Publicerat i tidningen Syd-Österbotten 29.8.1936. Renskrivet av Lasse Backlund i mars 2021.
När finska kriget började den 21 februari 1808 i och med ryssarnas överskridande av gränsen vid Abborfors och Anjala, fungerade general af Klercker som tillförordnad befälhavare över trupperna i Finland. I enlighet med krigsplanen lät han den finländska hären dra sig tillbaka till Tavastehus för att här i lämpligare ställning bjuda ryssarna spetsen. Nu anlände likväl befälhavaren, general Klingspor och tog befälet över trupperna samt anbefallde återtåg mot Österbotten. Återtåget vidtog den 5 mars och redan i medlet av april hade hären nått trakten av Uleåborg. Genom ingripande av överste C. J. Adlercreutz, som då i egenskap av generaladjutant var befälhavarens närmaste man, kunde den finländska hären tillkämpa sig en seger över ryssarna den 16 april vid Siikajoki och den 27 april besegrade chefen för savolax-karelska trupperna ryssarna vid Revolax.
Trots att den ryska huvudstyrkan, som framgått längs kustvägen, efter finländarnas seger vid Revolax drog sig tillbaka till Gamlakarleby, utnyttjade General Klingspor inte de vunna framgångarna, utan lät hären kvarstå i sina kvarter i trakten av Uleåborg under sex veckors tid. Först den 5 juni gav han order om uppbrott och huvuddelen av hären, bestående av 1,2, 3 och 4 brigaderna, började långsamt förflytta sig söderut. Under uppehållet i norra Finland hade av nytillkomna trupper bildats en femte brigad, vilken underställdes överste J. A. Sandels och opererade under fortsättningen av kriget i Savolax och Karelen.
von Otters nederlag i Bötom.
I medlet av juli hade den finländska hären nått Alahärmä, medan den ryska härens huvuddel samlades i Lappo. För att komma i besittning av den viktiga tvärvägen Vasa — Lappo erhöll överste Adlercreutz befallning att med de fyra brigaderna inta Lappo den 14 juli. Företaget kröntes med framgång och ryssarna drog sig tillbaka i riktning mot Alavo. Den finländska hären delades nu i tre avdelningar, av vilka huvudhären bestående av 1 och 4 brigaderna framsköts mot Alavo till Ruona och Salmi, 3 brigaden till Tiistenjoki, 10 km sydost om Lappo, och 2 brigaden under von Döbeln mot Kauhajoki. För att skydda huvudhärens högra flank hade general Klingspor redan i början av juli framskjutit en avdelning om fem kompanier ur Österbottens regemente jämte 50 dragoner under major von Otters befäl till Oravais, därifrån bataljonen sedan framgick över Vörå till Storkyro, dit avdelningen anlände den 18 juli. Härifrån dirigerades avdelningen vidare längs Ilmolavägen mot Lappfjärd för att trygga armén mot de stående ryska styrkorna som fanns där. Det ansågs dock nödvändigt att förstärka avdelningen och därför framsändes livbataljonen ur Björneborgs regemente under major Eeks ledning till Kauhajoki, där den anslöt sig till von Otters avdelning den 27 juli. Under von Otters ledning framgick detachementet nu mot Bötom, dit en fältvakt framsköts den 28 juli, medan huvudstyrkan ankom till Keturi, 15 km nordost om Bötom. Den 29 juli anföll ryssarna fältvakten, som vek undan i riktning mot huvudstyrkan. Efter ett segt motstånd tvingades även denna att vika och drog sig tillbaka till Kurikka, medan fienden följde efter till Kauhajoki.
von Döbeln framrycker till Kauhajoki.
Vid underrättelsen om von Otters nederlag beordrades von Döbeln att med de två återstående bataljonerna av Björneborgs regemente framgå för att uppta von Otters detachement. Efter en 50 km:s nattmarsch ankom von Döbeln den 30 juli till Kurikka, där han övertog befälet. Den 1 augusti fortsatte brigaden framryckningen mot Kauhajoki, varifrån ryssarna drog sig tillbaka till Lappfjärd. Den vid Kauhajoki i början av augusti samlade 2 brigaden bestod av följande trupper med en sammanlagd numerär om 2,300 man:
-tre bataljoner av Björneborgs regemente
-en och en kvart bataljon av Österbottens regemente
-en skvadron av Nylands dragonregemente
-fyra lätta kanoner
Den vid Lappfjärd samlade ryska styrkan, som kommenderades av generalmajor Orloff-Denisoff, utgjorde till numerären i det närmaste 1,500 man, varav tredjedelen var kosacker. I densamma ingick sex kanoner. Den ryska reträtten ingav småningom bekymmer och för att hejda densamma samt för att åter kunna gå offensivt tillväga omordnade den ryska överbefälhavaren sin armé, tillförde densamma förstärkning samt avlägsnade olämpliga befälhavare och tillsatte nya. I stället för general Orloff-Denisoff förordnades sålunda överste Schepeljeff den 4 augusti till befälhavare för ryssarnas vänstra flygel. Denna omorganisation var genomförd i början på augusti och hären beordrades åter att anträda frammarschen. Enligt den uppgjorda planen skulle den första stöten riktas mot den framskjutna finländska högra flygeln eller 2 brigaden i Kauhajoki. Här anfölls von Döbeln den 10 augusti 1808 av de till numerären underlägsna ryssarna, vilka i grund besegrades.
Gyllenbögels frikår landstiger.
Medan dessa händelser utspelades i Kauhajokitrakten hade ställningen på denna frontdel ytterligare utvecklats till den finländska härens förmån. Kaptenen vid Björneborgs regemente, Anders Gyllenbögel, som i egenskap av kurir varit rest till Stockholm, erhöll här av konungen befallning att ta befäl över två på Åland stående bataljoner samt med dem avgå till den finländska arméns förstärkning. Till denna hjälpkår anslöt sig även åländsk allmoge och soldater, som tidigare tillhört Sveaborgs garnison men rymt till Åland. Kåren landsteg den 30 juli i Kaskö och avgick omedelbart till Närpes, där allmogen från de svenska socknarna i Österbotten kort förut utkämpat heta duster med ryssarna. Bonderesningen var slut, när hjälpkåren anlände, och nu anslöt sig till densamma ytterligare i Närpes stående mindre kontingenter ur den reguljära armén samt av allmogen uppställd vargering. Gyllenbögels frikår, som gjorde sitt namn berömt under kriget, kom sålunda att bestå av följande avdelningar med en numerär av 1,587 man: -en skarpskyttebataljon,
-mindre kontingenter ur Österbottens, Jämtlands och Västerbottens regementen
-Närpes lantvärnsbataljon
-Malax lantvärnsbataljon
-en liten kontingent ur Nylands dragonregemente
-två trepundiga kanoner ur Finska artilleriregementet
Omedelbart efter det att Gyllenbögel hade landstigit i Kaskö avreste han till Lappo, där högkvarteret fortfarande kvarstod. Frikårens befälhavare erhöll här order av general Klingspor att med sin kår och allmogen verka mot ryssarna i Närpestrakten. Ryssarnas framskjutna avdelningar, som kort därförinnan stått i Pjelax, hade emellertid dragits tillbaka, varför frikåren utsträckte sin spaning i riktning mot Lappfjärd. Genom denna spaning erhöll Gyllenbögel underrättelse om det av ryssarna planerade, här ovan omnämnda företaget mot Kauhajoki. Kapten Gyllenbögel beslöt då att företa ett anfall mot Kristinestad, Tjöck och Lappfjärd för att hjälpa 2 brigaden.
Enligt den av Gyllenbögel utarbetade planen skulle fribataljonen omfattande i det närmaste 600 man förstärkt med dragonerna och de två kanonerna framgå mot Tjöck för att ta denna ort och därefter fortsätta mot Lappfjärd. Huvudstyrkans anfall mot Tjöck skulle understödas av en mindre avdelning skarpskyttar, vilken skulle framgå mot Tjöck längs en skogsstig, som vidtog c:a 2 km söder om vägskälet Tjöck — Kristinestad. Mot Kristinestad skulle längs landsvägen framgå en avdelning om 100 skarpskyttar och för att underlätta denna avdelnings operation hade Gyllenbögel tagit förbindelse med den i Svartö sund samlade Norra finska skärgårdsflottiljen, vars medverkan fastslogs.
Gyllenbögel rycker söderut.
Företaget igångsattes den 10 augusti kl. 6 på kvällen. Söder om Pjelax stötte förtruppen på en mindre rysk postering, vilken hastigt undandrevs, varefter framryckningen fortsattes. Den mot Kristinestad dirigerade skarpskytteavdelningen under fänrik Östboms ledning nådde utan motstånd sin bestämmelseort den 11 augusti kl. 3 på morgonen, varvid en avdelning kosacker drog sig med färjan över sundet till fastlandet.
Huvudstyrkan under Gyllenbögels ledning stötte vid Stormossen 1,5 km söder om vägskälet Tjöck — Kristinestad på starkare motstånd och detta upprepades på nytt 1,5 km längre fram, där ryssarna hade tagit ställning på en skogsbacke. Under tiden ordnade sig ryssarna i Tjöck för att möta frikåren. Stridsförposterna var framskjutna norr om Tjöck å med huvudmotståndet grupperat på höjderna söder om ån, där folkskolan nu är belägen. Det var ett segt motstånd, som ryssar nu kunde bjuda i dessa goda ställningar, och det blev nödvändigt för Gyllenbögel att insätta sina båda reservkompanier.
Det ena fick order att framgå till vänster mellan de nuvarande Tjöck och Påskmark byarna och det andra åt höger för att ta ryssarna i flankerna. Efter det stridsförposterna fördrivits och frikåren vadat över ån såg sig ryssarna kl. 12 på dagen tvungna att lämna Tjöck och retirera till Lappfjärd.
Under tiden hade Norra finska skärgårdsflottiljen inlöpt på redden i Kristinestad kl.5 på morgonen och tagit förbindelse med fänrik Östboms avdelning. Med två kanonjollar började flottiljchefen beskjuta fienden på östra sidan av Stadsfjärden, medan två kanonjollar dirigerades in i Lappfjärdsviken. Då ytterligare fyra kanonbarkasser började förbereda en landstigning på Östra sidan blev ryssarna tvungna att uppge sina ställningar här och fänrik Östbom kunde fortsätta sin framryckning och nådde småningom Lappfjärd kyrkby, dit Gyllenbögel ankom med huvudstyrkan sent på aftonen. Även von Döbeln framryckte nu med 2 brigaden till Lappfjärd och framsköt en bataljon av Björneborgs regemente till Ömossa. När 2 brigaden framgick från Kauhajoki avsände von Döbeln österbottningarna jämte två kanoner som vänsterflankskydd till Nummijärvi.
Den första träffningen i Ömossa.
På grund av Gyllenbögels framryckning mot Lappfjärd uppgav ryssarna hastigt Bötom och retirerade jämte den vid Tjöck slagna avdelningen så snabbt mot Björneborg, att de redan den 13 augusti stod med huvudstyrkan i Norrmark. Överste Schepeljeff, som insjuknade, ersattes nu av överste Bibikoff. Efter att ha omorganiserat sin styrka beslöt denne att åter börja avancera mot norr. Den 20 augusti nådde han Honkajärvi 11 km söder om Ömossa och beslöt av fruktan för att bli förekommen angripa den därstädes stående bataljonen av Björneborgs regemente.
Kapten Grönhagen, som förde nämnda bataljon, hade genom kunskapare fått reda på ryssarnas avsikter och grupperade sig för att möta anfallet på ömse sidor om landsvägen Kristinestad — Björneborg med två kanoner på en obetydlig höjd i mitten av ställningen invid landsvägen omkring 200 m söder om vägskälet Ömossa — Sideby kyrkby. Försvarsställningen löpte överallt genom skog, ty även terrängen väster om landsvägen var den tiden skogbevuxen och det var först 800 meter väster om vägen en c:a 400 m bred sank äng vidtog. Mot denna äng stödde Grönhagen sin högra flygel medan den vänstra stod i den täta skogen öster om landsvägen. Väster om denna väg stod en reservavdelning bakom mitten av högra flanken, medan två reservavdelningar stod bakom vänstra flanken.
Ryssarna, som var jämnstarka i infanteri, men hade mera kavalleri och artilleri, anföll den svenska ställningen synnerligen häftigt och började kringgå densamma åt höger. Trots att Gyllenbögel utvecklade sina reserver lyckades ryssarna bryta sig igenom och Grönhagen såg sig tvungen anträda återtåget förföljd av ryssarna. Vid Träskvik upptogs han av en till undsättning framsänd bataljon ur Björneborgs regemente under major Furuhjelm. Denna bataljon, som här avvisade ryssarna, kvarstannade nu som förpostbataljon i Träskvik, medan Grönhagens bataljon gick tillbaka till Lappfjärd, där brigaden hade förstärkt sina ställningar.
Ryssarnas huvudstyrka förlades nu i Ömossa, medan förposter framskötos till Öström, omkring 5 km norr om Ömossa. von Döbeln insjuknade allvarligt i Lappfjärd den 26 augusti och måste föras till Vasa för erhållande av vård.
Befälet över trupperna i Lappfjärd övertogs av överstelöjtnant Furuhjelm. Den ryska överbefälhavaren i Finland hade nu beslutat att sätta igång ett avgörande anfall mot den finländska huvudhären i trakten av Ruona och Salmi byar i Kuortane och befallde även sin vänstra flygel att framgå mot Nummijärvi och Lappfjärd.
Inför slaget i Lappfjärd.
Förrän det ryska anfallet mot Lappfjärd igångsattes, erhöll den finländska högra flygeln likväl förstärkning. På konungens order hade generalmajor von Vegesack inskeppat sig i Grisslehamn den 7 och 8 augusti med Upplands och Helsinge regementen och avseglade den 16 augusti från Gävle till Björneborg. På grund av storm var han likväl tvungen att avgå till Kristinestad, dit han anlände den 27 augusti på kvällen. Landstigningen verkställdes följande dag, varefter marschen genast anträddes till Lappfjärd, där fördelningen förlades i kvarter.
von Vegesacks fördelning bestod av följande trupper med en sammanlagd numerär om 3,000 man:
-två bataljoner ur Helsinge regemente
-en bataljon ur Helsinge vargering
-två bataljoner ur Upplands regemente
-en bataljon jägare ur de nämnda regementena
-två skvadroner ur Livgardet till häst
-en kontingent ur Svea artilleriregemente bestående av ett 6-pundigt batteri och en avdelning 3-pundiga kanoner med sammanlagt 8 kanoner
Bland officerarna i det förstnämnda batteriet märktes den unge, nyss från Karlbergs krigsskola utdimitterade underlöjtnanten, greve Wilhelm von Schwerin. Vid underrättelsen om att ryssarna igångsatt framryckningen från Ömossa ingick de svensk-finländska trupperna i den försvarsställning, som på åtgärd av von Döbeln och Gyllenbögel förstärkts. Den sträckte sig från den plats, där Sörån utmynnar i Lappfjärds å, och löpte här söder om ån samt vidare norr om den å, som söder om Lappfjärd kyrka löper i ostlig-västlig riktning.
Västra flygeln sträckte sig till den plats, där skyddskårens skjutbana nu är belägen. Framför de båda flyglarna hade hinder genom anordnandet av förhuggningar åstadkommits, till höger i trakten av Maars gård (c:a 600 m sydväst om Lappfjärd kyrka) och till vänster i trakten av den nuvarande skjutbanan. På högra flygeln placerades ett kompani lantvärn söder om Söråns mynning för att hindra ryssarna att användande sig av det här befintliga vadstället övergå Lappfjärds å och falla trupperna i ryggen. På högra flygeln ställdes ytterligare major Eeks bataljon ur Björneborgs regemente med ett 6- punds batteri i mitten av bataljonen norr om bron c:a 200 m sydväst om förenämnda Maars gård.
Till vänster om major Eeks bataljon stod fribataljonen ur Gyllenbögels frikår på ömse sidor om stora landsvägen med två 6-pundiga kanoner invid denna väg ungefär i trakten av folkskolan söder om kyrkan. Fribataljonen stod med sin vänstra flygel c:a 300 m sydost om den plats, där småbarnsskolan nu är belägen, och till vänster om denna bataljon placerades III bataljonen ur Björneborgs regemente. Denna bataljons center stod där skyddskårens skjutbana är belägen. Vid detta terrängparti placerades även en avdelning 3-pundiga kanoner. Längst till vänster i trakten av Björses gård (öster om skjutbanan) stod en avdelning av Gyllenbögels skarpskyttar samt västerbottningarna och jämtlänningarna. von Vegesacks fördelning placerades i reserv med Livgardet till häst 700 m väster om kyrkan, alltså gamla Birgitta kyrkan, Helsinge regemente invid denna kyrka, Svea artilleri söder om landsvägsbron på vägen väster om Albäcks gård, II bataljonen ur Upplands regemente vid vägskälet, där andelshandeln nu är belägen, och I bataljonen av nämnda regemente vid vägskälet 200 m söder därom. Jägarbataljonen ur Upplands och Helsinge regementen stod vid vägskälet i trakten av Stenmans gård. I trakten av den nuvarande kyrkan stod slutligen Närpes och Malax lantvärnsbataljoner likaså i reserv.
Ryssarna slås tillbaka.
Ryssarna framryckte tidigt på morgonen den 29 augusti och undandrev först den fältvakt som var framskjuten till terrängen söder om Träskvik efter det den där förlagda bataljonen ur Björneborgs regemente redan den 26 augusti beordrats till Lappfjärd. När ryssarna nalkades huvudställningen mottogs de av verksam artillerield från batteriet invid landsvägen, varefter de först försökte omfatta den högra flygeln och, efter att ha misslyckats, även den vänstra. von Vegesack, som förde befälet, insatte av de svenska trupperna I bataljonen av Helsinge regemente för att möta ryssarnas anfall på högra flygeln och jägarbataljonen samt I bataljonen av Upplands regemente för att möta deras anfall från vänster. Efter fyra timmars strid kunde vardera flyglarna rycka framåt, då ryssarna retirerade och förföljdes av de svensk-finländska trupperna till Öströms i Back by. Följande dag fortsatte von Vegesack ner till Ömossa, medan ryssarna drog sig tillbaka ända till Honkajärvi. Den 29 augusti hade överste A. F. Palmfelt anlänt till Lappfjärd för att överta befälet över högra flygeln efter von Döbeln, som var sjuk. Den 30 augusti anlände order från general Klingspor att 2 brigaden skulle dirigeras till huvudhärens hjälp vid Ruona och Salmi byar i Kuortane och att von Vegesack skulle inställa sig i högkvarteret. Trupperna drog sig nu tillbaka till Lappfjärd, men i Ömossa kvarstod som förposter II bataljonen av Upplands regemente, jämte två jägarkompanier samt två sexpundiga kanoner. Som chef för avdelningen fungerade chefen för nämnda bataljon, överstelöjtnant P. T. G. Drufva, och som chef för artilleritruppen underlöjtnanten, greve Wilhelm von Schwerin.
Wilhelm von Schwerins hjältedåd.
Ryssarna, som var fast beslutna att tvinga den svenskfinländska härens högra flygel tillbaka, framryckte på nytt från Honkajärvi längs med Björneborgsvägen den 5 september och stötte följande dag på de svenska förposterna i Ömossa. Underlöjtnanten von Schwerin deltar nu i sin första strid i Finland. Läget ingav bekymmer för befälhavaren, överstelöjtnant Drufva. Fienden anryckte till numerären överlägsen och terrängen var synnerligen olämplig för ett avvärjande försvar. Det var svårt att finna en lämplig placering för de båda kanonerna i den ställning, som synbarligen valts söder om vägskälet Ömossa — Sideby kyrkby och efter det ryssarna börjat kringgå svenskarnas flyglar måste ny ställning väljas norr om vägskälet med kanonerna på en höjd invid vägen. Batteriet avvisade gång på gång medels kartescheld på kort håll de ryska kosackernas anfall och den unge von Schwerin ”visade mycken köld och rådighet”, såsom Drufva omnämner i sin rapport till högkvarteret den 8 september. Ryssarnas omfattningsförsök tvingade likväl Drufva att anträda återtåget norrut. Skildringarna av striden vid Ömossa lämnar oss inte några utförliga detaljer om försvarsanordningarna. För den unga von Schwerin, som nu utkämpade sin första strid, var dagen av synnerligen stort intresse och han har i ett brev till sina föräldrar på ett livfullt sätt skildrat tjänsten i förpostställningen under väntan på ryssarnas anryckning samt själva striden. Under intrycket av detta brev har Runeberg skrivit sin dikt om Wilhelm von Schwerin, vilken dikt bidragit till att göra den därav förtjänta hjälten odödlig.
von Schwerin skrev bland annat så här åt föräldrarna:
”Mitt folk ledsnade, de fingo sjelfva i nio dygn oupphörligt ligga på fältvakt och blefvo tillika med mig många nätter och många dagar genomblötta af hällrägn. Intet annat än min ömma vård öfver dem kunde afhålla dem ifrån att klaga, jag använder altid och gerna mina öfverflödiga pengar af mitt tractamente till deras bästa. 9:de dygnet om morgonen blefvo vi häftigt attaquerade. Jag skulle nu sjelf för första gången gå i elden, jag skulle föra mitt folk för första gången dit och jag skulle med 2 canoner försvara platsen mot fiendens oändligt många både haubitzer och canoner, hvilken svår belägenhet. Det första var ej svårt, jag tog genast kall min och förblef kall. Det andra var värre. Mitt folk var för första gången i elden, de sågo efter kulorna och sprang bakom just i den mest afgörande stunden. Jag kunde intet springa efter, utan gjorde sjelf 5 mans tjenst vid canon. Då affairen hade sagtat sig något, gick jag fast nästan afdånad af trötthet, efter dem, förestäldte dem deras feghet, då de alla sprungo fram som tända ljus hvar och en på sina ställen. Här stupade folk som gräs. Nu gälde det. Vi retirerade. Cossackerna gjorde 3 gånger chock på mina blottade canoner, kastade sina pikar, men jag mötte dem med drufhagel och de retirerade. På detta sätt fortsatte vi affairen under en beständig eld i 5 timmar och retirerade 1,5 mil, der halt gjordes. Här kom Drufvan med hela officerscorpsen, omfamnade mig, tackade mig det jag frälst dem. Folket hurrade och önskade mig en beständig välfärd, Snart derefter fingo vi en batalje, den långvarigaste och blodigaste här nånsin har varit i detta krig. Denna stod vid Orravais och varade ifrån 6 om morgon till kl. 11 om afton”.
På grund av order från högkvarteret anträdde även den högra flygeln av den svenskfinländska armén reträtt norrut. Den 10 och 11 augusti samlades huvudhären i Lillkyro. Den förstnämnda dagen förenade sig här med densamma 2 brigaden och Gyllenbögels frikår samt von Vegesacks fördelning. Härifrån fortsattes reträtten till Oravais, som nåddes den 13 september. Följande dag utkämpades där den blodiga strid, som beseglade Finlands öde.
I denna strid fick den unge von Schwerin sitt banesår. Han räddades från att falla i ryssarnas händer genom ingripande av en officerskamrat, vars namn förblivit okänt, och fördes till Nykarleby, Här togs han omhand av generalmajor Aminoff, som förde honom i sin vagn till Kalajoki, där von Schwerin måste intas på sjukhus. Ingenting kunde dock göras för att rädda honom. Han dog den 27 september 1808och begravdes invid Kalajoki kyrka under militära former. Platsen, där han ligger begraven, föll dock småningom i glömska och har senare inte kunnat fastställas.