Artikel skriven av Alma Söderhjelm i Nya Pressens specialnummer den 27 juni 1912, på grund av sångfesten i Vasa. Renskrivet och moderniserat av Lasse Backlund i maj 2021:
Öster-Norrland kallades förut det svenska landskap, som nu bildar Österbotten, till åtskillnad från landskapet på andra sidan Bottenhavet, som kallades Västerbottnen eller Väster-Norrland. Gränsen mellan dessa landskap var något obestämd, varför den antogs sammanfalla med gränsen mellan Uppsala och Åbo stift, som senare bildades av landremsan mellan Kemi älv och den litet väster om Kemi i Bottniska viken utfallande Kaakamo å.
År 1674 skildes Österbotten emellertid för all framtid från Västerbotten och riksdagen 1680 bestämdes att Österbotten skulle delas i två delar : Norra och Södra Österbotten. Alla församlingar i Södra Österbotten har härstammat från ur församlingarna Pedersöre och Mustasaari. Från Pedersöre lösgjordes efterhand Gamlakarleby (år 1467), Kronoby, Nykarleby, Lappajärvi, Esse, Purmo och Larsmo, från Mustasaari, Storkyro, Närpes (därav Lappfjärds, därav Kristinestads församlingar) Malaks, Qveflax, Replot och Vasa. Ett ståtligt minnesmärke från den tid, då Mustasaari och Pedersöre tävlade om herraväldet i södra Österbotten, var Pedersöre kyrka, vars väldiga gråstenstorn reste sig högt mot skyn, och vars tornspira ännu i dag bättre än fyrarna leder de sjöfarande i hamn.
I Mustasaari socken grundlades den första av Sydösterbottens städer. Denna stad erhöll sina privilegier 2 oktober 1606, och blev kallad Wasa, som utan tvivel var en särskild nåd av grundläggaren Karl IX. Året förut hade Uleåborg blivit grundlagd i norra delen av Österbotten. I många år var dessa två städer härskare över hela ”Öster-Norrland” och de idkade en storslagen och vidtutgrenad handel med lantbönderna, som ingen kunde förbjuda dem. När år 1630 två nya städer grundlades, Carleby och Carleborg sedermera Gamlakarleby och Nykarleby, såg inte borgarna i Wasa och Uleåborg detta med glädje. Deras enorma handelsområden minskades nämligen nu och de fick inte behålla ensamma för sig de marknader som för handelns befordrande hade inrättats.
Lika missnöjda var i sin tur de två nya städerna, då ungefär tre decennier efteråt åter nya städer grundlades, Kristinestad 1649 och Jakobstad 1653, varigenom handelsområdena ytterligare splittrades. Hätskheten mellan dessa städer sinsemellan blev allt större ju mera trängsel det blev på handelsområdena och marknadsplatserna. Då de äldre städernas privilegier var något oklara eller åtminstone gav tillfälle till olika tolkning blev mellan städerna en rivalitet rådande som yttrade sig i oavbrutna trakasserier och klagomål till regeringen. Ja, man gjorde ofta processen kort, det var nämligen inte ovanligt att en stad eller flera anhöll vid riksdagarna om att andra städer som gjorde dem förfång helt enkelt skulle slopas.
Wasa stads borgare började från och med år 1634 en formlig förföljelse mot Nykarleby för att få staden förstörd. Vid 1647 års riksdag anhöll Wasaborna om att styrelsen skulle låta ödelägga staden Nye Carleby och den låta transportera till Wasa, men denna deras anhållan blev inte hörsammad antagligen till följd av det märkliga memorial som Nykarlebyborna både inlämnat till samma riksdag och därur det med synnerlig tydlighet framgår hur mycket Wasabornas förföljelser gjorde dem förfång och hindrade dem i arbetet på deras stads utveckling. Ihärdigt upprepades emellertid från Wasa stads sida angreppen på Nykarleby, men de synas ha tystnat sedan Karl XI i sin resolution på en dylik anhållan år 1675 hade svarat att ”städerna dock äro med något öfverläggande uppbyggda och inrättade”.
Från Wasa stads sida gjordes också försök att hindra Kristinestads anläggande, men den begäran som i detta syfte riktades direkt till rikskanslern Axel Oxenstjema lämnades utan beaktande. De trakasserier som åsamkats Nykarleby från den äldre grannstadens sida, hindrade inte på något sätt Nykarleby att i sin tur angripa sig på den stad i vilken den anade en svår medtävlare, Jakobstad. När borgarna i Gamlakarleby strax efter Jakobstads grundläggning började en hätsk förföljelse mot Brahestad, sin granne norrut som är grundlagd 1649, sällade sig Nykarleby till sin tvillingstad och båda i förening sökte på det hänsynslösaste sätt arbeta för att få dessa två städer slopade.
De lyckades också år 1680 utverka av regeringen ett påbud om att Jakobstad och Brahestad skulle upphävas och invånarna välja mellan att bosätta sig i Uleåborg, Gamlakarleby eller Nykarleby. Under de två år som städerna erhållit såsom betänketid, ändrade sig emellertid regeringen och påbudet återtogs, men ännu efter Stora ofreden, då Jakobstad var helt och hållet förstört, upprepade Gamlakarleby i flera riksdagsbesvär sin anhållan om att Jakobstad inte skulle återuppbyggas. Man finner detta sätt att rikta dödshugg mot sina grannar inte så litet brutalt. Men man hade prejudikat i regeringens eget förfarande.
När Helsingfors grundlades år 1550 tvingade regeringen invånarna i Ulfsby, Raumo, Ekenäs och Borgå att flytta till den nya staden. Senare, vid slutet av 1700-talet ålades alla de Österbottniska städerna att befalla det nyanlagda Kaskö, att bosätta sig ”på Kasköön” som man sade, emedan regeringen där ville inrätta en örlogshamn, ett projekt, som under många år upptog de små städernas tid och tillgångar utan att någonsin, realiseras. Man kan fråga sig hur en så långt gången fiendskap som den som de österbottniska städerna ådagalagt mot varandra på 1600-talet väl var möjligt. Svaret står att söka i det gällande handelssystemet, merkantilsystemet, som infördes i Sverige av Gustaf II Adolf och pålade handeln ett olidligt tvång.
Det bestämdes härigenom att städerna skulle delas i stapelstäder och uppstäder. Endast stapelstäderna skulle få idka utländsk seglation. Uppstäderna skulle handla endast med stapelstäderna. Befolkningen på landsbygden däremot var tvungen att föra sina varor till uppstäderna på några undantag när, d. v. s. de som bodde vid ”sjökanten” hade rätt att segla med egna skutor och egna produkter över till Stockholm. Nu var emellertid alla dessa österbottniska städers förnämsta näring just handeln. Men de var alla uppstäder, de fick inte direkt fara med sina varor vart de ville utan de var bundna vid att handla endast med Åbo och Stockholm, något som var mycket besvärligt för dem.
Skulle emellertid befolkningen på landsbygden ha hållit sig till förordningarna och verkligen levererat sina varor till städernas borgerskap, så hade dessa dock kunnat reda sig, men bönderna rättade sig inte efter förordningarna. Också de som bodde på landbacken långt från kusten sände sina produkter till Stockholm och då de österbottniska städerna inte kunde undvara lantprodukter, som var deras exportvaror, var det naturligt att deras handel under sådana förhållanden inte kunde upprätthållas och ju så mycket mindre, ju större städernas antal blev. De inbördes misshälligheterna föll emellertid bort när det gällde att kämpa för gemensamma fördelar eller att bekämpa missbruk och arbeta mot sådana påbud av regeringen, som hotade städernas existens på samma gång som deras handel.
Kampen mot regeringen utgjordes under 1600-talet huvudsakligen av striderna mot Tjärkompaniet, ett Stockholms-bolag, som hade fått ensamrätt av regeringen att upphandla all tjära, som brändes på landet och som fördes in till städerna. Genom detta monopol hindrades bönderna att fritt få bränna så mycket tjära de ville, ty det var noggrant bestämt hur mycket som skulle få brännas och levereras till borgarna. Senare gick man så långt, att man även bestämde, vilka hemman på landet som skulle få bränna tjära och hur stor mängd en och var borgare fick lämna till kompaniet. Detta var hårt, i synnerhet på orter, där det fanns stora tjärdalar och där tjära kunde tillverkas hur mycket som helst. Att tjärtillverkningen i trakterna kring Nykarleby och Gamlakarleby var den väsentliga näringen och att den här hade gamla anor bevisas kanske bäst av att båda städerna har en brinnande tjärtunna i stadsvapnet. Wasa-vapnet utgörs av en kärve, och Jakobstad upptog i sitt vapen ett fält i det de la Gardieska vapnet.
Frågan om tjärhandeln, bemödandena för att få Tjärkompaniet upphävt sammanförde ofta ombud från de olika städerna till överläggning. Samlingsplatsen för de gemensamma mötena var oftast trädande. Det var Wasa-borgmästaren som blev förespråkare för de gemensamma mötena, som oftast var i Gamlakarleby, så t.ex. ägde här ett stort köpmannamöte rum år 1690. Det föreföll nära nog såsom om naturen, förhållandena och händelserna skulle ha svurit sig samman för att hindra de österbottniska städernas blomstring. Reduktionen, alltså återtagande donationsjordarna var för alla städer en stor motgång, genom den minskades t.ex. Wasa stads område från 24 till 15 ½ mantal. Minst led Jakobstad, emedan borgerskapet redan före reduktionen hade köpt in den mark, på vilken staden var byggd.
De förfärliga hungeråren 1695 – 97, som följdes av en härjande pest, hade tilI följd, att en stor del av befolkningen på landet och av stadens invånare dog ut. Ständiga mindre och större eldsvådor förstörde de med möda byggda gårdarna. Till exempel i Gamlakarleby brann hela staden ned år 1664, så att endast några hus stod kvar jämte kyrkan, som för ändlösa tvistigheters skull hade blivit färdig först året förut.
En större olycka än någon förut var ryssarnas härjningar i Österbotten 1714 under ”Stora ofreden”. Vi vet att vid slaget vid Napue by i Storkyro den 19 februari Armfelts lilla finska här, som var sammansatt av bönder och borgare, tillhörande de illa övade och primitivt utrustade borgargardena i städerna, blev skingrad och upplöst. Två dagar efter nederlaget ryckte det ryska infanteriet in i Wasa där man förstörde och fördärvade allt vad de kom över och plundrade staden på en mängd dyrbarheter.
Ett vida hemskare öde drabbade städerna norr om Wasa. Såväl Gamlakarleby som Jakobstad hade redan på våren fått känna av ryssarnas framfart, men nu blev det ännu mera fallet. Det kavalleri som stormade in över landsbygd och städer var en rovlysten, mordlysten hop, som i de trakter den genomströvade utvecklade en i sanning barbarisk grymhet, en grymhet som väckte till liv ett hat, som gått i arv från generation till generation sedan dess. Allt kvad ryssarnas fantasi kunde uppfinna av grymma medel för att plåga barn, lemlästa gubbar och förgripa sig på kvinnor, begagnade man sig av, också här praktiserades det långsamma dödandet med största förkärlek. Alla Sydösterbottens städer fick vidkännas ryssarnas härjande framfart men ingen blev så fullständigt förstörd som Jakobstad. Var det underligt att invånarna i städerna flydde i så stora massor, att vägarna var överfulla, flydde för att söka sig en tillflyktsort på andra orter? De kunde så mycket lugnare göra det, då regeringen själv tvärtemot vad fallet var under ”Lilla ofreden”— själv uppmanade folket att göra det för att undgå att svära ryska regeringen trohetsed.
I Stockholm samlades alla de som hade undgått den ryska fienden, här sammanträdde städernas magistrater och korresponderade med Åbo hovrätt och Åbo domkapitel, som också de samlades i Stockholm till rådslag.
Under de första decennierna efter Stora ofreden var de österbottniska städernas borgare helt upptagna av att på allt sätt söka upprätta vad som hade blivit förstört genom denna under 7 års tid. Men när allting började gå i sina gängor igen, då finns där en fråga som sysselsätter dem alla och som förenar dem till gemensamt arbete. Det är strävandet efter att erhålla seglationsfrihet och stapelrätt, att få lasta och lossa i egna hamnar och fritt få segla jorden runt med sina fartyg. Nu först är det som städerna själva fullt känna och uppskatta betydelsen av en stark solidaritet sig emellan, och de närmade sig varandra i vänskap och förtroende. Länge nog fick de kämpa innan de nådde målet, vid riksdag efter riksdag hade de uppsatt petitioner, diskuterat alla de ting som rörde seglationen, alla de punkter på vilka man är tvungen att stöda för att beveka regeringen.
Slutligen lyckas det också, vid riksdagen 1765 erhöll städerna rätt till fri seglation. Den var så fördelad att Wasa och Gamlakarleby, de två större och förnämligare städerna utnämndes till stapelstäder. De små städerna Jakobstad och Nykarleby erhöll endast fri utrikesseglation, utan stapelrätt. Efter ett ännu rätt styvt arbete erövrades denna rätt år 1791 och de sydösterbottniska städerna var nu fria från merkantilismens och skyddssystemets hämmande band. Med lätt håg och glatt sinne ser stadsborgarna den tiden an då de med egna fartyg kunde klyva Nordsjöns och Medelhavets böljor. Äran av att städerna sålunda kunde vinna målet för sitt strävande tillkommer i första rummet den uthållighet som städernas främsta handlande och framstående män visade i arbetet för det gemensamma målet.
Att det slutliga slaget vanns beror emellertid på att deras sak togs om hand av en så framstående och liberal man som Anders Chydenius. Det dröjde något innan sjöfarten kom i gång. Man försökte sig på färder till Medelhavskusterna för att hemföra salt. Men för det mesta höll sig dock fartygen på de gamla linjerna. Att flera decennier sålunda gick utan att någon större sjöfart härifrån kunde ske berodde naturligtvis främst på krigets mellankomst. Men från och med 1830-talet blir sjöfarten både livlig och vinstbringande. Det bör dock antecknas att det inte var genom export eller import av varor som städerna så småningom under tiden mellan 1830 – 1860 riktade sig. De stora handelshusen arbetade i en helt annan bransch. De sysslade så gott som uteslutande med fraktfart och de österbottniska fartygen likaväl som det österbottniska sjöfolket tycks ha haft gott anseende i främmande länder.
År 1840 ägde Wasa 18 skepp å 2,368 läster, Gamlakarleby 32 skepp å 3,684 läster, Jakobstad 24 skepp å 3,924 läster, Nykarleby 14 skepp å 2,043 läster, Kristinestad 31 skepp å 3,542 läster, Kaskö 6 skepp å 732 läster. Med varje år steg fartygens antal ända till år 1854, då genom den engelska blockaden fartyg i alla städer förstördes och sjöfarten led ett stort avbräck.
År 1864 ägde Vasa 35 fartyg om 8,303 läster, Gamlakarleby 16 om 2,339, Jakobstad 19 om 1,360 läster, Kristinestad 16 om 3,666 och Kaskö 1 fartyg på 363 läster. Under dessa decennier upptas intresset hos städernas borgare i hög grad av sjöfarten, byggandet av nya fartyg, som med stor högtidlighet skjutas av stapeln, av utgående skepp som rustas för långfärder, av hemkommande fartyg som för med sig något av den stora världen därute. Och under dessa år är det de stora rederierna och handelshusen som är de maktägande i städerna, så i Vasa Wolffska rederifirman och i Jakobstad den Malmska.
När efter mitten av århundradet ångfartygen överallt på de utländska vattnen tog segelfartygens plats, blev den österbottniska fraktfarten inte mera behövlig, skeppsfarten tynar så småningom bort i alla städer. Man vänder sig då mot land för att finna nya existensmedel. Industrin blir den bärande kraften, och på dess bas bygger man upp nya möjligheter och nya värden. Av Sydösterbottens städer är det två som på denna väg nått långt, Vasa och Jakobstad, den senare staden främst genom sin tobaksfabrik, som daterar sin tillvaro ända från 1761. Det är kamp och strid som präglar Österbottens historia. Men samtidigt är det styrka och kraft, seghet och ihärdighet hos detta folk, ur vars mitt inte endast våra största skalder utgått, utan så många goda arbetare och frisinnade tänkare.