Denna artikel hade varit införd i tidningen ”Kuriren” år 1908 men som brukligt var den tiden, så kopierade Syd-Österbotten texten, som de tyckte skulle intressera också deras läsare. Artikeln publicerades i två nummer i februari 1908 och någon författare finns inte omnämnd. Lasse Backlund renskrev texten och förnyade språket lite, i januari 2021:
Svenskarna vid Bottniska viken.
Beträffande den brutna och taggiga linje som dragen längs efter det österbottniska kustlandet, på obetydligt — mest på 2 – 3 mils — avstånd från havsbandet, från Vasa läns södra gräns till dess norra utgör råskillnaden mellan svenskar och finnar, ansåg man för tjugo – trettio år sedan, att lika litet som den sedan urminnes tid undergått någon förändring, lika litet skulle den väl också framledes komma att bli föremål för beskjutning. Men senare tiders erfarenhet har visat såväl de här boende svenskarna som deras stamförvanter i Nylands och Åbo län, att om även den gamla språkgränsen ännu i våra dagar faktiskt kvarstår, så beror det inte därpå, att förfinskningsmanin skulle försumma att göra allt, som står i dess förmåga för att få densamma utplånad. Och först på senare tider har man fått upp ögonen för hur lätt förfinskningen kunnat genomdrivas i en annan landsdel, där något motstånd inte blev uppställt mot densamma.
Det svenska kustlandet vid Bottniska viken, nådde i oavbruten utsträckning ända ned till Kumo älvs mynning i Satakunda för ungefär en mansålder tillbaka. Kuststräckan från Sideby i Österbotten ned till nämnda älvmynning utgörs av Sastmola socken och Hvittisbofjärd kapell under Norrmark socken, och den hade sedan urminnes tid haft en befolkning, som såsom nyss sades, för cirka en mansålder tillbaka var helt och hållit svensk till språk och seder men numera är så förfinskad, att det är mera sällan man hör den svenska benämningen på själva orterna.
Sastmola har blivit »Merikarvia» och Hvittisbofjärd har blivit »Ahlainen». Ja, befolkningen var så svensk i dessa båda församlingar, att där sällan ett finskt ord ljöd utom i några mindre, inåt landet belägna skogsbyar.
Men vid den här tiden levde och regerade i Sastmola en prost vid namn Forss (d. ä.) en självrådig och hänsynslös fennoman. Liksom ännu i dag i en och annan av de svenska socknarna i Österbotten, där delvis finska talas, var prästerskapet i Sastmola skyldigt att hålla särskild skriftskola för den finska ungdomen, om denna än var fåtalig i jämförelse med den svenska. Men måhända var detta ett omak, som den väldige prosten inte ville underkasta sig, eller var det helt simpelt därför att han behagade visa svenskarna vad deras frid tillhörde, alltnog, en söndag — det torde varit på 1830 eller 40-talet — påbjöd prosten Forss från predikstolen till de svenska församlingsbornas obeskrivliga häpnad och harm, att ingen svensk skriftskola hädanefter skulle hållas för deras räkning, utan ägde vederbörande ungdom att framdeles lära sig läsa innantill och katekesen utantill på — finska!
Den som skriver detta, hörde om sommaren 1883 om sommaren en äldre bonde från Sastmola kyrkby berätta denna rövarhistoria ur verkligheten. Han beskrev, hur han som gosse, utan att vare sig i hemmet eller ute i bygden någonsin har hört ett ord finska talas, var tvungen att sitta och stava sig igenom och sedan plugga den finska katekesen utantill utan att han förstod ett enda ord eller ens begrep, vad det han rabblade på med handlade om. Han kom sedan i prosten Forss´ skriftskola, av vilken han förstod lika litet som katekesen. Han fick dock gå till nattvarden på grund av sin själlösa utanläsning, varpå han fick gå ut i livet med denna kristendomskunskap.
Socken skulle nu förfinskas med ett slag. Och det skedde så. Om än sorg och harm jäste överallt i bygden, underkastade sig allmogen likväl och gick viljelöst likt får till den nationella slaktbänken. Man tillgrep utvägar att så fort som möjligt lära det nya språket, importerade tjänare och daglönare från de finska byarna, och läraktigheten var stor.
I den mån de äldre föll undan, vann det främmande tungomålet allt mera insteg, och då svenskan inte mera hördes i kyrkan, vid läsförhöret eller överhuvud några prästerliga förrättningar, var det snart endast de, som nu i sin tur bildade den äldre generationen, som kände sina fäders och mödrars från urminnes tid nedärvda språk.
Herr Forss triumferar i sin glömda grav över ett kulturmord, i anseende till följderna ännu mera barbariskt och hänsynslöst än någonsin det Nikolai Ivanovitsch vid tiden omkring senaste sekelskifte i större skala planerade i vårt land.
Endast i församlingens nordligaste by vid havet, det avsides liggande Kasaböle, talades det ännu på 1890 talet allmänt, även av den yngre generationen, en egendomlig svensk dialekt, som betydligt skiljde sig från den forna Sastmola dialekten, som var ganska lik Lappfjärdsspråket. Likaledes var Hvittisbofjärd för något mera än en mansålder sedan så gott som rent svenskt. Men också i denna lilla, utmärkt vackert belägna församling skedde förfinskningsverket så eftertryckligt, att vid medlet av 1880-talet endast äldre personer bland dess allmoge kände det ursprungliga svenska modersmålet. I det offentliga livet gick naturligtvis också där allt till på finska. Sådant har svenskarnas öde varit i Satakunta. Men tu tal är det knappast därom, huruvida den våldsamma förfinskningen i sedligt och intellektuellt avseende burit tacknämliga frukter. Men efter denna sorgliga utflykt skyndar vi igen över till andra sidan om landskaps och språkgränsen.
Sideby.
Sideby är alltså numera den svenska stammens sydligaste utpost på Bottenhavets kustland och, i likhet med de flesta svenska församlingar därstädes, svenskt till den grad, att det inte ens har något eget finskt namn utan på detta språk kallas Siipyy. Men att förhållandet i Sideby är sådant, är inte att skylla på underlåtenhetssynd hos en del fennomanska präster och lekmän. Där har nog försökts mångahanda praktik så av kyrkans män som folk av denna världen, bl. a. nitälskade därstädes under decennier en viss köpman från Kristinestad så för den finska saken, att han offrade en liten silversked åt varje nyfödd medlem av Sideby samhälle, som i dopet gavs ett finskt namn såsom Väinö, Aino, Saima, Ilo, o.s.v. Men likväl sägs det, att man än i dag som är, där möter få personer med namn efter finska gudar eller gudinnor, lätta eller tunga känslor, sjö eller land, vått eller torrt överhuvud.
Sideby bildade i tiderna utkanten av Lappfjärd vittfamnande socken och församlingen uppges vara ungefär lika gammal som dess lilla konstlöst resta träkyrka. Sägnen säger, att för inte alltför långt tillbaka i tiden bodde här i den ensliga skogsbygden vid havet, omgivna av en i all sin vildhet fager natur tolv bönder. Det gick dem väl i händer, och de var nöjda med sin lott. Men till Lappfjärds kyrka och prästerskap hade de övermåttan lång väg, och det var en svår olägenhet. Så beslöt de en dag försöka, om de inte kunde få sitt samhälle bildat till en egen kyrkoförsamling. De tog till först ihop med att uppföra ett Guds hus för att ha en fast grund för sina bemödanden. De släpade samman stock, sågade virke, lade grunden till templet ute på själva Sideby udde, och så ställde sig de tolv att timra, envar på sin av korskyrkans tolv knutar och höll sig vid dem, tills väggarna var resta, och därpå fullbordade de med sämja och välgång sitt verk. Sedan restes tornet. Men kyrkan var där ute på udden en plats, enkom lämplig för ett sjömärke. Och då man ju inte gärna kan få ett bättre sådant än ett säkert och ordentligt uppfört kyrktorn, så träffade den tidens lotsstyrelse avtal med Sideby bönderna, att den nya kyrkans stapel skulle uppföras, så att den fyllde vissa betingelser som känningsbåk, och i gengäld skulle kronan ersätta dem med ett årligt bidrag till stapelns underhåll. Och det avtalet torde gälla ännu i denna dag. (det här avtalet upphörde då Yttergrunds fyr byggdes. red.anm)
Sideby — redan namnet anger ju att orten ligger avsides från de stora stråkvägarna — blev verkligen en avskild kapellförsamling, att börja med liten och fattig nog, men den tog sig raskt. Av de första tolv hemmanen blev det snart dubbelt och med tiden flerdubbelt så många, och med folkökningen höjdes välståndet. Nykter, ordentlig och idog har Sidebybon alltid haft öppen blick för allt, som hans vackra udde har att ge honom, om än stenbackarna och mararna var karga, så bjöd havet på så mycket rikligare vederlag. Han fiskade, idkade skeppsbyggmästare, och det är tu tal om han inte tog loven av honom. De berömda Sideby sluparna gick ända till Ryssland och Norge ännu för ett tjugutal år sedan.
Under de gyllene tider, som inträdde efter fattigåren 1865 och 1866 och det gruvliga nödåret 1867 arbetades på skeppsvarv i socken efter socken längs Österbottens hela kust, men knappast på så många och så ivrigt som i Sideby. Skepp byggdes och såldes inom landet och åt utlänningar. Och ännu tiotal år efter att yxan och släggan tystnat på de förmultnande varven från Lappfjärd ända upp till Brahestad och Uleåborg, så sträcktes det nya kölar i Sideby. Frågar man i denna dag ålänningen, vem som har byggt hans vackraste skepp och galeaser, svarar han ofta att det varit Sidebybor.
Församlingen bildar sedan 1876 ett eget pastorat. Sideby representerar värdigt svenska Österbotten omedelbart vid den södra ändan. Största delen av befolkningen har stannat nere vid havsstranden med dess vackra skogrika uddar, vikar och näs. Gårdarna ligger täcka i grönskan, prydliga och inbjudande, så till sitt yttre som inre. I de stora byarna Kyrkoby och Skaftung ses knappast en koja, som inte till det yttre är struken med rödfärg med vita fönsterinfattningar och innantill är snygg och prydlig nästan som ett dockskåp. I de svenska orterna träffar man så gott som aldrig de stora tvåvånings tabernaklerna med tiotal salar och kamrar, med vilka finnen längre uppåt slätten ståtar utan att ha någon användning för ens hälften av härligheten. På de flesta bondgårdar i svenska Österbotten består karaktärshuset av en måttligt tilltagen byggnad, men trevnaden där gör att man inte finner utrymmet för trångt.
Så grannbyggare Sidebybon än är med Satakundabon i söder, är han dock fullblods svensk. Men naturen, där han bor, skiljer sig mycket från den långa, vida slätten norrut. Marken är starkt kuperad med backar, hymplar och dälder, skog och björkhagar och här och där en utsikt över en lövkantad vik, ett sund eller det majestätiska havet. Utan tvivel är det denna natur, lika vacker som den frikostigt skänker möjligheten till idogt förvärv, som gett honom en ljusare syn på livet och en öppnare blick för det dekorativa än de flesta av hans stamförvanter i landskapet. Med livlig och snabb uppfattning, hjälpsam och gästfri, flärdfri och framför allt hederlig, vinner han aktning och sympati av alla de, som uppsöker hans lilla, undanskymda hörn av världen.
Härkmeri.
Vägen norrut är god och vacker, ofta slingrande sig längs kustlinjen och visar genom den nu tyvärr huvudlöst spolierade skogen glimt efter glimt av havet. Stundom går den tätt utmed stranden, från vilken havet sträcker sig i majestätisk vidd, utan att ett skär eller en klippa skymmer den ändlösa utsikten. Här, med grönskande skog och hagar på ena sidan och det blånande havet på den andra, glömmer man helt och hållet att mana på skjutskampen. En stund efter det sockenrån mot Lappfjärd har passerats, öppnar sig utsikten över en stor välbyggd by vid en i landet djupt inskuren fjärd. En inbjudande tavla. Det är Härkmeri by, den ståtligaste i Lappfjärd och en av de vackraste i Österbotten. Välståndet lyser på långt håll. Här vid fjärden arbetades också i den gamla goda tiden på skeppsvarv invid skeppsvarv. Härkmeri giggarna överträffade t.o.m. de, som byggdes i Sideby, och även härifrån utgick många av landets mest ansedda skeppsbyggmästare.
Bygden är ursvensk, varför man kan undra, varifrån den fått sitt purfinska namn. Namnet skrivs officiellt Härkmeri och uttalas av ortens allmoge ”Härkmär”, båda ä-ljudet är kort. (Tidningen Syd-Österbottens redaktion vågade anmärka att namnet egentligen är pursvenskt. ”Härkmeri” är en förvrängning av ett gammalsvenskt ord, som på nysvenska betyder ”den steniga fjärden”) Bland hemmansnamnen däremot, både här och överallt i socken har de flesta rent svensk klang, t. ex. Ådjers, Ingves (Yngves), Ivars, Knuts, Gejsor, Ålgars (Holgers), Äbbol o. s. v.
Lappfjärd.
Men vi reser vidare och kommer in på skogsvägen till Lappfjärds kyrkby. Ungefär halvvägs möts på denna väg en högst sällsynt företeelse på kustlandet från Sastmola ända upp till Torneå, nämligen en verklig insjö. Vänster om vägen ligger en vacker inbjudande bondgård, inbäddad i lummig grönska, det är Träskvik gästgiveri. Från gårdsplanen leder en kort stig över en sakta sluttande äng ned till stranden av träsket. Det är egentligen två genom ett smalt näs åtskilda sjöar på totalt omkring 2 – 3 kilometers längd och en kilometers bredd. På de skogiga stränderna synas här och där enstaka torp med sina odlade täppor. Nu följer åter några kilometer på en med ungskog bevuxen mo.
Vägen sluttar ständigt norrut, och plötsligen öppnar sig en milsvid lågslätt, som vid första anblicken synes bilda en enda ofantlig by med en lika stor som ful kyrka på en obetydlig höjd nära södra utkanten. Denna kyrka kan anses som ett arkitektoniskt under, uppförd i korsform av rött tegel och med en avskyvärd åttkantig gräsgrön träkupol på taket. Så mycket mera imponerande är den invändigt med sina väldiga dimensioner och sina sköna smäckra valv. Den är med säkerhet betydligt rymligare än Nikolaikyrkan i Helsingfors. Den moderkyrkoförsamling, som under förra hälften av 1800-talet uppförde den, bildar också numera fem särskilda pastorat.
Skall Lappfjärd anses vackert? Ja, det beror på. Om ägorna råkar ligga i träda, gör flackan med de ändlösa gärdesgårdarna och de ofta omålade gårdarna ett enda tröstlöst grått i grått, som inte har att uppvisa en ojämnhet ens att jämföra med Senatstorgets i Helsingfors stigning. Om fälten däremot är gröna, är tavlan ganska vacker, inramad i sin låga skogsrand utom i öster, där Bötombergen reser sig till en för österbottniska förhållanden storartad höjd. Man är nu inne på det typiska svenska kustlandet. Utan någon bestämd gränslinje ligger by vid by. Ett träd utgör en lika sällsynt som angenäm vilopunkt för ögat. Det är endast prästgårdarna och de högst sparsamt förekommande herrgårdarna som består sig en trädgård till inramning.
Mitt genom slätten slingrar sig den sömniga ån med sitt grumliga bruna vatten mellan branter, som knappt mäter ett par meter i höjd, då vattnet är som lägst. Så saktmodigt den glider fram, nästan utan märkbar ström, förefaller den högeligen tam. Men Lappfjärds å visar emellanåt också ett äventyrligt humör. Senast den 13 april 1880 klockan 2-tiden e. m. bröt den under isgång plötsligt ut över sina låga branter och förvandlade inom en halvtimme hela nedre delen av socken till ett milsvitt svallande hav, ur vilket gärdar, rior och lador stack upp som kantrade skepp och av strömmen lösryckta kvarnar och andra byggnader seglade omkring. Den dagen for folk från de högre belägna gårdarna omkring med ekstockar och stockflottar och bärgade människor och djur ur vattunöden. Men för alla kom inte hjälp i tid. Visserligen drunknade ingen människa, men några får och svin omkom. En gammal gumma hade hunnit nappa sin griskulting under armen och tagit sin tillflykt till rian. Där kom vattnet efter henne, så att hon måste äntra undan upp till de översta torkstängerna under taket, och där fick hon och grisen uppleva ett par tiotal högst obekväma timmar, tills de följande dag kunde stiga ned på fast mark igen. — Nästa förmiddag föll vattnet ut, men vägen väster- och norrut blev körbar först någon dag senare. Hela våren låg sedan jättelika isstycken utströdda över fälten och förstörde en stor del av rågbrodden och gräsväxten.
Vad ungdomen vidkommer delar ån Lappfjärds stora slätt, i två från varandra bestämt åtskilda intressesfärer, nämligen »Nörrsidon» på norra och »Brännor» på södra sidan. På den över ån ledande Nybron samlades åtminstone ännu på 1890-talet ungdomen sommartid till dans om helgdagskvällarna, och då utkämpades ofta enligt gammal tradition med gärdsgårdsstörar mången het dust mellan ”Brännryssar” och ”Nörrsid-girsar”.
I Lappfjärd lever många krigiska minnen från 1808—1809. För ett par decennier sedan fick man ännu höra äldre män berätta om sina fäders bedrifter. Bland annat hade en inhysing vid namn Kors fattat posto vid ett magasin på nuvarande kyrkbacken och därifrån skjutit ned åtta ryssar, då fienden först ryckte in i byn. Generalen Orloff Denisoff hämnades sedan på hela befolkningen med omänsklig grymhet. Vegesacks operationer inom Lappfjärd socken tillhör krigshistorien. Bland befolkningen har berättelserna om dem med tiden antagit när nog en sagoform.
Till karaktären är Lappfjärdsbon snar till strid, om han utmanas, men han är varken gräl- eller bråkmakare. Utan tvivel har den krigiska anden från forna dar uppbevarats genom den ständiga ofred, som han hölls i av upplandsfinnarna ända från trakterna bortom Virdois och Ikalis, så länge Kristinestad var avsättningsorten för dessas plankor och tjära. Då de i karavaner om 20 — 50 hästar, på hemfärden från staden, druckna och tjutande stormade fram genom Lappfjärd, erhöll den ”hurri”, alltså svensk, som råkade inom räckhåll för deras knivar eller påkar, lätt banehugget. Stundom hände det, att finnarna stannade vid en gård, där det firades bröllop eller annat kalas, och i samlad trupp ryckte in som golvståndare. Uppförde de sig då hyggligt, behövde de sakna varken folkligt bemötande eller anständig förplägning, men tyvärr gjordes besöket ofta blott att lära »hurrit» veta hut. Kniven kallades för den »finska frälsaren» av dessa upplandsfinnar. Hur manstarkt dylika, med kniven i hand uppträdande våldsgäster än anföll, gavs det knappast något fall, då de inte likväl skulle ha tillbakaslagits med blodiga pannor. En ensam Lappfjärdsbonde blev en gång anfallen av åtta med kniv beväpnade finska bönder. Ensam, som han var, dräpte han två av dem och trots att han själv var blödande ur en mängd sår, drev han de andra sex på flykten. En annan bonde hade flera gånger — man talade om att han under självförsvar dödat totalt åtta finnar — fått lida s. k. ”halvmansbot”. Ett mord, begånget av en lappfjärdsbo, var däremot något högst ovanligt.
I och med det Kristinestad mot slutet av 1880-talet allt mer förlorade sin betydelse som skeppningsort, upphörde denna blodsfejd av sig själv. Då upplandsfinnarna inte längre uppträdde i massa, visade de sig inte mera så blodtörstiga.
Lappfjärdsbon hade att genomleva svåra tider under senare delen av 1800-talet. Under den goda tiden närmast efter nödåren på 1860-talet fick rederirörelsen ett starkt uppsving. Det fanns knappt en dräng eller en piga, som inte lade sina besparingar i skeppsandelar. Senare spekulerades det både i bryggeri- och bränneriaktier. Men så gick vartenda rederibolag överända på 1870-talet, konkurs följde på konkurs. Brännvins- och ölhanteringen gick visserligen en tid framöver lysande, men så kom bakslaget också på detta håll. Förlorat kapital och nya konkurser. Minst en halv miljon mark gick sålunda all världens väg.
Detta var dock inte nog. Den ofantliga kyrkbysamfälligheten hade skaffat sig ett storskifte på halsen, som med regleringar och processer drog ut i över trettio års tid. Under denna tid råkade både jord och byggnader i det jämmerligaste förfall. Skogarna kalhöggs och gödselstackarna sparades i tiotals år och brann ihop till ingenting, under det björnmossan spred sig ut över odlingarna. De hus, som hade upptimrats men inte hunnit få tak då storskiftet ”bröt ut”, var nedruttnade, då det äntligen var avgjort vart huset skulle flyttas. Härtill kommer, att skiftet i reda penningar kostade något hundratusental mark.
Sedan denna tid av ruin och förfall har tjugo till trettio år förflutit, och Lappfjärd har numera repat sig. Från Amerika inströmmar en ständig guldflod, men den ersätter inte den förlust i arbetskraft, som emigrationen vållar hela Svenska Österbotten och varav den ständigt lurande förfinskningsmanin söker dra största möjliga fördelar.
Ännu är en omständighet att notera, som gör Lappfjärd och främst Tjöck till den på sitt sätt intressantaste orten i hela vårt land, nämligen dess ända till senaste tid trogna fasthållande vid gamla goda seder och bruk, framför allt den oförlikneligt vackra folkdräkten. Alla som deltog i sång- och musikfesten i Helsingfors senaste vår, minns vilket uppseende och beundran den väckte. Denna dräkt användes i helg och socken, och den som en söndag sett menigheten på Lappfjärds kyrkbacke eller en vardag folket i arbete på åker eller äng, den glömmer det aldrig. Tyvärr sägs, att numera en del gamla danser, såsom menuetten, och andra högtidsbruk håller på att glömmas. De moderna ungdomsföreningarna inför nytt mode och nya seder, heter det. Att inte denna rörelses ledare inser, att det borde vara föreningarnas plikt att främst bevara och hålla kärt, allt som är gammalt och gott!