947).
6). Lempi (1882-1882).
7). Tauno (1886-död i Kurikka år 1936).
Vilho hade på äldre dar ett förhållande med Alma Wörsten (1874-1898) och med henne fick han bland annat barnen Onni (1893-1973) och Aarne (1896-1966). Efter att de här barnens mor dog år 1898, så bodde de hos Vilho och Rosa Parman på övre torget och de ändrade sedan sitt släktnamn till Talas.
Vilho Parman var framgångsrik i sina affärer och kunde efter hand köpa in flera granntomter, så att han vid sin död ägde flera tomter och gårdar på övre sidan av torget.
Trots att Vilho var född av helt svenska föräldrar och bodde i en helt svensk trakt, så gick han tidigt med i den finska befolkningens nationella väckelse. Trots sin svenska härstamning, så drogs Vilho med till det motsatta lägret, då striden för det finska språket och för den finska nationaliteten var som störst. Enligt uppgifter så skulle ju släkten Parman ursprungligen ha kommit från Italien, via Tyskland till Sverige. Därifrån flyttade Vilhos farfars far Johan Parman (född i Sverige 1717, död i Kristinestad år 1808), så man kan säga att släkten är mycket internationell.
Vilho ansåg tidigt att landets majoritetsspråk finskan var förtryckt av svenskan och han blev en av finskhetens allra ivrigaste, kraftigast och hänsynslösaste anhängare. År 1864 förfinskade han sitt namn till Parmanen och trots att det finska språket med tiden hade uppnått en mycket högre roll än tidigare, så fortsatte Vilho kampen för det finska språket. Trots sin finskhetsiver, så lärde sig Vilho aldrig det finska språket ordentligt men trots det fortsatte han sin kamp för svenskhetens undertryckande livet ut.
Den insats som Vilho Parmanen gjorde i kampen för det finska språket är nog så betydande. Hans energi, hans handlingskraft och outtröttliga arbetslust fick ett erkännande också av folk, som inte hade samma uppfattning som han.
Han var verksam på alla områden. Till exempel år 1871 grundade han en privat finsk folkskola i staden och den var inrymd i övre våningen i den gamla gården vid torget där den stora skoaffären finns i dag. Med egna pengar upprätthöll han denna ända till år 1879, då den övertogs av kommunen. År 1878 var han med och startade stadens första tidning tillsammans med Wilhelm Pasi, som var involverad i Tjöckfors brännvinsbränneri i Tjöck. Tidningen fick namnet ”Ahti, aaltojen kuningas” och denna gav de ut ända till år 1882. Tidningen trycktes i Parmanens affärshus invid Rådhusgatan. Långt senare tog Parmanen initiativ till att börja ge ut tidningen ”Suupohjan Kaiku”, som började utkomma år 1897.
Förutom att skriva i den egna tidningen, publicerade han också flera artiklar i andra svenskspråkiga men finsksinnade tidningar som Morgonbladet och Wasa Tidning. Han var också en av grundarna till ”Kristiinan Suomalainen Kansallisseura” i staden och till en början fick denna verka i Parmans lokaler vid övre torget. Föreningen förvärvade ju sedan gården på Strandgatan 22, där de sedan byggde den stora tegelbyggnaden som idag kallas Dux.
Vilho Parmanen fortsatte med sin affärsrörelse ända fram till sin plötsliga död 29 november 1913. Han dog alltså bara några veckor före invigningen av det nya huset som Kansallisseura invigde annandag jul år 1913.
Syd-Österbotten 10.12.1913:
Stoftet av avlidna handlaren Wilho Parmanen vigdes senaste söndag under stort deltagande från allmänhetens sida till den sista vilan på stadens gamla begravningsplats. Jordfästningen förrättades av kyrkoherden i Lappfjärd, Georg Laurén, som ägnade den avlidne varma minnesord. Vid den öppnade griften utfördes sång av Kansallisseuras sångkör. På den uppkastade gravkullen nedlades talrika kransar från den avlidnes anhöriga och vänner, bland annat från finska samskolan.
Den avlidnes livsgärning tolkades i flera tal, bland annat av sonen Eino Parmanen, Sampos handelsföreståndare Suomalainen och skräddaren Isak Aalto. Enligt den avlidnes i livstiden uttalade önskan hade flera föreningar och privatpersoner avstått från all blomsterhyllning. De hade beslutat att de reserverade medlen i stället skulle sättas i en fond, som skulle bära den avlidnes namn och ur vilken bidrag skulle ges till medellösa elever vid finska samskolan i Kristinestad.
Efter Vilhos död bodde änkan och familjen kvar på Östra Långgatan 51 ända till år 1918, då de köpte lantmätare Karl August Johanssons gård på Strandgatan 61 och flyttade dit.