Artikel skriven av Sten Stensson i Syd-Österbotten 27.7.1912. Renskrivet av Lasse Backlund i maj 2021:
Då borgmästare Parment år 1743 blev befordrad till annan befattning gällde det att utse annan innehavare av det välaktade borgmästarämbetet i Kristinestad. Helt säkert hade man flera personer på förslag, men stannade man omsider för notarien Nils Wetterblad. Han var finne till börden, född i Gamla Karleby och son till därvarande tullinspektören med samma namn. Sina studier hade han genomgått i Åbo.
När det ett par år senare blev fråga om att utse ombud till riksdagen, som år 1746 skulle sammanträda, beslöt man att välja borgmästare Wetterblad till innehavare av detta uppdrag. Man hade under de båda år han förestått borgmästarsysslan kommit underfund med att han var en dugande man, en kraft med vilken man ävenledes i politiskt avseende skulle komma att räkna. Härutinnan kände man inte heller någon missräkning. I annat fall skulle han inte gång efter annan hedrats med återval. Hattarna var under denna riksdag i majoriteten.
Genom det nederlag, som de lidit vid närmast föregående riksdag, då angreppen i våldsamma former skett från motpartiet, hade man beslutat att under begagnande av vilka medel som helst åter söka komma i majoritet. Inte minst genom röstköp och röstvärvning hade man nått detta mål. De understöd, som från fransk sida för detta ändamål utdelats, hade med anledning av ryska krigets olyckliga utgång indragits. Nu synes man emellertid åter ha lössläppt desamma, med resultat som ovan angivits.
Som vanligt riktade man första attacken mot rådet, som efter någon strid ansåg sig föranlåten att träda tillbaka. Därefter vände man sig mot vissa detta närstående personer. Särskilt blev två mera framstående Stockholmsköpmän Springer och Hedman synnerligen häftigt angripna. I all synnerhet den förstnämnde, som anklagades för det han inte endast nattetid umgåtts i ryske ministerns hus i Stockholm och med honom haft hemliga sammankomster, utan också av honom emottagit mutor att sedan utdelas till andra. Efter längre överläggningar av den kommission, som hade denna sak omband dömdes Springer till fängelse.
Efter denna mer än vanligt stormiga riksdags slut dröjde det ända till år 1760 innan vi åter finner borgmästare Wetterblad i riksdagen. Hattarna hade då åter lyckats komma i majoritet. Denna riksdag hade närmast blivit sammankallad med anledning av det Pommerska kriget, som till att börja med tett sig nästan lika olyckligt som det vilket 1741 gått av stapeln. Den ena befälhavaren efter den andra hade tvingats att avgå. Men slutligen hade man lyckats tillkämpa sig ett gott resultat, och när freden äntligen slöts skedde det på ett för Sverige synnerligen fördelaktigt sätt.
Med anledning därav blev därför en del av de svenska och finska officerare, som deltagit i samma krig tilldelade särskilda utmärkelser. Nästa gång borgmästare Wetterblad deltog i det politiska livet var under riksdagen 1765—66. Under närmast föregående riksdag hade hattpartiets makt mer och mer vacklat. Nu fann man att mössorna helt och hållet tagit makten. En av dess främste män blev inom kort den bekante generalen Puhlin, som förut varit hatt, men genom ovänskap inom partiet blivit utvoterad.
Mössorna anställde vid denna riksdag en skarp protest mot växeldeputationen och dennas sätt att sköta finanserna. Två av dess mera framstående medlemmar — Kierman och Lefnbure – blev anklagade och dömda till fängelsestraff. Även mot en del offentliga inrättningar föranstaltade man en skarp protest. Särskilt var detta förhållandet med dem, som disponerat manufakturlånefonden. Man fann nämligen att en hel mängd manufakturidkande hattar erhållit stora lån, vilka aldrig blivit inbetalda. Under början av år 1767 avled borgmästare Wetterblad. Annars skalle han helt säkert fått sitt riksdagsmannauppdrag ännu en gång förnyat.