Gösta Lindqvists artikel om Kattpiskargränden, publicerad i Syd-Österbotten 23.12.1954. Renskrivet av Lasse Backlund i januari 2021:
Då jag bläddrar i mitt minnesalbum dyker historier upp som länge sedan har sopats undan i glömskans vrå. I mitt album fanns jag några med överskriften: Sannsagor från Kattpiskargränden. Ja, den gränden är mig kär, min barndom lever där än.
Kattpiskargränden är ju ett konstifikt namn på en gata. Främlingar stannar upp och läser vad som står på skylten och sedan kan man få se ett brett leende i deras ansikten. ”Eri kiva nimi” sade en pojke en gång till sin kamrat, efter att högt och tydligt ha stavat Kissanpiiskajankuja. Kameror knäpper och smalfilmsapparater surrar, eftersom namnet måste förevigas. Men innan främlingarna går vidare suger den grönskande gränden till sig deras frågande blickar.
Ja, Kattpiskargränden är minsann inte snål av sig. Ur sitt ymnighetshorn öser den av sin sällsamma mystik och kvarblivna romantik. För ens inre blick kan man se bilden av ett älskande par som söker sig hit för en stilla flirt efter en lyckad bal. Hon i sin krämgula klänning med frasande taftkjol. Han klädd i ”fadermördare”, långrock och hög hatt. Och de visste så väl att här fanns inga nyfikna tittare bakom gardinerna. Vi vet också alla att också målaren här finner ett efterlängtat, tacksamt motiv för sin tomma duk.
Grändens speciella namn.
Men varifrån har grändens unika namn sitt ursprung? Det har gissats hit och dit men kanske är dess gåta nu löst? En trofast vän i vår stad, sände mig en gång några rader därom. Nu är hon själv borta och just därför vågar jag på att måla en skildring av det brevet.
En skön, stilla lördagseftermiddag har börjat. Skeppstimmermännen kommer i klungor från Varvet med ”bölor” av ”kvätter” på ryggen. Efter en tung och strävsam vecka behövs det också lite kvällsunderhållning. Det var klent ställt med de allmänna nöjena på den tiden. Några levande bilder på en biograf fanns inte, så de måste ordna den själva. Och den lilla gränden i Söderstan var enkom för det. Ja, den var som gjord för dem, åtminstone så länge den respektingivande polisen Ananias Sandbäck höll sig borta.
Det började redan skymma. Rösterna från gränden blev bara högre och högre. Man ”blusade” varandra och det blev roligare och roligare i kroppen. Kaverandet frodades och det ena ordet gav det andra. Sinnena hade runnit över på de duktiga timmermännen från Skaftung och den finska landsbygden, som annars var de bästa vänner. Man sitoppade varandra och ordet ”katton” hördes långt omkring. På sitt tungomål hade de finskatalande timmermännen svårt att uttala ”skaftungan”.
Bataljen var i full gång och oljudet hade också nått polis Sandbäcks öron, som just gick på rundvandring i staden. Ingen hade förstås märkt honom innan han med sin bryska stämma ropade åt dem nere i gränden. Bladet var som vänt, ovännerna hade med en gång blivit så sams att de i armkrok lallade iväg därifrån.
Någon mumlade likväl åt den barske Sandbäck så här:
”I mörkret vandrar man ej rätt,
man stöter sig på Sandebäck”.
Ja, skeppstimmermännen hade piskat upp varandra och säkert mer än en gång. Kanske hade de med sin lördagsfröjd gett namnet Kattpiskargränden.
Besökare i gränden.
Det är många människor, som under decenniernas lopp på ett eller annat sätt blivit bekant med ”kattornas gränd”. Antingen har de levt eller bott i dess närhet eller sp har de endast gjort korta visiter där. Några av dem är värda att ihågkommas.
Omkring 1880-talet gästades staden av miss Elvira Madigan. Men vem i all världen var hon? Hon skildras av en 83-årig dam i vår stad som den ljuvligaste lilla varelse då hon dansade på en lina inne på strandgården på Kattpiskargränden 2. Kväll efter kväll var den stora gårdsplanen full av folk. Ja, man var fullständigt betagen i hennes skönhet och konst. Och föga anade fröken Elvira då, att hon skulle bli en världsattraktion. Lovorden formligen haglade kring henne, var hon än uppträdde. Hon dansade på sin lina in i allas hjärtan. Men så började hennes ödesklocka ticka och den underbart vackra Elvira Madigans kärlekssaga skulle få ett sorgligt slut. Vi låter Saxons skillingtrycksvisa vara en minnesbild av fröken Elvira och hennes älskares tragiska frånfälle.
Elvira Madigan.
Sorgerliga saker hända
än i våra dar minsann.
Sorgeligast är dock denna –
den om fröken Madigan.
Vacker var hon som en ängel,
ögon blå och kind så röd.
Smärt om livet som en stängel,
men hon fick en grymmer död.
När hon dansade på lina
lik en liten lärka glad,
hördes bifallsropen vina
ifrån fyllda bänkars rad.
Så kom greve, löjtnant Sparre
vacker var han, utan börd,
ögon lyste, hjärtan darre,
och hans kärleks bön blev hörd.
Greve Sparre, han var gifter,
barn och maka hade han,
men från dessa han nu rymde,
med Elvira Madigan.
Så till Danmark styrdes färden,
men det tog ett sorgligt slut.
Ty långt uti vida världen
tänkte de att slå sig ut.
Men se slut var deras pengar,
ingenting att leva av!
För att undgå ödets stränga
bygga de sitt bo i grav.
Och pistolen, full av smärta
greven tar och sikte tog,
mot Elviras unga hjärta
knappt hon andas, förr´n hon dog.
Ack mig hör, ni ungdomsglada,
tänk på dem och se er för,
att ni ej i blod få bada,
ni ock en gång, förr´n ni dör!
Gubben Filpus.
År har samlats till år sedan gubben Filpus alldeles i början av 1900-talet levde här. Han levde på Kattpiskargränden med den avlånga tomten mot Östra Långgatan där nu ”Tant Hanna” bor.(nuvarande nr 65 på Strandgatan. På Filpus tid var tomten 60 meter lång men bara 13 meter bred).
När man är bara sju år är man vanligtvis förfärligt frågvis och det var jag också. Ofta höll jag till där och därför han kanske finns så väl bevarad i mitt minne. En mångsysslare var han, Filpus, huvudsakligast timmerman. Men han var också den enda ”båtdoktorn” vi hade i staden med en omfattande praktik. En egen ”klinik” hade han på sin avlånga tomt.
Då hösten var kommen lämnade många sin båt åt honom till eftersyn och omplåstring för att nästa vår kunna sätta den i vattnet igen. Det var mer än ett hopplöst fall som Filpus lyckades med. Han gjorde också hembesök och blev ofta anlitad av båtägare som behövde hjälp. Men gubben Filpus hade sin egen arbetsordning då han började med sitt arbete. När de första måsarna anlände och skrattande kretsade över staden, ja då var det båtarnas tur, ty öppet vatten var att vänta när som helst.
Från arla till särla höll han på och hans enda sällskap var den fräsande slangpipan som dagen i ända hängde i ena mungipan. men då och då så tröttnade han på den och ur västfickan tog han upp en ihoprullad svart mask, som han bet av. Med mina sju år så kände jag bara till en mask och det var metmasken, men den brukade man ju inte stoppa i munnen. Farbror Filpus var aldrig dum mot mig och därför vågade jag fråga vad det var som han så ivrigt tuggade på. ”He må nu va pikanell”, svarade han. Därmed var den frågan avklarad och avförd från dagordningen, Att gubben likväl njöt av ”maskbiten” kunde jag tydligt se, eftersom hans präktiga skepparkrans rörde sig upp och ned i takt med hans tuggande, så det måste ha smakat gott.
En flitig och skötsam man var han, timmermannen Filpus men då lördagen var inne tog han tidigt helg. Genom de öppna fönstren i hans lilla sal hördes då i sommartid andliga sånger ljuda. Han och hans gumma hade samplats kring Ordet och då fick allt annat bero. Farbror Filpus slutade sina dagar i grannstaden Kaskö.
”Glasas Richard” Eklund.
Alla genuina stadsbor som nått livets medelhöjd eller över kände ”Glasas Richard”. Att han också ägde gården uppe i Kattpiskargränden med sitt röda kakeltak är oss bekant (på senare hälften av 1900-talet kallades gården ”Henttonenas”). Ännu i dag pratar vi bara om ”Glasas Richards” gård, ty det skulle väl ej annat fattas. Men många vet inte att han såg dagens ljus i Norrstan. Hela livet fick han bära det folkgivna namnet, eftersom hans far var glasmästare till yrket. Naturligast var det så att hans mor kallades ”Glason”.
Sonen Richard gav emellertid sin mor ett stort bekymmer, för han hade fötts med en stor aptit. Ofta ”visste hon ingen levandes ro” hur hon skulle mätta sin son. En gång hade Richard just stigit upp från matbordet och försvann utan att säga ett ord. Men genast därpå då hans mor skulle in i sitt farstuskafferi, så vem stod där om inte storätaren, som slevade i sig en stor bunke fil. ”Bättre fly än illa fäkta” tänkte Richard, nappade till sig bunken, sprang ned till stranden och ut i sjön. Till midjan i vattnet fortsatte sin så plötsligt avbrutna måltid, för nu var han åtminstone på ”det torra” med sin matro.
”Glasas Richard” hade fått ett ytterst häftigt temperament som lätt bornerade över. Om han också någon gång med sina lungors fulla kraft slog ett hål i den djupa stillheten ute i gränden, var han omtyckt av sina grannar. Man visste att i hans urstarka gestalt klappade ett gott hjärta. Och över allt annat så älskade han sin son Ernst, som gick bort före honom.
En fredag morgon var jag och hälsade på hos Richard. Det var putsat och fejat i hans stuga och själv satt han helgdagsklädd i soffan med psalmboken i handen. ”Siti ner på stolin där, jag sk just läs fredagens morronbön. Ja ja, he va just på fredan”.
Den veckodagen hade hans son Otto år 1918 fallit för sin övertygelse. Efter detta var fadern Richard en bruten man, hans omvärld blev mindre och mindre, och sorgen hade tämjt det bångstyriga lynnet.
Mannerheim i Kattpiskargränden.
Den 21 november 1920 besökte general Gustaf Mannerheim vår stad. Med hans ciceroner gjordes en rundvandring kring staden. Det lär ha varit stadens pittoreska utseende som slog an på honom. Kommen till Kattpiskargränden, vid Glasas Richards gård blev det paus. Generalen hade säkert sett någon vackert i det gamla huset men han såg också någonting annat.
I ett av fönstren fladdrade en fastspikad tyglapp. Mannerheim frågade av sitt följe vem som bodde där. Efter erhållen upplysning lär Mannerheim ha sagt att ”gubben skall ha ett helt fönster” varpå han visades in till Richard. Han tryckte hans hand och samtidigt bytte en större sedel ägare. De växlade några ord och Richard blev som i extas, han bara stammade fram ”tackar ödmjukast”! Det var en fransk visit men episoden blev en historisk händelse för de som var med. Knappast kommer en så markant personlighet mera att röra sig just här.
Slutord.
Uppför gränden vandrar jag med dröjande steg. Högt över mig kommer en flottilj av molnskepp seglande. Varifrån och varthän? Honom som är given all makt i himmelen och på jorden har bestämt deras kurs och här nere står tiden stilla med sin rofyllda stämning. Ur hågkomsternas mark stiger styrkan av det som en gång var.
Kattpiskargränden – du är ett säreget smycke infattat i sagor och sägner – i mitt hjärtas stad.