Artikel i Syd-Österbotten 27 augusti 1904, undertecknad med signaturen ”R. I.” Renskriven och moderniserad av Lasse Backlund i november 2020.
I fråga om naturskönhet, och natursevärdheter står vårt Sydösterbotten, i det allmänna omdömet, nog sist i raden i vårt land. Och vi har blivit så vana att höra ringaktande omdömen om naturens fulhet och karghet här, att vi själva till sist inte lägger märke till de ofta egendomligt vackra och pittoreska partier naturen även här erbjuder. Sådana finns så gott som på varje ort, både i skären, på kusterna och inuti landet, blott vi beaktar och uppsöker dem.
Av säreget intresse är till exempel ett besök på Bötom-bergen. Nämner här endast ett par av dem, vilka torde vara mindre kända, än den mellan Lappfjärd och Bötom liggande höjden (Jungfrudansen.)
Vi färdas från Bötom gästvänliga prästgård, med kyrkoherden själv som ciceron, den omkring 7 km. långa vägen förbi välbyggda gårdar, små torp, ängar, åkrar och potatisland, som frosten bitit i. Hela tiden har vi, än på vänster hand, än mitt framför oss, beroende på vägens krökningar, den skogiga, dominerande höjd, dit vi ämnar oss. Så lämnar vi byn bakom oss och kommer till tallskog. Vägen stiger alltmera. Vi inandas med välbehag den intensiva barrdoften. Ännu några steg och ”Iso-Vuori” eller ”Iso-Kakkuri” ligger framför oss. Det är inte bara ett berg, utan många som är kastade om varandra, som om en naturrevolution gått häröver.
En platå med klippor höjer sig dock över de andra. Det är dit vi strävar på rätt otillgängliga vägar. Och nu står vi där på det 130 meter höga ”Iso-Kakkuri” och blickar med glad häpnad omkring oss, för utsikten härifrån är verkligen storartad. Långt ned under våra fötter utbreder sig ett oändligt panorama av trädtoppar och höjder, grönt i grönt, grönt i alla schatteringar till dess det förtonar i blånande fjärran. Över horisonten reser sig här och där mörka, upprättstående föremål. Vi tar kikaren till hjälp då luften i dag är något disig och känner igen gamla bekanta. Kaskö fyr, Kristinestads kyrktorn och rådhus, Lappfjärds kyrka, för att inte tala om Bötom kyrka, som ligger här nedanför, inbäddad i grönt. En skogsdunge, vilken vi i dag inte bryr oss om att genomtränga, döljer för oss Östermark kyrka. Även kyrktornet i Närpes torde vid klar väderlek vara synligt hit. I sydväst höjer Sideby klockstapel sin respektabla hjässa, och i väster syns en ljus strimma av havet. Ja, vi har här en vidare och skönare utsikt, än vi någonsin kunnat tro, och så här, mitt i vårt flacka Sydösterbotten, ett intryck av fjällnatur.
”Puskavuori” är något lägre, men har även det en beaktansvärd utsikt. Själva höjden gör dock ett ödsligt intryck. Det är egentligen endast en stenöken med fantastiskt formade och på varandra uppstaplade klippstycken, samt rullstenar, ofantliga fält härav, som mot kanterna av höjden, ligger i terrasser. Runda och glättade ligger de där, såsom endast havets jättehand kunnat rada dem, lik en mäktig hälsning från årtusenden, då ännu havets vågor svallade här. Icke underligt att folksägnen har mycket att berätta om Bötombergen. Här har funnits skeppsskrov och ankaren, troll och gastar driver här sitt spel m.m. Dock härav ser och hör vi intet. Vi har bestigit högsta punkten och ser åter vida omkring.
Där ligger Tjöck, Penik och Mörtmark byar, med sina solbelysta, vitnande rågåkrar och rödmålade byggnader. Av Kristinestad ser vi både gårdar och kyrkor. Där nere har vi Lappfjärds slättbygd med kyrkan, som härifrån ter sig som en stor, fyrkantig klump. Men där bakom höjer sig som en försonande bakgrund skogen och Träskviks glittrande vatten. Vi återvänder en annan väg än vi kom. Nu färdas vi åter genom doftande tallskog, där marken är röd av yppig ljung, och där den vita ljungen även ibland framsticker sina fina blommor. Breda, raka vägar korsar varandra överallt, och vi undrar i vårt stilla sinne, om inte här vore ett gott läge för ett lungsotssanatorium.
Vi passerar ”Susivuori” med dess många meter långa grotta, men vi känner ingen lust att undersöka den, då den är så låg, att man endast krypande kan röra sig därinne.
Bötombergen förtjänade verkligen att mera uppmärksammas. Så vidsträckta, som de är, och med många egendomliga bergformationer skapade både av naturen och av människohand, skulle de utan tvivel erbjuda mycket av intresse såväl för forskaren, som för turisten.