Efter nyåret gick jag så till Plywoodfabriken och fick jobb där genom en bekant Arnold Kutonen, som var mycket hos Ströms. Han var underbas på fabriken och var utav finska föräldrar född i Olympia. Han hade arbetat hela sin tid efter avslutad skoltid i fabriken. En duktig grabb, ogift som kunde hantera sitt dragspel ypperligt. Han brukade spela till dansen i en orkester. Han instruerade mig i mitt nya jobb vid hackmaskinen, där jag stod några dagar.
Så kom han en dag och frågade om jag ville byta arbete. Han tog mig till en maskin, där jag skulle jobba för mig själv genom att putsa fanér, som hade lappats. Arbetet var bra och jag fick klara mig själv. Men dammigt var det trots att en stor dammsugare gick i väggen. Arbetet bestod uti att sanda ut ojämnheter, som hade uppstått på fanérskivorna, då de hade lappats i kvisthål och andra ojämnheter.
Arbetet var bra och självständigt men dammet var besvärligt, så matlusten var skral. Och så arbetade fabriken i två skift från kl. 7 på morgonen till kl. 4 om natten, med 8 timmar i vart skift. Vi hade ungefär en kilometers väg till fabriken, så vi gick till fots varje gång.
Där arbetade också ett 30-tal kvinnor runt limmaskinerna men annars var det mest unga karlar som arbetade där. Så då där också arbetade yngre och vackra flickor, så togs dessa ut någon gång på dans eller bilresa. En del grabbar hade ju egen bil.
Jag arbetade på hela vintern tills på våren när solen igen började visa sig efter regnet som fallit på vintern varje dag. Folk brukade säga att det regnar 365 dagar i året i Grays Harbor. Jag fick längtan ut till den friska naturen i skogen.
Så en dag i juni slutade jag på min arbetsplats. Jag skulle nog ha fått stå där bakom en sandmaskin, dit jag hade blivit flyttad för en tid sedan. Men arbetet var mera fritt i skogen och mycket friskare.
Samtidigt som jag gick i tankar att byta plats kom min arbetskamrat Fred i konflikt med arbetsledningen på grund av fusk i sitt arbete. Han förde bok över avsända varor och han sände en vara som inte var beställd, för att få antalet fyllt. Beställningen gällde för en export till Germany. Han blev nu uppsagd och i samma veva gick jag in på kontoret och begärde min lön.
Följande dag gick jag till arbetsförmedlingen och tog hyra ut till en skogscamp. Bussen avgick följande morgon på en några timmars bussresa upp norrut in i de ändlösa skogarna på Olympia halvön, som bestod av höga skogsbeklädda bergsmassiv. Här fanns ännu de största orörda furuskogarna.
Jag trivdes bra i mitt gamla yrke, eftersom det var friskt ute i skogen. Nya kamrater fick jag, alla genuina amerikaner, unga pojkar allihop. Tiden gick fort och månader gick. Så kom hösten med regn och kyla och med den en intensiv ryggvärk. Basen satte mig så att sköta den elektriska vinschen.
Det var bara att ha en vajer ut i skogen, som hade en knipa, som jag hade i handen och klämde till, så ljöd signalen uppe hos donken. Signalerna skulle avges enligt basens kommando. Ett mycket lätt arbete, satt på en stubbe, så att jag kunde följa med arbetsgängets arbete bland allt virrvarr av stockar och bråte.
Jag höll ut med detta ett par dagar då slutligen värken blev olidlig, så att jag måste sjukskriva mig och söka läkare nere i stan. Han undersökte mig och tog mig in på sjukhuset och där fick jag elektrisk massage en gång om dan.
Ryggont gav med sig så småningom och jag blev friskskriven. Jag bodde så några dagar hos Ströms på 700 Scott Street. Arbete fanns det bara att välja i skogen, så jag gick en dag ut till arbetsförmedlingen och hyrde ut till Donovan Corkery Logging Company. Ett gammalt stabilt bolag med egen såg inne i Aberdeen, där också Emil Ström och flera andra skandinaver arbetade.
Första tiden arbetade jag i grading campen, som jämnade ut marken för järnvägen, som drogs ut till skogsarvverkningsplatsen i skogen. Järnvägen lades ut av ett skilt gäng, som kom efter oss. De byggde broar och trummor. Betalningen var bra och arbetsledningen var OK, så jag var där tills campen lades ned för 4 juli och vi for alla ned till Aberdeen och festade om som brukligt var vid denna högtid i U.S.A. Camperna startade igen efter en veckas ledighet.
Jag hyrde nu ut till camp 2 för samma bolag, fast nu som chokerman, på ryggen som det kallades. Betalningen var något högre i detta arbete men det fordrades att kunna det och det gjorde jag nog efter så lång tid i detta sorts arbete. Camp 2 låg längre in i skogen än grading campen, där jag jobbade förut. Vi drog ut timret till järnvägen, där det lastades på järnvägsvagnarna, som tog det ned till sågen i Aberdeen.
Camp 2 hade kvinnlig betjäning i kokhuset och det var enda campen i Grays Harbor som hade kvinnor i kokhuset. De fick vara i fred för de många karlarna. Det var ju över 200 män i campen. Men det var ju inte långt ned till stan dit buss gick varje lördag kväll.
Kvinnorna som arbetade där var alla medelålders. Det kom en dag en ung flicka, som var född i Munsalatrakten i Österbotten. Men hon var inte lång tid innan hon började gåt ut på kvällarna med campbasens son, som också arbetade där med att köra en speedervagn, som gick på järnvägen.
De for ner till en farm i närheten där de sålde beer och starkt hemlagat brännvin. Flickan fick inte stanna länge utan fick gå. Det var de andra damerna som blev avundsjuka på stackarn. Det sades att det var hennes släktingar, som bort henne från campen.
Jag trivdes bra i denna camp och arbetade där i två år. Men så kom depressionen och många arbeten lades ned.
Efter 4 juli 1930 minskades vår lön med 40 %. Nu kändes det olustigt att jobba med samma arbete för nästan hälften mindre lön. Tidningarna var fulla med nyheter om nedlagda arbeten och de arbetslösas skara som växte för var dag. I vår camp pratades det om att den komma att vara i gång till nyår, då den skulle läggas ned på obestämd tid.
Nu började jag fundera på att fara hem till Finland och hälsa på mina föräldrar och syskon där. Jag skrev brev till min bror Johannes, som arbetade i Vancouver om saken. Jag fick svar att det var likadant där. Camperna lades ned den ena efter den andra. Han tänkte också på hemlandet.
Jag diskuterade saken med min kompis Hans Öling, som också arbetade i samma camp. Han tyckte att jag som hade pengar borde fara till hemlandet, då jag hade ett hem där. Han själv hade för lite pengar för att tänka på resa. Jag hade också en tysk från München som jag arbetat med en längre tid. Han var lite döv efter sviterna från första världskriget. Han föreslog nog detsamma som Öling. Depressionen skulle bli lång enligt tidningarna.
Jag beslöt så efter långt övervägande att höra mig för om en utlandsresa hos en agent för Swedish American Line i Seattle. Jag fick snabbt svar att allt gick att ordna genom honom. Det var bara att bestämma mig när jag skulle resa.
Nu beslöt jag mig för att resa medan det sommar och vackert väder.
Två år som gått fort hade jag tillbringat i Grays Harbor och hunnit få många vänner bland mina arbetskamrater och landsmän i Aberdeen. Nog blev de överraskade hos Ströms när jag en dag kom med min ryggsäck i taxin och mitt på arbetsdagen stannade utanför deras hus. Jag sade till Mrs. när jag kom in i köket, där hon sysslade på, att jag har slutat jobba nu i campen och skall fara och hälsa på mina föräldrar i Dagsmark.
Fred gick redan arbetslös, så också Einar. Fred sade, att den som kunde följa med men han hade inga pengar. Han fick nog stå länge ännu, kanske något jobb skulle uppstå någon gång.
Jag gav honom några dollar att köpa mat för. Han var nog mycket missmodig, när jag nu hans rumskamrat skulle fara till hemlandet. Allt han kunde göra var att skicka hälsningar till sina föräldrar i Lappfjärd, handlanden Henrik Ingves med fru.
Jag gick så en dag ut i stan till ett större varuhus och köpte kläder, trunk och kappsäck som sedan sändes i väg till järnvägsstationen. Sedan vek jag in på Bank of America där jag hade mina besparingar i förvar.
Så gällde det att ta farväl av Fred, Einar och en omfamning av Mrs. Ström, som bäddat min säng och skött om oss så bra. Fred fick nog tårar i ögonen, när vi satte oss i bilen och vinkade good baj. Bilen for så på den kända vägen över bron och in i stan till järnvägsstationen.
Jag bar så in trunken, som jag checkade in på min biljett, som jag köpte i Seattle. Good bay till Hugo och ett stort tack för allt han hjälpt med mig.
(här slutar Arthur Gröndahl sin berättelse om åren i Canada och i Amerika)
Dokument och foton.
