Artikel skriven av Walter Sjöblom och publicerad i Syd-Österbotten i mars 1911. Renskrivet av Lasse Backlund i december 2020.
När grundstenen till den äldsta kyrkan i Kristinestad lades, är för närvarande omöjligt att med säkerhet bestämma. År 1650 anmälde sig 47 personer hugade att såsom borgare bosätta sig i den då alldeles nyligen anlagda staden. Alla dessa hade ännu inte i början av år 1651 inflyttat men »een dell hade dock allaredo sigh dijt begifwit». Vi vågar väl förutsätta att den första frågan som i den nya staden diskuterades, var den, som gällde uppförandet av ett eget tempel. Vi misstar oss sannolikt inte mycket, om vi anser att man redan år 1650 påbörjade kyrkobyggnaden. Tillgångarna var dock små och krafterna i alla hänseenden begränsade. Arbetet fortskred ytterst långsamt. Den första kyrkan uppfördes något 10-tal meter söder om den plats där den gamla träkyrkan nu står.
Om den första kyrkan får vi följande rätt magra upplysningar av de handlingar, som förvaras i stadens arkiv: Den 31 juli 1659 »unnar och efterlåter» konung Karl X Gustaf innevånarna i Kristinestad »tillåtelse till att få bruka stambok och församla sig så av städerna som för samlingarna där i landet någon hjälp till deras kyrkobyggnad». År 1664 var således kyrkan ännu inte färdig. År 1659 om sommaren blev den brädbefodrad. Redan 1658 den 11 december ålades borgerskapet »att i tid skaffa sig 1 tolft bräder vart å 9 alnar långa till att fodra kyrko väggarna med; därtill skall var och en skaffa spikar, nämligen 6 stycken till vart bräde. Allt som för arbetet behöves anskaffas denna vinter vid vite av 3 dr. silvermynt för den, som försummar»,
År 1659 donerar f.d. rådmannen, hovmästaren hos fältmarskalken Arvid Forbus — hovmästarens namn nämnes inte i detta sammanhang — till kyrkan »en messhake av silverfärgat atlas med ett härligt kors bakuppå, och frammantill var ett brett streck allt intill och kring halsen väl utstofferat». Av 1662 års dombok får vi veta att den första kyrkan hade nävertak, »vartill borgerskapet givit en knippa var». Samma år erhöll kyrkan sina första klockor, två till antalet. H. K. M:t både på stadens begäran »förunnat till dessas uppköpande 20 daler silvermynt». De kostade naturligtvis mycket mer men resten hade församlingen själv samlat ihop. Då dessa klockor uppsätts erhåller klockaren en liten tillökning i lönen. Vi läser på ett ställe i domboken följande: »Klockaren besvärade sig om hjälp till ringning, då blev samtyckt, att av de penningar, som givas i lega för stora klockan, då med henne ringes för lik, åt klockaren gives att lega sig hjälp till ringningen 4 daler kopparmynt.Detta samtyckes åt klockaren för sin sjukliga moders skull en liten hjälp. Man tilläts förfärdiga en liten stock, däruti en penning av gott folk kan inläggas». Var denna »stock» eller sparbössa fick sin plats omnämns inte. Sannolikt förefaller det att den placerades i kyrkans farstu.
Den 21 februari 1663 omnämner domboken, att kyrkan var mycket liten. Borgerskapet beklagar sig över att stadsborna inte ryms i den. Vi förstår sammanhanget bättre om vi erinrar oss att stadens hela innevånartal vid denna tid näppeligen överskred 100. År 1675 begynte man uppbygga en ordentlig klockstapel. Dittills hade man begagnat sig av en provisorisk ställning för klockorna. Nyssnämnda år skrivs i domboken för den 22 mars: »Klockstapeln skall uppsättas efter det manér som på Vaxholm byggt är».
År 1675 den 3 maj meddelar domboken: »De borgare, som icke sina kyrkobalkar byggt hava, skola för sin olydno plikta 1 rd. srmt, och skall besiktigas av tvenne rådmän, och där ändå sedan icke bebyggt och efterkommet blifver, skall högre böter påfölja». »Till kyrkotakets och tornets bestrykning antogs Jöns Carlsson för 26 D:r srmt. Golvet och trapporna i steglåken (?) och kyrkofarstugan skall med dagsverken repareras». Samma dag ytterligare: »Klockstapel» (-den gamla ställningen) skall beses och prövas av tvenne borgare, om den kan över sommaren och vintern pålitas. Kyrkobänkarna skola av borgarna på enahanda sätt restaureras». Kyrkan tycks således innan den ännu var fullt färdig, redan varit på förfall. »Stenarna på kyrkogården skola av husfolk rödjas», heter det slutligen. År 1682 beslöts, att klockstapeln skulle brädfodras. Varje borgare hade för ändamålet att leverera 3 st. bräder.
År 1684 den 21 april skriver domboken, att kyrkotaket läkte. Man beslöt samma dag att »driva taket med kuggmossa». Väggarna skulle täckas med näver. År 1686 inköptes i Lübeck altarklädet till ett värde av 100 daler kopparmynt. År 1687 hämtades från Lübeck 4 aln karmosin färgat kläde till en mässhake samt för samma ändamål 12 lod guld och silverspetsar, sammanlagt värt 108 daler kopparmynt. År 1690 den 26 mars beklagar sig domboken över kyrkans bristfälliga skick och påbjuder en grundlig reparation. Samma dag läser vi om gravarna följande: »Emedan gravarna såväl i kyrkan som utanför äro mycket grunda, så att liklukten tar överhanden, anbefalles borgerskapet att göra sina gravar så djupa som möjligt». Och ytterligare bestämms i sammanhang med denna fråga att borgarna »för ett gravställe i högkoret betala 12 daler krmt och under bänkarna 3 daler krmt till kyrkan». »För gravars öppnande i kyrkan betalades 1 daler krmt ps, kyrkogården 16 sk. och den som köper grav på kyrkogården, skall giva 1 daler krmt, allt till kyrkan». Sommaren 1690 målas kyrka och klockstapel med röd färg. Detta upprepas sommaren 1694. Hösten 1694 »uppföres en benkammare invid kyrkan». Templet var inte många årtionden gammalt förrän det förstördes. Någon av dagarna 15, 16. 17 juni 1697 övergick ett häftigt åskväder staden. Blixten slog ned i kyrkan och antände densamma. Den nedbrann till grunden men klockstapeln räddades.
I en tidning från år 1785 står det att den första kyrkan skulle ha brunnit 17 maj 1697. Walter Sjöblom tror dock att det borde vara 17 juni, eftersom det inte finns något omnämnt om branden i domböckerna före 18 juni 1697. Eftersom det sällan drar in åskväder i staden under maj månad, så ligger det nära till hands att Walter Sjöblom har rätt.
Den 18 juni 1697 frågas på rådstugan, var borgerskapet ville, att gudstjänsten skulle härefter hållas sedan som stadskyrkan genom ljungelden är så olyckeligen avbränd vorden, varpå blev utskickade till rådman Sandbergs gård efterföljande borgare: Matts Bäckudd, Bengt Larsson, Johan Ersson, Johan Mattsson, Hindrik Sifversson, Hans Larsson och Mårten Andersson att där utse något tjänligt ställe till gudstjänst, vilka, igenkommande, gav tillkänna det den nya byggnaden på norrsidan i samma Sandbergs gård vid gatan med kammare och förstuga prövades av dem därtill bekvämligast vara. Ty blev allmänt därtill samtyckt och bejakat samt utlovat att de nu strax efter rådstugutiden vilja skaffa dit bräder till sina bänkrum och med fyra ordinarie dagsverken låta sopa, tvätta och tillaga samma hus.
Emellertid befanns Sandbergs lokal vara alltför trång för ändamålet. Tillsvidare skulle den dock användas.
Den 10 juli 1697 heter det i domdoken, att »borgerskapet blevo tillsporde, var man på någon tjänlig ort kunde få större hus till gudstjänsts förrättande, emedan rådman Claes Sundbergs byggning är därtill nästan för liten, vartill borgerskapet nämnde skolestugan för följande orsakers skuld, emedan klockorna äro så när förhanden, sammaledes ock kyrkogården för begravningars skuld, som nu ofta förefalla.» »Då utbjöd rådman Sundberg hela norra byggnaden därtill, men borgerskapet föregåvo henne vara därtill alldeles oduglig, och den omkostnaden, som de skulle tillsamma byggnings reparation använda, faller dem uti denna svåra tiden alltför stor samt onyttig, om de framdeles måste sig en ny kyrka uppbygga, utfästande sig heller vilja draga tjänlig försorg om skolmästarens och skolstugans logementers förhyrande.» »Therpå H. Kyrkioherden förestälte borgerskapet, thet the skulle vara plicktige reversera sigh att villia åther reparera skolstugan, så frampt then nu af thet högvyrdiga Consistorio skulls blifva efterlåten att brukas till Kyrkiosahl, hvartill the samptel jakade, då H. Kyrkioherden utläth sigh villia sådant thet Högvyrdiga Domkapitlet genomskrifvelse vedh handen gifva.»
Av samma protokoll framgår ytterligare följande tvenne omständigheter:
1:o att borgerskapet hade för avsikt att hos H. K. M.t uti djupaste underdånighet anhålla om allernådigast bistånd och undsättning till en ny kyrkas uppbyggande.
2:o att »borgerskapet anbefalldes att gå samt på kyrkogården se efter om där finnes spikar eller annat järntyg, att de måtte blifva grant därifrån upphämtade och att de, som hafva haft sina gravar under kyrkan, vilka nu stå öppna, dem med mull igentäppa.» Den 19 juli 1697 »proponerades för borgerskapet, om det skulle finnas nödigt att i underdånighet anhålla vid tillkommande riksdag om kollekt till en ny kyrkas uppbyggning, varpå Jacob Jacobsson uppsteg och svarade, det borgerskapet kunna intet göra någon ansökning därom, förrän de själva hava var för sig gjort sin största flit att med sina egna medel kunna uppsätta kyrkan på dess färdiga ställe, vartill han för sin person vill giva 50 stockar. Därpå tillspordes de övriga av borgerskapet, om de ville till förslaget samtycka, eller om det icke skulle vara av nöden att bönfalla H. K. M. om allernådigaste hjälp, till vilket senars de samteliga jakade och särdeles för följande orsaks skuld, som är den nästan oboteliga sjöskadan, som denna tiden är staden övergången». Walter Sjöblom nämner här den ”oboteliga sjöskada”.
Försommaren 1697 var synnerligen ödesdiger för Kristinestad liksom för övrigt för hela landet. Samtidigt med åskvädret, som lade kyrkan i aska, steg vattnet i stadens stränder så högt, att man aldrig därtilldags upplevat något dylikt. En orkanlik storm rasade på havet och sänkte stadens så gott som hela skeppsflotta vilken just då var ute. Svår hungersnöd rådde i hela landet.
Samma dag frågades åter efter en tjänlig kyrkostuga för gudstjänst, sedan rådman Sundberg säger sig intet längre kunna sin stuga därtill efterlåta med förehållanden det man ingalunda fördristar sig att ruinera skolan utan Hans Högvördighets Herr Biskopens och det Högvördiga Domkapitlets tillstädjelse. Sedan upplästes ock Hans Ärevördighets Herr Georg Bjuggs tvenne skrivelser till Herr Kyrkoherden Johan Bäckman, angående det skolestugan ingalunda skulle förstöras och att ingen skulle taga någon förargelse, om gudstjänsten uti denna tiden här i staden icke så fullkomligen, som sig borde, bliver förrättad. Den 26 januari 1698 beslöts, att bygga ny kyrka. Dock skulle biskopens mening först höras.
Borgerskapet tillfrågades, på vad ställe den nya kyrkan skulle byggas. Man beslöt enhälligt att den »skulle bliva satt på dett stället, där hon förr stått, allenast kyrkans södra vägg kommer att stå där kyrkobalken nu är.» Kyrkan skulle bli en korskyrka. Kort därefter besökte biskopen staden. Han delade borgerskapets åsikt om kyrkans placering. Omedelbart begynte sedan byggnadsarbetet. Långsamt fortgick dock för den stora fattigdomens skull detta arbete.
Vintern 1701 förfärdigas bänkarna, kyrkoporten och kyrkodörren. År 1702 torde kyrkan upplåtits till användning.
Om du vill läsa mera om stadens andra kyrka, som fick namnet Ulrika Eleonorakyrkan, så skall du klicka HÄR!